• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Fördomar och stereotyper

Den 5 oktober talade Göran Everdahl i radions Spanarna i P1 om nödbromsar i debatter, dvs. sådant som får all seriös debatt att avstanna. Man kan t.ex. antyda att något påminner om Hitler, eller att ”det där är socialism” (främst gångbart i USA). I kölvattnet av höstens Tintindebatt kan jag fylla på med ett par.

Vill man inte direkt beskylla någon för att vara rasist eller sexist kan man använda en light-version. Man säger då att det som just sagts är en etnisk stereotyp eller en könsstereotyp. Då finns det goda möjligheter att debatten om inte upphör så dock saktar av betydligt, eftersom ingen gärna vill framstå som talesman för förenklade klichéer eller fördomar.

Men jag undrar hur ofta vi egentligen rör oss med sådant som inte är stereotyper. Finns det särskilt många romaner som inte rör sig med stereotyper? Skulle vi ens förstå en roman som handlade om människor som är helt omöjliga att kategorisera, som bara ”finns”. Det är nog troligare att figurerna går att läsa av som underdog, ensamvarg, desillusionerad polis, frånskild kvinna med ouppfyllda drömmar, eller kanske den framgångsrike som startade med två tomma händer. Jag tror att vi ofta läser av världen på det viset, ungefär som vi läser av en text. Vi försöker skapa en sorts mening, en tolkning av verkligheten, inte bara av texter och fiktion.

Kanske kan man se det som exempel på det som i datorvärlden kallas pattern recognition, mönsterigenkänning. Det okända vi kommer i kontakt med jämförs omedelbart mot vårt förråd av tidigare erfarenheter som ligger lagrade som i en sorts databas med information i vissa fack. Man ska inte placera in människor i fack, heter det, och ändå är det precis det vi gör hela tiden. Det kan förstås bli fel fack, oprecisa fack, men ändå sker det, åtminstone som en början, en skiss, tills vi kan komplettera bilden med mera förfinade iakttagelser.

När vi möter en helt okänd person som kommer emot oss på gatan, så är det troligen mycket gamla mekanismer i oss som snabbt kategoriserar personen ifråga som t.ex. stor eller liten, barn eller vuxen, stökig eller lugn, farlig/ofarlig, bekant/främmande, gammal/ung, man/kvinna osv. Börjar man sedan också prata med den här personen tillkommer kanske kategorier som gäller yrke, åsikter och trevlighet. Som sociala varelser är vi givetvis också ofta ute efter att hitta nya vänner eller en partner. Lämpliga mönster matchas då mot varandra.

Inte minst i ungdomen är vi dessutom snabba att alldeles självmant inordna oss i stereotyper; är vi mods eller hippies, punkare eller hiphopare eller kanske gothare? Vissa homosexuella kategoriserar sig gärna som fjolla, bear osv.

Att avläsa våra medmänniskor som stereotyper är förstås nära besläktat med att ha fördomar. Även här ses det alltid som något negativt, men kanske har vi mängder av fördomar som hjälper oss att förstå världen och röra oss i den och som är helt OK, så länge vi är beredda att omforma dem så snart vi vet mer. Förhastade och felaktiga slutsatser som man envetet håller fast vid är givetvis något högst kontraproduktivt – för alla inblandade parter.

Not: Fördom har inte alltid varit ett entydigt negativt laddat ord. Kellgren kunde t.ex. på 1700-talet skriva ”Den goda fördom han fattat om min person”. Fördom kunde som nu betyda ‘på förhand fälld dom’ men också ‘villfarelse’ eller ‘vidskepelse’. Att t.ex. tro på Jesu uppståndelse kunde alltså ses som en religiös fördom. Filosofin talar för övrigt om aprioriskt vetande (förnuftsmässig på förhand given kunskap) utan att rodna.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: