Hur bra är vården när man ”kommer fram”?

Gårdagens partiledardebatt i TV var på många sätt bra och klargörande, även om båda blocken tycks anse sig som vinnare. Men det är väl deras respektive PR-mäns plikt att säga. Arbetsmarknaden var väl huvudnumret, men även vården berördes.

Svensk sjukvård är bra när man väl kommer fram, sade Fredrik Reinfeldt.

Tyvärr är detta inte riktigt sant. Det fanns en tid när bara ”omstridda” sjukdomar som amalgamförgiftning eller fibromyalgi behandlades på ett nonchalant sätt på sjukhus och vårdcentraler. Det är illa.

Men vi läser ju också var och varannan vecka om människor med ”konventionella” diagnoser som antingen blir felbehandlade (många med fästingburna sjukdomar skickas hem som psykosomatiskt sjuka, stressade o.dyl.), får vänta för länge på behandling så att de avlider (t.ex. cancersjuka som bollas mellan semestergående läkare), eller skickas hem med en tablett eller lugnande ord när de i själva verket skulle behöva få akut vård (t.ex. den man som nyligen sändes hem med bristande aorta).

Har själv erfarenhet av detta på nära håll. Två av mina bekanta skickades hem från sjukhuset som simulanter. Den ena visade sig senare ha bröstcancer och är numera opererad. Den andra hade också cancer och är numera död.

Problemet med sjukskrivningarna hänger ihop med detta och är flerfaldigt:

1. Det finns onekligen folk som fuskar, men samtidigt finns det tyvärr en byråkrati som administrerar hela denna apparat som inte begriper sig på sjukdom. En tongivande programskrift för Försäkringskassorna de senaste åren har varit Lars Englunds ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?” (1997), en fråga som han själv svarar nej på. Man kan då undra: om inte sjukdom är anledning – vad är det då? S-partibok? Oförståelsen visar sig vidare i att folk inte får rehabilitering, och folk som vill försöka arbeta blir istället överförda från sjukpenning till sjukpension. Snacka om statistik som politisk kosmetik.

2. Vårdapparaten är dåligt organiserad. Läkare sysslar med administration istället för att träffa patienter. Kontinuitet saknas. Man har väl aldrig haft så många olika läkare som nu efter den s.k. husläkarreformen!

3 a. Läkares förmåga att diagnostisera tycks ha blivit mycket sämre på senare år. För inte så länge sedan skrevs det om en man som fick diagnosen cancer när han i själva verket hade tuberkulos. Men för att få korrekt diagnos tvingades han åka till Mayokliniken i USA. Det finns enligt Linköpings universitet ett mörkertal på kanske 10 000-tals människor som t.ex. får olika psykosomatiska diagnoser när de i själva verket har fästingburna sjukdomar som borrelios, erlichios etc. Sköldkörtelrubbningar är ett annat oerhört underdiagnostiserat hälsoproblem som kan ge allt från utmattning till grav muskelvärk och fetma eller allt detta på samma gång.

3 b. Troligen har vårdpersonalens medicinska kunskaper blivit sämre. Det vore väl konstigt om en dålig skola på grundnivå inte skulle ge utslag på standarden även på högre nivåer? Dessutom forskas det för lite om orsaker till sjukdom. Alltför många tycker att det räcker med forskning som handlar om symtomlindring. Naturligtvis bör ingen motsättning mellan dessa områden finnas, men om man inte gör något åt orsaker och försöker förebygga sjukdom i ett samhälle, så får man förr eller senare skörda frukten av det – i form av en fysiskt skröplig befolkning – som inte kan ”komma i arbete” hur mycket man än satsar på företagsstimulerande åtgärder.