Böcker jag läst eller nästan läst

Jag har en mängd böcker på golvet vid sängen. Som ett andra nattygsbord. Mitt vanliga nattygsbord är inget bord det heller utan en Stringhylla på väggen till höger om sängen. Dock är böckerna där en sorts långtidsprojekt. De böcker jag lite mer akut bläddrar i och läser i ligger i fyra travar på golvet.

En stor del är sådana böcker som jag nyligen hittat (återfunnit) i vår källartrappa (som blivit upplag för böcker från källaren – en trappa är ju strängt taget bara en sorts hyllor) och det är gamla böcker från min barn- och ungdomstid, sådant som jag läste då eller inte alls läste då – men hade införskaffat. Och så en hel del annat, som jag köpte under t.ex. 1980- och 90-talen. De delvis olästa böckerna blir nog ofta delvis lästa nu också, för jag har knappast tid att läsa mera systematiskt och i lugn och ro. Och ohälsan sätter också ständigt käppar i hjulet. Men det känns roligt och viktigt på något sätt att återse gamla böcker man kämpat med och/eller tyckt om. Just nu ligger följande böcker i högarna vid sängen:

Michel Butor, ”Resa mellan kvinnor” (La Modification), framstår inte som så tokig nu heller, men Butor borde ha strukit de första sidorna. Det hade varit en mycket bättre och effektivare inledning att börja på sid 14 (eller kanske rent av vid kapitel 2, sid 20. Det här är ju exempel på en nouveau roman, där tråkighet sägs vara en av parametrarna, men inledningen är kanske lite väl nouveau. På sid 14 däremot står följande, vilket hade varit en bättre inledning (översättning Eva Alexanderson):

Om du var rädd för att komma för sent till tåget, där du redan har börjat vänja dig vid skakningarna och bullret igen, så berodde det inte på att du i morse vaknade senare än du avsett, tvärtom så fort du slog upp ögonen sträckte du ut armen för att hindra väckarklockan att ringa just när morgondagern började sprida sitt ljus över de tillstökade lakanen i sängen, lakanen som framtädde ur mörkret likt besegrade spökgestalter kullkastade på den mjuka varma mark som du själv försökte slita dig loss ifrån. När du vände blicken bort mot fönstret fick du se Henriettes fordom svarta hår och hennes rygg …

 

En av mina boktravar.

 

Olle Hedberg, ”Häxan i pepparkakshuset”. Morsan läste massor av Hedberg. Jag har inte läst en enda, men tänkte göra det. Vilgot Sjöman skrev en bok om Hedberg, som jag tror jag gav morsan i julklapp ett år.

”The Best of Saki” (H.H. Munro). Stötte på honom i någon skräcknovellsamling när jag var sådär 12 eller 13. Köpte denna collected stories någon gång tidigt 1980-tal. Den har förblivit oläst tyvärr.

John Barth, ”Further Fridays”. Metalitteraturens lekfarbror, John Barth, har jag läst ett par skönlitterära böcker av, och likaså har jag två böcker med föreläsningar och artiklar. Denna har jag nog läst ungefär hälften av. Mycket är roligt och intressant.

”I Demokritos fotspår” av Ingmar Bergström och Wilhelm Forsling, en tung bok (ett kilo?) på 630 sidor i rätt stort format med undertiteln ”En vandring genom urämnesbegreppets historia från antiken till Nobelprisen”. Mycket intressant vetenskapshistorisk bok, som jag tittar i då och då. Men jag har ju långt ifrån läst hela. Kanske 25 procent. Jag köpte den nog (på en bokrea) ganska mycket med tanke på mitt nedlagda stora projekt om informationens och kunskapsspridningens historia.

Andrzej Kusniewics’ ”Kungen av Bägge Sicilierna”. Intressant att det fanns två Sicilier. Har börjat på den boken många gånger men inte riktigt kommit in i den. Vill gärna göra ett nytt försök. Köpte den 1980.

