• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

När vi fick tryckfrihet – och när vi förlorade den

De första raderna i tryckfrihetsförordningen från 1766.

Denna artikel var den 1 december införd i Upsala Nya Tidning. Från början var artikeln längre, och den återges här med en del avsnitt som ströks i den tryckta versionen (markerade med grönt).

 

Att vi fick tryckfrihet i Sverige för 250 år sedan kan vi till stor del tacka en österbottnisk präst för. Det var Anders Chydenius som vid riksdagen 1765–66 fick igenom ett förslag om censurens avskaffande. Men det har varit en minst sagt knagglig väg sedan dess, vi har i princip blivit av med tryckfriheten några gånger.

Den radikala reformen 1766 gav oss världens första tryckfrihetsförordning (TF). Att den kom till just då hängde samman med partitaktik, men också med att det låg i tiden. Mössorna, som nu fick makten, ville gärna hitta sätt att avslöja hattarnas misshushållning av landet – de hade haft makten sedan 1738. Därför propagerade mössorna ivrigt för att man skulle få publicera protokoll från riksdag och rättegångar m.m. – fröet till offentlighetsprincipen. När mösspartiet sedan kom till makten, var de dock ungefär lika ovilliga som hattarna att låta folket få insyn.

Förslaget som Chydenius lade fram inleds med ett par slående insikter: ”Det behöfver intet bevis at en billig skrif- och tryckfrihet är en af de fastaste Grundpelare, som ett fritt Regemente kan äga bestånd uppå, ty annors kunna Ständer aldrig äga erforderlig kunskap, at stifta goda lagar …” Det är intressant att han ser tryckfriheten inte bara som ett sätt för medborgarna att hålla koll på de styrande utan även som något som informerar de styrande om läget i landet.

Vid riksdagens början fanns det tre förslag om tryckfrihet: ett från amanuensen vid Kungl. Biblioteket Anders Schönberg, ett från löjtnanten Gustaf Cederström – och så det från Chydenius. Cederström och Schönberg förfäktade en kompromiss, så att det skulle finnas en reformerad censur, som författarna kunde underkasta sig.

Enligt Cederström skulle censuren vara frivillig. Vitsen med det skulle vara att när böckerna väl granskats, så kunde författarna vara säkra på att inte bli åtalade i efterhand. Så hade censuren dock inte fungerat hittills. Många böcker granskades av censor librorum och fick trycktillstånd, s.k. imprimatur. Men när boken tryckts kunde den ändå dras in och åtal väckas genom kanslikollegiets försorg. Det fanns alltså en dubbel kontroll av det tryckta mediet vid den här tiden.

En som råkade ut för det var Peter Forsskål, som var lärjunge till Linné. Han hade 1759 givit ut en sedermera berömd pamflett Tankar om borgerliga friheten, där han bl.a. skrev att om man fritt ska kunna bidra till det allmänna i ett fritt samhälle, ”så måste Samhällets tilstånd kunna blifwa wederbörligen bekant för hwar och en, och en hwar äga tilfälle at därom få yttra sina tankar. Där det saknas, är friheten ej wärd sit namn”. Censor Nicklas von Oelreich hade godkänt skriften, men den blev ändå indragen, och Linné som vid den här tiden var rektor tvingades springa runt på Uppsala universitet och samla in de pamfletter som redan spridits.

Vid riksdagen 1766 segrade Chydenius förslag. Paradoxalt nog fick han inte själv vara med om de sista dragningarna i frågan. Han hade blivit avstängd från riksdagsarbetet därför att han kritiserat ett beslut om ny finansplan. Debatt fick ju förekomma i riksdagen under ett ärendes behandling, men när beslut väl fattats var det ett brott att kritisera det.

 

Ur tredje utskottets betänkande 21 april 1766: ”Att bibehålla Censors Ämbetet therföre, at Nationen ännu är owan och oförfaren, är thet samma som at underhålla orsaken hwarföre hon härtils warit sådan, och att hindra henne hädanefter blifwa bättre.” (Källa: Riksarkivet RA 3404, sid. 758.)

 

Tryckfrihetsfrågan bereddes i det s.k. tredje utskottet vid tolv sammanträden 1765 och åtta 1766. Slumpen tycks dock ha spelat in en del i beslutsgången. I utskottet antogs förslaget 21 april 1766 med minsta möjliga marginal pga. att biskop Mennander var frånvarande. Vid framläggandet i stora deputationen (dit även andra grundlagsutskott hörde) i augusti presenterades förslaget bara i sammandrag och ett motförslag tröttnade ledamöterna att höra på, enligt Chydenius.

