• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ministrategi för journalister om vetenskapsstudier

Politiker och andra debattörer hänvisar mycket ofta till olika studier när de blir intervjuade i medierna. Det kan gälla nästan vad som helst: medicinska frågor, arbetslöshet, kriminalitet, skolan.

Mycket sällan anger man något närmare om dessa studier, och de intervjuande journalisterna ställer oftast inte någon följdfråga om källan.

Det finns oerhört mycket som skulle behöva preciseras – om man har gott om tid. Först och främst förstås vilken studie man talar om, hur den är gjord, om där ingår statistik, hur denna statistik har valts ut. Tar över huvud taget studien upp det som debattören vill bevisa genom att hänvisa till den? I kortare, direktsända intervjuer i TV eller radio finns givetvis ingen tid för en sådan fördjupning.

Skrivande journalister borde dock kunna ta sig tid att fråga sådant och även leta fram studien och läsa t.ex. avsnittet ”Discussion” (som oftast finns i naturvetenskapliga studier), där forskarna brukar diskutera studiens giltighet och eventuella svagheter. Det är förstås också mycket viktigt att kontrollera ifall studien finansierats av någon part som har intresse av ett visst forskningsresultat.

 

Korsstygnstavla passande för varje redaktion.

 

Här är en ministrategi som borde kunna användas t.o.m. vid kortare direktsända intervjuer i TV och radio:

1) En person säger: ”Det finns studier som visar detta …”

Intervjuaren bör då åtminstone säga: ”Nämn ett exempel!” Om den intervjuade inte minns titeln, så kanske han/hon minns vem som gjort den eller vid vilket universitet/forskningsinstitut den gjorts och om den är gjord de senaste åren eller för tio år sedan. En åtminstone rudimentär källhänvisning eller precisering är alltså ett minimikrav här. Något är bättre än inget.

2) En person (som t.ex. diskuterar risker med någon miljöfaktor) säger: ”Det finns inga studier som visar att det skulle finnas någon risk …”

Då blir första motfrågan: Finns det över huvud taget någon studie som undersökt detta? Att det inte finns några belägg för en risk kan ju bero på att ingen har studerat saken. ”Absence of proof is not proof of absence”, som det brukar heta. Om den intervjuade då svarar att det finns studier om saken det gäller, blir förstås frågan som i punkt 1: ”Nämn ett exempel!”.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Annonser

Viralt: Annie Lööf och de kriminella brotten

Jag har noterat att den här gamla bilden av Annie Lööf från SvT:s Aktuellt är ute och vandrar i de sociala medierna igen. ”I Sverige är det förbjudet att vara kriminell”, står det i undertexten på bilden, och kommentarerna till detta brukar gå ut på att det visar hur totalt imbecill Annie Lööf är som kan säga något sådant.

Bild troligen från Aktuellt den 21 februari 2012. Men är texten äkta eller manipulerad?

Men är bilden verkligen autentisk? Visserligen brukar ju de som textar TV-program tvingas komprimera utsagorna rätt hårt, så möjligen skulle detta kunna vara vad textaren tyckte var en hyfsad sammanfattning av vad Annie Lööf sa. Men det skulle också kunna vara en Photoshoppad bild.

Förra gången den här bilden valsade runt på nätet skrev jag till Aktuellt och frågade, men fick tyvärr inget svar. På bilden ser vi den äldre Aktuellt-loggan, så bilden bör vara äldre än 5 mars 2012, då Aktuellt sjösatte sin nya design.

SR-programmet Tankesmedjan i P3 tog upp saken den 23 februari 2012, och på programmets webbsida skriver man också om det under rubriken ”Det är olagligt att begå brott”. Själva ljudfilen på webbsidan har fått rubriken ”I Sverige är det alltså kriminellt att vara kriminell”. I programmet väcker detta stor munterhet, ändå citerar man Annie Lööf med ett längre utdrag än det som syns på TV-bilden, och hon säger då:

I Sverige, sedan en väldigt lång tid, är det förbjudet att bedriva verksamhet med kriminellt syfte, och det är det fortfarande och kommer vara även framgent.

Den socialdemokratiska tidskriften Tidens facebooksida återger också det längre citatet och anger källan SvT:s Rapport den 21 februari 2012. Statsvetaren och debattören Ulf Bjereld hörde troligen samma formulering i Aktuellt samma dag, för han twittrade då:

”I Sverige är det sedan lång tid förbjudet att bedriva verksamhet med kriminellt syfte.” Sa Annie Lööf just i SVT Aktuellt.

Bjereld ansåg tydligen att någon vidare kommentar var överflödig.

När TV inte svarade på mitt mail, så skrev jag istället till Annie Lööfs departement, näringsdepartementet, och fick svar från Joel Kanebjörk (19/10 2012, reg.nr N2012/3636/BREV):

Näringsminister Annie Lööf har tidigare påpekat att det är förbjudet att bedriva verksamhet med kriminellt syfte. Detta i samband med överläggningar om Annies och regeringens vision om att förenkla och öka friheten för landets företagare. En del i denna vision har varit att reducera antalet regler för företagare, för att just öka friheten och lönsamheten. Med detta som bakgrund har det sedan framhävts en antydan om att regeringen förenklat så mycket för företagen att det idag är enklare för företagen att ta till kriminella handlingar.

Jaha, då låter kanske yttrandet inte fullt så tautologiskt. Letar man i gamla propositioner och lagtexter, så finner man också en del om detta med kriminellt syfte. Firmalagen (1974:156) förbjuder t.ex. att man registrerar en firma som ”strider mot lag eller annan författning”.

I regeringens proposition 1973:115 kräver man lagstiftning, eftersom det kan ”misstänkas att åtminstone en del av de betydande inkomster som sexklubbs- och poseringsverksamheten ger utnyttjas i kriminellt syfte”.

I en motion till riksdagen (1997/98:L912) sägs att det inte är ”försvarligt
att stiftelselagen används i kriminellt syfte. En översyn bör ske för att täppa
till de luckor som gör den ekonomiska brottsligheten möjlig …”

Det är väl fortfarande en öppen fråga om just bilden är manipulerad eller inte. Men att Annie Lööf torde ha syftat på den här typen av sidoavsikter med vissa verksamheter får nog anses fastställt.

Upphovsrätt och textremsor till filmer

Är textremsor till filmer skyddade av upphovsrätt? Är översättningar av verk över huvud taget skyddade av upphovsrätt? Frågan har aktualiserats på sista tiden efter ett tillslag mot webbplatsen Undertexter.se (se t.ex. SvD, Skånskan och i Aftonbladet). Debatten om översättningar är dock gammal.

Innan översättningar reglerades i upphovsrättsliga lagar kunde många länder – däribland faktiskt Sverige – profitera på andra länders främsta författarskap. Det var enkelt och lukrativt att helt enkelt ge ut godbitarna i översättning, utan någon som helst uppgörelse med den ursprungliga upphovsmannen.

Frågan hade diskuterats rätt länge. Världens första upphovsrättslag stiftades i England 1710, och i ett tidigt rättsfall om översättningar tio år därefter stämde författaren Thomas Burnetts arvingar bokhandlaren William Chetwood för att ha tryckt en engelsk översättning av Burnetts bok Archaeologia Philosophica. Boken innehöll en del oanständigheter, vilket förstås utgjorde en lockelse för andra bokutgivare. Men den var skriven på latin, just för att bara ”the learned” skulle förstå dessa ”strange notions”.

Chetwood och vissa andra bokhandlare gav ut delar av boken i engelsk översättning. Svarandesidan ansåg inte att detta bröt mot lagen från 1710, eftersom denna ”endast avsåg att begränsa de mekaniska tryckförfarandena … men inte hindra en översättning av boken till ett annat språk, som då i vissa avseenden skulle kunna kallas en annan bok, och översättaren skulle kunna kallas för författare, såtillvida som viss språklig skicklighet krävs för detta värv …” Rätten höll med om att översättningen var ett helt nytt verk, men dömde ändå till förmån för Burnett, pga att det känsliga innehållet inte borde spridas okontrollerat. Läs mer »

Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland. Läs mer

Min favoritmarsian på DVD

Kommer ni ihåg ”Min vän från Mars”? En svartvit komediserie som sändes i svensk TV 1965–66 (den gick i USA 1963–66 under namnet ”My Favorite Martian”). Jag har inte sett den här serien sedan 1960-talet, så det var roligt att nu återse den på DVD.

Journalisten Tim O’Hara råkar bevittna hur en UFO nödlandar. I rymdskeppet finns en marsian (påfallande lik oss jordingar rent anatomiskt), iförd en silvrig rymddräkt. Journalisten tar honom med sig hem och låter honom bo där. Han lovar också, att inte avslöja marsianen – Tim är ju visserligen journalist, men han bestämmer sig ändå för att avstå från detta världsscoop, när han inser att panik skulle kunna uppstå. Till sin hyresvärdinna, Mrs. Brown, säger Tim att marsianen är hans farbror Martin.

Farbror Martin och Tim vid frukostbordet. Martin har fällt ut antennerna och kommer när som helst att bli osynlig.

Journalisten spelades av Bill Bixby (1934–1993) – några år senare känd som Hulken, i sin icke-arga, icke-gröna apparition, vill säga. Marsianen spelades av Ray Walston (1914–2001) – annars kanske mest känd som bokhållaren i filmen ”The Sting” (Blåsningen). Mrs. Brown spelades av Pamela Britton – även hon avled tyvärr tidigt, redan 1974 (född 1923). Läs mer

I ångmaskinernas framtid

På 1990-talet, när det börjat gå upp för fler och fler att vi med persondatorerna tycktes gå mot en ny era, skulle var och varannan föredragshållare inleda sin föreläsning med den spirituella iakttagelsen ”det är svårt att sia – särskilt om framtiden”. Avmätta skratt i auditoriet.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.) Läs mer

Röster i radio

Artikulationen i massmedierna har förändrats en del de senaste decennierna. Man kan filosofera över tidningars och tidskrifters grafiska form; användningen av typsnitt med dålig svärta i väldigt små grader, som kanske dessutom läggs på tonplattor etc. Vissa moden dikteras av 23-åriga skarpsynta formgivare som sedan får bannor av folk över 45 som börjat se sämre.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Och visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Not: Håkan Hanson, som varit redaktionssekreterare på Dagens Eko, skrev om betoningen i radio i tidningen Språkvård nr 2/2003 i artikeln ”Betonade personer”. Han tar bl.a. upp exemplen ”Var tredje kvinna som gör abort …”, ”400 personer skall sägas upp” och ”…kan kvittera ut 16 miljoner på ett bräde”.

Pingad på Intressant.