• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Inte Biggles – men Worrals!

Alla grabbar läste väl Biggles som barn. Inte jag. Jag läste inte heller indianböcker. Och inte heller något av Enid Blyton. Men en gång råkade jag köpa en bok av kapten W.E. Johns.

Det var i hemstaden Karlskoga, och Lions Club hade ordnat loppmarknad ute på gården till en bilfirma på Pehr Lagerhielmsgatan (för övrigt alldeles intill min första skola – Lundbergs). Där under taken, som det normalt stod bilar under, hade man ställt upp bokbord med mängder av billiga begagnade böcker. Där hittade jag en bok, vars omslag såg spännande ut: ”Worrals i Frankrike” av W.E. Johns. Jag har för mig att den kostade 25 öre.

Bokens svenska omslag från 1948.

Detta hände väl någon gång 1960 eller kanske 1961, gissningsvis. Boken stod i min bokhylla i många år därefter. Oläst. Jag gillade alltid omslaget men kom aldrig så långt att jag läste texten. Böcker läste jag ju rätt mycket, både fack- och skönlitteratur – men inte just den. Läs mer »

Ballard – en stålblank surrealist

(Den här artikeln skulle jag egentligen ha publicerat vid J.G. Ballards död 2009, men av olika skäl kunde jag inte färdigställa artikeln då. Lotta Lotass intressanta understreckare häromdagen gav mig dock den impuls som behövdes.)

Den engelska författaren J.G. Ballard dog i en synnerligen otrevlig sjukdom; förhoppningsvis dog han inte på ett fullt så makabert sätt som personerna i hans böcker ofta gör. Genomgående teman i Ballards författarskap har varit våld, sexualitet och död – detta ställt i förhållande till vår moderna stålblanka värld, i synnerhet kanske vår teknik.

Ballard hade dock två perioder, eller kanske t.o.m. tre: den relativt normale sf-författaren; den besatte, perverterade, som beskriver någon sorts ondskefullt köttslamsig Francis Bacon-värld, fast omåleriskt, detaljerat som fotorealistiskt måleri. I en tredje period blev Ballard snällare, med skildringar av en visserligen förfärlig barndom under andra världskriget men ändå med en viss möjlighet till, exempelvis, kindness of women. Läs mer »

Till sängs med Rikard III

Apropå de arkeologiska fynden av vad som tros vara Rikard III:s kvarlevor, så skrev Dick Harrison en understreckare i SvD häromdagen, och till min förtjusning nämnde han i sammanhanget Josephine Teys deckare ”En gammal skandal” (i original The daughter of time) från 1951. Josephine Tey var en pseudonym för den skotska författarinnan Elizabeth Mackintosh (1896–1952). Läs mer

20 år med e-litteratur

Igår den 14/11 medverkade jag i radions OBS i P1 med ett inlägg om e-böcker. Här nedan återges en lite utförligare version än den som sändes.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex. Läs mer

Privatkopiering och boklån

Förbjud all privatkopiering, föreslog Sam Sundberg i en krönika i SvD – detta som motdrag mot den privatkopieringsavgift som läggs på olika datalagringsmedier, hårddiskar m.m.

Jag hade inte tänkt bry mig om att kommentera denna artikel, som inte föreföll allvarligt menad utan mera tycktes vara en provokation. Men när Anna Carlsson från Kulturskaparna och Mattias Åkerlind från Copyswede i måndagens SvD tog upp den kastade handsken, så kan jag inte låta bli att göra ett par kommentarer. Läs mer

I ångmaskinernas framtid

På 1990-talet, när det börjat gå upp för fler och fler att vi med persondatorerna tycktes gå mot en ny era, skulle var och varannan föredragshållare inleda sin föreläsning med den spirituella iakttagelsen ”det är svårt att sia – särskilt om framtiden”. Avmätta skratt i auditoriet.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.) Läs mer

Ray Bradbury har stängt sin trollerilåda

Min första favoritförfattare är död. Ray Bradbury dog i förrgår, 91 år gammal. Innan jag började läsa hans böcker, när jag var runt 11 år, hade jag aldrig tänkt på någon författare som favoritförfattare. Även om jag tyckte om Astrid Lindgren och Gösta Knutsson var det berättelserna som stod i centrum. Med Bradbury blev det en sensibilitet; jag kände en släktskap med hans känsloliv och tankegångar. I 20-årsåldern blev det snarare Joyce och i 30-årsåldern Proust. Se där de tre författare som nog betytt mest för mig.

Givetvis blev Bradbury mitt val när vi i skolan skulle lära oss hålla föredrag. Många av klasskamraterna presenterade olika popgrupper; jag berättade om Bradbury, hur han fötts i Waukegan i Illinois 1920, med svenskt påbrå. Läs mer

McLuhan och hur man inte binder en bok

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. […]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

Not: Baklängesläsandet understryker förresten något jag skrev om för ungefär 15 år sedan, när det diskuterades mycket om multimedia på CD-ROM och elektroniska böcker. Jag hävdade då att det skulle dröja rätt länge innan e-boken som medium blev lika transparent för läsaren som den vanliga boken. När vi läser, skrev jag, tänker vi ju inte på att boken har pärmar eller att nu vänder jag på en papperssida, och titta! – det är visst text på andra sidan också! Men nu har jag alltså upplevt hur man blir synnerligen medveten också om den gamla hederliga boken som medium.

Pingad på Intressant.

Världens första upphovsrättslag 300 år idag

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Idag är det precis 300 år sedan världens första upphovsrättslag trädde i kraft, den 10 april 1710. Nyligen var det 200-årsdagen av den svenska författarrättens tillblivelse den 9 mars 1810, vilket jag skrev en understreckare om i SvD. Men idag är det alltså ett världsjubileum, i den mån nu någon jublar. Upphovsrätten är som bekant starkt ifrågasatt av många, från dem som helt vill avskaffa den till sådana som vill reformera den.

Paradoxalt nog drevs världens första upphovsrättsliga lag inte fram av författarna i första hand. Snarare var det bokhandlarna/boktryckarna som sökte ett sätt att säkerställa sina egna rättigheter efter det att den engelska Licensing Act tillåtits löpa ut utan att förnyas 1694/95. Då upphörde både de mera skråbetonade boktryckarlicenserna (som ibland kallades right to copy) och censuren. För den oinvigde kan det verka förvirrande att man faktiskt talade om en copyright redan före den första upphovsrättsliga lagen. Men det handlade då om en ren rätt att kopiera (rätt att trycka exemplar) som inte var bunden till upphovsmannen.

De följande 15 åren var märkliga, eftersom det nu parallellt förekom både en evig copyright och ingen copyright alls. Evig copyright gällde traditionellt genom s.k. common law – för författaren före publicering, för boktryckaren/bokhandlaren under och efter publicering, och detta gällde då böcker som redan publicerats under det system som gällde t.o.m. 1694. Ingen copyright alls gällde för böcker tryckta efter 1694 som inte reglerades av någon lag.

Bokhandlarna/tryckarna hoppades nu på en lag som skulle ge författarna en egendomsrätt till det de skrivit, och författarna skulle sedan kunna överlåta rätten på dem vid tryckandet av varje enskild titel, som de sedan skulle kunna behålla, om inte för evigt, så i alla fall under mycket lång tid. Det handlade om att rädda vad som räddas kunde när nu Licensing Act inte längre fanns.

Flera författare såg det nu så, att om de efter censurens avskaffande således skulle bli ansvariga för vad de skrivit efter publiceringen (vid exv. förtalsmål), så var det väl inte mer än rätt att de även fick skörda frukterna av ett väl genomfört arbete – inte bara ta konsekvenserna när det gjorts på ett dåligt sätt. Daniel Defoes rader om detta är välkända: ”‘Twould be unaccountably severe, to make a Man answerable for the Miscarriages of a thing which he shall not reap the benefit of if well perform’d …” (An essay on the regulation of the press, 1704.)

Att tillerkänna författarna en ensamrätt, skedde ytterst motvilligt. Den första upphovsrättsliga lagen, the Statute of Anne som den kallas, var i flera avseenden modellerad efter the Statute of Monopolies från 1624. Ensamrätt och monopol var ur samhällets synpunkt något skadligt, men man var under vissa omständigheter tvungen att tillerkänna vissa personer detta, om de skapade samhällsnyttiga verk eller uppfinningar, så att de skulle kunna få tillbaka det de investerat i arbete och pengar och på så sätt uppmuntras att bidra till samhällets andliga odling. Det fullständiga namnet på the Statute of Anne följer denna Lockeanska idé om samhällets lärande: An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned.

Jag ska inte dra hela historien, men den som vill läsa själva lagen hittar den här. (Den svenska lagen inklusive kommentarer finns här.)

The Statute of Anne finns paradoxalt nog inte tillgänglig på Google Books, dvs. den finns men den visas inte av någon anledning. Jag har tidigare skrivit om detta märkliga fenomen att många 1700- och 1800-talsböcker hos Google, trots att de skulle vara långt bortom all copyrights räckhåll, ändå inte visas. Just detta säger kanske något om vissa apekter av dagens upphovsrätt som behöver reformeras.

Den tidiga upphovsrätten, både i Sverige och England, var en författarrätt eller authors’ right. Först senare kom andra typer av konstnärliga upphovsmän med i bilden. Termen upphovsrätt kom inte in i svensk lag förrän 1960. Ordet copyright fanns heller inte med i de första engelska lagarna. Statute of Anne talar dock om ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Ordet copy har många betydelser, bara i detta sammanhang finns tre: 1) kopia eller exemplar, 2) manuskript som ska tryckas, samt – faktiskt – 3) copyright. Ordet copyright eller uttrycket ”right to copy” användes ibland redan på 1600-talet om tryckarnas rätt till exemplarframställning, men detta är som tidigare sagts en helt annan sak än den författarrätt som kom i och med 1710 års lag. I England kom ordet copyright in i lagtext först 1801 (I USA dock redan 1790).

En och annan bekant undrar hur jag kan tycka det är så till den milda grad intressant att studera upphovsrättens historia att jag nu sysslat med den i ett drygt decennium. För två decennier sedan hade jag nog varit förvånad själv.

Jag upptäckte dock någon gång i början av 1990-talet hur intressant juridik och rättshistoria i allmänhet kan vara, från mosaisk eller romersk lag över landskapslagar och framåt. Rättshistorien är både rättsfilosofi och mentalitetshistoria; olika samhällens syn på etik och moral i koncentrat.

Rätt tidigt intresserade jag mig också för mediehistoria, läste McLuhan, Innis, Mumford, Machlup m.fl. Jag insåg också rätt snart att historien om upphovsrätten helt enkelt är historien om hur vi i olika samhällen och tider har betraktat det mänskliga skapandet, konstnärerna, och samhällets förhållande till detta, där givetvis frågor om yttrandefrihet och censur också kommer in. Studerar man upphovsrättens historia, så studerar man också mediernas och kreativitetens historia.

Sedan rätt länge talas det ju om informationssamhället, the information age, och man kan filosofera över när denna epok egentligen inleddes. Var det med datornätverken – eller redan med ordbehandling på dator? Var det kanske när information, underhållning etc. i produktionsvärde gick om traditionell industriproduktion? Var det när boktryckarkonsten kom och möjliggjorde en dittills aldrig skådad spridning av information och kunskap? Eller var det redan när människan uppfann skriften? Eller språket?

Före och efter. Så här bra fick författarna det när upphovsrätten kom, i alla fall enligt en satirisk tecknare i Magasin för Konst, Nyheter och Moder, 1842 (troligen efter en fransk förlaga).

Man skulle också kunna hävda att informationssamhället inleddes ungefär när upphovsrätten kom. Vid denna tid hade boktryckarkonsten med god marginal etablerat sig och genomsyrat förhållandevis breda folklager. När censur och privilegier avskaffades, uppstod en helt ny situation för författarna; de kunde plötsligt skriva för en marknad, och denna behövde regleras lagligt på ett annat sätt än som skett under privilegietiden. Samhället ville också i John Lockes anda främja den allmänna bildningen genom att uppmuntra författare att satsa på mera krävande arbeten. Moroten här var att författaren skulle få en tids ensamrätt till försäljningen av sina egna verk, för att kunna få tillbaka det han/hon investerat.

Ett sådant informationssamhälle med upphovsmannen i centrum istället för finansiären (mecenaten) eller tillverkaren (boktryckaren/bokhandlaren) växte inte fram över en natt. I England t.ex. var det en lång process av lagändringar och prejudicerande rättsfall efter lagens tillblivelse och fram till det berömda fallet Donaldson v. Becket 1774. I Sverige utvecklades författarrätten successivt från 1810 års rudimentära lagstiftning till 1877 års mera utförliga lag. Under denna formativa tid hade redan en hel rad författarskap – inte minst kvinnliga – blomstrat, som knappast skulle ha gjort det med den gamla ordningen. Lagen var aldrig tänkt att hindra skapande, men i viss mån sker det idag. En hel del förändringar skulle behövas i upphovsrätten för att åter få den att leva upp till sina stolta grundidéer också i vår tids nätverkssamhälle.

Nätet och jag – och Google

Jag skriver ofta om Google, inser jag. Det beror förstås på att jag använder sökmotorn och dess systertjänster så ofta och tycker att de är helt fantastiska, och fantastiskt skrämmande också.

Google har en sällan skådad innovationskraft, men som jag skrivit förr, så är vi rätt många som oroar oss för vad som händer den dagen Google inte är så snällt längre, eller om hela imperiet säljs.

Tillåt mig en liten utvikning, för att sätta in Google i mitt högst personliga IT-historiska perspektiv. Om jag skulle göra en lista över några IT-revolutioner som påverkat min egen verksamhet som skribent med rätt stort researchbehov, så skulle jag nog komma fram till följande:

1) Att skriva på dator, 1983. Fantastiskt att inte behöva sudda och rita tusen pilar i kladdiga manus.

2) Hypercard på Mac, cirka 1988. Helt otroligt att kunna skräddarsy funktioner man för tillfället behöver, att snabbt kunna vispa ihop ett litet program som t.ex. sorterar text enligt något visst mönster eller håller reda på källor för ett stort skrivprojekt. Jag började också experimentera med klickkänsliga ord. Efter några år kom en funktion i Hypercard där man kunde gruppera tecknen i ett ord och göra dem klickkänsliga, men innan dess fick man göra ett litet program för varje sida där det skulle finnas hypertextord. (Jag gjorde faktiskt ett par kommersiella program med Hypercard, som försörjde mig under ett par-tre år.)

3) Uppslagsverk på CD-ROM, slutet av 1980-talet. Många gamla kulturrävar begrep inte finessen med att kunna fritextsöka i stora uppslagsverk. Men det var (och är) revolutionerande. Att inte vara beroende av uppslagsorden utan kunna hitta relevant information även när den nämns i förbigående under ett helt oväntat uppslagsord. Många klagade på att man inte kunde hänge sig åt nöjet att råka på saker av en slump, som när man sitter och bläddrar i ett tryckt uppslagsverk. Men serendipiteten fanns kvar, den hade bara tagit sig nya former.

4) Internet. E-post återinförde i viss mening 1800-talets förmiddags- och eftermiddagsutdelning i ett allt sämre papperspostland. Inga problem med lördagsutdelning här! Dessutom: man läser och svarar när man har tid (men många tycks ha glömt det idag och styrs av datorns pling). Då var det fortfarande lätt att få prominenta personer att svara. Jag minns att jag diskuterade epistemologi med Marvin Minsky någon gång vid tidigt 1990-tal. Idag är det svårare att få sådana kontakter. Newsgroups/Usenet var en fantastisk källa till diskussioner och kunskap (uppladdade filer). E-postlistor skapade små communities. Jag minns också en uppskattad tjänst som i dag känns primitiv: Stanford University hade en funktion där man kunde abonnera på vissa ord (ungefär som Google Alerts), så fick man e-post när någon på en Newsgroup hade nämnt detta ord. Redan här började jag med en svindlande känsla ana nätets potential som kunskapskälla. (1992 hade jag först e-post via AppleLink, sedan ”riktiga” Internet från 1994. På den tiden var det inte så lätt att få uppkoppling som privatperson; jag fick det via min firma och via UDAC i Uppsala, vilket kostade 2 500 kronor/månad plus teleräkningarna. Att jag hoppade på detta berodde på att de just sänkt priset från 6 000/månad, så 2 500 var rena reapriset.)

5) WWW, 1993-94. De klickbara orden blev nu legio. Plötsligt fanns en sorts jättebok på nätet med bilder och intressanta dokument som man annars fått jaga efter i månader i den fysiska världen – om man ens skulle ha känt till att de fanns. Man var dock beroende av andra människors länktips. Under denna pre-Alta Vista/Google-tid var det fantastiskt när man råkade på någon som gjort en sida med t.ex. de hundra bästa kulturlänkarna eller de hundra bästa klassikerna som fanns inscannade online.

6) Alta Vista, 1995-96. Det fanns några crawlers före Alta Vista, men när denna sökmotor kom var revolutionen ett faktum. Webben var inte längre som att komma till ett bibliotek där alla böckerna ligger slängda huller om buller. Plötsligt kunde man söka på samma sätt som varit så oerhört praktiskt på CD-ROM-skivorna. Fritextsökning. Serendipitet. Massor av både väntade och oväntade fynd. Som språkintresserad insåg jag också genast vilket fantastiskt forskningsinstrument webben + en sökmotor var. Här hade man vad forskarna brukade kalla en korpus, i jätteformat. Man kunde också lätt kolla fraser på främmande språk om man höll på med översättning. (Det enda som var viktigt att hålla i minnet var att om man sökte efter något på engelska, så måste man koncentrera sig på sidor skrivna av engelsmän eller amerikaner. Väldigt många sidor är ju skrivna av människor som inte har engelska som modersmål.) Sedan kom som bekant mera förfinade söktjänster där Google ju excellerat.

7) Maskinell översättning, 1997-98. Babelfish skrev jag om tidigt (Paralink var en annan webbaserad översättningstjänst vid slutet av 1990-talet), och detta fick mig att börja fantisera om framtida personal text miners som hade allt – även sammanfattningar och argumentationsanalys. Google translate (som jag tror introducerades cirka 2001) var snäppet bättre än Babelfish och blev bara bättre och bättre, tills något hände. Det skrev jag om här.

8) Digitaliserad litteratur. Här är nu Google Books (2003-04) förstås flaggskeppet, men jag minns även glädjen att finna tidiga projekt som Gutenberg, Runeberg, Archive.org och det diverse – framför allt amerikanska – universitetsbibliotek scannade in ur sitt bestånd av copyrightfria klassiker. Men det rörde sig inte bara om engelskspråkig litteratur, man kunde hitta tyska, franska, och italienska verk redan runt åren 1996-2000. Tyvärr hittade man dem oftast inte via sökmotorer utan först när man sökt från ett universitetsbiblioteks hemsida.

Med dagens Google Books har verkligen min arbetssituation som forskande kulturskribent förändrats i grunden. Eftersom min hälsa inte är den bästa, passar det mig särskilt bra att kunna sitta hemma och få tag i fulltextversioner av all möjlig litteratur från t.ex. 1700- och 1800-talen. Det handlar om verk som jag annars kanske inte skulle ha orkat bry mig om att beställa fram från bibliotek, i alla fall inte om det innebar fjärrlån från utlandet. Jag gjorde detta på 1980- och 90-talen och det kunde i värsta fall ta ett halvår att få en bok till Stockholm. Nu kan man hitta sådana verk på några sekunder. Och att dessa gamla böcker ofta är OCR-lästa, så att man rent av kan söka inne i dem är ett så oerhört framsteg att det är snudd på paradigmskifte.

Ibland kan jag också använda Google Books för att söka i böcker jag redan har på papper i bokhyllan. Detta är också en helt ny funktion som man inte hade kunnat drömma om för några år sedan. Ofta har ju böcker ganska undermåliga sakregister – då kan Google Books hjälpa mig att hitta rätt sida, även om det är i en bok som Google bara visar några rader ur. Jag kan sedan slå upp sidan i min tryckta bok.

Tanken har framförts att det är denna möjlighet som gör att vissa författare är så stora motståndare till Google Books; det faktum att man plötsligt maskinellt kan jämföra innehållet i miljoner böcker som tidigare bara funnits i tryck, skulle kunna avslöja enorma mängder av plagiat, som författarna givetvis hade hoppats komma undan med.

(Punkt 9 borde kanske vara bloggar och sociala medier. Men dessa är ändå funktioner som funnits tidigare i Internets historia, även om de nu blivit mera effektiva rent tekniskt. Och troligen borde jag ta med alla program som numera finns för att skapa musik och filmer hemma vid skrivbordet. Och kanske fildelning av olika slag. Vi får se, jag väntar med att utropa punkt 9.)

Det blev en lång inledning. Jag hade egentligen tänkt skriva om några underligheter i Google Books. Det är märkligt att det finns så pass många gamla böcker där som man inte får se mer än i snippets view eller inte alls.

Jag stöter ofta på problemet när det gäller 1700- och 1800-talslitteratur. Det är som sagt häpnadsväckande mycket som finns tillgängligt också, som jag med illa dold förtjusning framhållit ovan, men det är ändå besynnerligt att så pass många icke-skyddade böcker inte finns till full läsning.

Kanske kan det bero på påtryckningar från vissa större förlag som givit ut faksimilutgåvor eller andra återutgivningar av gamla verk. Då vill de förstås ha ensamrätt en tid.

Jag får känslan av att om ett förlag givit ut en 1700-talsbok i nytryck 1975 t.ex., så finns den inte i Google Books som full view. Detta torde inte ha stöd i lagen, men kanske väljer Google att gå med på förlagens önskningar för att kunna få tillgång till samma förlags nyare böcker – då i begränsad visning förstås.

Den här lilla skriften, James Boswells The decision of the Court of Session, upon the question of literary property (alternativ länk här) från 1774 finns inte ens med begränsad visning (och den handlar om upphovsrätt dessutom).

Just i det fallet skulle ju en förklaring kunna vara att man inte scannat in boken än, men lagt in en s.k. placeholder. Dock finns ofta snippet view på sådana här böcker och då måste de ju vara inscannade.

Ett annat problem som flera debattörer påpekat är Googles bristfälliga metadata. Geoffrey Nunberg skrev så här förra året i Chronicle of Higher Education:

Then there are the classification errors, which taken together can make for a kind of absurdist poetry. H.L. Mencken’s The American Language is classified as Family & Relationships. A French edition of Hamlet and a Japanese edition of Madame Bovary are both classified as Antiques and Collectibles (a 1930 English edition of Flaubert’s novel is classified under Physicians, which I suppose makes a bit more sense.) An edition of Moby Dick is labeled Computers; The Cat Lover’s Book of Fascinating Facts falls under Technology & Engineering. And a catalog of copyright entries from the Library of Congress is listed under Drama (for a moment I wondered if maybe that one was just Google’s little joke).

(Se http://chronicle.com/article/Googles-Book-Search-A/48245/)

Ofta finns korrekt information på andra ställen än där Google normalt redovisar titel, författare och tryckår. Titelbladet i böckerna är ju för det mesta inscannat och OCR-läst, och där finns informationen.

Detta är skönhetsfläckar på ett annars fantastiskt projekt. Jag önskar bara att det fanns flera oberoende aktörer som kunde samarbeta. Jag är orolig för vad som händer när OmniGoogle vet allt om vad vi läser – och skriver.

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.