Marx, Engels och den våldsamma revolutionen

Man ser ibland i diskussioner på sociala medier och annorstädes tankar om att marxismen ursprungligen inte hade våld på programmet, att Marx och Engels stod för någon sorts fredligare socialism än t.ex. Lenin.

Jag skrev om detta 1997 i min uppgörelse med mitt eget vänsterextremistiska engagemang runt 1970, men det kan finnas skäl att upprepa just detta och belysa saken med ett par citat ur Kommunistiska manifestet från 1848 (som skrevs av Marx och Engels tillsammans).

Kommunistiska manifestet i Arbetarkulturs jubileumsutgåva, tryckt 1948.

Detta manifest tyckte jag då, i början av 1970-talet, var en fantastisk skrift, eftersom den på några få sidor innehöll så mycket som det annars krävdes tjocka böcker att säga. Här analyserades det kapitalistiska samhället, här skisserades historien, här beskrevs hur socialismen skulle uppnås. Här fanns t.o.m. formuleringar mot marxistiska avvikelser, olika typer av opportunism t.ex. Sådant som Lenin behövde skriva flera böcker om, klarade Marx och Engels av på några rader. Tyckte jag då.

Nu till citaten. Om detta inte är att legitimera våld och diktatur som medel i samhällsförändringen, så vet jag inte vad som är det.

Om nödvändigheten av våld kan man bl.a. läsa i manifestets avslutning:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

På tyska:

Die Kommunisten verschmähen es, ihre Ansichten und Absichten zu verheimlichen. Sie erklären es offen, dass ihre Zwecke nur erreicht werden können durch den gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung. Mögen die herrschenden Klassen vor einer kommunistischen Revolution zittern.

Om nödvändigheten av en våldsutövande diktatur som förändrar samhället sedan revolutionen väl ägt rum (slutet av kapitel II):

Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass. (Min fetstil / KET.)

På tyska:

Die politische Gewalt im eigentlichen Sinne ist die organisierte Gewalt einer Klasse zur Unterdrückung einer andern. Wenn das Proletariat im Kampfe gegen die Bourgeoisie sich notwendig zur Klasse vereint, durch eine Revolution sich zur herrschenden Klasse macht und als herrschende Klasse gewaltsam die alten Produktionsverhältnisse aufhebt, so hebt es mit diesen Produktionsverhältnissen die Existenzbedingungen des Klassengegensatzes, die Klassen überhaupt, und damit seine eigene Herrschaft als Klasse auf. (Min fetstil / KET.)

Slutklämmen (”så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget …”) är exempel på den kommunistiska illusionen att efter en tids diktatur, när de forna härskarna (bourgeoisin) hållits nedtryckta, så kommer så småningom klasserna att vittra bort, och vi inträder då i ett klasslöst paradis. Detta har som bekant aldrig inträffat.

Den första översättningen av Kommunistiska manifestet till svenska gjordes av bokhandlaren Per Götrek 1848 och fick titeln Kommunismens röst. En underrubrik är ”Folkets Röst är Guds Röst”. Skriften kostade 8 skilling banko, vilket enligt Rodney Edvinssons ”Prisomräknare” torde motsvara ungefär 20 kr idag. Det i artikeln citerade avsnittet om ”gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung” översatte Götrek med ”radikal reorganisation af den nuwarande samhällsordningen”.

Till bloggens förstasida.