Nu antogs i alla fall lagen och trädde i kraft den 2 december: Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten. Kung Adolf Fredrik talade i ingressen vackert om hur han ”eftersinnat then stora båtnad Allmänheten af en rättskaffens Skrifwe- och Tryck-frihet tilflyter”. Därför, menade kungen, ” hafwe Wi i Nåder godt funnit, at thet tilförene inrättade Censors-Ämbetet, nu mera aldeles bör uphöra”. Allt skulle nu få tryckas (utom kränkningar av den evangeliska läran, grundlagarna, konungen, rådet, ständerna, ämbetsmän eller annan medborgare).

Observera att det i lagens rubrik står ”Skrif- och Tryck-friheten”. Lagen gällde inte bara tryck utan även t.ex. handskriftskopierade pamfletter. Så var det fram till 1810. Lagen skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Men var den en grundlag, eller var den som en grundlag? Det blev en stridsfråga framöver.

Offentlighetsprincipen fastställdes i paragraferna 6–11: alla ”Handlingar, Protocoll, Dommar och Utslag” från domstolar, myndigheter ”eller andre publique Wärk” skulle nu få tryckas.

Det kom nu ut en flod av trycksaker, ofta med ett tilltal som tidigare bara funnits i anonyma s.k. pasquiller. Denna tid brukar kallas ”det fria ordets slyngelålder” och liknas ibland vid dagens situation med hänsynslösa påhopp på sociala medier. 1767–1772 startades 80 nya tidskrifter. 1766 fanns det 24 tryckerier i hela Sverige (sju av dem i Stockholm).

Nu när det är jubileumsår så får man ofta intrycket att vi haft en helt intakt tryckfrihet sedan 1766. Men så är det inte.

Faktum är att urholkningen började så tidigt som tre månader efter att 1766 års TF trätt i kraft. Den 2 mars 1767 utfärdade kung Adolf Fredrik en ”Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande”, och det gällde både muntlig och tryckt ryktesspridning. Tjallare belönades med 2 000 daler silvermynt, en mycket stor summa på den tiden (jfr med bötessummorna för olika tryckfrihetsbrott som ofta låg runt 300 daler). Det man ville stävja var hattpropaganda i tal och skrift mot de besparingar som beslutats vid senaste riksdagen.

 

Kung Adolf Fredrik, som undertecknade tryckfrihetsförordningen, drabbades själv av inskränkningarna, som kom redan efter ett par månader. 1768 lät han trycka en skrift om nödvändigheten att kalla in ständerna pga. nöden i landet. Skriften blev beslagtagen. (Bildkälla: Wikipedia. Målning av Gustaf Lundberg och Jakob Björck.)

 

Efter Adolf Fredriks ”warning” fortsatte det i samma stil. Inskränkningar i friheten, ett visst återställande av den och sedan inskränkningar igen: 1772 var det Gustav III som genom en statskupp upphävde TF. Han författade en ny 1774 (bl.a. gjordes grundlagskritik till högmålsbrott). 1780 fick boktryckarna så stort ansvar att vissa vädjade om censurens återinförande. 1785 fick boktryckarna ensamrätt att utge tidningar, bara man förband sig att behandla vissa ämnen och inga andra. 1790–91 infördes flera förbud att skriva om franska revolutionen och i princip om Frankrike över huvud taget.

Efter mordet på Gustav III skapade kammarherren Gustaf Adolf Reuterholm (hemkallad från utlandet av hertig Karl) en ny TF 1792; en viss förbättring var det, men offentlighetsprincipen hade försvunnit.

1798–1809 brukar kallas tryckfrihetens järnår, under Gustav IV Adolfs regim: indragningsmakt, ännu en kungörelse mot ryktesspridning, teatercensur, hovkanslern fick rätt att stoppa tryckning – en de facto-censur alltså. Återigen fick Frankrike knappt nämnas och Napoleon fick absolut inte kallas kejsare.

1809–10 lättade trycktvånget igen, med ny regeringsform och ny TF, men redan 1812 skärptes reglerna på nytt, och den idag mest kända indragningsmakten infördes. Lagrummet avskaffades officiellt 1844 efter ett 60-tal indragningar. Ofta kom de indragna tidningarna omedelbart ut igen under ett snarlikt namn och med en bulvan som ansvarig utgivare. Mest bekant är hur Lars Johan Hierta bytte namn på Aftonbladet ett tjugotal gånger. Men även en viktig politisk tidskrift som Argus, som gavs ut av författaren, tryckaren och regimkritikern Georg Scheutz, bytte namn till Argus den Andre, Nya Argus osv.

I slutet av1800-talet skedde vissa skärpningar av strafflagen i den s.k. munkorgslagen 1889 som gällde uppmaningar, muntligen eller i skrift, ”till våld å person eller egendom”. Bl.a. åtalades Branting för ett Första maj-tal 1895. Under första världskriget ändrades TF en del. Bl.a. fick inte rättegångsprotokoll i spionerimål bli offentliga.

Om vi hoppar fram till tiden för andra världskriget, så började justitieminister K.G. Westman 1939 tillämpa en lag från 1812 som under 127 år aldrig använts. Enligt den kunde skrifter konfiskeras utan rättegång, om de skapat ”missförstånd med utländsk makt”. Justitieministern kunde t.o.m. fatta sådana beslut utan samtycke från den övriga regeringen.

Nazityskland kom med flera propåer om att den svenska regeringen borde göra något åt antinazistiska skriverier i Sverige, t.ex. Ture Nermans artiklar i tidskriften Trots allt! eller Torgny Segerstedts i Handelstidningen i Göteborg. Över 300 beslag gjordes 1939–43, främst av tidningar som kritiserat axelmakterna.

En annan lag från den här tiden som påverkade tryckfriheten var den s.k. 197:an, (SFS 1940:197), som gjorde att man kunde ställas till svars för offentliggörande av underrättelser om krigsmakten, även om man publicerat bara triviala saker om t.ex. en soldats permission eller om företag som levererade varor till bl.a. krigsmakten.

Efter kriget avskaffades speciallagarna och man arbetade fram en ny TF, som kom 1949 och som gäller än idag. TF 1949 hade förutom en helt ny kapitelstruktur några nyheter, t.ex. ett anonymitetsskydd för personer som meddelar uppgifter till pressen. En sorts meddelarskydd hade funnits förut, men det krävdes då att det som meddelats också blev publicerat.

Brottet ”hädelse emot Gud” försvann och ersattes med ”Skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt” (detta avskaffades helt 1971). Början till lagstiftningen om hets mot folkgrupp fanns också här, fast 1949 hette det ”hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse”. 1989 ändrades ordet ”hot” till ”hets”.

1992 kompletterades TF med något så ovanligt som en helt ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlagen. Den täckte in nyare medier som radio och TV – och sedermera även Internet. Den är upplagd ungefär som TF, med liknande kapitelrubriker.

Av de sex TF vi haft sedan 1766 är det möjligen bara vår nuvarande som verkligen stiftats helt lagenligt. TF 1766 skulle ju anses ”som” en grundlag, men var det knappast. Inte heller TF 1774 och TF 1792. 1810 och 1812 års TF kallar sig grundlagar, men var de det om de inte stiftades enligt regeringsformen? Det finns många frågetecken.

Sammanfattningsvis kan sägas att TF 1766 var en fantastisk grund för det vi har idag. Men historien visar också hur tryck- och yttrandefriheten hela tiden måste försvaras mot urholkning. Lagstiftarna måste granskas av kunniga medborgare. Samtidigt måste ju lagarna kunna anpassas efter tidens speciella krav. Denna balans mellan stabilitet och flexibilitet är det verkligt svåra.

Karl-Erik Tallmo
journalist, författare

Not tillagd 12 december 2016: När det gäller formuleringen i lagstiftningen om hets mot folkgrupp var utvecklingen lite mer komplicerad än vad jag kunde gå in på i artikeln. Redan 1944 fanns faktiskt ordet hets med i strafflagens 11 kap. 7 §: ”Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.” 1949 infördes brottet (men inte ordet) i den nya TF, 7 kap. 4 § 10 mom.: ”hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse;”. 1971 ändrades formuleringen i TF till ”hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;” (12 mom.). Ordet hets fanns fortfarande i strafflagen (som TF kan sägas hänvisa till i inledningen av 7 kap. 4 §: ”sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar: …”). 1989 kom ordet hets slutligen med även i TF, då nämnda formulering i 7 kap. 4 § ändrades till ”hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse” (nu mom. 11). 2002 lades även sexuell läggning till i uppräkningen på slutet.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Advertisements
%d bloggare gillar detta: