Ein Gespenst geht um in Arabien

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Ett uppror som nog nästan ingen – i Nord- och Västeuropa i alla fall – hade förutsett, sprider sig nu i arabvärlden. Kanske var det något liknande Marx och Engels såg revolutionsåret 1848. Bristen på organisation och medveten ledning fick dem att skriva det kommunistiska manifestet, som inleds med orden ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”, Ein Gespenst geht um in Europa – das Gespenst des Kommunismus.

Den ortodoxa delen av vänstern har alltsedan dess sett revolutionen, dels som historiskt nödvändig, dels som något som måste ledas av ett arbetarklassens avantgarde, ett parti med en viss grad av mognad och förankring i arbetarklassen. Dessutom måste denna revolutionära klass beväpnas, för revolutionen måste alltid bli våldsam. I kolonierna kunde man tänka sig enhetsfronter först (ledda av kommunister) som gjorde sig av med det främmande förtrycket och sedan kunde kampen så småningom ledas in mot en mera renodlat socialistisk revolution.

Som bekant har dessa teorier bara lett till nytt förtryck. Det är således väldigt hoppingivande att nu se folket i Tunisien och Egypten och flera andra arabländer protestera på bred front och framför allt med fredliga medel. I den mån våld förekommer tycks det nästan uteslutande komma från provokatörer och andra regimtrogna. Särskilt i Egypten, på Tahrir-torget i Kairo, tycks det ju vara frågan om revolution genom ockupation. Det har talats löst om att marschera till Mubaraks residens och liknande, men hittills har faktiskt den dominerande taktiken varit ihärdiga demonstrationer på torget. En utmattningstaktik, med viss påverkan från Gene Sharps idéer, påstås det.

Möjligen får vi längre fram veta mera om hur detta gått till, men för närvarande förefaller det som om protesterna organiserats utan något revolutionärt parti eller liknande. Den sammanhållande kraften har i hög grad varit de nya internetmedierna, Facebook, Twitter samt mobiltelefoner, och under några dagar – då regimen stängde ned mobilnätet – modemkommunikation via kopparkablar. Kan de nya medierna verkligen ha tagit det traditionella revolutionära partiets eller enhetsfrontens plats?

Medierna är förstås ett verktyg, ett mycket kraftfullt verktyg i de breda massornas händer, det kan man knappast komma ifrån. Men även reaktionen skulle mycket väl kunna använda de nya medierna som ett organiserande instrument, så det ligger knappast någon demokratisk kraft inneboende i mediet självt. Åtminstone inte på kort sikt. Vad nätverkssamhället kan innebära på lång sikt, säg 50–100 år är svårare att säga. Kanske innebär det jag brukar kalla hyperoffentlighet att det blir allt svårare för den s.k. makten att framhärda med skumrask bakom demokratiska kulisser. Eller också kan även denna öppenhet komma att vändas till en motsats där medborgarna blir alltmera exponerade och utsatta. (En blandning av båda scenarierna är kanske det allra troligaste.)

Man tycker nästan synd om Evgeny Morozov som nu i januari utkom med sin bok ”The Net Delusion: How Not to Liberate the World”, som varnar för en övertro på medierna (se bl.a. SvD1 och SvD2. Han talar ironiskt om Twitter och Facebook och anför protesterna i Iran 2009, som inte ledde någonstans, som främsta exempel på att de nya mediernas roll är överdriven. Jo, visst har han rätt i en del – han har vissa invändningar av samma typ som jag formulerade här ovan. Dock får man nog säga att boken känns hopplöst överkörd av verkligheten. Därmed vill jag förstås inte hävda att samhällsförändringarna som nu startats i arabvärlden är i hamn. Givetvis kan det komma bakslag. Framför allt undrar man över militärens roll i Egypten – hur pålitlig är den som en förnyelsens garant?

Morozov försöker nyansera sin bild i boken en aning genom en artikel i The Globe and Mail 28 januari:

That Iranians, Tunisians and Egyptians would be using the Internet to communicate is of little surprise; there is a symbiotic relationship between revolutionary movements and the latest communications technologies. Lenin lauded the power of the telegraph and the postal service while the Iranian Revolution of 1979 owes a great debt to the tape recorder, which allowed Ayatollah Khomeini to record his sermons in Paris and have them smuggled back to the Shah’s Iran.

TV hade ju en viss roll för Ceausescus fall i Rumänien också, men de anförda exemplen är ändå en helt annan sak än den direkt organiserande kraft som de nya nätverksmedierna har. Man kan mycket snabbt förmå en mängd människor att förflytta sig till en bestämd plats, t.ex. Det går inte med TV eller bandspelare.

Not: Morozovs bok föreligger lustigt nog med två olika titlar, som hardcover i USA heter den ”The Net Delusion: The Dark Side of Internet Freedom”, som paperback i UK heter den ”The Net Delusion: How Not to Liberate The World”.

Not 15 feb 2012: Ett år efter det att jag skrev ovanstående kan konstateras att en del bakslag för den arabiska våren mycket riktigt skedde. Den egyptiska armén var som man kunde misstänka inte att lita på. I Libyen och Syrien revolterar man också mot diktaturen, med till synes ännu mera komplicerade inre frontlinjer och mycken blodspillan. Hur det ska gå för de hårt prövade invånarna i den syriska staden Homs är när detta skrivs ännu osäkert. Apropå de nya mediernas roll så skrev Sam Sundberg i SvD häromdagen om två nya böcker av Wael Ghonim och Lina Ben Mhenni, som ger ännu några nyanser till frågan om tekniken. Och igår hade DN en artikel om Evgeny Morozov.

Pingad på Intressant.