• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Gamla SOU blir som nya

Kungliga bibliotekets digitala satsningar har tyvärr ofta varit en sorglig historia. Därför är det roligt att man nu gör något efterlängtat: äldre utgåvor av statens offentliga utredningar (SOU) publiceras på webben.

På regeringens webbplats finns också SOU:er, men främst sådana som är gjorda fr.o.m. 1999. KB har föresatt sig att till 2013 digitalisera de cirka 5 600 utredningar som gjordes åren 1922–1998. (Anm. maj 2013: Jag ser nu att KB på SOU-sidan reviderat denna målsättning. Nu hoppas man bli klar under 2014.) Läs mer

Annonser

Rädda det digitala kulturarvet!

Artikeln finns även som PDF

I det senaste numret av Biblioteksbladet (nr 8/2011) har jag skrivit nedanstående debattartikel (jfr SvD 13/9). Frågan om att bevara det digitala kulturarvet är akut. Ännu har inte utredningens dåliga förslag lagts fram i riksdagen, så det finns ännu tid att ändra. Det viktiga är att i lagtexten inte glömma bort robotnedladdningen av webbsidor, som är minst lika viktig som de punktvisa, mer manuella leveranser av webbsidor som lagen föreslår. Robotnedladdningen måste få lagskydd så att dess existens inte beror av vilka som för tillfället styr över verksamheten. Framtidens forskare kommer inte att tacka oss om vi inte tar tillfället i akt att spara så mycket som möjligt av det som publiceras på webben, när vi nu för första gången i historien kan spara utan att behöva gallra. Här följer texten ur BBL nr 8/2011:

1994 fick KB uppdraget att ta emot pliktexemplar av CD-ROM-skivor och liknande publikationer. Sedan dess har det diskuterats och utretts i det oändliga hur det digitala kulturarv som finns på webben ska tas om hand. 1998 gjordes en första s.k. e-pliktutredning. 2009 gjordes en andra. Nyligen kom äntligen en lagrådsremiss, och lagrådet har nu uttalat sig.

Lagrådet har viss kritik mot förslaget, främst gäller det rättssäkerhetsaspekter, t.ex. i samband med vitesföreläggande för dem som inte följer lagen. Vad lagen faktiskt stipulerar är inte tillräckligt tydligt, menar lagrådet. Lagrådet instämmer också i Riksarkivets synpunkt att det kan bli förvirrande om myndigheter ska lämna exemplar både enligt gällande arkivlag och enligt den kommande e-pliktlagen.

Däremot har lagrådet inget att erinra mot själva grundtanken att webbmaterial bör samlas in och hur detta bör ske. Därmed kvarstår tyvärr några av förslagets allra största brister.

Redan tidigt fick utredningen kritik för att man ville strunta i småpublicister och bloggare. På trycksidan är ju detta inget problem, där har man sedan länge sparat liknande material.

Det finns i huvudsak två sätt att samla in webbpublikationer: automatiskt, med en sökrobot som avsöker webben i stora svep och laddar ned sidor, eller, mera punktvisa leveranser från utvalda publicister. Den aktiva parten kan då antingen vara producenten eller den mottagande institutionen.

De tunga remissinstanserna har varit mycket kritiska mot utredningen, flera har avstyrkt. Enligt lagförslaget vill man att producenter av webbmaterial ska leverera enskilda filer för sig, med beskrivning av hur de hänger ihop. TU skrev om detta: ”Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.”

Utredarna har också fått för sig att vad som ska levereras är ”färdiga” dokument, som man inte har för avsikt att uppdatera. TU igen: ”Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden.” Att utredare kan vara så okunniga är faktiskt hårresande, särskilt som webben funnits i snart 20 år.

Det rimliga med en så enorm och nebulös informationsmängd som webben utgör, är inte att lita till manuella leveranser. Punktvisa specialleveranser kan vara ett utmärkt komplement för de stora aktörerna på mediemarknaden – men de kan automatiseras även de i hög grad. Om man vill ge en representativ bild för framtida forskare av webbpubliceringen måste dock fundamentet vara en robotinsamling av den typ som KB faktiskt sysslat med sedan 1997 – men i större skala.

1997 startade projektet Kulturarw3. En sökrobot avsöker några gånger per år nätet efter svenska sidor som sedan sparas. Sverige har varit världsledande på detta område och det paradoxala var att när man 2009 bjöd in till en internationell konferens kring detta i KB:s lokaler, så släpptes samtidigt nyheten att man skulle lägga ned denna framsynta nedladdning – åtminstone under år 2010, sade riksbibliotekarien. Men ännu i september 2011 har denna nedladdning inte kommit igång igen – och det finns enligt mina källor starka krafter på KB som verkar för att denna insamlingsform bör läggas ned helt.

Danmark har en lag om robotnedladdning och bevarande av webbsidor sedan 2004 och Finland sedan 2007. I Danmark bedöms robotnedladdningen som så viktig att man har motsvarande 4,5 tjänst för detta. I Sverige finns nu 1,5 tjänst – men hur länge? Snart kommer (enligt utredningen) något tjog människor att vara sysselsatta med att ta emot de manuella leveranserna – jurister, tekniker, handläggare m.fl.

Flera remissinstanser har dock pekat på hur viktig just robotinsamlingen är (Socialstyrelsen, Tidningsutgivarna, Sveriges tidskrifter, TV4, Riksarkivet, Lunds universitet m.fl.), antingen som komplement eller kanske rent av som den viktigaste insamlingsmetoden. Den borde, som TV4 skriver i sitt remissvar, vara ”den bästa och mest effektiva vägen” och kunna ge en ”bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om utredningens förslag genomförs”.

Man bör inte låta sig luras av att utredningen i den löpande texten nämner robotinsamlingen. Problemet är att den inte med ett ord nämns i den föreslagna lagtexten. Om robotinsamlingen uttryckligen nämndes där, skulle den få ett starkt skydd och inte kunna läggas ned om de som för tillfället råkar vara chefer på KB får för sig att den är för dyr eller för besvärlig. Både robotinsamlingen och den punktvisa insamlingen från större producenter bör skrivas in som några av KB:s huvuduppgifter i dagens mediesamhälle. Att på det viset ”bevara det breda bevarandet” är nog den viktigaste frågan just nu när det gäller det digitala kulturarvet.

Det behöver inte vara så svårt. Den finska lagen uttrycker det kort och koncist: ”Nationalbiblioteket har till uppgift att med hjälp av program hämta för allmänheten tillgängligt nätmaterial i datanät och att lagra det. I det nätmaterial som hämtas och lagras ska på ett representativt och mångsidigt sätt inkluderas material som är tillgängligt för allmänheten på datanät vid olika tidpunkter.”

Först 2015 ska det svenska förslaget fungera fullt ut – med eller utan robotinsamling är frågan. Pausen 2010–2011 har redan gjort att vi missat några händelserika år som i hög grad speglats på nätet: askmolnet, prinsessbröllopet, Ship to Gaza, valet, SD:s intåg i riksdagen, den arabiska revolutionen (som ju har förgreningar hos enskilda i Sverige), den ekonomiska krisen, val av nya partiledare, diskussionerna om kungen, kritiken mot Ingvar Kamprad, etc. I Danmark har man inte missat sådant, för där gör man förutom stora svep också många nedladdningar inriktade på specifika händelser.

Gunnar Sahlin menade 2008 att det var ett stort problem att vi inte fått någon e-pliktlag ännu, eftersom betydande delar av det svenska kulturarvet försvinner ut i cyberrymden. Skadorna var av ”bestående karaktär”, menade han. Robotinsamlingen var en viss kompensation, ansåg Sahlin då. Ändå lade han ned den något år senare. Man hänvisade till brist på anslag. Men detta var inte sant. KB har sedan 2000 fått två miljoner per år för Kulturarw3. Men eftersom KB fr.o.m. 2007 inte längre behöver särredovisa hur medlen används, har man kunnat spendera dessa pengar på annat.

Man hör ibland invändningar om att det robotinsamlade materialet är ett ”sammelsurium” som måste katalogiseras och metataggas. Dessutom kan det inte tillgängliggöras på ett bra sätt av både tekniska och upphovsrättsliga skäl. Inget av detta är dock giltiga argument för en nedläggning. Allt detta kan lösas. Det viktiga är att det samlas in material. Annars finns det i framtiden inget att katalogisera eller tillgängliggöra.

Karl-Erik Tallmo

författare, journalist, medverkade i e-pliktutredningen 1998 och har sysslat med digitala bevarandefrågor sedan 1992.

E-plikten: Ogenomförbart lagförslag!

Jag skrev den 13/9 en kortare kommentar i SvD om förslaget till en s.k. e-pliktlag, rörande Kungliga bibliotekets bevarande av webbsidor, som nyligen framlagts i form av en lagrådsremiss (sista anhalten innan förslaget blir proposition).

Det är en sorglig historia, eftersom detta sedan 1994 diskuterats internt på KB och utretts två gånger utan att en lag kommit till stånd. Under tiden har t.ex. Danmark fått en lag 2004 och Finland en 2007.

Det allvarliga är att när nu äntligen ett lagförslag kommer, så är det urbota dåligt och verkar nästan skräddarsytt för att den robotnedladdning som KB utfört sedan 1997 ska kunna läggas ned. Den är nämligen lagd på is sedan 2010, men när detta skedde hänvisades till anslagsbrist och man sade från KB:s sida att nedaddningen skulle komma igång igen 2011, vilket hittills inte skett.

Som jag nämnde i SvD har remissinstanserna varit mycket kritiska och flera har helt avstyrkt lagförslaget. Många är inne på samma linje som jag, att den s.k. robotnedladdningen är essentiell. Att bara satsa på manuella leveranser från publicisterna på webben är helt orealistiskt. Socialstyrelsen skriver:

Socialstyrelsen anser att den mest kompletta och därmed mest värdefulla insamlingen av myndighetens publicering är den som görs av Kungliga biblioteket, KB, med hjälp av kulturarvsroboten. Även om det insamlade är ett ”sammelsurium av information” är det insamlade det mest representativa avtrycket av den digitala verkligheten just nu. Idag saknas möjlighet att katalogisera och registrera det som samlas in – men det är möjligt att i framtiden hitta nya verktyg för att katalogisera det som samlas in. 

Riksarkivet har ju redan hand om myndighetspublikationer och oroar sig över att det blir förvirrande om två institutioner ska kräva in dokument:

Om leverans även ska ske till KB, av samma handlingar, finns en risk att myndigheterna tolkar detta som att detta ersätter den leverans som ska ske till Riksarkivet. Det finns, enligt Riksarkivets mening, en risk i att bygga upp parallella system. […] Tyvärr förefaller det som utredaren, trots utförlig beskrivning på sid. 52ff, har haft begränsad kännedom om arkivlagens intentioner och bestämmelser.

TV 4 har skrivit ett mycket bra remissyttrande:

Eftersom det i detta fall handlar om just elektroniska dokument erbjuds stora tekniska möjligheter. TV4 anser att den bästa och mest effektiva vägen att gå är att utnyttja dessa möjligheter genom att verka för en utökad automatiserad insamling av publicerade elektroniska dokument. Med utökad automatisering skulle insamlingen dessutom ge en bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om Utredningens förslag genomförs.

Det är lite pinsamt att TV 4 ska behöva undervisa en kulturarvsinstitution om följande:

Erfarenhet visar att även företeelser och publicerat material som vid en viss tid anses vara utan (eller av begränsat) intresse för framtida forskning en dag kan visa sig ha ett högt, för att inte säga ovärderligt allmänintresse. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att så ar fallet inom i stort sett hela det kulturella området.

Tidningsutgivarna (TU) anser att förslaget inte är ”praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart”. TU nämner också att de större aktörerna närmast ställdes inför fait accompli:

Några synpunkter från företrädare för branschen och ”leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

Om den orealistiska idén att varje fil ska levereras för sig med uppgifter om hur den hänger ihop med andra säger TU:

…leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Om detta att bara ”färdiga” dokument ska levereras skriver TU:

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras?

TU förordar robotinsamling:

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag.

TU avstyrker förslaget helt och det gör även Sveriges tidskrifter, som menar att det är ”tekniskt resurkrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”. Sveriges tidskrifter klagar också på att utredaren inte tidigare inhämtat branschens syn. Man beklagar också att utredningen tycks avföra idén om robotinsamling och att detta borde utredas närmare.

Luleå tekniska universitet vänder sig mot att utredningen betraktar tryckt material som primärt och digitalt som ett komplement och pekar på att e-boken just håller på att passera den tryckta i försäljning på vissa håll.

Kammarrätten i Stockholm avstyrker hela förslaget. Man menar att talet om ”avgränsade enheter” och färdiga dokument etc är för suddigt för att de leveransskyldiga ska förstå vad som avses, vilket blir rättsosäkert eftersom den här skyldigheten är vitessanktionerad. Denna rent juridiska synpunkt kanske är en fingervisning om vad lagrådet kommer att säga.

Not den 21/9: Jonas Nordin skriver under strecket i SvD om KB och pliktleveranslagen. Även han är kritisk till det nya lagförslaget: ”Det tog lång tid för 1661 års pliktlag att etablera sig som ett kulturarvsinstrument och som den nu utformas hotar leveransplikten för elektroniskt material att lämna gapande hål åt eftervärlden.”

Pingad på Intressant.