• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ballard – en stålblank surrealist

(Den här artikeln skulle jag egentligen ha publicerat vid J.G. Ballards död 2009, men av olika skäl kunde jag inte färdigställa artikeln då. Lotta Lotass intressanta understreckare häromdagen gav mig dock den impuls som behövdes.)

Den engelska författaren J.G. Ballard dog i en synnerligen otrevlig sjukdom; förhoppningsvis dog han inte på ett fullt så makabert sätt som personerna i hans böcker ofta gör. Genomgående teman i Ballards författarskap har varit våld, sexualitet och död – detta ställt i förhållande till vår moderna stålblanka värld, i synnerhet kanske vår teknik.

Ballard hade dock två perioder, eller kanske t.o.m. tre: den relativt normale sf-författaren; den besatte, perverterade, som beskriver någon sorts ondskefullt köttslamsig Francis Bacon-värld, fast omåleriskt, detaljerat som fotorealistiskt måleri. I en tredje period blev Ballard snällare, med skildringar av en visserligen förfärlig barndom under andra världskriget men ändå med en viss möjlighet till, exempelvis, kindness of women.

Det finns en litteratur och film som närapå är intressantare att läsa om än att ta del av direkt. Jag tänker på de Sade, Burroughs, Cronenberg, m.fl. Kanske hör Ballards mellanperiod – med böcker som The Atrocity Exhibiton och Crash – dit också, samtidigt som de ändå har en märklig dragningskraft, inte minst genom språket som är så avklätt och liksom beskriver något annat än det förefaller beskriva. Man får känslan av att Le Clezio skulle ha kunnat komma in på en sådan bana fast han aldrig gjorde det. Med sitt ältande av våldet kan dock en bok som Crash i viss mån jämföras med Claude Simons Vägen till Flandern. Även Simon interfolierar sitt fragmenterade material med en del sexuella scener.

Jag minns att det var ganska omtumlande att läsa de här böckerna när de kom på 70-talet. The Atrocity Exhibiton kallades condensed novel. Den tillhörde en litterär genre eller ett litterärt förhållningssätt som jag just börjat intressera mig för. Jag hade fångats av ungraren István Örkénys enminutsnoveller redan på 60-talet och skrev en del själv i den andan. Jag gjorde också en sorts aleatorisk iscensättning av en bilkrasch (gissa var inspirationen kom ifrån!) med meningar som slumpmässigt upprepades mot ett oundvikligt slut. Senare blev det där faktiskt ett dataprogram i Macintosh Hypercard, några år innan jag sedan skrev och programmerade min hypertextroman.

Många har inspirerats av Ballards estetik och motivkrets. Nyligen kom en bok som tilldrar sig på en refug. 1974 skrev Ballard Concrete Island med ett liknande tema, en Robinson Crusoe bland motorvägsramperna. 1975 kom så High-Rise, ännu en destruktiv historia, denna gång i skyskrapsmiljö. Crash, Concete Island och High-Rise brukar räknas som en sorts trilogi, även om The Atrocity Exhibition kan göra anspråk på att räknas hit också. Gruppen Joy Division gjorde förresten en låt med just detta namn (se Spotify).

När Susan Sontag var i Stockholm i oktober 1980 träffade jag henne vid några tillfällen och vi pratade då om fiktionens verkningsmedel och möjligheter. Om Ballard sade hon:

Jag tycker verkligen om Ballard, men jag upptäckte honom inte förrän för ungefär sex år sedan, när de flesta novellerna [Sontags egna noveller i samlingen ”I, etc.” /KET] redan var skrivna. Han gör något liknande som jag, men i ett annat register, med en annan sensibilitet. Han fascineras av fysisk grymhet och framställning av sadistiskt beteende. Jag känner stor motvilja mot sådant material, det är helt utanför mitt område, men kanske är kärnan i det jag skriver en moralisk eller mental motsvarighet till grymhet.” (Radix nr 2/1981.)

Susan Sontag hade då just utkommit med sin novellsamling I, etc., och det fanns väl vissa drag i en del av novellerna (t.ex. ”Debriefing”), där hon utnyttjade en sorts reduktion och koncentration på ett sätt som kunde föra tankarna till vad Ballard gjorde.

Jag minns att vi talade om Ballard i samma andetag som vi diskuterade författare som John Barth, Donald Barthelme – och förstås William Burroughs. Sontag menade att det intressanta här var författare som skrev spekulativ skönlitteratur (speculative fiction) som inte enbart spekulerade på ett filosofiskt plan i en tänkt idévärld eller utifrån moraliska dilemman (eller brist på dilemman, dvs en moralisk nollställdhet), utan en litteratur som i själva formen också var spekulativ. Det där har väl alltid varit en sorts drömtillstånd att uppnå när man skriver, åtminstone om man bekänner sig till någon form av modernism eller postmodernism. Men frågan är om det stämmer i Ballards fall. Han ägnar sig ju inte åt någon cut-up teknik som Burroughs – fragmentiseringen i Atrocity Exhibition är av en helt annan sort.

Att Ballard gav sina figurer namn efter verkliga personer, Marilyn Monroe, Ronald Reagan och John F. Kennedy t.ex., ökar inte realismen utan skapar snarare en sorts verfremdungseffekt. Redan mytiska gestalter får liksom ytterligare ett lager av förkonstling. Vi läser snarast om ”Marilyn Monroe”, ”Ronald Reagan” och ”John F. Kennedy”; de här namnen har ju nästan osynliga citationstecken kring sig även i normal diskurs. Ju mer ikonifierad en person blir, desto fler imaginära citationstecken kan man tänka sig runt deras namn. Ändå var det förstås mycket kontroversiellt att som Ballard publicera en novell i USA med titeln ”Why I Want To Fuck Ronald Reagan”; den inkluderades senare i The Atrocity Exhibition.

Omslaget till romanen Crash.

Lotass skriver i sin understreckare om Ballards landskap. Men minst lika pregnanta tycker jag andra miljöer är; t.ex. kontor, byggnader, motorvägar och andra av den moderna människans skapelser. Jag nämnde en släktskap, med det fotorealistiska måleriet, man skulle kunna tänka sig Ballards romaner illustrerade med målningar av Ralph Goings eller Don Eddy – eller kanske foton av Lars Tunbjörk. Ett av omslagen till Crash (Pantherutgåvan 1973) för tankarna till John-E Franzéns målning ”Hells Angels of California, United States of America”.

I science fiction-fanzinet Summa nr 10/1978 finns en intervju med Ballard gjord av översättarna K.G. Johansson och Gunilla Dahlblom. Man diskuterar bl.a. Kubricks 2001 och Stjärnornas krig, som ju haft premiär året före. Stjärnornas krig var den första helt oseriösa sf-filmen, menar Ballard. ”Även ett dåligt Star Trek-avsnitt har en självständig idé någonstans.” Ballard hoppas på en högre fantasinivå i de närmaste årens filmer. Han nämner The Incredible Shrinking Man som exempel på en av de bästa filmer som någonsin gjorts, utan särskilt mycket pengar på special effects-kontot. ”Till och med I fjol i Marienbad är en sors sf-film”, menar han.

En film i Ballards smak är också, föga överraskande, Vanishing Point (Jakten mot nollpunkten) från 1971. Det är en av få filmer som han gick och såg omedelbart efter att ha läst recensionerna, berättar Ballard för Johansson och Dahlblom. Filmen är en lång biljakt med avslutande krasch, men den är också på många vis en drogtripp. Man kan undra över Ballards förhållande till droger; hans drömsyner är ju minst lika hallucinatoriska som William Burroughs. I en mycket läsvärd intervju i The Paris Review 1984 (nr 94) berättar Ballard att den enda drog han prövat är LSD, men bara en gång 1967. Och då hade han redan skrivit den bok som många annars gissar är skriven under narkotikapåverkan, The Crystal World. Detta faktum gjorde det klart för honom att ”a powerful and obsessive enough imagination can reach, unaided, the very deepest layers of the mind”.

Komprimerade romaner skulle ju kunna vara ett format för vår tid med läsning på plattor och mobiltelefoner. 1978 hade dock Ballard inga tankar på nya litterära former som mönster för framtidens litteratur, utan trodde istället att videobandspelarna skulle komma att innebära den största förändringen i människors liv:

Jag skrev en artikel åt Vogue för ett par månader sen, där jag sade att 1900-talsmänniskans högsta dröm, så att säga, är att förvandla hemmet till en TV-studio där alla är stjärnor hela tiden. Med en kamera … man kan skapa sitt eget universum med en videobandspelare. Min fras om att leva i en enorm roman kunde lika gärna handla om en enorm TV-serie.

Ballard var ju inte ensam om sådana tankar – ens då. Och idag lever vi ju tyvärr i rätt hög grad i en värld som förr t.ex. Michael Frayn eller Ray Bradbury eller George Orwell i hög grad skisserade som en dyster karikatyr av samtiden.

Ballard berättar för Johansson och Dahlblom att metoden i The Atrocity Exhibition var den enda teknik han tyckte var möjlig när det gällde att litterärt ta itu med de händelsedigra åren på 60-talet; drogerna, Vietnam, Kennedymordet, rymdprogrammet osv. Där han nu sitter 1978, med de två svenskarna i sitt hem i Shepperton, känner han helt enkelt att det inte händer tillräckligt mycket för att han ska kunna åstadkomma något liknande: ”Jag tror att vad jag väntar på är något slags mytologiserande händelse som Kennedymordet. Inte nödvändigtvis ett mord, men någonting lika mäktigt, lika sällsamt som det. Och det har inte hänt.” Man funderar förstås här på hur Ballard reagerade på 11 september. Och det kan vi läsa om vi hoppar fram till John Walsh’ intervju med Ballard i The Independent on Sunday 14 september 2003:

Like everybody who saw it, I felt stunned by pity for the people who were lost, but then I had this odd feeling that we were looking at something conjured up from our innermost destruction fantasies. This was a scene that had been rehearsed again and again, in US comic books and disaster movies, images of skyscrapers, and aircraft flying into them. Whether intentionally or not, the 11 September hijackers were using our own deepest dreams of self-destruction against ourselves.

Ballard hade året före också skrivit en artikel i The New Statesman, där han såg paralleller mellan självmordsbombarna och japanska soldater han träffat på under sin barndom:

Anyone, civilian or combatant, who saw Japanese soldiers in action during the Second World War, knew that life and death existed for them in a very different realm. The horrendous atrocities carried out by the Japanese armies were sanctioned by an officer corps inured to violence and death by centuries of civil strife, and who almost welcomed the prospect of death – their own or their captives’ – as a means of testing their own integrity and will.// As a teenage boy roaming around the abandoned airfields near Shanghai in the weeks after the war’s end, I met countless armed Japanese soldiers waiting for the arrival of the American and Chinese forces. They knew what was in store for them, but sat stoically on their ammunition boxes. Sharing my water bottle with them, I realised that in a sense, they were already dead. (The New Statesman, 9 september 2002)

Not: Lotta Lotass återkom den 15 maj med ännu en understreckare om Ballard, denna gång främst om romanen Crash.

%d bloggare gillar detta: