Google Books driver på digitaliseringen

Den 3/11 var denna debattartikel införd i SvD:s kulturdel under rubriken ”Google viktig pådrivare”. Av utrymmesskäl ströks ett par passager, som jag återinsatt i nedanstående version (här markerade med grön färg).

Att ta ordet paradigmskifte i sin mun känns alltid lite storvulet. Ändå är det nog inget mindre som skett inom all kunskapshantering de senaste 15-20 åren, även om alla möjligheter ännu inte utnyttjas inom alla sektorer av samhället. För en forskare t.ex. har sannerligen sättet att arbeta förändrats drastiskt. Samarbete via nätverk och s.k. extrakranial kunskap tillgänglig på allt färre musklicks avstånd.

Även om mycket redan hänt, så är vi många som väntat på att digitalisering av såväl arkivs och museers samlingar som andra informationskällor skulle börja ta verklig fart, men statliga kvarnar mal långsamt. I ljuset av detta är det nog bra att Google Books satt en blåslampa i baken på den officiella världen, särskilt i Europa. Inom EU planeras nu en översyn av upphovsrätten.

Utbildare har noterat hur databasanvändning inom både naturvetenskap och humaniora ofta har inneburit att forskningens referensdjup paradoxalt nog blivit grundare än förut. Man söker litteratur främst bland det som finns digitaliserat, och läser sedan helst bara fritt tillgängliga abstracts. Äldre material, som måste beställas fram ur dunkla biblioteksmagasin, tenderar att falla i glömska. Stora digitaliseringsprojekt som Googles torde kunna råda viss bot på detta.

Jag tror dock att frågan varken är lika enkel som Pelle Snickars tycks anse (17/10) eller lika farofylld som Kjell Bohlund föreställer sig (22/10). Det finns några problem:

1. Opt-out-modellen, att rättighetsinnehavare kommer med om de inte aktivt tackar nej, är nog det mest kontroversiella. Särskilt i de fall där man utan tillstånd visat några få textrader ur boken – inte mycket att bråka om egentligen, men formellt ligger det i en laglig gråzon.

Jag gissar dock att opt-out-metoden blir nödvändig även för officiella institutioner när de sent omsider börjar digitalisera i stor skala, i synnerhet när det gäller sådana verk, vilkas upphovsmän är svåra att spåra.

Det finns en enorm skatt av verk som på detta vis ligger låst i arkiv. Även om det finns betalningsvilliga publicister (eller radio- och TV-bolag när det gäller program), så vet man inte vem man ska förhandla med.

En risk är dock att Google får monopol på just dessa herrelösa verk och fritt kan prissätta dem via den separata organisationen Book Rights Registry.

2. När det gäller böcker utan copyright, som tillhör public domain, vill Google att dessa bara ska användas för enskilt, icke-kommersiellt bruk. Frågan är hur Google skulle bedöma sin egen verksamhet – är den icke-kommersiell? Bl.a. planerar man ju att sälja print-on-demand-utgåvor av fria verk. Google skulle troligen inte vilja att någon använde deras inscannade verk på samma sätt som de nu gör själva, ofta under täckmanteln fair use och icke-kommersialism.

Detta liknar otyget när vissa bibliotek scannar in verk från medeltiden och sedan hävdar copyright till dessa i kraft av någon metod att visa dem på webben. Sådant bör inte var tillåtet. Public domain måste få förbli public domain. Och vem som helst ska få använda materialet, även en kommersiell aktör. När vi alla snart har annonser från Amazon – eller Google! – på våra hemsidor eller bloggar, vem är då kommersiell eller icke-kommersiell?

3. Härtill kommer problemet med Googles dominerande ställning inom allt flera sektorer. Stormen kring FRA kanske kommer att likna en vindpust i jämförelse med de integritetsproblem som lär uppkomma om Google blir alltför omnipotent. Vill vi t.ex. att Google ska veta exakt vad vi läser?

Det säkraste vore att många aktörer digitaliserade sin del och sedan samarbetade kring att göra materialet tillgängligt – och kanske även att de tävlade om att göra det på bästa sätt.

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Pingad på Intressant.