• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Röster i radio

Artikulationen i massmedierna har förändrats en del de senaste decennierna. Man kan filosofera över tidningars och tidskrifters grafiska form; användningen av typsnitt med dålig svärta i väldigt små grader, som kanske dessutom läggs på tonplattor etc. Vissa moden dikteras av 23-åriga skarpsynta formgivare som sedan får bannor av folk över 45 som börjat se sämre.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Och visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Not: Håkan Hanson, som varit redaktionssekreterare på Dagens Eko, skrev om betoningen i radio i tidningen Språkvård nr 2/2003 i artikeln ”Betonade personer”. Han tar bl.a. upp exemplen ”Var tredje kvinna som gör abort …”, ”400 personer skall sägas upp” och ”…kan kvittera ut 16 miljoner på ett bräde”.

Pingad på Intressant.

Antonio das Mortes: Mördare eller befriare?

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Den 1/10 var min understreckare om den brasilianska filmen ”Antonio das Mortes” från 1969 införd i SvD under rubriken ”Mytomspunnen rebellfilm har återuppstått”. Den återges här i en aningen utförligare version, med några bilder, och dessutom bifogas i slutet en källförteckning. Fotnotssiffor i texten visar i vilken källa uppgiften i fråga finns. I flera fall har källorna dock mera utgjort allmän bakgrundsläsning. I dessa fall finns inte källans nummer som en motsvarande notsiffra i artikeltexten.

 

Mytomspunnen rebellfilm har återuppstått

Märkliga legender berättas i Brasilien om en sorts rebeller från 1900-talets början som kallades cangaçeiros. De var snarast banditer, knutna till en klanstruktur och anlitades för att utkämpa strider för familjeäran. De klädde sig mycket speciellt i läderhattar med uppvikt brätte, panndiadem med silvermynt, patronbälten m.m. Så småningom blev dessa cangaçeiros mera en sorts revolutionärer, som riktade sin vrede mot de brasilianska godsägarna och påstås ha slagits för de egendomslösa bönderna. Canga lär vara ett ord som betyder ‘ok’, ‘förtryck’; kanske syftar det på att rebellerna ofta bar sina gevär som ett ok över axlarna. [3]

En mytomspunnen cangaçeiro var Lampião, vars riktiga namn var Virgulino Ferreira da Silva. Lampião betyder lyktan, och det namnet lär han ha fått eftersom mynningsflammorna från hans ombyggda gevär lyste upp nejden när det blev skottlossning. Lampião utvecklade också den speciella dräkten som cangaçeiros hade. Lampião och hans våldsamma band blev föremål för många folkliga myter och han sågs ibland som en sorts Robin Hood-figur. I juli 1938 mejades han och hans band ned med maskingevär av polisen.

På 1960-talet vävdes de här legenderna in i ett par märkliga filmer som gjordes av den brasilianske regissören Glauber Rocha. 1964 kom ”Svart Gud, Vit Djävul”, och 1969 häpnade festivalpubliken i Cannes över en film som hette ”Antonio das Mortes”. (Rocha fick för den priset som bästa regissör.)

Båda dessa filmer finns nu på DVD (engelsktextade), vilket är värt att uppmärksamma; särskilt när det gäller ”Antonio das Mortes”, som är den mest visuellt anslående av de två, och kanske den mest lättillgängliga. Filmen har mig veterligt inte visats i Sverige sedan 1980-talet och den har inte funnits på videoband. Överföringen till DVD innebar ett mycket mödosamt filmantikvariskt arbete. Inget negativoriginal fanns kvar, så man har fått pussla ihop bilder och ljud separat från de bästa kopiorna. Åtta månader tog arbetet. (En trailer för filmen finns på YouTube.) Läs mer

”Erotikon” och tidens tempo

Tora Teje i ”Erotikon” (1920).

Numera får man tack och lov ofta se gamla stumfilmer visade med rätt bildfrekvens. För 20–30 år sedan visades det mesta – vare sig det var komedi eller tragedi – med alldeles för hög hastighet, så att alla agerande struttade omkring på duken i nervöst tempo. Sådant som kanske en gång filmats med cirka 16 bilder/s visades med 24 bilder/s.