John Le Carrés ”Spionen som kom in från kylan”, köpte jag troligen på bokrea 1979. Läste den nog men minns inte mycket. Man skulle förstås läsa den på engelska. Carré har jag inte lyckats läsa något mer av, fast jag borde ha läst The Constant Gardner, som ju delvis handlar om läkemedelsindustrin. Men den har varit för kompakt för mig. Dessutom klarar inte min falnande intellektuella kapacitet av att förstå invecklade spionintriger. Jag har egentligen alltid haft lite svårt för det. (När det gäller deckare, så begriper jag ibland inte vem som är mördaren. Man får vara nöjd om man förstår vem som är mördad.)

”På lögnens väg: Historiska bedrägerier och dokumentförfalskningar” av Ingemar Carlsson, docent i litteraturhistoria och arkivarie på Riksarkivet. Har den snarast som uppslagsbok och har hittat en del intressant där, när det gäller dagens problematik om fake news osv.

Povel Ramel, ”Min galna hage” i ful gammal grön pocket från W&W. Tillhör sådant jag läser ibland när jag behöver skingra tankarna från allt elände. Då läser jag några dikter av Eva Sophi Drömmington.

Leon Rappaports ”Eva eller Determinantan II”. Rappaport var en märklig författare och tänkare. Det var Determinantan I som morsan hittade på stadsbiblioteket, en av de där böckerna som hon sa stod i någon hylla och ”ropade efter henne”. Den har jag också, och det är väl tyvärr inget som jag läser från pärm till pärm (fast morsan läste den och gjorde åtskilliga anteckningar kring detta läsäventyr). Men både del I och del II läser jag i ibland. Jag har rent av fått en tredje del som hans dotter skickade till mig för att hon sett mig citera Rappaport i en artikel (Ikoner 2004 om ”Konsten och vetenskapen – dialog om en världsbild”). Snällt av henne, men jag får lite dåligt samvete som bara ströläser i böckerna. De skulle förtjäna min odelade uppmärksamhet.

Thomas Bernhard, ”Betong”. Bernhards böcker har jag nog fyra–fem av och har läst samtliga. Väldigt roliga, men givetvis med en bitter biton och en sorts manisk desperation. I denna är det Mendelsohn-Bartholdy som han mal på om. (Jag har också den som heter ”Wittgensteins brorson”, där han mal på om hur otroligt det är att han inte ska kunna få tag på Neue Zürcher Zeitung. En sådan självklarhet i ett civiliserat samhälle!)

I Bonniers serie Orion kom diverse böcker på 60-talet, bl.a. en av Kolakowski och en musikantologi sammanställd av Ove Nordwall, ”Från Mahler till Ligeti”. Den hade min kompis BÅ köpt och jag köpte den också ca 1969 och läste med intresse, särskilt var det nog Ligetis och Stravinskijs texter. Den ska jag kika lite på igen nu efter drygt femtio år.

Timbro gav ut ”Dementimaskinen” av pseudonymen Samuel Johnson 1990 och jag köpte den på ett webbantikvariat runt 2010. Men den har förblivit oläst så när som på några sidor. (Undrar vem som skrev den – Svegfors?) Jag kommer att tänka på vad Vilhelm Moberg skrev (i flera sammanhang) att han inte trodde på något förrän det blivit officiellt dementerat.

Thomas De Quincey, ”En engelsk opieätares bekännelser”, i Bonniers serie ”ryktbara sedeskildringar”, utgiven 1926 med förord av August Brunius. En vacker bok, men jag har aldrig orkat läsa den. Droger har egentligen aldrig intresserat mig, trots att det varit mycket snack om saken i många kretsar man umgåtts i, inte minst bland musiker. Försökte häromdagen också med Jüngers bok ”Rus och droger”, som fick heta ”Psykonauterna”, när Cavefors gav ut den. Läste aldrig den heller (mer än ställvis). En och annan intressant tanke finns väl, men jag orkar inte slösa tid på den. Hur det blir med De Quincey är ännu inte avgjort.

