• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Piratpartiets program under luppen

När nu Piratpartiet har fått sina 7 procent kanske det vore dags att skriva något om deras målsättning, så som den framställs i partiprogrammet.

Uppenbarligen tonade partiet ned sin agitation i fildelningsfrågan före valet, och koncentrerade sig på integritetsfrågorna. Det var kanske en, ur deras synpunkt, god strategi, eftersom partiet inte i lika hög grad som annars hade varit fallet, kom att förknippas med egoister som vill slå vakt om sina möjligheter att få gratis underhållning. Vad de säger i integritetsfrågorna är det ju betydligt lättare att instämma i, även om inte allt på den punkten är invändningsfritt heller.

Det är smått tragikomiskt att i dagarna se företrädare för de mera konventionella partierna (Reinfeldt tycks vara ett undantag) lägga sig platt inför Piratpartiets valframgångar. Det är de som normalt brukar tala om grundläggande ideologi, långsiktiga visioner, att våga gå mot strömmen och avsky för populism. Hanna Dunér skriver i SvD att sådana påklistrade reklamkampanjer knappast lurar någon, och Thomas Gür skrev dagen före att frågorna är viktiga, och han skriver det inte rent ut men man anar att han tycker att dessa frågor skulle vara värda ett bättre parti. P J Anders Linder är inne på något liknande.

Här följer några stycken ur Piratpartiets program (version 3.3, 7-8 mars 2009) med mina kommentarer:

Vi befinner oss i ett kontrollsamhälle där praktiskt taget alla registreras och övervakas. Det är inte förenligt med ett modernt rättssamhälle att alla medborgare utsätts för övervakning och därmed behandlas som misstänkta för brott. Demokratin förutsätter ett starkt skydd för den personliga integriteten.

Det kan man i stort sett hålla med om. Frågan är bara vem som bevakar oss. Är det bara staten (Storebror) eller utsätter vi oss också själva för andra medborgares (lillebröders) insyn, med allt vad det kan innebära av stalkning, sexuellt ofredande, identitetsstöld (ett bättre ord är ”identitetskloning”) m.m.?

Det är märkligt att se hur samma slagord går igen idag som för drygt tio år sedan när Personuppgiftslagen debatterades. Då protesterade många på nätet under devisen ”Rör inte mitt internet” och liknande, men då riktades elden mot Datainspektionen och dem som ville ha ett lagstadgat skydd för integriteten. Detta ansågs av många som mer eller mindre onödigt. Idag har samma paroll förekommit bland dem som försvarar fildelning och som är emot FRA-lagen. När det gäller just synen på FRA-lagen fick man denna gång stöd i Datainspektionens remissyttrande. Så kan det gå.

Jag var själv kallad till en hearing i Konstitutionsutskottet 1998 och höll då ett kort anförande där jag hävdade att det var viktigt att slå vakt om öppenheten, den som vi är vana vid sedan ett par hundra år genom t.ex. vår berömda Tryckfrihetsförordning (med anor från 1766) och jag hävdade i andra debatter vid den tiden att Internet närapå skulle bli omöjligt att publicera sig på, eftersom Personuppgiftslagen sade att man inte utan tillstånd fick behandla personuppgifter, och dessa definierades som ”all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet”. Då kan vi snart bara skriva om ”liljorna på marken”, hävdade jag.

De flesta debattörer ansåg då att talet om hot mot den personliga integriteten var överdrivet. Jag var nog en av rätt få som försökte framhålla både behovet av öppenhet och behovet av ett skydd för den personliga integriteten. Frågan är då i hur hög grad man kan räkna med att få ett sådant skydd av samhället? Antagligen i ungefär lika hög grad på nätet som i resten av samhället. Förhoppningsvis får vi ett hyfsat skydd av polis och andra myndigheter, men vi måste samtidigt vara på vår vakt själva och inte utsätta oss för onödiga risker, t.ex. genom att lämna våra dörrar olåsta. Men vi måste också lära oss att låsa vår virtuella dörr på nätet. Samtidigt behöver vi förstås också skydd mot eventuellt maktmissbruk från myndigheters sida, t.ex. en rättsskipning som brister i proportionalitet. Det gäller ju både på nätet och i det övriga samhället. (Om FRA-lagen har jag skrivit rätt utförligt här.)

Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan samhällets krav på tillgänglighet och spridning och upphovsmannens krav på erkännande och ersättning. Vi menar att dagens upphovsrätt är i obalans. Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället. Vi hävdar att ett utbrett och systematiskt missbruk av dagens upphovsrätt aktivt motverkar dessa syften genom att det begränsar både utbudet av kultur och tillgången till kultur.

Första meningen ovan är tämligen korrekt. Många tror att upphovsrätten skapades för att berika enskilda kulturutövare (i början var det författare det gällde). Men redan från början var det samhällsnyttan som stod i första rummet. (Till och med många av skråväsendets så förhatliga privilegier utfärdades bara om de ansågs ha samhällsnytta.) När det gällde upphovsrätten var den frukten av att boktryckarnas privilegium på boktitlar upphörde, och likaså censuren. Den nya lagstiftningens förespråkare menade att om nu författarna skulle vara ansvariga för vad de skrev efter publiceringen (och alltså inte längre drabbas av förhandscensur), så borde de inte bara riskera att kastas i fängelse om de gjorde något dåligt, utan också få njuta frukterna av sitt arbete om de gjorde något bra, dvs. få en tids ensamrätt till det de själva skapat.

Engelske karikatyrtecknaren John Collier publicerade en rad grafiska blad under pseudonymen Tim Bobbin. Här ger han 1773 en känga åt pirattryckarna. En drabbad författare flyr gråtande uppför trappan medan piraterna bjuder ut sina buntar med pirattryck. I texten till bilden står bl.a.: ”… tho some look wondrous prim,/ They’re thieves alike; and all have robb’d poor Tim./ Now since the partial Law no man relieves/ Against these Pyrates, tho’ the worst of Thieves.”

Dagens upphovsrätt är i obalans, skriver Piratpartiet. Ja, det kan jag hålla med om. Grundprinciperna är vettiga, men ofta har lagens tillämpning blivit skev och viktiga undantag från lagen har tyvärr börjat urholkas. Det gäller t.ex. citaträtten och den s.k. public domain, som ständigt hotas av ett ad hoc-mässigt förlängande av upphovsrätten. Här ligger enligt min mening vad som skulle kunna kallas ”missbruk av dagens upphovsrätt”. När Piratpartiet skriver detta så preciserar man tyvärr inte vad man menar.

”Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället”, skriver partiet. Det beror på hur man menar. Om man menar att kultur ska vara gratis för alla, uppstår genast problem. Vem ska betala kulturskaparna för deras arbete? Staten? Om man menar att kulturen ska vara fri i bemärkelsen ocensurerad så är det ju enkelt att hålla med. Eller som dataspelsbranschens Per Strömbäck skrev i SvD: ”Att sprida sina egna uttryck är en sak, att utan tillstånd sprida någon annans är något helt annat.”

Det finns också en annan aspekt; att t.ex. utgångna böcker, skivor m.m. fortfarande kan göras tillgängliga på något vis. Det är ju ett problem för kulturens vidare utveckling och forskning och undervisning om viktiga källtexter i vårt kulturarv plötsligt blir omöjliga att få tag på. Man skulle kunna tänka sig en reform av upphovsrättslagen, där verk som inte återutgivits under en viss tid blir fria för vem som helst att ge ut. Så har lagen tidvis och i vissa länder sett ut tidigare. Ett annat problem är s.k. orphan works, sådana verk där upphovsmannen inte är känd eller inte går att få kontakt med. T.ex. har Sveriges Radio och Sveriges Television svårigheter att kunna återutsända eller sälja inspelningar av gamla radio- och TV-program pga detta. Här är såvitt jag förstått lagändringar på gång, vilket vore välkommet.

Privata monopol är en av samhällets farligaste fiender. Detta därför att det leder till överpriser och stora dolda kostnader för medborgarna. Patent är officiellt sanktionerade monopol på idéer. Större företag kämpar febrilt om att slå rekord i antal patent, som de sedan ofta använder mot mindre konkurrenter för att inte dessa skall kunna konkurrera med det större företaget. Monopolistens mål är inte att hålla ett marknadsmässigt pris och konkurrera på lika villkor med kundnytta, pris och kvalitet. Tvärtom används patenträtten som en hävstång för att höja priset till en nivå som en fri och rättvis marknad aldrig skulle ha betalat och för att införa begränsningar som den aldrig skulle accepterat. Vi vill begränsa möjligheterna att skapa onödiga och skadliga monopolsituationer.

Ja, skadliga monopolsituationer har lagstiftarna nog alltid varit medvetna om att man inte vill ha. Därför har både upphovsrätt och patenträtt historiskt nästan alltid varit tidsbegränsade. Och idag har alla sådana lagar en tidsgräns. (Den första upphovsrättslagen i England 1710 var förresten direkt modellerad efter the Statute of Monopolies, en anti-monopollag från 1624.)