När hastigheten nu är mera normal är det påfallande hur pass realistiska filmerna ofta visar sig vara. Är det dessutom gjort av en skicklig regissör som i fallet med Mauritz Stillers ”Erotikon” från 1920, som SvT visade i måndags eftermiddag, så framstår plötsligt nyanser som man nästan inte trodde fanns i äldre tiders filmskapande. Läs mer

The miraculous Martin Ljung!

EP-skivan ”Skojten” från 1960.

Så är även Martin Ljung borta. Det känns sorgligt. Ofta kunde man här i Stockholm se honom i trakten av Östermalmstorg – i Hallen eller på Systemet på Nybrogatan. Han spred alltid en atmosfär av vänlighet omkring sig, och man tänkte på alla roliga gubbar han gestaltat genom åren. Han – och vi – hade ändå turen att han fick ett långt liv.

Något jag tycker slår en när man tänker på Knäppuppgängets kärntrupp – Povel, Martin, Brita och Gunwer – är deras högst personliga röster. Det gäller för övrigt även Hasse & Tage – man hör på en sekund vem det är som är i farten.

Martin Ljungs intonation och diktion var rena rama varumärket, som man säger idag. Växlingen mellan registren, från falsett till bas; betoningar, pauseringar, en timing som perfekt förde fram texterna, som ju ofta utnyttjade fördröjningar, oväntade kontraster och tvärvändningar som verkningsmedel. Texterna var ofta skrivna för just honom, och passformen var formidabel i nummer som ”Ester”, ”Skojten”, ”Fingal Olsson” osv. Läs mer

Nils Wahlbom, skådespelare (1886-1937)

Nils Wahlbom cirka 1912-15.

Igår visade SvT den gamla svenska filmen ”Kungen kommer” med Gösta Ekman d.ä. som främsta namn. Där har även Nils Wahlbom en roll, och det var roligt att äntligen få se den här filmen, för jag har länge velat se en film med honom. Vi är släkt på rätt långt håll, och jag har ofta hört talas om honom och har även en del gamla foton av honom från förra seklets början.

Nils Wahlbom (1886-1937) var jämnårig (fyra dagar yngre) kusin till min farfar Elis, och de var också nära vänner, delade bostad på Norrtullsgatan 9 i Stockholm och umgicks flitigt. I min farfars dagböcker från 1904-1907 kan man läsa om hur de 19-20-åriga ynglingarna ofta umgicks hemma hos familjen Berwald eller åkte skridskor uppå Brunnsvikens is. Enligt farfars dagbok var Nils Wahlbom också ständigt på dans eller musikafton hemma i konstnären Ragnar Gellerstedts föräldrahem.

I mars 1906 börjar det då och då finnas anteckningar i farfars dagbok om att Nils var på repetition eller på generalrepetition, så här tycks skådespeleriet ha börjat. Den 13 maj samma år står det ”Nisse på repetition, han har varit med på Dramatiska teaterns elevers uppvisning”. 11 juni är Elis och Nils och spelar käglor på Stallmästargården. Den 28 november medverkar Nils i komedin ”Mej lurar du inte”, han spelar ”en borgmästare, en gammal bitvarg”. 10 december är Nils hos doktorn för sitt oroliga hjärta. Min farfar Elis skriver i dagboken ”jag beklagar Nils som inte får röka”.

Enligt böckerna (t.ex. Nordisk familjebok, Uggleupplagans supplement, 1937) debuterade Wahlbom som teaterskådespelare 1910 och som filmskådespelare 1911. Kanske kände man inte till de tidigare teaterexemplen. Eller också anses de som alltför amatörmässiga för att räknas. Bilden ovan där Wahlbom sitter och röker (fast han troligen inte fick) är gissningsvis från ungefär 1912-15, att döma av andra daterade bilder där han ser ungefär lika gammal ut.

Wahlbom började 1910 hos Axel Engdahl på Folkteatern i Göteborg och spelade bland annat i ”Värmlänningarna”. Han turnerade sedan mycket i landsorten med bl.a. Hjalmar Selanders och Allan Rydings teatersällskap en bit in på 20-talet. I Stockholm spelade han vid Gösta Ekmans teatrar och på Vasan.

Nils Wahlbom i någon 1700-talsroll.

Bland teaterrollerna märks t.ex. ”Påsk” (där han för övrigt spelade ”Elis”), och ”Vildanden” (”Ekdahl”). 1917 hade han även hunnit göra en tidig stumfilm, ”I mörkrets bojor”, en förfärlig historia om mord och hypnos, där även en ung Arthur Rolén liksom Karl Gerhard medverkade. Huvudrollerna spelades dock av Sybil Smolova och Carl Barcklind.

1930 spelade Wahlbom tillsammans med Karin Swanström huvudrollerna i den första riktiga talfilmen i Sverige (som inte bara byggde på att man spelade fonografrullar till filmen), nämligen ”När rosorna slå ut”, i regi av Edvin Adolphson, inspelad i Paramounts studior i Paris – som så ofta vid den här tiden när man parallellt spelade in flera varianter av samma film på olika språk.

Wahlbom spelade ofta betjänter, poliser eller grevar, och i filmen ”Skicka hem nr. 7” (1937) spelade han en figur vid namn ”Tam Tam” Wahlbom, innehavare av den privata arbetsförmedlingen ”Hjälpredan”.

I Svenska filmdatabasen står det att ”Han var utan tvekan en av svensk film och teaters mer egenartade skådespelartyper som med en lite egenartad, sävlig replikföring ofta fick porträttera lite mer timida, tankspritt komiska karaktärer. Som det uttrycktes efter hans bortgång hörde han till dessa som kunde få publiken att jubla åt de mest alldagliga fraser genom just de tonfall han skänkte dem.”

Nils Wahlbom var faktiskt med i en mängd filmer, 8 st på 1910- och 20-talen och 31 st under 1930-talet. Att jag missat honom tills nu är obegripligt, för jag har ändå sett väldigt många 30-talsfilmer. Jo, ”Anderssonskans Kalle” och ”Söder om landsvägen” har jag sett, men där hade Wahlbom ganska undanskymda roller. Rollen han spelar i ”Kungen kommer” är rätt diskret också, trots att han har ”top billing” efter Gösta Ekman. Så jag hoppas få se fler filmer.

Wahlbom spelade ofta mot skådespelare som Thor Modéen, Tollie Zellman, Karin Swanström, eller som i ”Raggen – det är jag det” (1936) där han hade huvudrollen som lektor Winroth mot Isa Quensel (som ”Raggen”) och Stig Järrel (som ”Purjo”). Filmen tycks över lag ha fått god kritik.

I lustspelet ”Ä vi gifta” (1936) spelade Wahlbom kapellmästaren Fingal Doffzén. Signaturen ”Lars” i Stockholms-Tidningen skrev att Wahlbom tog hem spelet: ”[Adolf] Jahr är komisk, Wahlbom humoristisk, med en större mänsklig resonansbotten.” I ”Lyckliga Vestköping” (1937) spelade Wahlbom farbror Justus från USA, som alla tror är rik, mot Quensel, Zellman och Järrel. Robin Hood i Stockholms-Tidningen var dock inte nådig: ”Skådespelarna agera stundtals så falskt och krystat att man får tandvärk. Varför skall Nils Wahlbom alltid behöva tassa omkring och se ut som en onykter kriminaldåre? Det är visserligen ett tuppfjät från snille till vanvett, men därför behöver väl inte en begåvad skådespelare jämt verka lidande av hjärnuppmjukning.”

Pingad på Intressant.

Antikrundan i Karlskoga

Det var förstås som vanligt intressant att få se de olika objekt som experterna uttalade sig om i SvT:s Antikrundan igår när man gästade Karlskoga. Ändå tycker jag nog som exilkarlskoging sedan snart 34 år att man missade en antikvarisk angelägenhet som man så att säga stod mitt i.

Motorstadion i Gelleråsen i all ära, men man fick inte se mycket av staden. Och tyvärr, måste man konstatera, finns inte så mycket kvar att visa upp av det gamla Karlskoga sedan staden på 1970-talet upplevde en sorts efterskalv av den rivningsvåg som först tog stora delar av Stockholms Klarakvarter och sedan skövlade många landsortsstäders centrala delar. I Karlskoga är t.ex. sedan tre decennier de fina gamla kvarteren i den s.k. Ekmansbacken dessvärre borta.

   
Borta.
 
Kvar.

Men något intressant som faktiskt finns kvar är Bregårdsskolan, som råkar vara platsen där SvT spelade in Antikrundan. Bregårdsskolan är ett av de intressantare skolbyggena i efterkrigstidens Sverige, även om t.o.m. Hjördis Kristensson missat att få med skolan i sin annars fantastiska översiktsbok om svenska skolbyggnader, ”Skolhuset – idé och form”, från 2005. Läs mer

Tobaksindustrins maffiametoder

Den amerikanska filmen Insider har visats flera gånger i svensk TV. Igår visades den i SvT. Den finns även att köpa på DVD. Det är en film i ungefär samma genre som den om Erin Brokovich. En cynisk industrigren försöker dölja hälsoriskerna med sina produkter eller med avfallet från tillverkningen av produkterna.

Insider handlar om den amerikanska tobaksindustrin. Jeffrey Wigand var kemist och arbetade på tobaksföretaget Brown & Williamson som chef för forskning och utveckling i slutet av 1980-talet. Han liksom många andra forskare hade lockats till industrin för att hjälpa till att skapa en mindre hälsofarlig cigarett. (Även i Sverige fanns flera som arbetade för tobaksindustrin med denna föregivna målsättning, t.ex. Rune Cederlöf och Lars Friberg som byggde upp det världsberömda tvillingregistret, Tore Dahlhamn och många flera.)

Wigand insåg dock rätt snart att tobaksindustrin inte precis brydde sig om sina kunders hälsa, utan snarare ville knyta kundkretsen än hårdare till sig genom att göra nikotinupptaget från cigaretterna större. I detta sammanhang experimenterade man med en substans som kallas coumarin.

I filmen får vi bland annat se hur Jeffrey Wigand blir trakasserad och hotad till livet sedan han som whistleblower gått ut med den här typen av information. Vi får också se exempel på de nästan surrealistiska spetsfundigheter som tobaksindustrins advokater lyckas uppbåda i sitt försvar och sitt misstänkliggörande av Wigand som sanningsvittne. Bland annat sammanställde man en 500-sidig dossier över Wigands liv som skulle visa vilken opålitlig lögnare han var.

Wigand spelas ganska porträttlikt av Russel Crowe och 60 minutes-reportern Lowell Bergman spelas av Al Pacino. Marknadsdirektören och sedermera VD:n för Brown & Williamson Thomas Sandefur spelas av en ovanligt infernalisk Michael Gambon. Läs mer

Heimat och TV-dramatikens mognad

TV-kanalen Axess har den goda smaken att nu sända även den andra omgången av den på alla vis stora tyska serien Heimat, gjord av regissören Edgar Reitz. Heimat I skildrade bylivet i den tyska avkroken Hunsrück mellan första världskriget och fram till 1980-talet. Mycket centrerar sig här kring Maria Simon som spelas av Marita Breuer. Folklivet är myllrande, dock finns ett släktträd med några av huvudfigurerna.

Heimat 2 backar lite i tiden och skildrar hur huvudpersonen, som nu är den unge musikern och blivande kompositören Hermann Simon, 1960 flyttar från landsbygden till det brusande livet i München där han studerar vid musikhögskolan. Medan Heimat 1 snarast är ett epos, följer Heimat 2 (och senare också Heimat 3) Hermann Simons liv närmast som en Bildungsroman fram till 1970 (i Heimat 3 fram till 2000 ). Titeln Die Zweite Heimat kan nog här uppfattas som att Hermann och hans kamrater tycker sig få en andra hembygd i kulturen. De finner den i München, men det kunde ha varit i vilken större stad som helst. Läs mer

Murvlarnas och poeternas Klara

Ännu ett avsnitt av ”Minnenas television” i SvT, som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Skratta för att det är så roligt att se dessa gamla skatter ur arkivet; gråta för att det är sådana små smulor som beskärs oss från public service-televisionens dignande bord av licensfinansierade arkivalier. Fast jag väljer att skratta, för jag är ändå en rätt positiv typ.

Först var det Harry H., Slas trivsamma Söderdeckare från 1978 med Per Oscarsson. Jag antar att Columbo i viss mån beredde vägen för den här typen av deckare med opressade byxor. Möjligen, för Slas hade säkert hittat på något i den stilen ändå.

Hur som helst: programmets andra del var den intressantaste. Anders Erik Malms film ”Stopet och Säcken” från en journalistkrog (var det inspelat på ”Stopet” – Tennstopet alltså?), där personer som Erik Lundegård (signaturen Eld), Harald Forss, ”Klicken” Jansson, Hilmer Persson, Sixten Ahrenberg, Bengt Grive, Per-Erik Lindorm och Urban Torhamn medverkade. Något undflyende i det flackande skenet framträdde även Axel Liffner på den snyggt korniga 16-millimetersfilmen. Läs mer

Karl Gerhard och hästen från Troja

Den 15 april visas i SvT Hasse Ekmans film ”Jazzgossen” från 1958 med Karl Gerhard. För Karl-Gerhards skull är den väldigt rolig att se, även om han förekommer alldeles för litet i filmen. En ganska konstruerad kärlekshistoria mellan Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson är huvudnumret. Det är i och för sig alltid trevligt att se dem också, men här känns storyn lite tunn.

Karl Gerhard sjunger flera av sina slagnummer, ”Jazzgossen” förstås och även ”Den ökända hästen från Troja”. Det finns en upphovsrättsligt intressant aspekt på den senare sången. Länge angavs den som komponerad av Kai Stighammar, vilket var Karl Gerhards pseudonym. Men Karl Gerhard skrev bara texten. Melodins vers komponerades av Lille Bror Söderlundh, men melodins refräng hade man tagit från den ryska slagdängan ”Glada grabbars marsch” (Marsj vesioluych rebjat), som skrevs på 1930-talet av Isaak Osipovitj Dunajevskij för Grigorij Alexandrovs film Vesioly rebjat (”De glada grabbarna”).

Enligt ”Svensk filmografi” del 5, s. 711 kom melodin till Paris där den sjöngs in av en exilryss, och den gavs ut av ett franskt notförlag som fick rättigheterna. (Kanske är detta den Ostrovsky eller Astrovsky som man ibland idag kan se angiven som en av upphovsmännen.) Förlaget förbjöd Karl Gerhard att använda denna musik, trots att det alltså egentligen rörde sig om bara refrängen. Men det är ju inte så förvånande, mindre stölder än så brukar ju beivras. Filmbolaget SF försökte köpa rättigheterna men förlaget vägrade.

Vad man gjorde då var – enligt ”Svensk filmografi” – att Karl Gerhard skrev en ny version i moll av refrängen. Så Troja-sången föreligger alltså i två versioner. Såvitt jag vet blev det inget mera bråk om saken. Frågan är väl om en rättslig prövning skulle ha funnit att även den nya versionen var tillräckligt lik den gamla för att utgöra upphovsrättsligt intrång.

Som de flesta vet var ju sången däremot föremål för rättsligt ingripande under andra världskriget. Men då var det inte frågan om upphovsrätt utan att tyska legationen 1940 krävde att Sveriges regering förbjöd den antinazistiska sången. Vilket man också gjorde.

När jag idag kollar mina CD med ”Den ökända hästen från Troja” på så står samtliga upphovsmän med: Söderlundh, Dunajevskij (Dounaievsky), Ostrovsky (Astrovsky) samt Karl-Gerhard.

null

Det finns förresten en annan Hasse Ekman-film som – åtminstone ur dagens perspektiv – hade en upphovsrättsligt intressant sida.

1951 gjorde Ekman filmen ”Dårskapens hus”, en besynnerlig skapelse som består av enbart citat ur 17 av de 23 filmer Ekman hade gjort fram till dess.

Bakgrunden till detta var att under första halvåret 1951 förelåg ett filmstopp. Sveriges Filmproducenter vägrade göra film, som protest mot en kraftig höjning av nöjesskatten på biobiljetter, från 24 procent till 39 procent, som trätt i kraft redan 1948.

Hasse Ekman kringgick detta produktionsstopp genom att göra filmen ”Dårskapens hus” med enbart tidigare inspelade filmsnuttar som han gjorde ett långt collage av. Metoden att skapa komiska poänger på detta vis har ju förekommit både före och efter denna film. På 1980- och 90-talen var det rätt vanligt i svenska TV-underhållningsprogram av typen ”Nöjesmaskinen”. Jag brukar gilla Hasse Ekmans filmer, men denna är närmast outhärdlig.

Kritiken var kluven. Några ansåg att filmen var ett genidrag, ”en helt dårpippig film, som man inte tröttnar på” (A. Gunnar Bergman i Afton-Tidningen), medan andra tyckte den var ett utslag av dålig smak. Signaturen Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) i Stockholms-Tidningen tyckte det var roligt och beundrade ”det fräcka tilltaget”, men han var samtidigt illa berörd: ”Man tycker att Hasse Ekman drar ner sig själv och filmkonsten, när han ideligen avbryter sina vackra kärleksscener ur Ombyte av tåg med groteska inpass à la Bröderna Marx.” Staffan Tjerneld skrev i Expressen att det var tveksamt att ”rycka ut scener inspelade på fullt allvar av artister som Inga Tidblad och Hilda Borgström ur deras sammanhang”.

Och faktum är att skådespelarna reagerade. Den 1 oktober 1951, bara en vecka efter premiären, kunde Expressen meddela att Teaterförbundet under Sven Bergvalls ledning övervägde juridiska motåtgärder. Nils Beyer skrev i Morgon-Tidningen den 12 oktober att ”ingen regissör i filmens historia uppträtt mer svinaktigt mot sina skådespelare än Hasse Ekman i Dårskapens hus, samtidigt som han skurit halsen av sig själv som skapande konstnär”.

I dag skulle detta vara en fråga om de s.k. närstående rättigheterna, som gäller framföranden av artister av olika slag. Men dessa fanns ännu inte i svensk upphovsrättslag 1951, så då var det egentligen en ren kontraktsfråga. Ibland skrev skådespelare kontrakt med ett filmbolag för ett antal år och fick då spela i de filmer bolaget ville göra, oavsett vad de tyckte om filmerna ifråga. Ibland kunde kontraktet gälla en viss film. Om några av de skådespelare som förekommer i ”Dårskapens hus” haft kontrakt som gällt endast ursprungsfilmen, kanske de kunnat hävda att kontraktsbrott förelåg. Om de närstående rättigheterna funnits i Sverige vid denna tid, skulle skådespelarna ha kunnat invända mot hur deras ideella rätt hanterades. Den ideella rätten gäller ett verks (eller framförandes) integritet och i vilket sammanhang det förekommer m.m.

Harry Schein tyckte dock inte att skådespelarna hade någon anledning att känna sig kränkta. Han skrev i BLM att filmen visserligen var dålig men att filmklippen var Ekmans juridiska och andliga egendom, vilket gav honom rätt att göra vad han ville med dem. Skådespelarna borde ”som seriösa konstnärer egentligen vara tacksamma att få den djupt okonstnärliga stjärnmytologin torpederad”. Kanske hade debatten kring filmen trots allt innehållit diskussioner kring begreppet ideell rätt (droit moral), för Schein skrev också: ”För skådepelarna bör […] det moraliska kriteriet i Dårskapens hus bestämmas av det moraliska allvar med vilket de en gång mött sin arbetsuppgift.” (Samtliga citat ur ”Svensk filmografi”, del 5, s. 159-60.)

Pingad på Intressant.