• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Inte Biggles – men Worrals!

Alla grabbar läste väl Biggles som barn. Inte jag. Jag läste inte heller indianböcker. Och inte heller något av Enid Blyton. Men en gång råkade jag köpa en bok av kapten W.E. Johns.

Det var i hemstaden Karlskoga, och Lions Club hade ordnat loppmarknad ute på gården till en bilfirma på Pehr Lagerhielmsgatan (för övrigt alldeles intill min första skola – Lundbergs). Där under taken, som det normalt stod bilar under, hade man ställt upp bokbord med mängder av billiga begagnade böcker. Där hittade jag en bok, vars omslag såg spännande ut: ”Worrals i Frankrike” av W.E. Johns. Jag har för mig att den kostade 25 öre.

Bokens svenska omslag från 1948.

Detta hände väl någon gång 1960 eller kanske 1961, gissningsvis. Boken stod i min bokhylla i många år därefter. Oläst. Jag gillade alltid omslaget men kom aldrig så långt att jag läste texten. Böcker läste jag ju rätt mycket, både fack- och skönlitteratur – men inte just den. Läs mer »

Annonser

Ballard – en stålblank surrealist

(Den här artikeln skulle jag egentligen ha publicerat vid J.G. Ballards död 2009, men av olika skäl kunde jag inte färdigställa artikeln då. Lotta Lotass intressanta understreckare häromdagen gav mig dock den impuls som behövdes.)

Den engelska författaren J.G. Ballard dog i en synnerligen otrevlig sjukdom; förhoppningsvis dog han inte på ett fullt så makabert sätt som personerna i hans böcker ofta gör. Genomgående teman i Ballards författarskap har varit våld, sexualitet och död – detta ställt i förhållande till vår moderna stålblanka värld, i synnerhet kanske vår teknik.

Ballard hade dock två perioder, eller kanske t.o.m. tre: den relativt normale sf-författaren; den besatte, perverterade, som beskriver någon sorts ondskefullt köttslamsig Francis Bacon-värld, fast omåleriskt, detaljerat som fotorealistiskt måleri. I en tredje period blev Ballard snällare, med skildringar av en visserligen förfärlig barndom under andra världskriget men ändå med en viss möjlighet till, exempelvis, kindness of women. Läs mer »

Till sängs med Rikard III

Apropå de arkeologiska fynden av vad som tros vara Rikard III:s kvarlevor, så skrev Dick Harrison en understreckare i SvD häromdagen, och till min förtjusning nämnde han i sammanhanget Josephine Teys deckare ”En gammal skandal” (i original The daughter of time) från 1951. Josephine Tey var en pseudonym för den skotska författarinnan Elizabeth Mackintosh (1896–1952). Läs mer

20 år med e-litteratur

Igår den 14/11 medverkade jag i radions OBS i P1 med ett inlägg om e-böcker. Här nedan återges en lite utförligare version än den som sändes.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex. Läs mer

Privatkopiering och boklån

Förbjud all privatkopiering, föreslog Sam Sundberg i en krönika i SvD – detta som motdrag mot den privatkopieringsavgift som läggs på olika datalagringsmedier, hårddiskar m.m.

Jag hade inte tänkt bry mig om att kommentera denna artikel, som inte föreföll allvarligt menad utan mera tycktes vara en provokation. Men när Anna Carlsson från Kulturskaparna och Mattias Åkerlind från Copyswede i måndagens SvD tog upp den kastade handsken, så kan jag inte låta bli att göra ett par kommentarer. Läs mer

I ångmaskinernas framtid

På 1990-talet, när det börjat gå upp för fler och fler att vi med persondatorerna tycktes gå mot en ny era, skulle var och varannan föredragshållare inleda sin föreläsning med den spirituella iakttagelsen ”det är svårt att sia – särskilt om framtiden”. Avmätta skratt i auditoriet.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.) Läs mer

Ray Bradbury har stängt sin trollerilåda

Min första favoritförfattare är död. Ray Bradbury dog i förrgår, 91 år gammal. Innan jag började läsa hans böcker, när jag var runt 11 år, hade jag aldrig tänkt på någon författare som favoritförfattare. Även om jag tyckte om Astrid Lindgren och Gösta Knutsson var det berättelserna som stod i centrum. Med Bradbury blev det en sensibilitet; jag kände en släktskap med hans känsloliv och tankegångar. I 20-årsåldern blev det snarare Joyce och i 30-årsåldern Proust. Se där de tre författare som nog betytt mest för mig.

Givetvis blev Bradbury mitt val när vi i skolan skulle lära oss hålla föredrag. Många av klasskamraterna presenterade olika popgrupper; jag berättade om Bradbury, hur han fötts i Waukegan i Illinois 1920, med svenskt påbrå. Läs mer