Understreckare om evig upphovsrätt

Redaktören för SvD:s understreckare, Ludvig Hertzberg, har i anslutning till sin blogg publicerat Axel Rafaels artikel från 10 mars 1919 om författarrättens varaktighet. Den är intressant, tidstypisk, extrem och vettig på samma gång.

Axel Ferdinand Rafael (eller Raphael, 1850-1921) var både jurist och nationalekonom och skrev också den artikel, om ”litterär egenderätt” som stod att läsa som punkt 2 under uppslagsordet Eganderätt i Uggleupplagan av Nordisk Familjebok (1907).

Understreckaren från 1919 är mera polemisk än den encyklopediska texten och utgör en ganska trevlig läsning – den påminner en del i tonen om Augustine Birrells pedagogiska och småputtriga ”Seven lectures on the law and history of copyright in books” (1899).

Det extrema ligger i att han gör sig till tolk för uppfattningen att upphovsrätten bör vara evig. Detta bråkade man ju om på 1700-talet. Tryckarnas ensamrätt till böcker hade före upphovsrätten varit evig, men med den första skrivna lagen i England 1710 begränsades skyddstiden till högst 28 år (samtidigt som rätten centrerades kring författaren istället för tryckaren). Dock fanns det många som menade att den skrivna lagen inte fick överhöghet över sedvanerätten (common law) som medgav eviga rättigheter. Vilket som skulle gälla stred man om i åtskilliga rättegångar i England under flera decennier fram till den berömda Donaldson v. Becket 1774. Det finns faktiskt vissa än i dag som förespråkar att immateriell egendom bör kunna ärvas i evighet precis som materiell egendom, t.ex. Mark Helprin.

Rafael går i artikeln emot ett förslag som då förelåg om att sänka skyddstiden från 50 år efter upphovsmannens död till 30 år. Han nämner i förbigående problemet med att en konstnärs efterlevande kan vara konservativa och inte vilja sprida verken vidare, men avfärdar argumentet. Själv har jag ibland betonat den andra sidan, att efterlevande ofta kan vara goda advokater för ett icke upptäckt konstnärskap. Det är denna dubbelhet som gör det svårt. Rafael skriver att det inte är så vanligt att de efterlevandes sedlighetsbegrepp är helt andra än den döde konstnärens. Men det finns ju många exempel där arvingarna resonerar helt annorlunda än deras släkting troligen skulle ha gjort, t.ex. James Joyces dotterson, Martin Luther Kings efterlevande och många fler. Om vi inte är så radikala att vi lägger ned upphovsrätten helt (vilket ju många förespråkar i dessa dagar) så är väl den närmaste kompromiss man kan nå, just en kompromiss vad gäller skyddstidens längd. Själv tycker jag nuvarande 70 år är onödigt långt. 50 år var helt tillräckligt och dessutom i samklang med de s.k. närstående rättigheterna som nu tyvärr också ska förlängas.

Kanske hade Rafael inte varit fullt så maximalistisk i sin hållning om han vetat hur upphovsrättens tillämpning skulle utvecklas under de närmaste 90 åren efter hans artikel. På hans tid riskerade knappast skribenter som med viss ymnighet utnyttjade citaträtten att bli stämda, så som nu sker allt oftare, främst kanske i USA.

Så här skriver Rafael om upphovsrätten som ett personskydd:

Således egentligen två befogenheter. Den ena – en personlighetsrätt, d. v. s. en rätt jag har i och med det att jag är en person. Det finns flera sådana personlighetsrätter: rätten till liv och lem, till frihet, till ära, till fritt andligt, fysiskt, ekonomiskt handlande, till egen bild (eller att ingen utan mitt tillstånd skall få avbilda mig). Och slutligen också rätten till att vad som är en yttring av mitt inre personliga liv jag själv skall få avgöra, om och hur det skall meddelas andra. Det är rätten till vad man börjat kalla ”hemlighetssfären”, inbegreppet av vad jag av mitt inre liv vill behålla för mig själv. Hit hör t. ex. skydd för brev och andra hemligheter, som skyddas på grund av principen: ”la vie privée doit être sacrée”.

Rafael är på rätt spår här, även om man kan se hela rätten som en personlighetsrätt (jfr. Warren & Brandeis). Det har diskuterats i ett par hundra år om upphovsrätten är ”privilege or property”, men jag tror det är en diskussion som i viss mån leder fel. Upphovsrättsmotståndarna säger ofta att immateriell egendom är ett konstruerat begrepp, men det gäller faktiskt all egendom.

Mera fruktbart än att diskutera om immateriell egendom är egendom eller privilegium är nog att se rätten som ett komplement till yttrandefriheten. Bara halva slaget är vunnet med rätten att yttra sig. Finns inget skydd för yttrandet sedan yttrandet gjorts är det ju inte så mycket värt – det kan förfalskas och debatt och vetenskap förvridas. Ett sådant skydd ryms inom den s.k. ideella rätten (droit moral) som försvarar ett verks (och även upphovsmannens) integritet.

Men även den mera ekonomiska rätten att exploatera resultatet av ens eget arbete kan nog sägas vara en personlighetsrätt. Redan Isaac Le Chapelier var inne på det i franska nationalförsamlingen 1791: ”… den heligaste, mest personliga av all egendom är den som är frukten av en författares tanke”.

Rafael nämner att det faktum att konstnärliga verk av olika sort så småningom blir allmänna, när alltså skyddstiden gått ut, innebär en sorts socialisering:

Någon grund skall väl finnas för denna olika behandling. Ja, man påstår, att den finns, och vi känna den alla: statsskäl. Det är nyttigt för det allmänna, att upplysning och skönhetsintryck spridas så mycket som möjligt, och det sker genom att de bli så billiga som möjligt, således allra bäst om de lämnas gratis. Men någon måste då släppa till skinnet, det kan nu inte hjälpas.

I dag är ju ofta debattörer som är starkt emot socialisering av materiella värden, ändå för en motsvarande socialisering (i större eller mindre utsträckning) när det gäller immateriella värden. Det är ju också högst rimligt att andens produkter blir allmänna efter en tid, eftersom de har betydelse för kunskapens, kulturens och visionernas fortskridande på ett annat sätt än en byrå som kan ärvas i all evighet (jag talar nu om byrån som föremål; givetvis kan det finnas immaterialrättsliga aspekter på en byrås design, men det är en annan sak).

Rafael tar också upp argumentet att alla intellektets produkter bygger på tidigare prestationer (”standing on the shoulders of giants” etc.). Han jämför då uppfinningar med litterära verk på ett ganska roligt sätt:

… uppfinningen grundar sig ofta väsentligen på föregångares arbete, den ligger så att säga i luften, den är ofta bara punkten över i’et, den sker ju också ibland samtidigt i flera personers hjärnor. Men jag finner inte, att Bygmester Solness ligger i luften, att, om inte Ibsen 1892 hade kommit med den, så hade Björnson gjort det 1893. Det är möjligt, att han eller någon annan hade skildrat en äldre arbetares rädsla för ungdomen, han också, men vi kunna vara säkra på, att det inte hade skett i den formen. Den formen var en ny skapelse, den var ensamt Ibsens verk, men det är också bara för den, som man begär skydd.

Följande berör direkt något som diskuteras även idag, hur man ska förfara med viktiga verk (t.ex. sådana som har använts eller skulle kunna användas som kurslitteratur på universiteten) som förlagen inte längre ger ut i nya upplagor. Det är ju redan ett problem att så många referenser i vetenskapliga arbeten i praktiken ofta avser bara abstracts som man lätt finner i databaser, sällan hela arbeten – och ännu mera sällan gamla verk som man måste leta upp i fysisk form på t.ex. Kungl. biblioteket. Rafael föreslår expropriation:

om arvingen, trots den påräknade vinsten, av någon anledning vägrar att låta arbetet vidare utkomma? […] olägenheterna kunna ju lätt förebyggas antingen genom att använda expropriationsinstitutet eller, som vi själva hade det en tid här i Sverige, genom att författarrätten måste bevaras genom att en ny upplaga utges före en viss tids utgång, på eller utan särskild påfordran. Alltså som i gruvlagstiftningen ett ”försvarsarbete”. Då är det ingen risk att kulturen går miste om vad den verkligen behöver.

En total expropriation, som Rafael tycks se som det ena alternativet, är kanske att ta i. I dag borde man dock kunna lagstifta om att ”föräldralösa” men av tiden ännu skyddade verk (orphan works) lätt borde kunna få digitaliseras och ställas till allmänhetens förfogande. I Frankrike inrättades 1777 en s.k. permission simple (alltså före den första franska upphovsrättslagen som inte kom förrän 1791). Detta var inte en ensamrätt utan en licens för var och en som ville ge ut exempelvis utgångna klassiker. En nutida lösning borde inte heller vara exklusiv – för t.ex. aktörer som Google – utan kunna utnyttjas av alla.

Pingad på Intressant.