• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Rapport från skriptoriet

Mitt eget avskrivande på dator av allehanda äldre dokument, i fraktur eller ojämnt satt antikva, med långa s, kort sagt, allt sådant som inte går att scanna och OCR-läsa, för mig på ett intressant sätt i kontakt med gamla tiders skrivare, man erfar en oerhört speciell närhet till texten; inte ett verkligt närstudium i ordets vanliga bemärkelse, för arbetet är samtidigt mekaniskt och formfokuserat, nästan som korrekturläsning, på ett sätt som gör att betydelsen ofta glider förbi som ett landskap utanför ett tågfönster, men just denna förströdda uppmärksamhet ligger också nära dagdrömmen, den som bl.a. David Gelernter skrivit om, low-focus thinking, som är vidöppet för associationer från alla håll; men samtidigt som allt detta alltså gör det till en sorts styrd tankeprocess, dock med mycket lösa tyglar, precis som all text enligt Sokrates var ett intrång i människors hjärna, så upplever man också texten som en sorts lågmäld musik från en annan tid.

Eftersom jag nu skriver på tangentbord och inte använder gåspenna eller stylus, så ligger säkerligen upplevelsen nära mången sättares. Jag kommer i sammanhanget att tänka på två händelser från den grafiska historien: de franska sättare som arbetade med Joyces Ulysses och ofrivilligt, p.g.a. dåliga kunskaper i engelska, skapade många av de gåtor som sedan i decennier sysselsatt forskningen. (De medeltida skrivarna har förstås i ännu högre grad bidragit till tusentals forskarår av möda med sina missuppfattningar av latin och grekiska.) Jag tänker också på den sättare som arbetade med Almqvists Herrarne på Ekolsund, som enligt Emilie Flygare Carlén blev uttråkade och därför ”tröga och dåsiga”.

Pingad på Intressant.

Biblioteksmannen Harry Järv

Biblioteksmannen, författaren, översättaren, introduktören, redaktören m.m. Harry Järv har avlidit vid 88 års ålder.

Förutom för sin kulturella verksamhet var Harry Järv också känd för sina insatser under det finska fortsättningskriget – samt som anarkosyndikalist. Många till synes oförenliga talanger samsades hos honom. Krigsinsatserna skildrades också på film, i Åke Lindmans Framom främsta linjen, 2004.

Järv var internationellt känd för sin Kafkaforskning, och hans översättningar var alltid extremt ambitiösa och noggranna, från storverk som Hermann Brochs Vergilii död till kortare stycken som H.G. Wells Universalhjärnan (i orig. här).

Järv redigerade bl.a. Horisont, Radix och Fenix, tidskrifter i bokformat med ambitiösa texter. Anders Björnsson skriver i sin runa i SvD (10/1 2010) att när han skulle medverka i Fenix, fick han den förvånande uppmaningen: ”Men skriv långt!” Och sådant får man ju inte höra ofta från en redaktör. Men Harry Järv ville att man skulle ta ut svängarna. Själv medverkade jag tre gånger i Radix/Fenix. Första gången skrev jag om konstnären Edward Kienholz (Radix nr 4/1979), därefter om Susan Sontag (Radix nr 2/1981) och slutligen om danske poeten Jens-August Schade (Fenix nr 3/1989). Man får väl säga att jag lärde mig skriva långt, för den första essän var 15 sidor, den andra 31 sidor och den tredje 100.

När jag fick korr på Kienholz-artikeln skrev Järv ”jag har petat lite i kommateringen”. Jag blev nog lite förnärmad, för jag trodde att jag kunde denna konst. Nu försökte jag ta reda på hur gammal hederlig kommatering egentligen skulle se ut men fann att inga av dagens läroböcker lärde ut detta. När jag några år senare gjorde programmet Skriv rätt, med skrivregler för svenska språket, ville jag gärna ha med gamla tiders normer, åtminstone som en utgångspunkt. Det är ju som bekant nyttigt att veta vad man bryter mot, om man nu vill göra det, vare sig det gäller ledigare text eller kanske avantgardistisk musik. Så jag vände mig förstås till Harry.

Harry Järv brukade enligt uppgift säga att han var duktig på tre saker: ”kommatering, närstrid och fotografering”. Nu fick jag veta källan till hans kunskaper på kommateringsområdet – Hermods kurs Skiljeteckenslära från 1942. Jag fick låna den och hade förstås stor nytta av den. Det skadade ju för övrigt inte att kunna lite också om hur man använder utropstecken, anföringstecken och semikolon.

Harry Järv hade en lätt butter framtoning, som nog förstärktes en del av de buskiga ögonbrynen. Alla tyckte inte om honom, inte ens inom biblioteksvärlden, som han ju värnade om, ”ständigt på patrull”, skulle man kunna säga med en allusion på en av hans boktitlar. Att boklån på folkbiblioteken skulle vara gratis och att Kungliga biblioteket var ett ovärderligt nationens minne, var självklara saker för honom.

Dagstidningarnas kulturredaktioner var han ofta arg på, för deras förflackning – eller kanske för någon refusering, vem vet? Jag hörde honom säga saker i stil med ”Dagens Nyheter är jag osams med”, om jag t.ex. föreslagit att han skulle skriva något där. Han ville gärna avslöja olika kejsare som nakna, och jag minns en gång när jag var inne på hans tjänsterum på KB att han satt med korrekturet till en (förstås mycket lång) artikel av Leif W. Tengström, som skulle bevisa att Lars Gustafssons doktorsavhandling var ett plagiat av den finlandssvenske filosofen Erik Stenius idéer. Jag minns att Harry Järv såg fram emot att denna artikel nog skulle röra upp en del damm i det svenska kulturlivet. Artikeln infördes i Radix nr 3-4/1981 och genererade visserligen en del skriverier, men på det hela taget uppstod knappast den debatt Harry Järv hade väntat sig.

Varje gång jag kom med ett artikelförslag, svarade han med ett skeptiskt ”nja, jag tycker nog inte han/hon är en betydande konstnär/författare”. Detta sade han om såväl Kienholz, Sontag som Schade. Men han ville nog bara att man skulle visa hur engagerad man var i ämnet, för han gav alltid med sig. Man kan förstås fundera över vad en ”betydande” konstnär egentligen är. Viktig, framstående eller betydelsefull? (Till yttermera visso hade Järv 1966 givit ut boken Betydande böcker från vår egen tid.)

Hur man nu än definierar ordet, så var Harry Järv själv givetvis betydande. Man kan läsa nästan vad som helst av det han skrivit, så märks den där insikten som ligger bakom. Han såg oftast annat och längre än vi andra.

Pingad på Intressant.

Copyright reform – or abolition?

The other day I came across a web site called Question Copyright. One of its leading men is the software developer Karl Fogel, and a prominence such as Brewster Kahle seems to be involved as well.

Their ”mission is to educate the public about the history of copyright, and to promote methods of distribution that do not depend on restricting people from making copies”. They say they want copyright reform, but ”if abolition is that better policy, then so be it”. Read more »

Bokbål med en knapptryckning

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var just Orwells ”1984” och ”Djurfarmen” som försvann när Amazon.com plötsligt beslutade sig för att ta bort böckerna från folks e-bokläsare. Se t.ex vad som skrivs i DN eller New York Times. Ayn Rand drabbades visst också. Jag har dock inte sett något om Bradburys ”Fahrenheit 451”.

Tydligen hade inte leverantören av böckerna rätt att publicera dem i e-boksformat, och när Amazon upptäckte det bestämde man sig för att ta bort böckerna från e-bokläsaren Kindle. Människor som alltså köpt boken lagenligt och trodde sig ha en säker kopia i sin Kindle, upptäckte plötsligt att boken var borta. De hade visserligen fått kostnaden krediterad av Amazon, men detta väcker förstås ändå en rad frågor. Läs mer

Verk måste kunna kritisera andra verk

(I förrgår, den 15/7, hade jag denna artikel införd på SvD:s kultursida. Av utrymmesskäl ströks två meningar som dock här är återinförda.)

Fredrik Coltings bok ”60 Years Later: Coming Through the Rye”, som är en uppföljare (s.k. sequel) till J.D. Salingers 50-talsroman ”The Catcher in The Rye” (Räddaren i nöden) har av domstol belagts med säljförbud i USA. Colting och hans advokat har just överklagat, och det ska bli mycket intressant att se hur detta slutar.

Den amerikanska upphovsrättslagen säger inget om sequels, men dessa brukar räknas som s.k. derivativa verk (bearbetningar), och utslaget beror mycket på prejudikat från tidigare rättsfall och hur en viss domare resonerar. Läs mer

Värtagasverket – industriminne och kultur!

Äntligen ska kulturen få flytta in i en av gasklockorna vid Värtagasverket. Det har ju varit på tal länge och nu är det i första hand Operans behov som ska tillgodoses, men antagligen kommer även andra sceniska kulturformer att kunna få en plats här.

SvD skriver att det inte är någon ny idé att utnyttja industrilokaler för kultur på detta sätt, men man glömmer faktiskt den kanske viktigaste parallellen till vad som nu ska ske.

Innan Värtagasverket byggdes (1890-1893) fanns ett äldre, som byggdes 1853-58, på vad som kallades Clara sopbacke, bakom Centralstationen, mellan Klarabergsgatan och Mästersamuelsgatan (som då gick västerut ända ut till vattnet). När de tre gasklockorna där inte längre räckte till, byggdes en fjärde vid Norra Bantorgets sydsida, nuvarande Olof Palmes Gata, som blev klar 1874. Läs mer

Att sälja en del av sin själ

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund tog häromdagen bladet från munnen i upphovsrättsfrågan (Dagens Nyheter 12 mars). Bland annat skrev han:

Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga.
Det här tycks både fildelningspirater och producenter ha svårt att förstå. De förväxlar upphovsrätten med själva verket. De tror att texten, när den väl lämnat poetens hjärta, är något materiellt som man kan tillförskansa sig och göra vad man vill med, betalning eller inte.
Det är därför vi poeter har så svårt för att sälja våra dikter. Vi säljer i själva verket en del av vår själ. Det är därför vi så sällan höjer våra röster i sådana här debatter. Vi framstår som lallande idioter, det vi har att komma med är så abstrakt, esoteriskt och svårfångat att vi nästan bara kan uttrycka det med poesi, och blir lätt avfärdade.

Låt mig först säga att jag tycker att han har rätt i det mesta. Det är dock sällan man idag hör någon uttrycka det med sådan darr. När författarrätten diskuterades på 1700-talet var det dock inte ovanligt med den typen av uttalanden om hur speciella just andens och tankens frukter var jämfört med resultatet av annat arbete.

Talmannen Isaac Le Chapelier sade t.ex. i en rapport till franska nationalförsamlingen 1791:

Den heligaste, mest legitima, mest oantastliga, och med förlov sagt den mest personliga av alla sorters egendom är författarens egen tankefrukt […]

Läs mer

Heimat och TV-dramatikens mognad

TV-kanalen Axess har den goda smaken att nu sända även den andra omgången av den på alla vis stora tyska serien Heimat, gjord av regissören Edgar Reitz. Heimat I skildrade bylivet i den tyska avkroken Hunsrück mellan första världskriget och fram till 1980-talet. Mycket centrerar sig här kring Maria Simon som spelas av Marita Breuer. Folklivet är myllrande, dock finns ett släktträd med några av huvudfigurerna.

Heimat 2 backar lite i tiden och skildrar hur huvudpersonen, som nu är den unge musikern och blivande kompositören Hermann Simon, 1960 flyttar från landsbygden till det brusande livet i München där han studerar vid musikhögskolan. Medan Heimat 1 snarast är ett epos, följer Heimat 2 (och senare också Heimat 3) Hermann Simons liv närmast som en Bildungsroman fram till 1970 (i Heimat 3 fram till 2000 ). Titeln Die Zweite Heimat kan nog här uppfattas som att Hermann och hans kamrater tycker sig få en andra hembygd i kulturen. De finner den i München, men det kunde ha varit i vilken större stad som helst. Läs mer

3 164 falska poeter i ny antologi

En 3785-sidig poesiantologi, publicerad som PDF på webben, har väckt viss uppmärksamhet. Vid första påseendet tycks det vara en piratutgivning av aldrig tidigare skådad omfattning. Redaktörerna skriver:

Featuring the work of 3, 164 poets. Completely unpermissioned and unauthorized, pissing off the entire poetry community. Either you’re in or you’re not.

På Poetry Foundations sida finns en lång, lång lista på alla poeter som ”medverkar” utan att ha tillfrågats.

Dock är det inte så, för alltihop är tydligen påhittat. Inte piratutgåva utan förfalskning alltså. Eller åtminstone falsk attribution.

En del av de drabbade är smickrade, andra arga. Ron Silliman kallar det för ”an act of anarcho-flarf vandalism” och antyder att han tidigare vidtagit rättsliga åtgärder. Alan Sondheim, som brukar vara för s.k. appropriativ konst i alla former, tycker på diskussionslistan POETICS att detta är ”totally brilliant & probably the best new media poetry or net poetry whatever however defined I’ve seen”.

Bland Poetry Foundations blogginlägg finns ett av Amish Trivedi:

See, what you guys don’t realize is how advanced technology is. We have the technology now to have poems published before they’re even written. What you’re reading now is happening now.

Läs mer

Le Clezios språkliga extas

Då har alltså två av mina gamla hjältar fått Nobelpriset, enligt senaste notering. Jag hade en period under det sena 60-talet och fram till 1980-talets mitt ungefär då jag läste mycket nouveau roman; Claude Simon, Natalie Sarraute, Michel Butor, Alain Robbe-Grillet – och J.M.G. Le Clezio. (Jo, jag vet – alla de där ville nog inte räkna sig till samma riktning, men nog finns där ett gemensamt drag av minutiöst utforskande av språkets möjligheter bortom – men ändå ofta inklusive – det berättande.) Läs mer