• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ministrategi för journalister om vetenskapsstudier

Politiker och andra debattörer hänvisar mycket ofta till olika studier när de blir intervjuade i medierna. Det kan gälla nästan vad som helst: medicinska frågor, arbetslöshet, kriminalitet, skolan.

Mycket sällan anger man något närmare om dessa studier, och de intervjuande journalisterna ställer oftast inte någon följdfråga om källan.

Det finns oerhört mycket som skulle behöva preciseras – om man har gott om tid. Först och främst förstås vilken studie man talar om, hur den är gjord, om där ingår statistik, hur denna statistik har valts ut. Tar över huvud taget studien upp det som debattören vill bevisa genom att hänvisa till den? I kortare, direktsända intervjuer i TV eller radio finns givetvis ingen tid för en sådan fördjupning.

Skrivande journalister borde dock kunna ta sig tid att fråga sådant och även leta fram studien och läsa t.ex. avsnittet ”Discussion” (som oftast finns i naturvetenskapliga studier), där forskarna brukar diskutera studiens giltighet och eventuella svagheter. Det är förstås också mycket viktigt att kontrollera ifall studien finansierats av någon part som har intresse av ett visst forskningsresultat.

 

Korsstygnstavla passande för varje redaktion.

 

Här är en ministrategi som borde kunna användas t.o.m. vid kortare direktsända intervjuer i TV och radio:

1) En person säger: ”Det finns studier som visar detta …”

Intervjuaren bör då åtminstone säga: ”Nämn ett exempel!” Om den intervjuade inte minns titeln, så kanske han/hon minns vem som gjort den eller vid vilket universitet/forskningsinstitut den gjorts och om den är gjord de senaste åren eller för tio år sedan. En åtminstone rudimentär källhänvisning eller precisering är alltså ett minimikrav här. Något är bättre än inget.

2) En person (som t.ex. diskuterar risker med någon miljöfaktor) säger: ”Det finns inga studier som visar att det skulle finnas någon risk …”

Då blir första motfrågan: Finns det över huvud taget någon studie som undersökt detta? Att det inte finns några belägg för en risk kan ju bero på att ingen har studerat saken. ”Absence of proof is not proof of absence”, som det brukar heta. Om den intervjuade då svarar att det finns studier om saken det gäller, blir förstås frågan som i punkt 1: ”Nämn ett exempel!”.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Pressen och vetenskapen

Det slår mig dagligen hur vårdslöst journalister förmedlar resultat från vetenskapliga studier. S.k. vetenskapsjournalister är lite bättre på detta men även de syndar. Värst är dock allmänjournalister som ofta basunerar ut nya forskningsresultat inom t.ex. medicin utan att alls redovisa hur studierna är gjorda.

Detta är egentligen tjänstefel.

Nyligen rapporterades det att kvinnor har lägre smärttrösklar än män. Man undrar givetvis hur studien ifråga är gjord? Med frågeformulär där människor subjektivt får beskriva sin egen smärta eller är det frågan om mätningar av t.ex. hormonhalter? Består underlaget av 15 personer eller 15 000? Redovisar forskaren själv några problem med sin studie? – vilket brukar förekomma under rubriken ”Discussion”. T.ex. kan man tänka sig problemet att jämföra olika typer av smärta – värmekänslighet eller neurologiskt genererad smärta i muskler t.ex. Och hur ska man i en könsrelaterad studie kunna jämföra upplevelsen av menstruationssmärtor – som ju rimligtvis bara kvinnor har?

Allmänheten blir nog ofta konfunderad över att ena veckan höra att ett glas vin är bra för hjärtat, den andra att det är skadligt. Journalister basunerar ofta ut resultaten av studier som om de var säkra och avgjorda. Läser man studien i fråga är forskarna själva ofta betydligt mera försiktiga. Inte sällan står det något i stil med ”the results may suggest that … and further research is required”.

Särskilt om man redovisar negativa epidemiologiska studier är det på sin plats att tala om att sådana måste vara extremt stora för att över huvud visa något alls.

Om vi vill säkerställa att inte 1 på 10 000 personer drabbas av en viss biverkning av läkemedel (FASS klassificerar sådana biverkningar som ”mycket sällsynta”), med 95 procents säkerhet, krävs enligt en statistisk formel inte 10 000 personer som man kanske kunde tro, utan minst 29 956 personer. Skulle man kräva 99 procents säkerhet för samma undersökning krävs minst 46 049 personer. Teoretiskt sett. I praktiken är det ännu osäkrare.

Uppenbarligen lämpar sig inte den epidemiologiska/statistiska metoden för att undersöka sällsynta förekomster. Därför är läkemedelsbiverkningar oftast beskrivna utifrån fallrapporter istället för epidemiologiska studier.

Läser man någonstans att ett preparat är ofarligt därför att det testats på 500 studenter bör man vara misstänksam. Ett så litet urval räcker kanske till att säkerställa med 95 procents sannolikhet att högst en person på 170 får besvär. Är dessutom studenterna kanske friskare än genomsnittsbefolkningen så säger undersökningen ännu mindre. Skrupelfria marknadsförare kan förstås medvetet skräddarsy en undersökning med ett lagom imponerande antal undersökta personer, valda inom en lagom missvisande kategori, för att på så sätt ”bevisa” en viss produkts ofarlighet.

Samma kritik kan riktas mot massmedias redovisning av statistik när det gäller t.ex. sjukfrånvaro, brottslighet eller ”hur bra den svenska skolan är”.

När det gällde Irakkriget var medierna ovanligt på alerten när det gällde att poängtera att en viss uppgift kom från USA eller var overifierad osv. Samma redovisning av källmaterialets tillförlitlighet och eventuella problem med en viss uppgift borde journalister göra även när det gäller vetenskapliga studier! En studie som konstaterar att strålning från mobiltelefoner är ofarlig bör naturligtvis automatiskt skärskådas utifrån perspektivet om där finns några förbindelser mellan forskaren och telefonindustrin, t.ex. genom att forskaren utför konsultarbeten åt industrin. Studier gjorda på djur bör förstås skärskådas utifrån relevansen för människor osv.

”The world today is made, it is powered by science; and for any man to abdicate an interest in science is to walk with open eyes towards slavery”, skrev Jacob Bronowski i slutet av 50-talet. Ska allmänheten få någon uppfattning om vetenskapen måste den också få ta del av vetenskapens problem och de begränsningar en viss metodik medför.

Pingad på Intressant.