Värtagasverket – industriminne och kultur!

Äntligen ska kulturen få flytta in i en av gasklockorna vid Värtagasverket. Det har ju varit på tal länge och nu är det i första hand Operans behov som ska tillgodoses, men antagligen kommer även andra sceniska kulturformer att kunna få en plats här.

SvD skriver att det inte är någon ny idé att utnyttja industrilokaler för kultur på detta sätt, men man glömmer faktiskt den kanske viktigaste parallellen till vad som nu ska ske.

Innan Värtagasverket byggdes (1890-1893) fanns ett äldre, som byggdes 1853-58, på vad som kallades Clara sopbacke, bakom Centralstationen, mellan Klarabergsgatan och Mästersamuelsgatan (som då gick västerut ända ut till vattnet). När de tre gasklockorna där inte längre räckte till, byggdes en fjärde vid Norra Bantorgets sydsida, nuvarande Olof Palmes Gata, som blev klar 1874.

Att sälja en del av sin själ

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund tog häromdagen bladet från munnen i upphovsrättsfrågan (Dagens Nyheter 12 mars). Bland annat skrev han:

Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga.
Det här tycks både fildelningspirater och producenter ha svårt att förstå. De förväxlar upphovsrätten med själva verket. De tror att texten, när den väl lämnat poetens hjärta, är något materiellt som man kan tillförskansa sig och göra vad man vill med, betalning eller inte.
Det är därför vi poeter har så svårt för att sälja våra dikter. Vi säljer i själva verket en del av vår själ. Det är därför vi så sällan höjer våra röster i sådana här debatter. Vi framstår som lallande idioter, det vi har att komma med är så abstrakt, esoteriskt och svårfångat att vi nästan bara kan uttrycka det med poesi, och blir lätt avfärdade.

Låt mig först säga att jag tycker att han har rätt i det mesta. Det är dock sällan man idag hör någon uttrycka det med sådan darr. När författarrätten diskuterades på 1700-talet var det dock inte ovanligt med den typen av uttalanden om hur speciella just andens och tankens frukter var jämfört med resultatet av annat arbete.

Talmannen Isaac Le Chapelier sade t.ex. i en rapport till franska nationalförsamlingen 1791:

Den heligaste, mest legitima, mest oantastliga, och med förlov sagt den mest personliga av alla sorters egendom är författarens egen tankefrukt […]

Med fingret på knappen

Hillary Clinton har givit ryske utrikesministern Sergej Lavrov en knapp, en gåva som fick vissa lingvistiska konsekvenser, som rapporterats i t.ex. SvD.

Bakgrunden är ett uttalande för någon månad sedan av Joe Biden att det nu var dags att ”trycka på återställningsknappen” i de amerikansk-ryska förbindelserna.

Kalla mig gärna gammaldags, men för mig som minns kalla kriget och t.o.m. Kubakrisen inger det inget vidare förtroende att se den ena stormakten ge en röd knapp till vad som är kvar av den andra stormakten.

För några decennier sedan fanns det fyra röda ting i de amerikansk-ryska förbindelserna. Två röda telefoner och två röda knappar. Telefonerna var en direktlinje mellan Vita huset och Kreml för akuta förhandlingar i ett krisläge. (Tänk på ”Dmitri” och president Muffley i filmen Dr Strangelove!)

Apropå Konstfack

Pingad på Intressant.