István Örkeny, ”Der letzte Zug”, i en östtysk utgåva. Jag hade blivit fascinerad av ungraren Örkenys enminutsnoveller sedan DN i söndagsbilagan 1969 (17/8) publicerat några smakprov, och även BLM återgav några kortnoveller (i nr 2/1970), t.ex. den om en tulpan, som aldrig beklagade sig, men som ändå tog livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster: ”–En tulpan! – sade tant Irma och skakade på sitt huvud. – Jag har aldrig hört talas om något liknande.” Dessa noveller är ofta bara en sida eller högst tre–fyra.

Just titelnovellen i boken, ”Der letzte Zug” är dock inte en kortnovell utan omfattar 21 sidor. Och just den hoppade jag över på 70-talet och läste den först ganska nyligen. Jag insåg då att titeln är dubbeltydig. Eller t.o.m. trippeltydig. Zug betyder ju inte bara tåg utan även ett drag på en cigarett. Om någon dubbeltydighet föreligger även på ungerska vet jag inte. En löjtnant träffar en flicka på en station och missar ett tåg och röker en sista cigarett. (Lustigt nog hade jag ovetande om detta på 80-talet börjat skriva på en tilltänkt radiopjäs med titeln ”Sista blosset”.)

Jag har även en annan bok med Örkenys enminutsnoveller, som jag skaffade för bara sex–sju år sedan (”Minutennovellen”, utgivna av Suhrkamp). Det blir inte mycket tid att tränga in i de här böckerna, även om det är enminutsnoveller. Sjukdom, sömnlöshet och andra prioriteringar spelar in. Men då och då läser jag en kortis (eller skriver en själv).

 

Science fiction för ungdom: Sture Lönnerstrands ”Rymdhunden” från 1954.

 

Sture Lönnerstrands ”Rymdhunden” gavs ut 1954 av Bonniers i en serie science fiction för ungdom, kallad ”Planetböckerna”. Det är nog den enda bok som Lönnerstand skrivit som egentligen är läsbar. Det andra han gjort är mest konstigt (”Den incestrala blodssymfonin” t.ex.), men på sätt och vis intressant just därför. Jag läste i DN:s arkiv för några år sedan om modern som åkte fast för bedrägerier.

Rymdhunden Beltrom är en energivarelse i rymden, och boken har kanske sin relativa stringens tack vare förlagsredaktörers putsningar, vem vet? Jag läste boken som 13-åring, tror jag, och jag läser den nu igen. Ett par citat (Futura är namnet på ett rymdskepp):

Det ljusfenomen som närmade sig Futura fick fastare konturer, när det minskade sin fart. Dimslöjan försvann och kärnan kunde urskiljas, en mörk figur än i rörelse än stilla inom en rosafärgad ljuskrans. Jordmännen på rymdskeppet skulle bli förvånade att se en varelse fritt svävande i tomma rymden, lika förvånade som den skulle bli att se dem. Beltrom var ny för människornas erfarenheter, lika ny som människorna för Beltroms. […]

Problemet jordmänniskor upphörde inte att sysselsätta Beltrom, de innebar ett välkommet avbrott i hans rymdmatematiska och elektronlogiska tankegångar. Naturligtvis upprepade han gång på gång för sig själv, att de långt ifrån var värda intresse men försvarade det med att han aldrig tidigare mött varelser av sådan typ. Av vilken anledning kombinerar naturen så motsatta egenskaper som bräcklighet och mod?

En annan sf-bok för ungdomar från den tiden är ”Egen rymddräkt finnes” av Robert Heinlein. Jag lånade den på Karlskoga stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning när jag var 11, tror jag. Är lite osäker på om jag läste ut den, men den fascinerade mig i alla fall. Så pass att jag köpte den på engelska när jag flyttat till Stockholm 1975, Have space suit –will travel. Tyvärr hamnade den i den ”provbatch” av sf-böcker jag köpte då. Jag hade läst John-Henri Holmbergs översikt över sf och bestämt mig för att läsa det viktigaste, så jag skaffade ett 30-tal böcker, allt från Michael Moorcock (jag kikade i två av hans romaner häromdagen och de är rätt taffligt skrivna) till A.E. Van Vogt m.fl. Tyvärr läste jag bara lite grand i alla – samtidigt – med påföljd att jag satt där med 30 böcker som jag läst 20–30 sidor i vardera. Dessvärre har mitt litterära läsarliv sett ut ungefär sådär även senare; dock kan jag skryta med att ha läst hela ”På spaning” och hela ”Ulysses”.

På mitt nattygsbordsgolv ligger också Tage Thiels ”Den förlorade sonen”, självbiografi av den berömde bankiren Thiels son. Den skaffade jag på Cavefors beryktade konkursutförsäljning på Akademibokhandeln runt 1978 eller så, när folk närapå trampades ihjäl i trängseln, tills personalen insåg att de bara kunde släppa in lika många personer som gick ut ur butiken. Det var troligen en ca 300 meter lång kö utanför runt kvarteret. Boken då? Inte heller den har jag läst särskilt mycket i. Intressant är den i alla fall, och enligt författaren är det inte en ”respektabel roman utan orespektabla memoarer”. Har bläddrat lite och det är ju en kändistät bok. Vi får se om han nämner det han påstås ha blivit dömd för, urkundsförfalskning.

Tord Halls tunna bok ”En matematisk tragedi” från 1977 ligger där också, med några essäer om bl.a. Ramanujan och primtal. Hall frågar sig om science fiction som genre är rumsren. Han kallar den ”vetsaga”, ett ord som några försökte lansera då, men begreppet slog aldrig igenom. Slutsatsen blir hur som helst att sf är rumsren och tar upp väsentliga frågor för vår tid. Den tragiska gestalten i boken är först och främst Evariste Galois men förstås även Srinivasa Ramanujan. Galois var en stor begåvning som inte fick erkännande för sina upptäckter i t.ex. gruppteori. Han blev revolutionär och avled i en duell. Ramanujan avled i en leversjukdom vid 32 års ålder. Vidden av hans begåvning var då ännu inte känd.

Georges Dariens ”Tjuven” (Le Voleur, franska originalet utgivet 1897) har funnits i mitt bagage sedan 1980 ungefär. Jag har börjat läsa den flera gånger och insåg tidigt att det är en mycket speciell bok, ändå har den aldrig blivit läst i sin helhet tyvärr. Och den är ju inte alls svårläst. Darien skrev ett par böcker som inte uppmärksammades av hans samtid. ”Tjuven” anses som hans mästerverk, men romanen blev inte ”upptäckt” förrän på 1950-talet, tack vare Alfred Jarry. Boken har även filmatiserats av Louis Malle (1967).

Tjuvens världsåskådning är tämligen anarkistisk och ironisk. Han gör sig till tolk för en sorts inverterad socialism, skulle man kanske kunna säga, där folkets väl är farligt och kapitalisternas utsugning utgör samhällets högsta nytta: ”om somliga njuter rikedomens alla fördelar, så bevarar andra, genom själva sin fattigdom, förmågan att uppskatta dem.” Jag skulle kunna citera en del beskrivningar av inbrott och stölder men väljer två andra avsnitt. Först lite om kärleken (översättning av Claes Hylinger):

Kan det vara så att jag är kär, möjligen? Svårt att säga. Vad är för det första kärlek?
Det är under balkongen rusig stå,
Det är tankfull hemåt gå när gryningen föds …
Jag har aldrig stått rusig under en balkong. Jag har fått vatten på mig, när det hade regnat, och damm när betjänterna skakade mattor. Jag har ofta gått hem ’när gryningen föds’. Men aldrig tankfull. Snarare litet i hatten … Kanske är definitionen inte särskilt bra ändå.
– Det är den bästa! säger en psykolog.
Då är jag inte kär.

En dam (bland flera) intresserar dock huvudpersonen Randal, och hon beskrivs så här:

Jag kallar henne Broussaille och jag skulle dua henne också, om det skulle glädja henne. Hon är mycket söt, den här lilla tösen; hon har charmen hos ett ungt rådjur, hos ett graciöst litet djur, mjukheten och den varma rundheten hos en vaktel; stora, blåa, mycket naiva ögon, och något engelskt i fysionomin: som att överläppen strävar en aning mot näsborrarna; det är inte fult alls. En fräsch, len hy som skuggorna glider på; och hennes hår framför allt, hennes magnifika kopparfärgade hår är högt uppsatt över den pärlemorvita nacken och ger åt barnansiktet en lockig silkesgloria som endast låter den diamantprydda örsnibben synas, likt ett blekt smultron besatt med en daggdroppe.

Den här gången har jag i alla fall läst mer än halva boken, så den ska nog äntligen bli läst nu.

Jag läser en del Per Rådström, har väl fem–sex böcker. Här ligger nu korta texter ”I press & radio”. Högt och lågt, sällan så genomarbetat som romanerna. Förstås. Men ofta roligt att läsa, även om mycket har åldrats betänkligt.

Djuna Barnes ”Nattens skogar” (översättning Thomas Warburton) tog jag fram för något halvår sedan i hopp om att läsa om denna fantastiska bok. Nu har jag faktiskt hittat texten i original på engelska. Så jag läser nog den istället. På sid. 23 skriver Warburton:

Bland dessa människor, där männen hade svagare och kvinnorna starkare lukt än sina djur, erfor Felix den känsla av frid som han tidigare endast hade upplevt i museer. Han rörde sig med ödmjuk hysteri bland scenens multnande brokader och spetsar; han älskade denna gamla och vedertagna lyx med något av lejonets kärlek till sin tämjare – […]

Jag tycker nog Warburtons översättning är OK, även om han tar sig diverse friheter (Carnavalet är väl ett museum). Originalet till ovanstående stycke löd:

Going among these people, the men smelling weaker and the women
stronger than their beasts, Felix had that sense of peace that formerly he had
experienced only in museums. He moved with a humble hysteria among the
decaying brocades and laces of the Carnavalet; he loved that old and
documented splendour with something of the love of the lion for its tamer – […]

Slutligen ett par debattböcker från 60-talet ur Bonniers Tribunserie (som Hans Hederberg var redaktör för): Barbro Backbergers ”Det förkrympta kvinnoidealet” (som far och mor köpte när den kom ut 1966). Jag minns att jag fascinerades av omslaget med bild på den lilla skulpturen ”Venus från Willendorf”. Ögnade igenom boken häromdagen och den är inte helt dum. Den tidens feminister var nog bättre än dagens.

Den andra boken i Tribunserien är ”Är allting konst: Inlägg i den stora konstdebatten”. Den kom 1963 och den köpte far och mor aldrig, men jag skaffade den för fyra–fem år sedan antikvariskt. 29 debattörer skriver, t.ex. Rabbe Enckell, Ulf Linde, Torsten Bergmark, Clas Brunius, Folke Edwards, Ingmar Hedenius och Torsten Ekbom. Modernism vs traditionalism i viss mån. De inblandade har ett aningen konstigt sätt att debattera. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske är det den totala avsaknaden av identitetspolitik, som ju genomsyrar det mesta numera. Helt andra saker stod i fokus då, även när man var radikal.

Till bloggens förstasida.

Inte Biggles – men Worrals!

Alla grabbar läste väl Biggles som barn. Inte jag. Jag läste inte heller indianböcker. Och inte heller något av Enid Blyton. Men en gång råkade jag köpa en bok av kapten W.E. Johns.

Det var i hemstaden Karlskoga, och Lions Club hade ordnat loppmarknad ute på gården till en bilfirma på Pehr Lagerhielmsgatan (för övrigt alldeles intill min första skola – Lundbergs). Där under taken, som det normalt stod bilar under, hade man ställt upp bokbord med mängder av billiga begagnade böcker. Där hittade jag en bok, vars omslag såg spännande ut: ”Worrals i Frankrike” av W.E. Johns. Jag har för mig att den kostade 25 öre.

Bokens svenska omslag från 1948.

Detta hände väl någon gång 1960 eller kanske 1961, gissningsvis. Boken stod i min bokhylla i många år därefter. Oläst. Jag gillade alltid omslaget men kom aldrig så långt att jag läste texten. Böcker läste jag ju rätt mycket, både fack- och skönlitteratur – men inte just den.

Ballard – en stålblank surrealist

(Den här artikeln skulle jag egentligen ha publicerat vid J.G. Ballards död 2009, men av olika skäl kunde jag inte färdigställa artikeln då. Lotta Lotass intressanta understreckare häromdagen gav mig dock den impuls som behövdes.)

Den engelska författaren J.G. Ballard dog i en synnerligen otrevlig sjukdom; förhoppningsvis dog han inte på ett fullt så makabert sätt som personerna i hans böcker ofta gör. Genomgående teman i Ballards författarskap har varit våld, sexualitet och död – detta ställt i förhållande till vår moderna stålblanka värld, i synnerhet kanske vår teknik.

Ballard hade dock två perioder, eller kanske t.o.m. tre: den relativt normale sf-författaren; den besatte, perverterade, som beskriver någon sorts ondskefullt köttslamsig Francis Bacon-värld, fast omåleriskt, detaljerat som fotorealistiskt måleri. I en tredje period blev Ballard snällare, med skildringar av en visserligen förfärlig barndom under andra världskriget men ändå med en viss möjlighet till, exempelvis, kindness of women.

Till sängs med Rikard III

Apropå de arkeologiska fynden av vad som tros vara Rikard III:s kvarlevor, så skrev Dick Harrison en understreckare i SvD häromdagen, och till min förtjusning nämnde han i sammanhanget Josephine Teys deckare ”En gammal skandal” (i original The daughter of time) från 1951. Josephine Tey var en pseudonym för den skotska författarinnan Elizabeth Mackintosh (1896–1952).

20 år med e-litteratur

Igår den 14/11 medverkade jag i radions OBS i P1 med ett inlägg om e-böcker. Här nedan återges en lite utförligare version än den som sändes.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex.

Privatkopiering och boklån

Förbjud all privatkopiering, föreslog Sam Sundberg i en krönika i SvD – detta som motdrag mot den privatkopieringsavgift som läggs på olika datalagringsmedier, hårddiskar m.m.

Jag hade inte tänkt bry mig om att kommentera denna artikel, som inte föreföll allvarligt menad utan mera tycktes vara en provokation. Men när Anna Carlsson från Kulturskaparna och Mattias Åkerlind från Copyswede i måndagens SvD tog upp den kastade handsken, så kan jag inte låta bli att göra ett par kommentarer.

I ångmaskinernas framtid

På 1990-talet, när det börjat gå upp för fler och fler att vi med persondatorerna tycktes gå mot en ny era, skulle var och varannan föredragshållare inleda sin föreläsning med den spirituella iakttagelsen ”det är svårt att sia – särskilt om framtiden”. Avmätta skratt i auditoriet.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.)

Ray Bradbury har stängt sin trollerilåda

Min första favoritförfattare är död. Ray Bradbury dog i förrgår, 91 år gammal. Innan jag började läsa hans böcker, när jag var runt 11 år, hade jag aldrig tänkt på någon författare som favoritförfattare. Även om jag tyckte om Astrid Lindgren och Gösta Knutsson var det berättelserna som stod i centrum. Med Bradbury blev det en sensibilitet; jag kände en släktskap med hans känsloliv och tankegångar. I 20-årsåldern blev det snarare Joyce och i 30-årsåldern Proust. Se där de tre författare som nog betytt mest för mig.

Givetvis blev Bradbury mitt val när vi i skolan skulle lära oss hålla föredrag. Många av klasskamraterna presenterade olika popgrupper; jag berättade om Bradbury, hur han fötts i Waukegan i Illinois 1920, med svenskt påbrå.

McLuhan och hur man inte binder en bok

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. […]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

Not: Baklängesläsandet understryker förresten något jag skrev om för ungefär 15 år sedan, när det diskuterades mycket om multimedia på CD-ROM och elektroniska böcker. Jag hävdade då att det skulle dröja rätt länge innan e-boken som medium blev lika transparent för läsaren som den vanliga boken. När vi läser, skrev jag, tänker vi ju inte på att boken har pärmar eller att nu vänder jag på en papperssida, och titta! – det är visst text på andra sidan också! Men nu har jag alltså upplevt hur man blir synnerligen medveten också om den gamla hederliga boken som medium.

Pingad på Intressant.

Världens första upphovsrättslag 300 år idag

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Idag är det precis 300 år sedan världens första upphovsrättslag trädde i kraft, den 10 april 1710. Nyligen var det 200-årsdagen av den svenska författarrättens tillblivelse den 9 mars 1810, vilket jag skrev en understreckare om i SvD. Men idag är det alltså ett världsjubileum, i den mån nu någon jublar. Upphovsrätten är som bekant starkt ifrågasatt av många, från dem som helt vill avskaffa den till sådana som vill reformera den.

Paradoxalt nog drevs världens första upphovsrättsliga lag inte fram av författarna i första hand. Snarare var det bokhandlarna/boktryckarna som sökte ett sätt att säkerställa sina egna rättigheter efter det att den engelska Licensing Act tillåtits löpa ut utan att förnyas 1694/95. Då upphörde både de mera skråbetonade boktryckarlicenserna (som ibland kallades right to copy) och censuren. För den oinvigde kan det verka förvirrande att man faktiskt talade om en copyright redan före den första upphovsrättsliga lagen. Men det handlade då om en ren rätt att kopiera (rätt att trycka exemplar) som inte var bunden till upphovsmannen.

De följande 15 åren var märkliga, eftersom det nu parallellt förekom både en evig copyright och ingen copyright alls. Evig copyright gällde traditionellt genom s.k. common law – för författaren före publicering, för boktryckaren/bokhandlaren under och efter publicering, och detta gällde då böcker som redan publicerats under det system som gällde t.o.m. 1694. Ingen copyright alls gällde för böcker tryckta efter 1694 som inte reglerades av någon lag.

Bokhandlarna/tryckarna hoppades nu på en lag som skulle ge författarna en egendomsrätt till det de skrivit, och författarna skulle sedan kunna överlåta rätten på dem vid tryckandet av varje enskild titel, som de sedan skulle kunna behålla, om inte för evigt, så i alla fall under mycket lång tid. Det handlade om att rädda vad som räddas kunde när nu Licensing Act inte längre fanns.

Flera författare såg det nu så, att om de efter censurens avskaffande således skulle bli ansvariga för vad de skrivit efter publiceringen (vid exv. förtalsmål), så var det väl inte mer än rätt att de även fick skörda frukterna av ett väl genomfört arbete – inte bara ta konsekvenserna när det gjorts på ett dåligt sätt. Daniel Defoes rader om detta är välkända: ”‘Twould be unaccountably severe, to make a Man answerable for the Miscarriages of a thing which he shall not reap the benefit of if well perform’d …” (An essay on the regulation of the press, 1704.)

Att tillerkänna författarna en ensamrätt, skedde ytterst motvilligt. Den första upphovsrättsliga lagen, the Statute of Anne som den kallas, var i flera avseenden modellerad efter the Statute of Monopolies från 1624. Ensamrätt och monopol var ur samhällets synpunkt något skadligt, men man var under vissa omständigheter tvungen att tillerkänna vissa personer detta, om de skapade samhällsnyttiga verk eller uppfinningar, så att de skulle kunna få tillbaka det de investerat i arbete och pengar och på så sätt uppmuntras att bidra till samhällets andliga odling. Det fullständiga namnet på the Statute of Anne följer denna Lockeanska idé om samhällets lärande: An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned.

Jag ska inte dra hela historien, men den som vill läsa själva lagen hittar den här. (Den svenska lagen inklusive kommentarer finns här.)

The Statute of Anne finns paradoxalt nog inte tillgänglig på Google Books, dvs. den finns men den visas inte av någon anledning. Jag har tidigare skrivit om detta märkliga fenomen att många 1700- och 1800-talsböcker hos Google, trots att de skulle vara långt bortom all copyrights räckhåll, ändå inte visas. Just detta säger kanske något om vissa apekter av dagens upphovsrätt som behöver reformeras.

Den tidiga upphovsrätten, både i Sverige och England, var en författarrätt eller authors’ right. Först senare kom andra typer av konstnärliga upphovsmän med i bilden. Termen upphovsrätt kom inte in i svensk lag förrän 1960. Ordet copyright fanns heller inte med i de första engelska lagarna. Statute of Anne talar dock om ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Ordet copy har många betydelser, bara i detta sammanhang finns tre: 1) kopia eller exemplar, 2) manuskript som ska tryckas, samt – faktiskt – 3) copyright. Ordet copyright eller uttrycket ”right to copy” användes ibland redan på 1600-talet om tryckarnas rätt till exemplarframställning, men detta är som tidigare sagts en helt annan sak än den författarrätt som kom i och med 1710 års lag. I England kom ordet copyright in i lagtext först 1801 (I USA dock redan 1790).

En och annan bekant undrar hur jag kan tycka det är så till den milda grad intressant att studera upphovsrättens historia att jag nu sysslat med den i ett drygt decennium. För två decennier sedan hade jag nog varit förvånad själv.

Jag upptäckte dock någon gång i början av 1990-talet hur intressant juridik och rättshistoria i allmänhet kan vara, från mosaisk eller romersk lag över landskapslagar och framåt. Rättshistorien är både rättsfilosofi och mentalitetshistoria; olika samhällens syn på etik och moral i koncentrat.

Rätt tidigt intresserade jag mig också för mediehistoria, läste McLuhan, Innis, Mumford, Machlup m.fl. Jag insåg också rätt snart att historien om upphovsrätten helt enkelt är historien om hur vi i olika samhällen och tider har betraktat det mänskliga skapandet, konstnärerna, och samhällets förhållande till detta, där givetvis frågor om yttrandefrihet och censur också kommer in. Studerar man upphovsrättens historia, så studerar man också mediernas och kreativitetens historia.

Sedan rätt länge talas det ju om informationssamhället, the information age, och man kan filosofera över när denna epok egentligen inleddes. Var det med datornätverken – eller redan med ordbehandling på dator? Var det kanske när information, underhållning etc. i produktionsvärde gick om traditionell industriproduktion? Var det när boktryckarkonsten kom och möjliggjorde en dittills aldrig skådad spridning av information och kunskap? Eller var det redan när människan uppfann skriften? Eller språket?

Före och efter. Så här bra fick författarna det när upphovsrätten kom, i alla fall enligt en satirisk tecknare i Magasin för Konst, Nyheter och Moder, 1842 (troligen efter en fransk förlaga).

Man skulle också kunna hävda att informationssamhället inleddes ungefär när upphovsrätten kom. Vid denna tid hade boktryckarkonsten med god marginal etablerat sig och genomsyrat förhållandevis breda folklager. När censur och privilegier avskaffades, uppstod en helt ny situation för författarna; de kunde plötsligt skriva för en marknad, och denna behövde regleras lagligt på ett annat sätt än som skett under privilegietiden. Samhället ville också i John Lockes anda främja den allmänna bildningen genom att uppmuntra författare att satsa på mera krävande arbeten. Moroten här var att författaren skulle få en tids ensamrätt till försäljningen av sina egna verk, för att kunna få tillbaka det han/hon investerat.

Ett sådant informationssamhälle med upphovsmannen i centrum istället för finansiären (mecenaten) eller tillverkaren (boktryckaren/bokhandlaren) växte inte fram över en natt. I England t.ex. var det en lång process av lagändringar och prejudicerande rättsfall efter lagens tillblivelse och fram till det berömda fallet Donaldson v. Becket 1774. I Sverige utvecklades författarrätten successivt från 1810 års rudimentära lagstiftning till 1877 års mera utförliga lag. Under denna formativa tid hade redan en hel rad författarskap – inte minst kvinnliga – blomstrat, som knappast skulle ha gjort det med den gamla ordningen. Lagen var aldrig tänkt att hindra skapande, men i viss mån sker det idag. En hel del förändringar skulle behövas i upphovsrätten för att åter få den att leva upp till sina stolta grundidéer också i vår tids nätverkssamhälle.

In English, see also:

Copyright reform – or abolition
The Misunderstood Idea of Copyright

Pingad på Intressant.