• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Klimatalarmismens tre pelare

De som menar att jorden och jordens befolkning samt djurliv står inför sin undergång inom några år eller decennier, p.g.a. av att människan har ”förstört klimatet”, bygger i huvudsak sitt resonemang på tre förmodanden:

1. Vi närmar oss en global klimatkatastrof genom att vår planet blir allt varmare, och vi ser redan hur klimatnödlägen har inträffat.

2. Uppvärmningen beror på koldioxid i atmosfären, vilket är den främsta regleringsfaktorn för en dramatisk global temperaturhöjning (och även -sänkning när halten går ned).

3. Koldioxidhalten i atmosfären ökar främst p.g.a. av mänsklig aktivitet (genom användning av fossila bränslen).

Detta är alarmisternas tre kardinalpunkter. Det torde räcka med att en av punkterna är felaktig, så faller hela projektet att vi måste ställa om världssamfundet till ”förindustriella nivåer” vad gäller växthusgaser.

I stället är det nog så här:

1. Viss uppvärmning sker, en återställning efter den lilla istiden (ca 1400–1850), men någon katastrof väntar knappast. Kanske kan vissa problem uppstå på några platser på jorden, om 50 eller 100 år, sådant som vi alltid fått hantera, med t.ex. vallar i Nederländerna eller Louisiana. Åtminstone hittills har inga observationer av pågående klimatnödlägen gjorts. Extremväder förekommer dock, men det har det alltid gjort.

2. Uppvärmningen beror som sagt på en återhämtning efter den lilla istiden, där solaktivitet, moln, vattenånga etc. troligen spelar en mycket större roll än koldioxid. Temperaturen har ökat när koldioxidhalten inte gjort det nämnvärt (sena 1800-talet, 1930-40-talen) och koldioxidhalten har ökat när temperaturen inte ändrats särskilt mycket (ca 1945-78 och 1998-nu).

3. Koldioxidhalten kan öka p.g.a. av en viss uppvärmning av haven, förmultning, skogsbränder, vulkanutbrott m.m. Det mänskliga bidraget är troligen rätt litet – de vetenskapliga artiklar jag hittat räknar med allt från 3 procent till 18 procent. Ökad koldioxidhalt har även positiva effekter, koldioxid stimulerar växtligheten, inte minst i torra svårodlade områden. Blir halten för låg riskerar växter att dö (om CO2-halten understiger 150 ppm).

Tilläggas kan att om Sverige helt skulle kunna nollställa sina koldioxidutsläpp, så skulle världens utsläpp minska en aning i 23 dagar – och sedan vara lika stora igen. Se denna artikel med två viktiga argument mot klimatalarmismen: Klimatfrågan sammanfattad i två punkter.

De här spörsmålen behandlas mer utförligt, med källor, i t.ex. följande artiklar:

FN:s klimatpanel IPCC säger inte alltid vad man tror

Klimatet och den omstridda hockeyklubban

Klimatfrågan sammanfattad i två punkter


vinterbild

[This text in English.]

(Den här artikeln refuserades av sex tidskrifter, av vilka jag tidigare medverkat i två. Så nu publicerar jag den på bloggen istället.)
Klimatfrågan har, som alla märkt, blivit enormt betydelsefull de senaste 10–15 åren. Människor grips av panik inför utsikterna av en inom kort kommande katastrof. Eventuellt ifrågasättande eller kritik av teorierna bakom detta domedagstänkande stämplas som förnekande, närmast som kätteri inom ramen för vad som mer och mer liknar en ny religion eller dogmatisk ideologi. Kritisk granskning är ju annars en hörnsten i vetenskapliga sammanhang.

Vi har under senare år erfarit en likriktning inom forskning och samhällsdebatt, som sällan setts tidigare i demokratiska länder. Hur denna situation har uppstått är svårförklarligt, om man nu inte ger sig in på ganska vidlyftiga konspirationsteorier.

Själva sakfrågan skulle nog ändå, med en till synes drastisk förenkling, kunna sammanfattas i två punkter (som förstås kan utvecklas oerhört mycket med omfattande resonemang och nyanser):


1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.


2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sats, en fråga, som inte har med problemformuleringen att göra, men som kan vara lämplig att fundera över:

Om mänskligheten skulle lyckas skära ned sina tillskott av CO2 till nära noll, eller åtminstone till s.k. förindustriella nivåer, skulle klimatet på jorden sluta förändras då? Skulle jorden aldrig mer utsättas för några små eller stora istider? Skulle inga fler värmeperioder som den medeltida uppstå? Skulle solpåverkan i t.ex. 11-, 88-, 210-, 350- eller 2 400-årscykler upphöra? Skulle El Niño-fenomenets eller jetströmmarnas påverkan upphöra? Skulle vi då få ett statiskt klimat, helt konstant genom seklerna?


branson_twitter_small

Virgin-grundaren Richard Branson tycks drömma om en värld där klimatet är konstant och aldrig förändras. Twitter från Clean Choice Energy.


Svarar man ja på den frågan, så har man inte förstått att vårt klimat alltid har förändrats, i miljoner år, och torde förändras i framtiden också. Man har inte heller förstått att koldioxid inte är den enda faktor som kan påverka klimatet. Mycket större påverkan än koldioxid har vattenånga, moln, solstrålning m.m.

De två nämnda huvudpunkterna utvecklas något nedan.

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

De flesta (även s.k. skeptiker) är övertygade om att en viss uppvärmning av vår jord sker, troligen som en återhämtning efter den s.k. lilla istiden, som inträffade ungefär 1400–1850. Att CO2 är en växthusgas håller också de flesta med om, men hur mycket den påverkar jordens temperatur och i vilken utsträckning CO2-halten i atmosfären är en följd av mänsklig aktivitet är dock omdebatterat och knappast vetenskapligt säkerställt.

De förutsägelser om framtidens klimat som FN:s klimatpanel (IPCC) gjort är resultatet av datorsimuleringar som är ytterst osäkra, för att inte säga omöjliga. IPCC skrev faktiskt i sin tredje rapport från 2001:

Inom klimatforskning och när det gäller efterbildning av klimatfunktionerna i modeller, måste vi inse att det rör sig om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och att förutsägelser om klimatförhållanden långt fram i tiden därför inte är möjliga. (Third assessment report, Working group I, 2001, sid. 774, min fetstil / KET.)

Det bör kanske nämnas att man på ett par andra ställen i rapporten säger att vissa förutsägelser ändå kan göras, t.ex. nämner man El Niño-fenomenen som kan förutsägas något år i förväg. Men ett år är ju inte mycket, när vi diskuterar klimatförändringar under hundratals år.

IPCC har trots denna insikt försökt förutsäga framtidens klimat med hjälp av mängder av datorsimuleringar sedan 1990 – nästan i 30 år. Förutsägelserna (eller projections som IPCC föredrar att kalla dem) har inte slagit in utan snarare visat sig överdrivna med bortåt tre gånger vad gäller temperaturnivåer i troposfären, enligt professorn i atmosfärisk vetenskap John Christy, som tidigare också medverkat i IPCC:s arbete (se denna PDF, sid 13).

IPCC har i sina senaste rapporter, Fifth Assessment report från 2013/14 och specialrapporten Global Warming of 1.5 °C, från hösten 2018, reviderat sin syn på s.k. tipping points och oåterkalleliga förlopp. Man ser numera knappast någon risk för sådana processer, utom kanske när det gäller tillskott av koldioxid och metan från smältande permafrost.

I pressen skrivs ofta om ökad risk för skogsbränder, torka, stormar m.m. Även detta har IPCC i sina senaste rapporter konstaterat att det inte finns evidens för: ”I vårt nuvarande klimat kan enstaka extrema väderhändelser inte otvetydigt sägas bero på klimatförändringar, eftersom sådana händelser kunde ha inträffat i ett oförändrat klimat.” (Assessment report 5, sid. 928.)

I samma rapport, sid. 216, skriver IPCC: ”Senaste data påvisar inga signifikanta observerade trender när det gäller frekvensen av tropiska cykloner globalt under det senaste århundradet …”. Doerr och Santin skrev i en artikel 2016, publicerad av British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) att ”det finns allt fler bevis för att det förekommer färre bränder i markerna nu än för några århundraden sedan”.

De som hävdar att vi står inför en katastrof, vill förstås gärna kunna komma med argumentet att vårt nuvarande väder/klimat är unikt i historien. Men så är knappast fallet. Världen har varit varmare än nu, och den har varit det när CO2-halten varit lägre.

Ökad CO2-halt i atmosfären påverkar sannolikt inte temperaturen så mycket som ofta sägs i pressen och bland politiker. Påverkansgraden kallas klimatkänslighet, och den innebär att en fördubbling av CO2-halten i atmosfären kan resultera i ungefär en grads uppvärmning. Detta skedde när vi gick från cirka 200 till cirka 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären, vilket skedde under de senaste hundra åren ungefär.

Kanske sker en fördubbling igen, under kommande hundra år. Säkert är det förstås inte, för vi har kanske helt andra typer av energikällor och metoder för energiframställning då. Men om det blir en fördubbling, så ökar den globala medeltemperaturen troligen cirka en grad till.

Är då en (eller en och en halv) grads ökad temperatur något att vara rädd för? De här gradangivelserna syftar oftast inte på absoluta temperaturer (det man ser på termometern) utan på avvikelser från ett medelvärde. (Ofta sätts nollstrecket i olika temperaturdiagram för vår tid efter medelvärdet på olika orter under tiden 1961–90.)

Någon grads ökad temperatur kan knappast vara mycket att oroa sig för; de flesta länder erfar ju temperaturväxlingar mellan sommar och vinter på kanske 20–50 grader. Så en eller ett par graders temperaturskillnad torde betyda ganska lite på de flesta platser. Om Gävle skulle gå från odlingszon IV till Stockholms odlingszon II om 50 år kanske inte är någon större katastrof.

Dessutom: Om en eller en och en halv grads höjning av medeltemperaturen skulle medföra dramatiska förändringar, kanske t.o.m. katastrofer på vissa håll – borde vi då inte redan ha erfarit sådana drastiska händelser de senaste hundra åren, eftersom en temperaturhöjning av motsvarande storlek redan skett? Som nämnts ovan anser inte ens IPCC att enstaka extrema väderhändelser kan knytas till klimatförändringar.

Extrema väderområden idag kommer troligen att vara extrema även om 100 år, t.ex. Indien. Om vädret då blir ännu mera extremt vet knappast någon; den största relativa uppvärmningen lär ske på våra breddgrader och inte i tropikerna. Detta hänger bl.a. samman med havs- och luftströmmarna.

Rädslan för att ismassorna i Antarktis eller på Grönland skulle smälta är med stor sannolikhet överdriven. Dessa ismassor är enorma, flera kilometer tjocka. Ismassorna har förändrats förr, vuxit ibland och krympt ibland. IPCC konstaterade i rapporten 2013/14 att isen i Antarktis knappast skulle smälta ned p.g.a. av global uppvärmning snabbare än på tusen (eller flera tusen) år. Några få forskare tror att en nedsmältning tillräcklig för att havsnivåhöjningen skulle bli dramatisk, skulle kunna ske om några hundra år, men de allra flesta menar att det skulle ta tusentals år.

Frågan är också om inte en temperaturhöjning kanske kunde vara av godo på många håll i världen. En IPCC-forskare skrev så här i ett av de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen (här diskuterades IPCC:s fjärde rapport):

… texten i faktarutan nämner inte att vissa folk (och länder) kan komma att få fördelar som resultat av klimatförändringar. Jag anser att detta borde nämnas någonstans … (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari 2002.)

Det är lätt att tro att jorden håller på att bli väldigt het, när man ser kartor med blå och röda områden som ska visa hur det kommer att bli om några decennier. Man tror gärna att det blå är iskyla och det röda är glödande hett. Men skillnaden mellan områdena i dessa kartor är oftast inte mer än några få grader.


1884_2018

Global temperatur åskådliggörs ofta med sådana här kartor med med färgkoder. Från vänstra bilden (1884) till den högra (2018) är skillnaden ungefär en grad i global medeltemperatur. 4–5 graders skillnad kan det vara lokalt. (Källa: NASA.)



Det sägs ofta att vissa år under 2000-talet varit de varmaste sedan man började mäta i slutet av 1800-talet. Det är dock förrädisk statistik. Man ”glömmer” gärna det varma 1930-talet. För det mesta nämner man inte heller att rekordet kan bestå av så liten skillnad som 0,02 grader mer än det förra rekordet.

I den mån problem kommer att uppstå om 50 eller 100 år, så är det troligtvis något vi kan åtgärda med fördämningar, landförstärkningar, brandgator etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

1930-talet var mycket varmt, klipp ur SvD 10 juli 1933. Detta julirekord står sig än i dag, enligt SMHI, som anger temperaturen den 9 juli 1933 till 38 grader.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin i Oregon (t.v.) rapporterade 25 juli 1936 att en vecka i juli krävt 12 183 dödsoffer i USA pga värme och torka, jämfört med 8 851 döda vid ungefär samma tid 1934. New York Times (t.h.) skrev den 9 oktober 1938 att man haft 185 209 skogsbränder under 1937, en var tredje minut.

2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Världen över byggs det mängder av kolkraftverk och andra CO2-genererande energianläggningar. Kina bygger nu hundratals nya kolkraftverk, och man bygger även hundratals kolkraftverk i andra länder, t.ex. i Turkiet, Vietnam och Indonesien. Även ett så miljömedvetet land som Tyskland satsar på kol. Kol eller olja är fortfarande de billigaste alternativen för energiproduktion. Utvecklingsländer kan knappast driva sina tilltänkta stålverk med fluktuerande energikällor som vindkraft eller solenergi.

Om vi gör tankeexperimentet att Sverige i ett slag skulle lyckas sänka sina CO2-utsläpp till noll, så skulle (enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning) världens koldioxidutsläpp minska en liten aning – under cirka 23 dagar. Därefter skulle nivåerna åter vara som före det svenska CO2-stoppet och sedan fortsätta öka igen.

Om USA, som tillhör de största utsläppsländerna i världen (100 gånger mer än Sverige ungefär), i detta nu skulle lyckas skära ned utsläppen till noll, så skulle världens koldioxidutsläpp minska med runt 14 procent men åter vara desamma igen om drygt åtta år. [Not 1]

Jag försöker undvika ordet utsläpp (tillskott är bättre), eftersom man associerar till luftföroreningar. Koldioxid är inte i vanlig mening en förorening eller ett gift, gasen är helt nödvändig för livet på jorden och vi andas alla ut den (närmare 400 kg per person och år).

Att få hela världen att skära ned sina koldioxidtillskott, kanske inte till noll men till det som brukar kallas förindustriella nivåer, är helt enkelt en utopi. Det skulle innebära att vårt moderna liv helt skulle upphöra.

Dagens samhälle med dess produktion, konsumtion och kommunikation är oerhört energikrävande. Det s.k. klimatavtrycket från smartphones är idag ungefär en fjärdedel av flygets, medan hela IT-branschens CO2-tillskott är ungefär dubbelt så stora som flygets, enligt tekn. dr Kari Hiekkanen vid finska Aalto-universitetet. Att titta på streamad film tillhör de mest energikrävande sätten att utnyttja IT. Frågan är hur många av dem som idag är aktivister för klimatet som skulle vilja leva som för hundra år sedan.

Dessutom är det förmodligen ganska bra med en rätt hög CO2-nivå. Växtligheten mår bra av detta och öknarna blir mindre. Alltför låg CO2-nivå kan ställa till problem. Växter riskerar att dö om CO2-nivåerna går under 150 ppm.

Politiker som målar upp en katastrofal framtid, där jorden i princip går under i bränder och översvämningar, leker bokstavligt talat med elden. Tänk om många av de ungdomar som nu ”skolstrejkar för klimatet” tycker att detta inte räcker utan tar till mera militanta metoder. Vi vet ju hur t.ex. djurrättsaktivister kan agera. Många av dessa unga människor undrar ju (med viss rätt) varför inte politikerna gör mer, om vi nu står inför en katastrof. Jag kan förstås inte bevisa det, men jag gissar att svaret är ganska enkelt. Politikerna tror inte själva på den skräckbild de målar upp av framtiden, men de måste följa med tidsandan för att kunna fortsätta som politiker.

Man tror gärna att bara forskare eller politiker som tar emot pengar från något industriintresse kan ha tvivelaktiga bevekelsegrunder för sina slutsatser och ståndpunkter. Men politikerna har ju egna intressen, ofta med stora ekonomiska förmåner i form av löner, sidouppdrag och pensioner. Så nog kan det finnas anledning att följa med strömmen, och kanske rent av försöka förstärka den, så länge man framstår som medveten och handlingskraftig.

_________________________________________________

Not 1) Beräkningarna grundar sig på att världens utsläpp totalt var 37 077 megaton CO2-ekvivalenter 2017 (enligt Wikipedia) och att Sverige då släppte ut cirka 51 megaton, medan USA släppte ut cirka 5 107 megaton. Ökningen av CO2-utsläpp förutsätts under ett decennium framåt fortsatt vara som medelvärdet 2000–2017, dvs 2,16 procent (enligt Global Carbon Project). En nollställning av Sverige skulle knappast påverka den globala årliga procentuella ökningen nämnvärt, men en nollställning av USA skulle troligen ändra procentsatsen 2,16 till cirka 1,86 procent. Allt detta är förstås mycket ungefärliga uppskattningar. Se dessa länkar: Wikipedia, Global Carbon Project (sid. 9).

 

Attenboroughs klimatfilm: mer fiktion än fakta

 

[This text in English.]
Nu visar SvT David Attenboroughs film ”Climate change – the facts”, som på svenska fått titeln ”Klimatkrisen”. Det är tyvärr en film som med sitt bildspråk och sin retorik för tanken till sådana obehagliga och osakliga propagandafilmer som man trodde sig förskonad ifrån i vår tids s.k. kunskapssamhälle.

Man tycker att de som nu är övertygade om att vi närmar oss en klimatkatastrof åtminstone borde föra fram sitt budskap sakligt. Men Attenboroughs film är nog det mest vilseledande och bombastiska jag sett sedan Al Gores film ”An inconvenient truth” 2006.

Det värsta är kanske inte de enskilda felen och halvsanningarna; det värsta är att Attenborough (och de andra medverkande) vill ge intryck av att allt är bevisat (”the evidence is now unequivocal”), forskarna är eniga och inget finns att diskutera eller tillägga. Nu krävs handling.

Men det stämmer inte. Även forskare anknutna till FN:s klimatpanel (IPCC) har olika bedömningar. Några sådana punkter framgår t.ex. här (om havsnivåerna och om hur lång tid vi har på oss) och här (om den s.k. pausen i uppvärmningen de senaste åren) och här (om bl.a. den medeltida värmeperioden).

greatest threat in thousands of years

Står vi verkligen inför ett hot, och är det i så fall värre än tusentals år av krig, svält, pandemier och utrensningar?

Filmen inleds med några röster ur olika nyhetsprogram om extremt väder och hetta, därefter hörs Attenboroughs röst som s.k. voiceover till en rad korta bildklipp:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [bl.a. bilder på vit rök ur fabriksskorsstenar, i en skorsten brinner det som släpps ut] – climate change! [Blixtknall, hårda regnskyar förflyttar sig över ett landskap.]

Naomi Oreskes (vetenskapshistoriker, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future [bild på ett urverk som tickar, stor havsvåg, dramatisk musik] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor i miljörätt vid Harvard University): What we’re doing right now [bild på lastbil som välter i orkanvinden på en bro och sedan nästan glider av vägbanan] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [Ljudet av glas som splittras, bilder på byggnader som förstörs i en orkan, översvämning.]

Mark Maslin (professor i klimatologi vid University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (klimatolog vid Pennsylvania State University): All of this is happening [bilder på smältande och flytande snö och is] far faster than any of us thought possible [bilder på isblock på stenar som sköljs över av vatten och nästan försvinner].

Redan första meningen om ”our greatest threat in thousands of years” torde vara en enorm överdrift. Inte ens FN:s klimatpanel målar upp en bild av en annalkande katastrof som skulle vara värre än andra världskriget eller digerdöden t.ex.

lastbilen_på_bron

”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change”, säger professor Richard Lazarus i filmen, och det illustreras med bilder på en stor lastbil i storm, som kanar av vägbanan på en bro.

Man kan inte se klimatförändringar, som Lazarus påstår. Michael Mann säger också senare i programmet: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Enstaka väderhändelser kan kanske i retrospekt sättas in i ett sådant sammanhang, men knappast medan de pågår. För bara 20–25 år sedan menade många forskare att klimatförändringar kunde man inte se på några somrar eller vintrar utan det krävdes observationer under kanske flera hundra år. Detta har nu krympt till 30 år. Men det har knappast krympt så att man kan se det i nuet.

Stormar och översvämningar

Påståendet om kraftigare stormar, svårare översvämningar, värre värmeböljor och extrem havsnivåhöjning har inte stöd i forskningen. FN:s klimatpanel har inte sett någon ökad trend av cykloner de senaste hundra åren: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report 2013/14, kapitel 2, sid. 216).

I specialrapporten från IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C) menar man t.o.m. att åtminstone antalet cykloner (till skillnad från deras styrka) kommer att minska med uppvärming över 1,5: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease under global warming” (sid. 204). Man skriver ofta om vad som kommer att hända om vi får ”intensified storms”: störda ekosystem, svårare för människor att återhämta sig efter stormar, skador på skog och koraller etc. Det är om det. Men kommer verkligen stormarna att bli fler och/eller starkare? Specialrapportens syn på detta är inte glasklar.

När det gäller översvämningar hade man i Fifth assessment report inte sett trender som tydde på fler eller större översvämningar: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary”, sid. 112). Specialrapporten från 2018 hävdade dock att man nu kan vänta sig viss ökad risk (framtida risk, få faktiska observationer finns) regionalt, men man påpekade också: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change …” (Specialrapporten, sid. 214).

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut. Ska man skrämmas med klimatförändringar, så är det förstås viktigt att få väderhändelser som sker idag att framstå som att de saknar motstycke i historien, att de är unprecedented. Det brukar man säga om temperaturer, skogsbränder m.m. I Attenboroughs film säger astrofysikern Jim Hansen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years” (filmens 18:e minut). Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

a man made disaster on a global scale

Attenboroughs syn på naturen passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer som sett naturen som tämligen statisk, tills människan rubbat balansen.

Efter de inledande braskande klippen uppenbarar sig Attenborough i ett vackert engelskt landskap och säger: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined.”

Attenboroughs syn på människan som en art som både förstör sig själv och jorden passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer, t.ex. George Perkins Marsh eller Ernst Haeckel, som sett naturen som tämligen statisk eller i balans, som en perfekt maskin – tills människan kom och rubbade alltsammans.

Entomologen och ekologen Stephen A. Forbes skrev i artikeln ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year …” och vidare att ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from the egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” En sådan syn på naturen ger knappast utrymme för något darwinistiskt naturligt urval.

Ekologen Daniel Botkin menar i stället att förändring har varit regel i jordens historia, och det gäller även klimatet:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the capability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, sid xiii.)

I Attenboroughs film visas sedan en animerad världskarta, där färger indikerar temperaturförändringar från 1884 till 2018. Kartan är först gul, vit och blå, blir sedan blå och orange, sedan ljusröd och slutligen under 2000-talet mörkröd, som om jorden glöder: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter”, säger Attenborough.

Skillnaden i temperatur mellan denna blåvita kalla värld 1884 och vår rödglödgade jord 2018 är cirka 1 grad Celsius! Eftersom det är frågan om medeltemperatur, så bör detta tolkas som att jorden blivit kanske två–tre grader kallare på några ställen och kanske tre–fyra grader varmare på andra. Det är det de olikfärgade färgfläckarna visar. Om detta är bra eller dåligt beror på de lokala förhållandena.

Temperaturhöjningen: orsak och konsekvenser

Även vissa inom IPCC-nätverket är inne på att effekterna av en eventuell framtida temperaturhöjning måste bedömas olika på olika platser. Mike Hulme, numera professor i humangeografi vid Cambridge University, skrev så här (5 februari 2002) i ett av de mail som sedermera läckte ut till offentligheten i den s.k. Climategate-skandalen: ” … the panel text [man diskuterade då IPCC:s Fourth assessment report / KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (Hela mailet finns här.)

Peter Stott (från UK Meteorological office och Exeter University) säger sedan: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [bild på kartan igen som glöder], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”

rolling_stoneaug_2019_hottest

Ibland blir det lite fel. ”Human history” är något annat än ”recorded history”. Och ”recorded history” är något annat än ”historical temperature records”.

Man utmålar ständigt olika sommarmånader olika år till de varmaste sedan man började mäta (ibland t.o.m. varmaste i mänsklighetens historia). Nu senast var det juli 2019 som varit varmast sedan man började mäta.

Vad menar man förresten med varmaste månad? Är det högst medeltemperatur för hela månaden? Eller är det en månad som haft en topptemperatur en viss dag eller vecka? Och talar man om anomalier (avvikelser från platsens ”normala” eller genomsnittliga temperatur under en längre period) eller absolut temperatur (vad termometern faktiskt visar)?

När NASA utropade 2014 till det varmaste året som uppmätts (sedan 1880) glömde man nämna att skillnaden mot 2010, som tidigare ansetts varmast, var 0,02 °C. Felmarginalen angavs också till 0,1 °C. Felmarginalen var således 5 gånger större än den uppmätta (beräknade) skillnaden. Sammanställningen av mätpunktsdata från hela jorden är dessutom så pass osäker att uppgiften om 2014, som det dittills varmaste året sedan 1880, var säkert bara till 38 procent. (Se artikeln ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record… but we’re only 38% sure we were right” i Mail Online 18 januari 2015; kanske även här)

Det diskuteras om vi sedan ungefär tjugo år kanske är inne i en uppvärmningspaus (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Men hur kan det pågå en uppvärmningspaus (om det nu gör det) och rekordvärme samtidigt?

Svaret torde vara att den uppvärmning det talats om de senaste åren är så pass liten, tiondelar och hundradelar av en grad, att det också kan ses som ett avtagande av den uppvärmning som ju var mycket mera påtaglig 1920–40 samt 1980–98. Just när det gäller åren 2010 och 2014, så är alltså felmarginalen så stor (och differensen så liten) att förhållandet skulle kunna vara det omvända: att 2010 var varmare än 2014.

Peter Stott säger också: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Varför skulle inte naturlig påverkan kunna vara förklaringen? Varma perioder har ju funnits i tusentals år före både industrialismen och före människan. Det har troligen funnits varma perioder utan särskilt hög koldioxidhalt i atmosfären och ganska svala perioder när koldioxidhalten varit förhållandevis hög (enligt Ernst-Georg Beck 2007 kan CO2-halten runt 1820–30 ha varit högre än nu). Så sambandet är inte säkerställt, åtminstone inte när det gäller koldioxid som främsta regulator av medeltemperaturer över lite längre tidsperioder. Historiskt torde det (även) ha varit solaktivitet, vulkaner, jordaxelns ställning, havsströmmar m.m. som spelade in.

Det bör påpekas att även om de flesta, också s.k. skeptiker, håller med om att jorden blivit någon grad varmare de senaste hundra åren, och att koldioxid förmodligen har en (större eller mindre) roll i detta, så finns det ändå stora osäkerheter. Antalet mätpunkter på jorden för temperatur är inte särskilt stort. GISS/NASA listar nu 7 300 väderstationer, men då ingår även nedlagda stationer, vars data används i historisk statistik och kurvdiagram; i praktiken utnyttjas idag data från kanske cirka 2 000. Särskilt över världshaven är bilden oerhört ofullständig. Hur data från denna ojämna täckning skall sammanställas och beräknas till ett ”globalt medelvärde” är mycket komplicerat och osäkert.

Nyligen har det dessutom presenterats tecken på att databasen HadCrut4, som många temperaturberäkningar bygger på, kanske är behäftad med stora fel. John McLean, vid James Cook University i Townsville i Australien, visar i sin doktorsavhanding från 2017 på ett 70-tal problem med dessa temperaturdata, t.ex. att vissa korrigeringar som alltid måste göras av mätdata också skapar en falsk bild av uppvärmning. (Se vidare McLean, An audit of uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Även på denna punkt finns det alltså anledning för ett TV-program som gör anspråk på att berätta fakta om klimatet att också nämna de osäkerheter som finns.

IPCC hävdar ofta att man har evidence för det ena eller andra utifrån dels observationer, dels de datorkonstruerade klimatmodellerna. Men dessa modeller kräver ju bevis – då kan de inte gärna ingå i bevisningen. I Specialrapporten från 2018 står det t.ex. på sid. 183: ”Evidence for the assessment of changes to climate at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn both from observations and model projections.”

I filmens nionde minut visar Attenborough döda fladdermöss (eg. flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Man visar en rörande bild på en liten unge som klamrar sig fast vid sin döda mamma. Peter Stott säger: ”It’s inconceivable that you would se these temperatures without the fact of climate change.”

Man lägger flera döda flyghundar i en skottkärra och man hör någon säga ”it’s climate change in action” (vid tiden 10:27–10:30). Eller rättare sagt, man hörde det i BBC:s originalfilm från april i år, men detta yttrande är nu borttaget i den version som visas i SvT. Det är väl knappast SvT som strukit detta. Det troligaste är väl att BBC fick kritik för uttalandet och tog bort det.

climatechangeinaction_svenska

”If you have two more events like we had, the species are gone”, säger en kvinnoröst, och därefter hörs en mansröst säga ”it’s climate change in action” – men bara i originalfilmen från april. I den version som nu visas i Sverige är det sista yttrandet borttaget.

Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge. Faktiskt finns fenomenet dokumenterat redan på 1700-talet. Så här skrev den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring om sitt besök 1790 i Sydneytrakten, närmare bestämt i Rose Hill, där det var 40–41 grader varmt i december:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

Till yttermera visso visades nyligen ett annat program i SvT om flyghundarna i Australien, ”Australiens vilda natur” del 4, där många dog av värmen, men inte ett ord om klimatförändringar.

Har skogsbränderna ökat globalt?

Sedan visas oerhört dramatiska bilder på bränder, sedda inifrån en bil och utifrån ett hus, där eld slår ut från alla fönster i en våldsam brand. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Att det brinner i kalla länder, t.ex. i Arktis, är inte ovanligt, bara det brännbara materialet är tillräckligt torrt och någon form av antändning sker.) Mann igen: ”We’ve seen a tripling in the extent of wildfires in the western US, in California.” Bilder från en bil som kör på en väg där skogen brinner på båda sidor. En chockad far och son som undkommit intervjuas om hur nära döden de varit.

Skildringen av skogsbranden och de andra bränderna är kanske riktig, men har det verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. statistiken hos NIFC), men det är omdiskuterat om de kanske blivit färre men större. Ett program som ger sig ut för att redovisa fakta borde tala om ifall saker är omstridda. Både i Sverige och USA brann väldiga arealer också i slutet av 1800-talet och på 1930-talet t.ex.

I artikeln ”Global trends in wildfire and its impacts”, publicerad av brittiska Royal Society 2016, skriver Stefan H. Doerr och Cristina Santín bl.a.: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

I 16:e minuten säger Attenborough: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” Vad vill han ha sagt med detta? Att bilderna från en översvämning i Kerala i Indien, som visas till detta, kanske inte beror på klimatförändringar, men det är så här översvämningar som verkligen beror på klimatförändringar kommer att se ut?

Det här tycks vara filmens främsta retoriska grepp. Allt som visas, skogsbränder, översvämningar och döda flyghundar blir, oavsett vad händelserna beror på, exempel på dramatiska klimatförändringar och att de redan pågår. Och att det kommer att bli värre.

Är issmältningen i Arktis unik?

Man går sedan över till hur isen smälter i Arktis och Antarktis. Andrew Shepherd (klimatforskare, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Animationer som visar arktiskt ismaximum under vintern 1979–2006 kan man se här, och arktiskt isminimum under sommaren under samma tid finns här.

Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en peridod när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan.

En dansk studie från 2005 av Knud Lassen och Peter Thejll undersökte havsis i östra Grönland mellan år 1500 och 2000 baserat på tidigare undersökningar av bl.a. syreisotoper i isborrkärnor. Lassen och Thejll finner ett isminimum, kanske som idag, på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel 1600–1900. En abrubt minskning av isen skedde också på 1920-talet, liksom i våra dagar. Variationerna tror de beror på bl.a. solaktivitet. Lassen och Thejll skriver avslutningsvis:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

En studie från 2017 av Paola Moffa-Sánchez och Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) undersöker arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt den studien torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är som sagt omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt.

Havsnivåhöjningar och korallrev

Filmen tar sedan upp havsnivåhöjningar: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people”, säger Attenborough. Man får se bilder på översvämmade områden, med människor som sitter på meterstora små bankar med vatten runt om. Colette Pichon Battle (VD för Gulf Coast Center for Law & Policy i Louisiana) säger: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana har en extremt stor landförlust, som till största delen beror på att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på 3 mm per år (medelvärde) samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Colette Pichon Battle säger att invånarna i Isle de Jean Charles, i låglandet alldeles intill Louisianas kust, har kallats de första klimatflyktingarna i USA. Så är knappast fallet. Landförlusten i Isle de Jean Charles har pågått i åtminstone hundra år.

I filmens 23:e minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepråfrestningar. Jag vet inte vad han har för källa till detta påstående, men det verkar inte stämma med flera artiklar om hur korallreven återhämtar sig, t.ex. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, central Pacific”, som beskrivs här.

En kinesisk studie antar t.o.m. att korallerna mår bra av värmen: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, april 2019.) Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad.

I filmen 26:e och 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Möjligen var Broun aningen tidigt ute, men detta är något som diskuteras – även av IPCC (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Ingen signifikant temperaturhöjning har skett (förutom de naturliga fluktuationer som åstadkoms av El Niño-fenomenet) på 20 år (1998–2018).

Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Hittills kyliga områden på jorden blir troligen bättre för odling. Jordens växtlighet mår också bra av ökad koldioxidhalt, öknar och andra torra områden har börjat grönska. Detta har dock inte primärt med värmen att göra utan beror på att koldioxid fungerar som en sorts gödning för växter. Lu, Wang & McCabe fann ”extensive areas of ’greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO2 as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, februari 2016.)

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare.

I filmens 30:e minut nämner professor Matthew Hansen vid University of Maryland dock ett motsatt fenomen, avskogning. Han visar en karta, där skogar försvinner på stora ytor av jorden (enligt kartan tycks större delen av Sverige och Finland ha nedbrända eller avverkade skogar, hur man nu kommit fram till det).

Hur stora områden det nu än handlar om, så är väl frågan om detta är en klimatfråga eller en avverkningsfråga. Hansen säger att regnskogar bränns ned och ersätts med odlingar av soyabönor eller gummi eller används som betesmark för boskap. Men bland det som påverkar allra mest, säger han, är odlingen av palmolja. Palmolja finns i nästan allt, tillägger Mark Maslin, professor i klimatologi vid University College, London. Ingen nämner dock att palmoljan används som ”miljövänligt” biobränsle.

Permafrosten

Attenborough säger (i 38:e minuten) att förutom allt detta kan vi hotas av ännu värre katastrofer, som kallas tipping points, dvs. att någon process når en punkt där den blir oåterkallelig. IPCC har dock i sin bedömning från 2013/14 övergivit de flesta av dessa farhågor. Vissa problem ser man eventuellt med smältande permafrost som kan avge växthusgaser. Se ”Är klimatapokalypsen inställd?

När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter.

Dr Anthony visar hur det finns bubblor inuti sjöisen, och med lite hett vatten smälter hon det översta lagret. Gasbubblorna kommer ut i luften och man tänder en tändsticka så att gasen flammar upp. Intrycket är förstås mycket spektakulärt. Metanets problem är dock inte att det brinner utan att det effektivare än CO2 blockerar jordens värmestrålning så att den inte försvinner ut i rymden.

Ingen vet hur mycket metan permafrosten (som huvudsakligen finns på norra halvklotet) innehåller, men uppskattningar ligger på 1,7 triljoner ton kol, bundet i organiskt material, som alltså kan bli både koldioxid och metan när och om permafrosten börjar smälta och det organiska materialet bryts ned. En bedömning är att nuvarande uppvärmning skulle kunna leda till att 1 gigaton metan avges från töande permafrost till år 2100. Som jämförelse kan nämnas att sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli 13,36 gigaton.

På sin webbsida visar Dr Anthony för övrigt upp en inte fullt så ominös sida av metanbubblorna. Här arbetar man med ett projekt som ska förse byar i norra Alaska med kok- och värmegas från sjöbubblorna istället för från importerad diesel.

I Specialrapporten från IPCC 2018 (sid. 208) refererar man till en studie, där man tror att metan och koldioxiod i permafrost kanske kommer att kunna bindas av ökad torvbildning: ”Transient releases of CO2 and CH4 may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Både sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Inget fel i det, men ett program som vill förmedla ”the facts” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor. Först och främst att de har en ojämn energiproduktion och knappast kan vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar. De kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut skapar de miljöfarligt avfall. Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss som ju ska bevaras för mångfaldens skull.

Det är tråkigt, för att inte säga förödande för opinionen och klimatpolitiken, att medierna inte tar chansen att allsidigt redogöra för forskningsläget, utan ständigt bara för fram att alla forskare är överens om katastrofens annalkande. Jag anser att det är högst kontraproduktivt för den allmänna folkbildningen och för ett genomtänkt beslutsfattande att producera filmer med den här typen av ensidig skrämselpropaganda.