• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Upphovsrätt och textremsor till filmer

Är textremsor till filmer skyddade av upphovsrätt? Är översättningar av verk över huvud taget skyddade av upphovsrätt? Frågan har aktualiserats på sista tiden efter ett tillslag mot webbplatsen Undertexter.se (se t.ex. SvD, Skånskan och i Aftonbladet). Debatten om översättningar är dock gammal.

Innan översättningar reglerades i upphovsrättsliga lagar kunde många länder – däribland faktiskt Sverige – profitera på andra länders främsta författarskap. Det var enkelt och lukrativt att helt enkelt ge ut godbitarna i översättning, utan någon som helst uppgörelse med den ursprungliga upphovsmannen.

Frågan hade diskuterats rätt länge. Världens första upphovsrättslag stiftades i England 1710, och i ett tidigt rättsfall om översättningar tio år därefter stämde författaren Thomas Burnetts arvingar bokhandlaren William Chetwood för att ha tryckt en engelsk översättning av Burnetts bok Archaeologia Philosophica. Boken innehöll en del oanständigheter, vilket förstås utgjorde en lockelse för andra bokutgivare. Men den var skriven på latin, just för att bara ”the learned” skulle förstå dessa ”strange notions”.

Chetwood och vissa andra bokhandlare gav ut delar av boken i engelsk översättning. Svarandesidan ansåg inte att detta bröt mot lagen från 1710, eftersom denna ”endast avsåg att begränsa de mekaniska tryckförfarandena … men inte hindra en översättning av boken till ett annat språk, som då i vissa avseenden skulle kunna kallas en annan bok, och översättaren skulle kunna kallas för författare, såtillvida som viss språklig skicklighet krävs för detta värv …” Rätten höll med om att översättningen var ett helt nytt verk, men dömde ändå till förmån för Burnett, pga att det känsliga innehållet inte borde spridas okontrollerat.

Lagstiftning på detta område kom inte på dagordningen i Sverige förrän vid mitten av 1800-talet, trots att vår första upphovsrättslag kom 1810. Författaren August Blanche motionerade t.ex. i borgarståndet om översättarskydd inom Norden 1855, utan resultat. Aftonbladets redaktör och tillika vänsterliberale riksdagsmannen Adolf Hedin gav 1871 ut en skrift med titeln Om litterär eganderätt, där han även tog upp problemet med översättningar. (Hedin omnämns för övrigt av Strindberg i Röda rummet som en ”ärans man”.)

Hedin ironiserar över vissa förläggares önskan att den upphovsrättsliga lagstiftningen inte ska ändras och skriver att ”de taga nog den litterära eganderätten i anspråk för sin egen del och förmån; men de finna den olidlig, de hata ’monopol’, de tala högt om bildningens intresse, när det är fråga om de medbröders eganderätt, som äro en annan stats undersåter”.

Hedin citerade i sin bok en icke namngiven författare som menade att ”det är mindre betänkligt att ’resa från Jerusalem till Jeriko och falla i rövarehänder’ än att resa öfver Sundet och falla i händerna på en öfversättare”. De franskkontrollerade delarna av Nederländerna kallades vid 1800-talets början i bokhandlarkretsar för Rövarstaten. Landet var den tidens Pirate Bay, där man tryckte mängder av olicensierade utgåvor på alla möjliga språk som sedan spreds över Europa. Hedin skrev i sin bok att om USA ”genom en litterär konvention vore förhindrade att plundra den engelska bokmarknaden, skulle få betala sina medbröder vid Kanalen en årlig summa af sju millioner dollars …”

För att reglera problemet med översättningar skrev många länder bilaterala avtal med varandra. När Bernunionen bildades 1886 fick man en enklare multilateral reglering av upphovsrätten. Sverige ville gärna ansluta sig men tvekade just när det gällde knäckfrågan om översättningar. 1897 diskuterades förändringar i lagen med tanke på en svensk anslutning. Lagutskottet ansåg dock i ett utlåtande 30 april 1897 att ”den värdefulla utländska litteraturen” för den svenska allmänheten ”skulle i ganska väsentlig mån fördyras”.

Argumenten om översättningars kvalitet har i debatten gått än hit, än dit. Ibland ses fri översättning som en garant för goda översättningar; ibland ser man detta som en risk att mängder av undermåliga översättningar sprids utan någon kontroll från upphovsmannens sida. Sådana röster hörs även idag i debatten om filmöversättningarnas kvalitet.

1897 argumenterade lagutskottet mot ett skydd: ”Att … derigenom skulle vara att förvänta förbättring af de svenska öfversättningarnes beskaffenhet, kan utskottet ej finna sannolikt; snarare kunde det inträffa, att utländingen af obekantskap med förhållandena gåfve sitt bemyndigande åt en oskicklig öfversättare och derigenom hindrade framkomsten af en god öfversättning.”

Adolf Hedin deltog i debatten i andra kammaren i maj 1897. Han anmärkte syrligt att han 31 år tidigare hade lämnat en petition till den dåvarande justitieministern om ett ”rättsskydd mellan de skandinaviska språkens litteraturområden”. Petitionen var troligen delvis en tidig version av Hedins ovannämnda skrift. Hedin säger i riksdagen att detta torde ha varit första gången i justitieministerns liv som denne hörde termen litterär äganderätt: ”Jag träffade honom sedermera på gatan något halfår efteråt, hvarvid han behagade meddela mig att han slopat den petition, som jag inlemnat. Hvad jag derpå svarade, kan vara onödigt att här nämna.” Lagutskottet var alltså emot ett översättningskydd 1897, men märkligt nog hade utskottet 1865/66, dvs då Hedin förgäves lämnat sin petition, varit helt och hållet för en internationell lagstiftning. Man anar således en konflikt mellan justitieministern och lagutskottet vid denna tid.

1897 gjordes trots alla turer vissa förändringar i lagen och 1904 ytterligare några, som gjorde att Sveriges lagstiftning tillräckligt mycket harmonierade med Bernkonventionen. Författaren hade nu rätten till översättning i tio år efter originalverkets utgivning. Översättaren hade däremot samma rätt som en författare till sin egen översättning, dvs till sin död och arvingarna 50 år därefter. Sverige blev så anslutet till konventionen 1904. Den ursprungliga upphovsmannen fick inte samma rätt till översättningar som till ursprungsverket förrän i 1919 års lag (men då var det inte längre 50 år efter författarens död, för skyddstiden hade samtidigt sänkts till 30 år).

I riksdagsdebatten kring 1919 års lagförslag yttrade sig bl.a. Per-Albin Hansson (socialdem.) den 12 mars. Han var emot ett längre skydd än tio år för utländska författare, eftersom det skulle innebära att ”vi skola skydda våra svenska författares rätt i utlandet, d.v.s. det fåtal svenska författare vilkas verk kunna komma i fråga att bli översatta till främmande språk. För deras skull skola vi införa en lagstiftning, som avstänger oss i hög grad från möjligheten att tillgodogöra oss de rika kulturskatter, som de stora kulturländernas litteratur utgör.”

Östen Undén (socialdem.) såg detta som en ”självisk synpunkt” och sade också: ”Men jag tycker, att det är ett något egendomligt resonemang, då man säger, att eftersom vi behöva dessa utländska verk, skola vi utan vidare annektera dem, sedan tio år förflutit efter utgivandet.”

Jakob Pettersson (liberal) argumenterade emot Hansson: ”Det är nog icke för herr Hansson obekant, att i litteraturkretsar i utlandet vårt land icke åtnjuter det allra bästa anseende för det sätt på vilket vi hittills skaffat oss översättningar av utländska verk. Somliga betrakta rent av svenskarna som ett slags pirater som leva av rov på detta område, och det kan inte gärna vara för vårt internationella anseende förmånligt att vi genom vår lagstiftning ge belackarna rum i det hänseendet.”

Upphovsrätt borde inte gälla översättningar, menade vissa debattörer på den här tiden, och skälen var då desamma som anförts i det engelska rättsfallet 1720. Eftersom upphovsrätten bygger på att bara utförandet och inte idéerna bakom verket skyddas, så borde ju en översättning kunna göras utan den ursprungliga upphovsmannens medgivande. En översättning kan ju betraktas som ett nytt utförande, kanske ett helt nytt verk.

Men hur självständig är då egentligen översättaren i sitt skapande? Översättaren försöker ju oftast ge en så trogen bild som möjligt av originalverket. Men detta skiljer sig också från fall till fall. Många kritiker ansåg t.ex. att Baudelaires översättning av Poe till franska var överlägsen originalet. Lagstiftningsmässigt har man försökt lösa dilemmat genom att ge översättaren rätt till sin egen översättning, men inte oberoende av originalets författare. Till översättningen delar de på rättigheterna.

När det gäller spridandet av översättningar till filmer utan tillstånd, så är detta med dagens lagstiftning ett intrång i upphovsmannens rätt. Däremot har det förstås inget att göra med rätten för vem som helst att i t.ex. artiklar citera ur dialogen i en film. Citaträtten är ett av de viktigaste undantagen i upphovsmannens ensamrätt. Utan vissa viktiga undantag skulle upphovsrätten helt enkelt inte fungera. Och skulle lagstiftarna anse att ett undantag borde göras för spridande av textremsor till filmer, så låter det sig förstås göra. Man kan lagstifta om det mesta. T.ex. gjorde man det nyligen i en internationell traktat lättare för synskadade att få kopiera olika skyddade verk i form av t.ex. braille eller som ljudfiler. Frågan är väl bara om man skulle anse att dagens rättsläge innebär en tillräcklig obalans mellan olika intressen i samhället när det gäller filmkonsumtion, för att en generell reform om rätten att sprida översättningar av filmdialog skulle vara motiverad. Mot rimligheten i en sådan reform talar att textremsorna som nu diskuteras i de allra flesta fall är avsedda att användas tillsammans med illegala kopior av filmer.

%d bloggare gillar detta: