• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ur dagboken 1/3 1986: Palme mördad

Tidningarna fylls nu av artiklar om Olof Palme, eftersom det är precis 25 år efter mordet. SvD skrev igår om Palmes arv och ledarsidan talade om Palme som ”reformistisk revolutionär”. Idag skriver man om ett ”trauma som ännu inte har läkt”, och man berättar även lite om hur SvD:s redaktion på mordnatten stoppade pressarna.

Jag arbetade vid den tiden på SvD:s teleredaktion. Idag vet nog inte många vad en teleredaktion är: reportrar ute på fältet och vissa andra externa skribenter läser upp sina artiklar i telefon och teleredaktörerna spelar in och skriver sedan ut.

Mordnatten hade jag just gått hem från ett kvällsskift på SvD. Som så många andra minns jag från morgonen därefter de svarta rubrikerna på morgontidningen som låg på dörrmattan. Jag skrev rätt utförligt om detta i min dagbok, och här återger jag några avsnitt:

Lördag den 1 mars 1986.

Vaknade halv nio efter en av många nätter i rad med dålig sömn. Skulle börja arbeta klockan tio. Stapplade ut i hallen, blicken föll på tidningen på dörrmattan med rena ”krigsrubrikerna”: PALME MÖRDAD. Omedelbart klarvaken.

Blev upphetsad på ett mycket underligt sätt. En mycket ödesdiger känsla kombinerat med den upplevelse av overklighet som alla senare under dagen talade om, men samtidigt var jag inte förvånad; det hände alltså till sist, det jag aldrig uttalat för mig själv men ändå känt vara möjligt efter alla mord på kända rockstjärnor, politiker m.fl. Samtidigt flöt en tanke som väl är en sorts yrkesskada upp: undrar om Björn Kärlin fick jobba övertid i går efter det att jag gått hem? Hur hade det sett ut på centralredaktionen på natten? Jag föreställde mig rena hysterin. Svenska Dagbladet är visserligen en något lugnare tidning än t.ex. Expressen, varifrån jag minns cirkusen under ubåtsaffären i Karlskrona då folk var som galna. Återigen fick jag ett bevis på min ”tes” om avbildens allmakt; hur man (jag) gärna upplever saker starkare genom att tänka på dem per omväg, i detta fall via massmedia.

Hela dagen dominerades sedan av detta. En man talade med mig på tunnelbanan till arbetet om sin bedrövelse. När jag kom fram hade Björn Ericsson gått dit fast han inte började förrän klockan ett. Han hade ingen ro att stanna hemma, sade han. Sedan hörde och såg vi säkert 10-12 radio- och TV-utsändningar från mordplatsen med blodpölen, intervjuer med poliser, vittnen, statsråd skakade och askgråa i ansiktet som måste hålla masken och uttala sig. Denna mani hos pressen att alla skall uttala sig!

Det var ett ganska pressande arbetspass; att skriva ut massor av kommentarer från utländska statschefer om Palme, och så mitt i alltihop travsport och boxning. Business as usual.

Min uppfattning om Palme medan han levde var väl att det var en skarp och intelligent karl, även om jag inte hade så mycket till övers för honom såsom varande en representant för politiker i allmänhet. De senaste åren hade jag dock fått respekt för honom i vissa frågor; jag tyckte han stod för ett mått av sans och balans där många andra, främst borgerliga politiker, ville rusa fram och göra oövertänkta saker; främst gäller detta kanske ubåtsaffären där han höll stånd mot en massa idiotiska krav på ”hårdare tag”. Vad ville egentligen oppositionen att han skulle göra? Starta ett tredje världskrig? Bomba Moskva?

Nu när han är död drabbades jag dock av det fenomen som anfäktat mig ganska ofta, att en tidigare relativt likgiltig eller till och med förhatlig person i dödsrunornas sken framstår som ytterst hedervärd, närmast helgonlik. Jag har faktiskt fällt en tår då jag läst om hårdföra industrichefers död, män som jag skulle avskytt medan de levde. Palme var ju en mer sympatisk person, ändå känner jag igen detta att man dras med av den våg av rörelse som sköljer över landet. Jag hade följaktligen svårt att hålla tillbaka tårarna då jag skrev ut uttalanden från Neil Kinnock och Kalevi Sorsa. Sedan blev det dags för ishockey: Skellefteå, och Huddinge skulle mötas i semifinal: ”Nu har det roliga blivit allvar. Huddinge måste slå Skellefteå i kväll…” Ja, herregud, vilken katastrof om de skulle åka ur elitserien!

Fredag den 7 mars 1986.

I går publicerade polisen i svenska massmedia och över hela världen en bild av ett ansikte, konstruerat med hjälp av en västtysk dator, som skall svara mot ett vittnes minnesbild av Olof Palmes mördare. Vittnet, en kvinna, som lägligt nog råkade vara konstnär med porträtt som specialitet, hade sett en springande man vid en gatlykta under cirka två sekunder, och ur minnet skapades sedan bilden.

Redan i går morse hade en stor del av Sveriges befolkning sett den i TV och på eftermiddagen hade kvällstidningarna den förstås på förstasidan och löpsedlarna. I dag rapporterade en tidning, jag minns inte vilken av alla jag läser, att den stämning av gemenskap och värdig sorg som rått i Stockholm de senaste dygnen, medan platsen för mordet på Palme höljts i rosor och ständigt omgivits av skaror av sörjande människor, nu plötsligt, i och med att bilden publicerades, förbytts i hat och misstänksamhet. Framför Åhléns skyltfönster där ett tiotal TV-apparater visade nyheterna utbrast människor saker i stil med ”vilken otäck människa”, ”man blir rädd” etc. På bara några timmar hade folk angivit tiotals, kanske bortåt hundra personer som de tyckte liknade mannen på bilden. I Helsingör greps två utlänningar under dramatiska former men släpptes sedan. En Stockholmsfotograf med liknande utseende förhördes.

Ondskan har fått sitt emblem. Bilden ser ut som ett suddigt fotografi, ungefär som en stark uppförstoring från ett gammalt klassfoto. Ett avlångt ansikte, mörkt halvlångt hår, en lång markerad näsa, tunna läppar, något sorgsna ögon. Det liknar också sådana där uppförstorade passfoton som tidningarna brukar visa på svenskar som förolyckats utomlands, i lavinolyckor eller flygkrascher. Det kunde också vara en bild av någon oppositionell författare eller motståndsman som fängslats eller spårlöst försvunnit bakom järnridån eller i ett tyskt koncentrationsläger. Det är märkligt, eller kanske snarare förståeligt, men i varje fall anmärkningsvärt, att många tolkar in ondska eller brutalitet i denna bild. Många ser ansiktet också som typiskt ”sydländskt”. Själv tycker jag ansiktet ser västeuropeiskt ut och uttrycket är snarast ödmjukt, känsligt, möjligen neurotiskt. Det ser mest ut som en ensam och intåtvänd student. Bilden är mycket suddig vilket förstärker både draget av mjukhet och den mytiska, nästan förandligade, framtoningen. Han verkar avlägsen, ogripbar, bakom en smutsig glasruta och det drömska gör honom drömsk; han äter säkert för lite.

I TV följde sedan de ändlösa presskonferenserna med Hans Holmér. I april havererade så kärnkraftverket i Tjernobyl och man gick ute på gatorna med en känsla av att kanske utsättas för något osynligt hot, man tvättade tomaterna extra noga och åt inte svamp. Världen tycktes ha förändrats en del denna vår.

Pingad på Intressant.

McLuhan och hur man inte binder en bok

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. […]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

Not: Baklängesläsandet understryker förresten något jag skrev om för ungefär 15 år sedan, när det diskuterades mycket om multimedia på CD-ROM och elektroniska böcker. Jag hävdade då att det skulle dröja rätt länge innan e-boken som medium blev lika transparent för läsaren som den vanliga boken. När vi läser, skrev jag, tänker vi ju inte på att boken har pärmar eller att nu vänder jag på en papperssida, och titta! – det är visst text på andra sidan också! Men nu har jag alltså upplevt hur man blir synnerligen medveten också om den gamla hederliga boken som medium.

Pingad på Intressant.

När skolan skulle ta hänsyn till individen

Så här annonserade socialdemokraterna om skolan 1944:

socialdemokratisk annons ur Se 1944
En annons för SAP i tidningen Se nr 29/1944, s 31.

Då talade man ännu i första hand om att ta tillvara elevernas anlag, deras individuella fallenhet, inte om en allmän kunskapsnivellering till minsta gemensamma nämnare: Läs mer »

Ein Gespenst geht um in Arabien

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Ett uppror som nog nästan ingen – i Nord- och Västeuropa i alla fall – hade förutsett, sprider sig nu i arabvärlden. Kanske var det något liknande Marx och Engels såg revolutionsåret 1848. Bristen på organisation och medveten ledning fick dem att skriva det kommunistiska manifestet, som inleds med orden ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”, Ein Gespenst geht um in Europa – das Gespenst des Kommunismus.

Den ortodoxa delen av vänstern har alltsedan dess sett revolutionen, dels som historiskt nödvändig, dels som något som måste ledas av ett arbetarklassens avantgarde, ett parti med en viss grad av mognad och förankring i arbetarklassen. Dessutom måste denna revolutionära klass beväpnas, för revolutionen måste alltid bli våldsam. I kolonierna kunde man tänka sig enhetsfronter först (ledda av kommunister) som gjorde sig av med det främmande förtrycket och sedan kunde kampen så småningom ledas in mot en mera renodlat socialistisk revolution.

Som bekant har dessa teorier bara lett till nytt förtryck. Det är således väldigt hoppingivande att nu se folket i Tunisien och Egypten och flera andra arabländer protestera på bred front och framför allt med fredliga medel. I den mån våld förekommer tycks det nästan uteslutande komma från provokatörer och andra regimtrogna. Särskilt i Egypten, på Tahrir-torget i Kairo, tycks det ju vara frågan om revolution genom ockupation. Det har talats löst om att marschera till Mubaraks residens och liknande, men hittills har faktiskt den dominerande taktiken varit ihärdiga demonstrationer på torget. En utmattningstaktik, med viss påverkan från Gene Sharps idéer, påstås det.

Möjligen får vi längre fram veta mera om hur detta gått till, men för närvarande förefaller det som om protesterna organiserats utan något revolutionärt parti eller liknande. Den sammanhållande kraften har i hög grad varit de nya internetmedierna, Facebook, Twitter samt mobiltelefoner, och under några dagar – då regimen stängde ned mobilnätet – modemkommunikation via kopparkablar. Kan de nya medierna verkligen ha tagit det traditionella revolutionära partiets eller enhetsfrontens plats?

Medierna är förstås ett verktyg, ett mycket kraftfullt verktyg i de breda massornas händer, det kan man knappast komma ifrån. Men även reaktionen skulle mycket väl kunna använda de nya medierna som ett organiserande instrument, så det ligger knappast någon demokratisk kraft inneboende i mediet självt. Åtminstone inte på kort sikt. Vad nätverkssamhället kan innebära på lång sikt, säg 50–100 år är svårare att säga. Kanske innebär det jag brukar kalla hyperoffentlighet att det blir allt svårare för den s.k. makten att framhärda med skumrask bakom demokratiska kulisser. Eller också kan även denna öppenhet komma att vändas till en motsats där medborgarna blir alltmera exponerade och utsatta. (En blandning av båda scenarierna är kanske det allra troligaste.)

Man tycker nästan synd om Evgeny Morozov som nu i januari utkom med sin bok ”The Net Delusion: How Not to Liberate the World”, som varnar för en övertro på medierna (se bl.a. SvD1 och SvD2. Han talar ironiskt om Twitter och Facebook och anför protesterna i Iran 2009, som inte ledde någonstans, som främsta exempel på att de nya mediernas roll är överdriven. Jo, visst har han rätt i en del – han har vissa invändningar av samma typ som jag formulerade här ovan. Dock får man nog säga att boken känns hopplöst överkörd av verkligheten. Därmed vill jag förstås inte hävda att samhällsförändringarna som nu startats i arabvärlden är i hamn. Givetvis kan det komma bakslag. Framför allt undrar man över militärens roll i Egypten – hur pålitlig är den som en förnyelsens garant?

Morozov försöker nyansera sin bild i boken en aning genom en artikel i The Globe and Mail 28 januari:

That Iranians, Tunisians and Egyptians would be using the Internet to communicate is of little surprise; there is a symbiotic relationship between revolutionary movements and the latest communications technologies. Lenin lauded the power of the telegraph and the postal service while the Iranian Revolution of 1979 owes a great debt to the tape recorder, which allowed Ayatollah Khomeini to record his sermons in Paris and have them smuggled back to the Shah’s Iran.

TV hade ju en viss roll för Ceausescus fall i Rumänien också, men de anförda exemplen är ändå en helt annan sak än den direkt organiserande kraft som de nya nätverksmedierna har. Man kan mycket snabbt förmå en mängd människor att förflytta sig till en bestämd plats, t.ex. Det går inte med TV eller bandspelare.

Not: Morozovs bok föreligger lustigt nog med två olika titlar, som hardcover i USA heter den ”The Net Delusion: The Dark Side of Internet Freedom”, som paperback i UK heter den ”The Net Delusion: How Not to Liberate The World”.
Not 15 feb 2012: Ett år efter det att jag skrev ovanstående kan konstateras att en del bakslag för den arabiska våren mycket riktigt skedde. Den egyptiska armén var som man kunde misstänka inte att lita på. I Libyen och Syrien revolterar man också mot diktaturen, med till synes ännu mera komplicerade inre frontlinjer och mycken blodspillan. Hur det ska gå för de hårt prövade invånarna i den syriska staden Homs är när detta skrivs ännu osäkert. Apropå de nya mediernas roll så skrev Sam Sundberg i SvD häromdagen om två nya böcker av Wael Ghonim och Lina Ben Mhenni, som ger ännu några nyanser till frågan om tekniken. Och igår hade DN en artikel om Evgeny Morozov.

Pingad på Intressant.