• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Omläsningen: När (M) lade om politiken 2004

I mitt synnerligen analoga och prasslande klipparkiv hittar jag en artikel från DN Debatt den 4 mars 2004 (den tycks inte finnas på webben), där Fredrik Reinfeldt, Mikael Odenberg och Anders Borg skriver under rubriken ”Vi lägger om vår ekonomiska politik”. Detta skrevs alltså nästan sex månader innan den borgerliga alliansen bildades i Högfors. Detta var startskottet för det som blev de ”nya moderaterna” och är även åtta år senare intressant läsning.

Man inleder artikeln med att konstatera att ekonomin förändrats och att IT-bubblan präglade 1990-talet, medan ”2000-talet inletts med en lågkonjunktur där människors frånvaro från jobbet exploderat och arbetslösheten bitit sig fast på nytt”. Jag antar att man menar sjukfrånvaro, men man skriver bara ”frånvaro”. En detalj kanske, men ganska signifikativ, och än mer signifikativ skulle den bli mot bakgrund av den utredning som socialdemokraterna tillsatte i september 2004 under ledning av Anna Hedborg. Som jag redogjort för i en rad andra bloggartiklar (här är en) tog ju alliansen över en socialdemokratisk politik på sjukförsäkringsområdet. Hedborgs utredning kom att läggas fram bara en månad efter maktskiftet 2006.

Åter till artikeln från 2004. Författarna berättar att man låtit riksdagens utredningstjänst granska effekterna av moderaternas eget budgetförslag – en ganska listig taktik, som ger ett ärligt intryck av att man nu vill ompröva sin politik:

Det visade sig då att 50 procent av skattesänkningarna tillföll den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna. De fick en årlig förbättring med 24 000 kronor medan den tiondel som hade lägst inkomst tillfördes 1 600 kronor per år.

Att moderat politik får sådana fördelningseffekter är varken önskvärt eller nödvändigt. En omläggning har därför inletts och kommer att vara genomförd i god tid före valet 2006.

Artikelförfattarna konstaterar också att partiets förslag skulle ”försvaga den offentliga sektorns finanser med cirka 20 miljarder kronor för 2006”. Istället förordar man nu ett ”överskott i det finansiella sparandet som motsvarar cirka 2 procent av BNP”. (Detta kommenterades lite syrligt av Karin Pilsäter (FP) – som i övrigt var positivt inställd – med orden ”Det var inte länge sedan de kallade överskottsmålet för fondsocialism”.)

Artikeln väckte över huvud taget viss förvirring bland politiker och ledarskribenter. ”Det här är sosseretorik, och jag tycker inte att det är bra”, menade moderata ungdomsförbundets ordförande Christofer Fjellner. Pär Nuder trodde inte på omsvängningen: ”Jag tror att man säger en sak, men vill någonting annat. Ett parti som under en natt gör ett sådant här lappkast, skall man vara väldigt skeptisk mot.” Så där har socialdemokratiska debattörer sagt ända sedan dess, tills för bara ett eller två år sedan, kontentan har varit att det är samma gamla höger som förr. ”Där sticker ju bockfoten fram”, sa Nuder. (Samme Nuder som som fem år senare medverkar till att slussa över vinster från riskkapitalbolaget EQT till Guernsey – och i den stilen har det fortsatt.)

Bland DN:s skribenter ansåg Peter Wolodarski att Reinfeldts strategi inte var ofarlig: ”Det finns en klar risk att han kommer att få äta upp sin debattartikel många gånger om. Budgetförstärkningen är en sak – den har nog inte Lundgren några problem med – värre är att moderaterna i ett slag har skrivit under den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen i skattefrågan.” Och Henrik Brors skrev så här i en kommenter:

Fredrik Reinfeldts nya värdeord är ”Trygghet, Tillväxt, Stabilitet”, och han listar nya målgrupper som ska gynnas av partiets nya skattepolitik: Vårdbiträden, förskollärare, och industriarbetare. Han klargör också tydligt vilka väljare partiet inte inriktar sig på – arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer, som får försämrade ersättningar.

Åter till den ursprungliga artikeln. Redan 2003 hade moderaterna föreslagit sänkning av ersättningen i a-kassan, sjukersättningen, och föräldraförsäkringen till 75 procent. Ytterligare sänkningar bör nu göras, menar artikelförfattarna, för att förhindra att ”frånvaro permanentas i förtidspension”.

Det här är naturligtvis det enkla sättet att bedriva samhällspolitik på. Höjer man skatten på choklad, så köper folk inte lika mycket choklad. Sänker man folks ersättningar, så jobbar de sjuka eller tar arbeten de inte passar för (om de har ”turen” att någon arbetsgivare vill anställa någon som inte passar för jobbet, förstås).

Med den här sociala ingenjörskonstens Meccanolåda behöver man inte förbättra vården (ingen talar längre om att man ska bli ”frisk” – bara ”rehabiliterad”) och man behöver inte förbättra arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildning utan bara trampa på i samma hjulspår som socialdemokraterna har gjort i många år. Ändå tyder ju mycket på att t.ex. privata förmedlingar eller organisationer som Trygghetsstiftelsen fungerar bättre än Arbetsförmedlingen. Att inte ens borgerliga politiker vill satsa på den typen av riktig förmedling är besynnerligt. Istället har de axiom som vunnit alltmer hävd, först under socialdemokraterna och sedan alltmera hårdnackat under alliansen, blivit följande:

1) Det finns ingen som är sjuk. Det finns bara arbetssökande med lite speciella behov. (Som sagt talar man ofta inte ens om sjukfrånvaro utan bara om ”frånvaro”, som gällde det skolkande skolbarn.)

2) Är man arbetslös, särskilt under lång tid, är det alltid den enskildes eget fel. Man har bara inte sökt tillräckligt många jobb. Har du sökt 500 – sök då 1000! Har du sökt 1000 – sök då 2000! Att ett sådant synsätt – förutom att vara påfrestande för den drabbade – dessutom ökar den s.k. missmatchningen är ytterligare en komplikation. Jag vet personalchefer som sliter sitt hår pga av alla ”idiotansökningar” de får från folk med för hög, för låg eller bara fel kompetens.

”Aktiva åtgärder och utbildning bör prioriteras framför passivt bidragsberoende”, heter det i artikeln från mars 2004. Det där passiva bidragsberoendet har man hört sedan dess som ett mantra. Vad har vi fått – jo ett ”aktivt bidragsberoende”. Vi har sett arbetslösa som slussats in i rena lycksökarföretags coachningsverksamhet som fått flum i stil med 70-talets new age-aktiga sensiträning att verka rationellt. Jag vet vänner och bekanta som gått samma kurs i CV-skrivande fem gånger och andra som tvingas gå i andra meningslösa aktiviteter som tar all tid – så att man inte ens hinner söka jobb. Om det inte är kontraproduktivt så vet jag inte vad.

En bekant gick hos en s.k. jobbsökarcoach som gav rådet åt sina kursdeltagare att inte alls söka utannonserade jobb (det var ingen idé) – istället skulle man knacka dörr hos grannarna, tala med den som sitter i snabbköpskassan och berätta att man söker jobb, eller gå med sandwichplakat på stan (”Arbetslös ingenjör söker jobb”). Jag vet inte om detta kan kallas att ”vårda sitt varumärke”, som man ju får lära sig på andra jobbsökarkurser.

Denna typ av vansinne är tyvärr inget nytt. I februari 1999 berättade SvT:s program ”Reportrarna” om hur den tidens jobbsökarkurser i AMS regi bl.a. gav rådet att man skulle approchera gravida kvinnor utanför mödravårdscentralerna, för att höra sig för om de hade något jobb och när det i så fall skulle bli ledigt.

Det är också märkligt att Reinfeldt-Odenberg-Borg kallar t.ex. sjukersättning för bidrag. Vem skulle kalla en stöldförsäkring som faller ut för bidrag? Borgerliga politiker brukar annars vara väldigt noga med att man ska skilja på t.ex. skatter och avgifter, eftersom förväxling leder tanken fel och inte sällan möjliggör ett propagandistiskt språkbruk. Vad ska man då säga om att ersättning blir bidrag? En rättighet blir en nåd.

Reinfeldt et al. skriver också i sin artikel 2004 att ”En hög ersättning i a-kassan försvagar drivkrafterna att aktivt söka arbete och beredskapen att acceptera anställningar som kräver omställningar.” Ja, tidigt i Anna Hedborgs (S) utredningar stod det att man ska stå till hela arbetsmarknadens förfogande (”den försäkrades arbetsförmåga bör bedömas i förhållande till den nationella arbetsmarknaden”, formulerades det i efterföljande proposition 1996/97:28). Alliansen har mycket riktigt tagit denna politik ad notam. Man får ju vara beredd att maka på sig lite, dit där jobben finns. Kanske det, men i andra sammanhang brukar borgerliga politiker tala om hur viktigt det är att människor inte ska behöva ryckas upp med rötterna, t.ex. tvingas flytta från ett hus man bott i hela livet bara för att fastighetsskatten plötsligt höjts så att man inte har råd att bo kvar. Men i jobbsammanhang ska man vara beredd att både flytta och ta vilket jobb som helst. Även den i borgerliga sammanhang normalt så viktiga kärnfamiljen får gärna splittras om en familjemedlem får jobb 30 mil bort.

Givetvis kan situationen bli så allvarlig att sådana drastiska steg måste tas, men jag tror man bör placera dem betydligt längre ner på åtgärdslistan än nu. Andra saker bör prövas först. Hela förmedlings- och utbildningsverksamheten måste förbättras. Det bör ju å andra sidan inte bli som på 1970-talet. Jag minns skämtteckningar i den här stilen:

Två killar står och röker utanför en AMS-verksamhet. Den ena säger: ”Vad gör du här då?” Den andre: ”Jag är bilmekaniker och omskolar mig till målare. Du då?” Den första: ”Jag är målare och omskolar mig till bilmekaniker.”

När människor idag som t.ex. är sjuka men orkar arbeta deltid tvingas att söka ett annat heltidsarbete, så är det förutom den rent omänskliga aspekten också en sorts kapitalförstöring. Många som redan har ett arbete de kan klara på deltid med sin sjukdom är ju ofta experter på sitt område och sitter inne med en kompetens som många företag vill behålla, även om så sker på deltid. Men även om arbetsgivare och arbetstagare är överens om detta, så får de alltså inte fortsätta på det viset för Försäkringskassan.

Bland det mer hårresande jag hört i den vägen var när dansaren Anneli Alhanko berättade hur man föreslagit att hon borde byta arbete sedan hon blivit sjukskriven tre månader efter en höftoperation.

Det är påfallande när man läser gamla klipp från 1990- och 2000-talen hur både socialdemokraterna och moderaterna i mycket har rört sig åt precis samma håll fast från lite olika utgångspunkter. Socialdemokraterna har ju sedan 1980-talet blivit mer och mer marknadsinriktade, medan moderaterna talat mer och mer om ”svenska modellen” och ett visst socialt ansvarstagande. Som ofta påpekats har socialdemokraterna gått från en position där näringslivets ”propagandister” i SAF sågs som ”hatets och illviljans kolportörer” (Palme på Metallkongressen 1981) till att Stefan Löfven nu kan läxa upp Anders Borg när denne säger att näringslivet är ett särintresse. Socialdemokratisk partibok har ju i decennier varit en stor hjälp i karriären inom staten, men numera tycks den även vara nyckeln till toppositioner inom näringslivet.

Socialdemokraterna och moderaterna möts alltmer i en sorts socialliberalism, där man för debattens skull förtvivlat försöker förstora de skillnader som ändå finns. I dagarna debatterade partiledarna i SvT (se DN, DN, SvD, SvD) och medan alliansen nu talar om lärlingar, talar socialdemokraterna om trainees. Skolkontrakt till 25 säger Magdalena Andersson, skolplikt till 18, säger Jan Björklund. Socialdemokraterna gläfser lite för syns skull mot RUT och jobbskatteavdrag men vill inte riva upp något som folk har vant sig vid, om de kommer till makten 2014.

Båda partierna har också i regeringsställning fått motta hård kritik för cynism och okänslighet inför människors öden när de kommer i kläm mellan paragraferna.

Vi är kanske helt enkelt på väg åt ett visst håll, drivna av tidsandan, där såväl socialdemokrater som moderater gör var sitt drag och vi förflyttas av en närapå oundviklig utveckling, ungefär som när man tar sig uppför den där trappan i Lustiga huset på Gröna Lund, där man sätter höger fot till höger, inväntar trappans vänstra del och så sätter man vänster fot där osv.

Under åren runt 1970, då jag tyvärr tillhörde den s.k. avgrundsvänstern, brukade man säga att socialdemokraterna och moderaterna var monopolkapitalets partier, medan vänsterpartiet och centern var småborgarnas. Man menade att de två största partierna företrädde samma intressen men på lite olika sätt. Socialdemokraterna kunde genomföra försämringar utan att det knorrades i folkdjupet på ett sätt som moderaterna aldrig kunde ha gjort. Jag tänker ibland att det möjligen ändå låg något litet korn av sanning i detta.

Not tillagd den 22 maj 2012: Bilden bekräftas av en ny rapport från Socialförsäkringsutredningen – se t.ex. DN, SvD, HD – som visserligen uppehåller sig mycket vid ersättningsnivåer, men också skriver t.ex. ”När det gäller hur länge ersättningarna kan betalas ut framstår begränsningen av sjukpenningens varaktighet som mest framträdande.” Att detta är en nedrustning som pågått i ett par decennier står också klart.
Not tillagd den 17 maj 2013: När jag återigen rotade i gamla klipp hittade jag en artikel av Peter Wolodarski från DN den 30/9 2005 under rubriken ”Borgerligheten utmanar socialdemokraterna – inte deras samhälle”. Vartenda komma var väl inte profetiskt, men den är ändå märkligt insiktsfull (med lite hjälp från Hans Zetterberg):

”Medan Erlander utvecklade löntagarstrategin och Palme fortsatte med den offentliga sektorn, har Göran Perssons socialdemokrater kommit att förlita sig på en bidragsstrategi. Det är den som ska säkra makten, inte bara i nästa val utan under lång tid framöver.// Detta har moderatledaren Fredrik Reinfeldt insett – och dragit slutsatser av. De nya moderaterna står upp för arbetslinjen, men avstår från att ifrågasätta arbetsrätten, fastighetsskatten, de höga skatterna på akademiker, Ams och andra delar av den socialdemokratiska staten. Fredrik Reinfeldt är en försiktig general. Han vill inte ha något tvåfrontskrig.// Hans Zetterberg tror att omorienteringen kan ge utdelning i valet 2006. Men den bär med sig en kostnad, påpekar han: ‘Den samhällsstruktur som socialdemokraterna infört i Sverige kommer i allt väsentligt att bestå, även om Göran Persson måste lämna Rosenbad.’// Dagens borgerlighet utmanar det socialdemokratiska partiet, men väljer att inte ifrågasätta det socialdemokratiska samhället.”

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: