Privatkopiering och boklån

Förbjud all privatkopiering, föreslog Sam Sundberg i en krönika i SvD – detta som motdrag mot den privatkopieringsavgift som läggs på olika datalagringsmedier, hårddiskar m.m.

Jag hade inte tänkt bry mig om att kommentera denna artikel, som inte föreföll allvarligt menad utan mera tycktes vara en provokation. Men när Anna Carlsson från Kulturskaparna och Mattias Åkerlind från Copyswede i måndagens SvD tog upp den kastade handsken, så kan jag inte låta bli att göra ett par kommentarer.

Att avskaffa rätten att göra kopior för enskilt bruk, eller privat bruk, som det heter sedan 2005, är inte någon god idé. Om upphovsrätten över huvud taget ska fungera, så behövs en rad undantag från upphovsmannens ensamrätt. Det gäller t.ex. citaträtten och just rätten att kopiera för privat bruk. Jag skrev 2010 en utförlig essä om detta, som heter just ”Upphovsrätten står och faller med sina undantag”:

Upphovsrätten står och faller med sina undantag. Om upphovsmännen hade sin rätt helt oinskränkt, skulle vi som kulturkonsumenter inte ens kunna ge bort en bok i present eller spela in nyheterna från TV, och det vore knappast i upphovsmännens intresse. Upphovsmän vill nå ut. Ett par av de viktigaste undantagen är citaträtten och rätten att kopiera för eget bruk. Därför är det oroande att båda dessa tycks kringskäras alltmer.

Läs hela essän här.

I Sam Sundbergs svar till Carlsson och Åkerlind framgår det att inte ens han tycks vara emot rätten att privatkopiera, fast han nyss påstod sig vilja förbjuda den: ”Vi kulturskapare blir varken kränkta eller fattiga av att folk kopierar våra alster för eget bruk”, heter det nu.

Rätten att kopiera för enskilt bruk har funnits inskriven i den svenska lagen sedan 1919. De senaste åren har den tyvärr inskränkts betydligt. Den var förut generösare än vad de flesta insåg; enskilt bruk omfattade t.ex. ofta föreningars medlemmar, däremot fick inte någon form av förvärvssyfte finnas med i bilden. Å andra sidan kunde en anställd i vissa fall få göra kopior åt arbetskamrater, även om företaget där personerna ifråga var anställda kunde dra nytta av kopiorna. Men så är det alltså inte idag.

Kassett- och hårddiskavgifter kan ses som ett försök att sitta på två stolar samtidigt, för man kompenserar sig för något som enligt lagen är tillåtet. Många tror att avgiften är ersättning för piratkopiering, men det är alltså den tillåtna kopiering man gör åt vänner och bekanta som ska kompenseras.

Lagar skrivs ju ofta om, kompletteras och får nya undantag eller tillägg, så givetvis är det inte i sig något fel att ändra en lag om företrädare för olika intressen kan visa för de lagstiftande att nuvarande skrivning på något vis skapar orättvisor i samhället.

Att upphovsrättsinnehavare till musik under decenniernas lopp reagerat på att det blivit allt lättare för användare att kopiera och därmed utan nämnvärda kostnader sprida verk till alltfler personer inom den privata kretsen är ju inte så konstigt. Redan 1956 diskuterades bandspelarna som ett hot i Auktorrättskommitténs betänkande (se s 187 i SOU 1956:25) men utredarna avvisade då kravet på reglering:

Då det gäller att taga ställning till förevarande spörsmål, må till en början anmärkas, att farhågorna för att bruket av apparaterna skall medföra minskad avsättning av grammofonskivor hittills icke besannats. Försäljningen av grammofonskivor synes sålunda — såväl i Sverige som på flera håll i utlandet — snarast ha visat en stigande tendens under de senare åren.

Resonemang om minskad försäljning låg även bakom biblioteksersättningen. Att låna ut en bok är ju tillåtet enligt upphovsrättslagen. Men även här är det ju inte så förvånande att flera representanter för författares och förlags intressen tyckte att visserligen ska man få låna ut böcker men att göra det så systematiskt och i så stor skala som sker på biblioteken, det bör inte gå för sig. 1935 var det skriftställarinnan Marika Stiernstedt som ledde utredningen 1935:22. Här redogörs för de olika ståndpunkter som utredningen ska ta ställning till, och författarnas representanter tog förutom detta med minskad försäljning också upp att arvsrätten var kraftigt beskuren. Upphovsrättens skyddstid hade ju 1919 kortats ned från 50 år till 30 år efter upphovsmannens död:

Vad som emellertid givit författarna den direkta impulsen till den föreliggande framställningen är det ekonomiska förfång, som den fria utlåningen av böcker från biblioteken förmenats medföra för författarna genom minskad eller, med hänsyn till den ökade läslusten, icke i samma grad stegrad bokförsäljning till allmänheten. Härav och av det förhållandet, att arvsrätten till en författares verk enligt gällande lagstiftning är på särskilt sätt beskuren, draga författarna den slutsatsen, att författaren, auktorn, tillhör en ekonomiskt missgynnad minoritet i samhället […]. (1935:22, sid 15)

Utredningens sakkunniga höll dock inte med om att de ekonomiska förlusterna skulle vara särskilt stora, och man oroade sig för att alltför många skulle ge sig in på den osäkra författarbanan:

Redan nu är antalet författare förhållandevis stort i vårt land, och de åtgärder, som eventuellt må vidtagas, böra därför icke få sådan form, att författarbanan såsom yrke verkar än mer lockande och uppkomsten av ett författarproletariat befordras.

På 1950-talet fick dock författarna gehör för kravet på reglering och en skattefinansierad biblioteksersättning infördes som en kompensation 1954.

Biblioteksersättningen är dock ingen idealisk konstruktion. Som den ser ut nu gynnar den de mest framgångsrika författarna, ungefär som att Spotify kritiseras för att det bara är miljonsäljarna som får mer än fickpengar därifrån. De som sysslar med biblioteksersättningen talar sällan särskilt högt om att det krävs 2 000 lån per år och bok för att en författare alls ska få någon ersättning (då får man cirka 1 600 kronor). En författare kan alltså i decennier ha en utlåning på t.ex. 1 000 eller 1 500 lån per år utan att någonsin få ett öre. Bästsäljande och ”bästutlånande” författare gynnas.

När det gäller den uppdaterade form av kassettersättning som nu läggs på diverse datamedier förefaller den lite kontraproduktiv, när man idag snarast borde försöka styra kopierandet från den illegala mot den legala formen. Med stor sannolikhet har försäljningen av CD-skivor minskat, mest pga piratkopiering och illegal fildelning, men även pga privatkopieringen som torde ske i mycket större skala idag än bandkopiering på 1950- och 60-talen. Ändå är det nog ett syrligt äpple som de berörda måste bita i för att kunna uppmuntra den lagliga konsumtionen. Och jag håller med Sundberg – varför ska man behöva betala extra för att lagra sitt eget material, t.ex. egna foton och filmer?

Pingad på Intressant.