Jag ska inte dyka in alltför djupt i frågan om monopol här, men man bör vara klar över att den ensamrätt t.ex. en författare har till sin text är av ett helt annat slag än det monopol t.ex. en grönsaksgrossist kan ha när det gäller att handla med morötter inom en viss region. Morötter är något som finns innan han får sitt monopol, medan författarens text inte existerar innan han själv skrivit den. Författarens rätt till sin text liknar snarare det ”monopol” en bonde har på att sälja just sina morötter, till skillnad från grossistens monopol, som gäller vilka morötter som helst.

Varumärken är i första hand ett skydd för konsumenterna. Vi anser att varumärkesrätten i huvudsak fungerar bra idag, och föreslår inga förändringar.

Tja, man kan nog kritisera varumärkesrätten i viss mån också (även här kanske främst dess tillämpning), t.ex. när den kryper in på upphovsrättens område och exv. skyddar romanfigurers namn och liknande. Att författare idag kan dömas för att ha skrivit s.k. sequels, är enligt min mening emot upphovsrättens grundtanke. Så länge man inte kopierar ursprungsförfattarens exakta uttryck borde det vara tillåtet.

Vad gäller detta med konsumentskydd, så finns en sådan aspekt även i upphovsrätten och patenträtten. En författare kan korrigera sina upplagor och alltså förbättra dem. Detta var internationellt mycket omdebatterat på 1800-talet, när man ville ändra upphovsrätten till att räknas från författarens dödsår istället för från ett visst verks utgivningsdatum. Fördelen att räkna från dödsåret var att annars skulle en boks olika upplagor bli fria för andra att utge undan för undan och de sämsta, okorrigerade versionerna skulle få störst spridning. Jag läste nyligen i tidningen om att Jan Stolpe håller på med en nyöversättning av Montaignes Essäer, eftersom han insett att den förra var mindre lyckad – Montaigneforskningen har helt enkelt gått framåt sedan Stolpe gjorde den förra. Om han inte hade haft upphovsrätten till sin översättning, skulle alltså vem som helst nu kunna dra nytta av det åter spirande intresset för Montaigne och mycket billigt kunna trycka upp Stolpes relativt sett mindre perfekta översättning, innan den nya förbättrade hinner komma ut.

Musikartister kanske inte heller vill att deras inspelningar ska spridas i hafsigt framställda billighetsutgåvor med dåligt ljud t.ex. Så där finns också en kvalitetsaspekt. Det här gäller den s.k. ideella rätten, som mycket ofta glöms bort i debatten. Man betonar oftast det rent ekonomiska, som givetvis är viktigt, men verkets integritet är en annan minst lika betydelsefull sida. Upphovsrätt handlar således också om integritet, den är inte något som i sig själv hotar integriteten, som många tycks tro. Ett alltför hårdhänt upprätthållande av lagen kan ju däremot utgöra ett integritetsproblem, men det är en annan sak. (Jag har nyligen skrivit en längre artikel som visar hur viktigt detta integritetsskydd är som en komplettering till yttrandefriheten: Vad har upphovsrätt med demokrati att göra?)

Även på patentområdet finns liknande aspekter som rör kvalitet.

Värnet om den enskildes privatliv är lagfäst i Sveriges grundlag. Ur denna grundläggande rätt springer flera andra viktiga mänskliga rättigheter som yttrande och åsiktsfrihet, informationsfrihet, rätten till kultur och rätten till personlig utveckling. Alla försök från den offentliga maktens sida att inskränka dessa rättigheter måste ifrågasättas och mötas av ett kraftfullt motstånd.

Det låter förstås bra. Men även konstnärers, musikers och författares integritet måste väl värnas? Eller är dessa grupper de enda som inte ska åtnjuta lagens skydd?

Piratpartiet lägger numera tonvikten vid att vara i det närmaste ett enfrågeparti för främst integriteten. Men personlig integritet berör oerhört många flera frågor än de Piratpartiet tagit upp hittills. Man begränsar sig gärna till frågor som gäller nätsamhället, även om man någon gång också kommenterat t.ex. kamerövervakning på offentliga platser. Frågan är om Piratpartiet kan framstå som seriöst i integritetsfrågor om man inte också tar upp t.ex. dramatiska ämnen som dödshjälps- eller abortfrågan, behandlingen av såväl häktade som brottsoffer, frågor om vittnesskydd, behandlingen av flyktingar som söker asyl, behandlingen av sjuka och sjukskrivna, synen på patientsäkerhet och sekretess. Det finns hur många frågor som helst som berör den personliga integriteten. Och det handlar knappast bara om statens förhållande till medborgarna. Även en medborgare kan kränka en annan medborgares integritet. Man måste också fråga sig: är det förkastligt när staten övervakar oss, men OK när Google gör det?

Alla maktmedel, system och metoder som staten kan använda gentemot sina invånare måste befinna sig under ständig omprövning och granskning av folkvalda företrädare. När staten övervakar invånare som inte är misstänkta för brott utgör det en kränkning av den enskildes privatliv på ett i grunden oacceptabelt sätt. Varje medborgare skall tillförsäkras den anonymitetsrätt som idag förutsätts i grundlagen och den enskildes rätt att bestämma över sina egna personuppgifter måste stärkas.

Ja, statens maktmedel bör ständigt granskas. Jag har skrivit en del om detta, hur dåliga vi är i Sverige på att utkräva ansvar av de styrande. Staten ska självfallet inte t.ex. avlyssna människor som inte är misstänkta för brott. Ordvalet här ovan är dock ”övervakar” och det gör saken mera tvetydig. Vi är ju övervakade om vi skyddas från något (kameraövervakning i skumma parker tycker ju t.ex. många är något positivt). Och om vi, som sägs i nästa mening ska tillförsäkras anonymitet, så skulle mycket samhällsliv bli omöjligt (i varje fall om vi tänker oss att väldigt många skulle utnyttja denna rätt).

Jag tror jag förstår andan i det man skriver och sympatiserar med det, men saken bör kvalificeras. Ska vi alltid kunna vara anonyma på nätet, bör vi väl alltid kunna vara anonyma i det verkliga livet också? Men mycket av det som gör att vi tillsammans bildar ett samhälle, innebär att vi måste vara bekanta för varandra – och i viss utsträckning också för staten. I måttlig utsträckning givetvis – blir det för mycket hamnar vi i ett Orwellsamhälle, blir det för lite skulle inga affärer eller avtal eller transaktioner över huvud taget kunna fungera i samhället. Man funderar på vad som händer den dag Piratpartiet inser att myndigheterna vet var vi bor, inte bara någon virtuell IP-adress utan de vet var vi ”tillbringar vår dygnsvila” som det heter i lagen. Staten vet var vi bor, ”in the flesh”. Kommer Piratpartiet att kräva att personnumren och folkbokföringen avskaffas?

Brevhemligheten skall upphöjas till en generell kommunikationshemlighet. Det skall alltså bli förbjudet att avlyssna andras telefonsamtal, läsa annans e-post, SMS eller andra meddelanden på samma sätt som det idag är förbjudet att läsa någon annans brev, oavsett tekniken och vem som tillhandahåller den. Alla undantag från denna regel måste i varje enskilt fall förbli just ett väl motiverat undantag. Arbetsgivare skall endast för att säkerställa en teknisk funktionalitet eller i direkt samband med den anställdes arbetsuppgifter kunna få tillstånd att ta del av dennes meddelanden. Staten skall endast vid en konkret brottsmisstanke ha rätt att samla bevis och utföra övervakning av sina invånare. Staten skall i alla övriga fall utgå från att dess medborgare är oskyldiga och lämna dem ifred. Denna kommunikationshemlighet måste ges ett starkt skydd då staten vid ett flertal tillfällen visat sig inkapabel att på ett förtroendegivande sätt handha information som den kommit att förfoga över.

Håller i princip med, även om detta också behöver kvalificeras. Vad innebär det t.ex. att det ska vara förbjudet att ”läsa annans e-post”? Gäller det bara tjuvläsande myndigheter eller även andra privatpersoner än e-postens adressat? Hur ska man se på fall där någon forwardar en e-post till tredje person? Hur ska man se på fall då denna tredje person sitter på en myndighet (ett universitet t.ex.), så att post som kanske inte alls har med myndighetens verksamhet att göra ändå kan bli utlämnad som allmän handling till exempelvis en reporter?

Vi vill upphäva datalagringsdirektivet och stärka skyddet för den enskildes privatliv.

Det bör ändras för att förhindra missbruk, men det behövs givetvis möjligheter att kunna identifiera personer som begått brott på nätet. Det borde inte vara konstigare än att man kan ta bilnumret på en bil som just kört på en.

Beslutsfattandet och förvaltningen i både Sverige och EU ska präglas av transparens och öppenhet. Svenska representanter i EU ska på alla sätt verka för att EU närmar sig den svenska offentlighetsprincipen.

Det vore intressant att få veta mera om hur Piratpartiet tänker sig den knepiga balansen mellan integritet och öppenhet. För mycket av det ena har ju en tendens att förminska det andra.

När upphovsrätten ursprungligen infördes reglerade den bara en upphovsmans rätt att bli erkänd som skapare av ett verk. Senare utvidgades den till att omfatta även kommersiell kopiering av verk och nu inskränker den även privatpersoners och ideellt arbetande gruppers rättigheter. Vi menar att denna glidning innebär en för samhället oacceptabel utveckling. Idag har den ekonomiska och tekniska utvecklingen fått upphovsrätten helt ur balans och den har istället kommit att innebära orättvisa fördelar för ett fåtal stora marknadsaktörer på bekostnad av konsumenterna och samhället i stort. Miljontals klassiska verk, sånger, filmer och konstverk hålls gisslan i mediabolagens valv, inte tillräckligt efterfrågade av deras fokusgrupper för att det ska löna sig att ge ut dem men potentiellt för lukrativa för att släppas fria. Vi vill göra alla dessa verk fria och tillgängliga för envar, innan filmernas celluloid förstörs av tidens tand.

Första meningen är felaktig. När upphovsrätten infördes var den en författarrätt som innebar att ”Hwarje Skrift ware Författarens eller des lagliga rätts Innehafwares egendom.” (svenska lagen 1810) och när det gäller den allra första lagen, den i England 1710, så stadgades att ”the Author of any Book … shall have the sole Liberty of Printing and Reprinting such Book and Books for the Term of fourteen Years” Även den engelska lagen använder, som den svenska, begreppet ”egendom”, ”Property in every such Book”. Självklart gällde denna rätt kommersiellt mångfaldigande, och det gjorde även den copyright som fanns före upphovsrätten. Redan när boktryckarna hade privilegium på boktitlar, talade man nämligen om copyright, som definitivt var en kommersiell rätt, men detta var något annat än en upphovsmannarätt, det var en renodlad rätt att trycka exemplar.

Piratpartiet och dess sympatisörer talar ofta om detta ”fåtal stora marknadsaktörer”, och det kan låta bestickande att ge stora multinationella medieföretag en känga. Men upphovsrätten börjar alltid hos en enskild kulturskapare; en skribent, en musiker, en tonsättare eller en tecknare, målare eller fotograf. Det är dessa ”små människor” rätten gäller. Att dessa sedan har den lagliga möjligheten att överlåta hela eller delar av denna rätt till vem som helst, det må vara farmor eller STIM eller Warner Music, är ju inte så konstigt. Jag kan ge bort även mina materiella tillgångar till vem som helst. Däremot är det ju inget som säger att jag måste. Jag kan ju sköta all försäljning själv. Hittills har ju detta varit svårt, vilket skapade ett behov av t.ex. organisationer som STIM eller bokförlag och skivbolag m.m. Det passar säkert många konstnärligt verksamma att fortsätta arbeta på det sättet, men dagens teknik borde också kunna göra det fullt möjligt för små enskilda upphovsmän att sälja nyttjanderätter till sina verk via t.ex. en databastjänst på webben.

Immaterialrätterna är ett sätt att lagstifta om materiella egenskaper för immateriella värden.

Nja, immateriella värden får inga materiella egenskaper för att man lagstiftar om hur innehavet av rättigheterna till dessa värden ska kunna hanteras vid t.ex. försäljning och kontraktsskrivning. Jag förstår att man är ute efter det som så ofta sägs, att de immateriella värdena eller den immateriella egendomen är något konstlat. Men all egendom är konstlad. Gamle Proudhon som stred med Marx om ”Eländets filosofi”, ansåg ju att egendom är stöld, vilket nu tycks vara ungefär det piraterna anser om den immateriella egendomen. (Proudhon ändrade sig för övrigt senare, och tyckte att även immateriell egendom var viktig.)

Lagstiftningen skall ändras så att det görs helt klart att den endast reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang. Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.

Uppdelningen i kommersiellt och icke-kommersiellt är ofta konstlad. Mycket av det man tillgodogör sig på sin fritid kan komma till nytta i arbetssituationer. Idag när nätet möjliggjort en ny sorts cottage economy, där man på webbplatser kan få inkomster av t.ex. Google Ads och liknande, kan det vara ett högst privat innehåll som ändå får en kommersiell prägel. Vissa aktiviteter kan vara kommersiella, dvs figurera på en marknad men ändå vara non-profit, t.ex. i ideella föreningar.

Kopiering utan vinstmotiv är inte automatiskt oskadligt. Förr hette det illojal konkurrens om någon dumpade priserna på en vara och förstörde marknaden för en konkurrent. Även om det nu inte är en konkurrent som gör det i t.ex. fildelningsfallet, så förstör man ju ändå marknaden om någon gratis sprider verk som är avsedda att säljas.

Om det nu är helt OK att ”dela med sig av kopior” (och jag förutsätter nu att man menar till en masspublik och inte bara till en handfull vänner – vilket ju lagen redan tillåter) – varför skulle det i så fall inte vara lika tillåtet att göra det om man har vinstmotiv?

Den kommersiella delen av upphovsrätten skall finnas kvar som sådan, men även den behöver reformeras grundligt. Tanken bakom upphovsrätten har alltid varit att finna en balans mellan olika motstridiga intressen på den kommersiella arenan. Idag har den balansen gått fullständigt förlorad, och behöver återställas.

Här håller jag med i viss mån. Jag anser som sagt att uppdelningen i kommersiellt och icke-kommersiellt ofta är konstlad. T.ex. anser vissa att lagen ska tillämpas så att citaträtten bara gäller i icke-kommersiella sammanhang, eller att fotokopior ur böcker gjorda på bibliotek bara ska få användas i icke-kommersiella sammanhang. Men så snart en konstnär använder sig av något dylikt är det ju kommersiellt, konstnärer är småföretagare, och om man inte arbetar gratis (vilket ju många föreslår i dagens debatt) så är ju verksamheten kommersiell.

Vi vill att skyddstiden, alltså ensamrätten att framställa kopior av verket för kommersiellt bruk, reduceras avsevärt till att gälla under exempelvis fem år från verkets publicering. Det kommersiella skyddsomfånget ska regleras så att det som grundregel skall vara fritt att skapa nya verk som bygger på andra, så kallade bearbetningar. I den mån det kan vara motiverat att göra undantag från denna grundregel, som till exempel för direkta översättningar av böcker eller användandet av ny musik i kommersiella filmer, skall dessa undantag vara uttryckligen uppräknade i lagen.

Det är alldeles för kort tid. För datorprogram kanske det skulle fungera. När det gäller litteratur eller musik och konst kan det ta mycket lång tid innan ”marknaden” eller publiken upptäcker ett konstnärskap. Det kan t.o.m. dröja till efter konstnärens död, och då kan de efterlevande i många fall vara goda introduktörer för detta konstnärskap. Det finns ju exempel där efterlevande också blockerar tillgången till verk eller förstör eller förvränger verk, så det kan onekligen slå åt båda hållen. Jag tror att skyddstiden var av rätt rimlig längd tidigare när den var 50 år. Och jag tror det är bäst att man räknar efter upphovsmannens död, annars uppstår lätt det tidigare nämnda problemet att sämre versioner får störst spridning, i varje fall om skyddstiderna är mycket korta.

Jag håller med om att möjligheterna att göra olika derivativa konstverk bör fastlås i lagen. Collage inom bildkonsten rör sig i något av en gråzon idag, och användning av samplingar inom musiken bör kunna tillåtas så länge man t.ex. tar en bisak i ursprungsverket och låter det vara bisak även i det nya verket.

Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras. Tekniker som har till syfte att begränsa konsumentens lagliga rätt att fritt kopiera och använda information och kultur, så kallade DRM-tekniker, bör förbjudas. I fall där detta inte är praktiskt möjligt, eller ett förbud skulle innebära stora olägenheter för konsumenten, skall produkter som innehåller DRM-teknik i vart fall förses med tydliga varningstexter.

Jag håller delvis med. E-böcker och digitala skivor med musik, och film bör kunna fungera ungefär som böcker och skivor har gjort tidigare. Vi behöver ju inte betala för varje gång vi öppnar en bok vi köpt. Vi förväntar oss också att en bok ska vara läsbar efter tio år. Så behöver det inte vara med en digital produkt, som mycket väl kan sluta fungera när nästa operativsystemversion eller DVD-standard kommer. Den digitala världen behöver beständiga produkter som är enkla att använda, där teknikens möjligheter tas tillvara. Man ska t.ex. kunna söka obegränsat i böcker, kunna kopiera textstycken ur e-böcker och man bör kunna göra skärmdumpar eller liknande från filmer. Jag anser inte att det bör finnas tekniska hinder för sådant. Om någon däremot utnyttjar detta material på ett illegalt sätt, bör man precis som varit fallet med pappersböcker eller vinylskivor kunna komma åt detta rättsligt. Många förseelser kommer givetvis att falla genom maskorna med en sådan politik, men så har det alltid varit. I dagens värld blir det troligen mera. Men det är något man får leva med.

Ett alternativ till detta med en beständig produkt – som ju är en utopi, åtminstone sett på längre sikt – är att man ska ha rätt att uppgradera till nya format och rent av helt nya produkttyper av informationsbärare, när tekniken utvecklas. Man köper alltså en sorts licens till innehållet. Men observera att en sådan lösning kräver upphovsrätt. Vem om inte upphovsrättsinnehavaren skulle kunna lämna sådana garantier?

Patent har många samhällsskadliga effekter. Medicinpatent bär skulden för att människor dör i sjukdomar som de skulle haft råd att behandla med läkemedel om inte patenten funnits, till att forskningsprioriteringarna snedvrids, och till en onödigt hög och växande läkemedelsnota i den rika världen.

Ett förenklat resonemang. Många värdefulla mediciner skulle inte ha gått att utveckla utan det försprång på marknaden som utvecklaren får genom patentet. Läkemedelsbranschen är osund på många sätt, t.ex. genom dess sätt att marknadsföra preparat som inte är ordentligt testade, manipulerade forskningsresultat, köpta forskare etc. Frågan är om inte en alltför kort eller ingen patenttid alls skulle kunna förstärka detta missförhållande. Det stämmer dock att människor dör därför att läkemedelsföretagen inte velat dela med sig av licenser till producenter i fattiga länder t.ex. Sådant borde man dock kunna lagstifta mot.

Patent på gener och liv, såsom exempelvis patenterade utsäden, leder till orimliga och skadliga konsekvenser. Mjukvarupatent hämmar den tekniska utvecklingen inom IT-området, och utgör ett allvarligt hot mot Sveriges och Europas små och medelstora IT-företag.

Håller med när det gäller genmanipulerade utsäden. Även här visar sig läkemedelsindustrin från en av sina sämre sidor, när man t.ex. patenterar genmanipulerade varianter av traditionella örtmediciner, som annars varit fria i århundraden. För att samtidigt skapa en marknad för dessa preparat lobbar man för att förbjuda eller åtminstone hårt reglera tillgången på de naturliga preparaten.

När det gäller datorprogram är enligt min mening varken patent eller upphovsrätt en lyckad skyddsform. Ett datorprogram är varken en maskin eller en roman. Kanske skulle man gå tillbaka till den idé som diskuterades för många år sedan, att ge datorprogram en egen immaterialrättslig kategori?

Patent påstås uppmuntra till innovation genom att skydda dem som uppfinner och investerar i nya uppfinningar och tillverkningsmetoder. Allt oftare används dock patenten främst av storföretag för att hindra mindre konkurrenter från att konkurrera på jämlika villkor. I stället för att patenten uppmuntrar till innovation, använder nu företag sina ”patentmattor” i krigföring mot andra aktörer för att slippa konkurrens, ofta patent som innehavaren inte har någon avsikt att själv vidareutveckla.

Det är ungefär samma sak här som med upphovsrätten. Man behöver som uppfinnare inte sälja till något storföretag, om man inte vill. Patent är givetvis ett skydd även för den mindre aktören som startat en egen firma för att utveckla sin idé. Dock finns förstås samma ojämlikhet här som i det övriga samhället, att de som har råd med de bästa advokaterna ofta vinner. Givetvis bör inte lagen tillåta någon att inneha patent hur länge som helst utan att utnyttja dem för utveckling, i varje fall inte om myndigheterna bedömer patentet som samhällsnyttigt.

Vi anser att patenten har spelat ut sin roll och att de idag aktivt hindrar innovation och tillkomsten av ny kunskap. Dessutom ser man på alla produktområden och innovationer som inte kan patenteras att patenten egentligen inte alls behövs — drivkrafterna från att vara först på en marknad är fullt tillräckliga för att skapa innovation.

Att kunna vara först på en marknad kräver ju bl.a. en immateriell äganderätt. Annars kan ju idén stjälas innan den är klar och utvecklas tidigare än ”originalet” med sämre kvalitet (där kommer alltså konsumentskyddet åter in) och så att den som gjort de största investeringarna inte får tillbaka sina pengar. Det räcker ju inte med att vara först. Hur länge ska man få vara först på denna marknad? Tre veckor eller trettio år? Tiden måste ju vara tillräckligt lång för att investeringarna ska kunna hämtas tillbaka.

Jag tror dock att patentregleringen har spritt sig till områden där den inte hör hemma, t.ex. inom medicinen när läkemedelsföretag kan ta patent på en viss behandlingsmetod med en icke patenterbar substans.

Vi kräver en folkligt förankrad immaterialrätt som skall berika enskilda människors liv, möjliggöra ett sunt företagarklimat, skapa en allemansrätt för kunskap och kultur, och därmed gynna hela samhällets utveckling.

De konstnärligt verksamma är också småföretagare, och även de behöver ett sunt företagarklimat. Upphovsrätten behöver reformeras på vissa områden, men det får inte ske på ett sätt så att de enskilda kulturskaparna blir skyddslösa gentemot dem som – med eller utan betalning – mot deras vilja vill förfoga över deras verk.

Allemansrätten är viktig, framför allt gäller det ju att försvara den som redan finns, som består av verk där skyddstiden gått ut, och verk som aldrig varit skyddade därför att de t.ex. skapats långt innan upphovsrättslagarna stiftades. Det är ett otyg att t.ex. vissa bibliotek och arkiv numera i kraft av en teknisk visningsmetod för tillgängliggörande på nätet hävdar upphovsrätt till exempelvis faksimiler av medeltida bilder och texter och kräver betalning för licenser för att man ska få publicera kopior av dessa.

Avslutningsvis kan man konstatera att Piratpartiets program är betydligt mera nedtonat än det man kan få höra från vissa av deras företrädare och sympatisörer. Men det finns även i programmet en del motsägelsefulla saker man undrar över. Hur ser partiet egentligen på motsättningen mellan integritet och offentlighet? Vilka i samhället ska egentligen ha rätt till integritet? Bara den ”grå medborgaren” eller även, säg, de konstnärligt verksamma – och kanske t.o.m. politiker? (Vi vill ju granska våra folkvalda – men var går gränsen?) Om partiet nu ändå vill ha en upphovsrätt, som varar i ynka fem år – hur har man under den skyddstiden tänkt sig att upphovsmän ska kunna skydda sig för intrång i form av exempelvis piratkopiering eller stöld av opublicerat material?

Avslutningsvis kan man också konstatera att detta är frågor som på punkt efter punkt överensstämmer med debatten under hela 1700-talet. Såväl den tidens piratförespråkare som piratmotståndare skrev pamfletter och höll brandtal vid rättegångar. Nya uppfinningar i form av maskiner jämfördes med böcker och teaterpjäser. Att publicera jämfördes med att skänka bort någonting till det allmänna för alltid. Något som förändrade synsättet radikalt var när man alltmer började skilja på form och innehåll (klarast gjort av Fichte), så att upphovsrätten kom att skydda uttrycket, men inte idén bakom ett verk, medan patent däremot skyddade idén bakom. Ofta hakade debatten, då som nu, upp sig på ändlösa diskussioner om det kan finnas en immateriell egendom eller inte.

Själv tror jag, som jag har skrivit i åtskilliga artiklar, att det är mycket mer fruktbart att se upphovsrätten som en sorts komplement till yttrandefriheten. Om vi värnar om personlig frihet, bör vi också värna om en persons yttranden – inte bara rätten att göra dem, utan också rätten att yttranden (yttrande används här i bred betydelse; från en dikt eller insändare till en tretimmars film) inte ska kunna förvrängas eller användas av andra i vilka sammanhang som helst.

Och har man gjort ett yttrande som är lukrativt, vem bör i första hand ha rätt till vinsten om inte den som investerat arbete och kanske pengar i verkets tillkomst?

Pingad på Intressant.

5 svar

  1. […] långa och välskrivna drapa mot fr a Dataspelsbranschen. Men läs också Karl-Erik Tallmos genomgång av Piratpartiets politiska program – en lång och resonerande text som knappast höjer […]

  2. […] Piratpartiets program under luppen « Slowfox […]

  3. […] Piratpartiets program under luppen […]

  4. […] kulturpolitisk agenda – ett parti som jag inte sympatiserar med, visserligen, men det finns: Piratpartiet. Och frågorna det för fram engagerar helt uppenbart breda […]

  5. […] också min utförliga genomgång av Piratpartiets program från 2009 (version […]

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: