• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Jag ska dö

Någon gång innan det är så dags brukar de flesta inse att de till sist ska dö.

Jag minns när det första gången slog mig, med bedövande kraft, på allvar. Det var framför spegeln i min mormors hall, där hon bodde på Frödingsvägen 14 C i Karlskoga. Jag var 14 och stelnade plötsligt till och stirrade in i mina egna ögon.

Allt som fanns där, mormor, hallen, spegeln och jag, skulle försvinna för alltid en dag. Jag hade ju inte alltid existerat – det fanns förstås en tid innan jag var född. Ändå var detta inte alls samma sak som att tänka sig en värld utan mig i framtiden. Det vill säga, det var väl kanske tvärt om egentligen. Inte så att världen skulle sakna mig speciellt mycket, men jag skulle sakna världen. Det vill säga, jag skulle inte ens kunna sakna något. Det skulle inte ens finnas någon jag som kunde känna en sådan känsla som saknad – eller någon annan känsla heller för den delen. Det skulle bara vara svart. Tyst. Ja, inte ens det – för ingen skulle kunna uppleva denna icke-tillvaro som svart eller tyst. Bara ett intet skulle det vara. Inte ens ett vara.

Det var en fullkomligt fasansfull insikt. Nog hade man väl talat om döden redan som barn, men det var ännu abstrakt – och otroligt långt borta, som Vintergatans nästa stjärna ungefär. Dvs. ofattbart.

Mormor var ibland i pingstkyrkan eller på något tältmöte och lyssnade på Einar Ekberg. Eller köpte Stridsropet. Där hade döda frälsningsarmésoldater fått ”hembud”, som det hette. Mormor hade helt säkert hoppet om något mer. Vem vet. Jag tror inte jag har något sådant hopp. I allra bästa fall ett vagt upplyftande tvivel på att detta jordliga kanske inte är allt.

Sedan 1967 stelnar jag till som vid mormors spegel varje dag. Kanske har det förflutit någon enstaka dag utan att jag stelnat till. Men för det mesta slås jag av detta sinistra faktum med ungefär samma kraft som då. Varje dag. Gärna när jag helt obekymrat haft det rätt trevligt i flera timmar utan en tanke på det där.

Sedan dess har jag alltid tyckt att människosläktet egentligen är heroer; varje människa är en hjälte som kan fortsätta med business as usual. Att man faktiskt inte bara sätter sig ned och försmäktar. Att man ändå går till arbeten, hugger ved, fyller i blanketter, komponerar musik och uppfostrar barn – som också har denna besynnerliga framtid framför sig.

Ibland har jag tänkt att det är konstigt att inte människor fylkas i demonstrationståg mot denna paleontologiskt förankrade horrör, att det inte skrivs ledarartiklar i tidningarna om detta istället för om någon skattereform. Ja, jag tänkte faktiskt så när jag arbetade på Svenska Dagbladets ledarsida i början av 1990-talet, men jag tror aldrig jag nämnde det för någon.

Lustigt nog dök det upp en ledare om döden i Svenska Dagbladet bara något år efter att jag sagt upp mig. Ja, kanske inte riktigt på det sätt jag föreställt mig i mina mest eskatologiskt pregnanta ögonblick, men ändå. Man hade tagit döden som utgångspunkt för någon mera jordnära betraktelse. Det var ändå ungefär lika oväntat som att se samma ledarsida vid ungefär samma tid använda ”hon” som könsneutralt pronomen.

Jag vet inte om jag var ovanligt tidig med min insikt, men nu i dagarna tycks insikterna om döden bland de en aning medelålders ha spritt sig närmast endemiskt. Sissela Kyhle gör en sorts kabaré som heter ”Dina dagar är räknade”. Nina Björk säger i en DN-intervju 11 oktober att det är först på senare år hon insett att man ska dö. Ja, det finns många flera exempel på människor som just nu börjat förstå.

Jag minns i början av 1980-talet när jag intervjuade den amerikanske konstnären Edward Kienholz i Berlin, där han just ställt ut ett verk som bestod av ett laddat gevär riktat mot en stol där man kunde sätta sig (på egen risk). Gevärets avtryckare var på något sinnrikt sätt kopplad till en slumpgenerator som kunde avfyra geväret när som helst de närmaste 100 åren. Kienholz sade till mig att döden visserligen var förfärlig, men den var ändå som en brasa som man kunde värma sig vid. Ja, vi hittar på alla möjliga sätt att betrakta det oundvikliga på, så att det ska få lite mera mening. Döden är bra för kunskapsutvecklingen, menade – nyligen bortgångne – dataprofessorn Joseph Weizenbaum. Var vi inte dödliga skulle vi inte behöva lära upp nästa generation. Hela pedagogiken och vetenskapens utveckling vilar på döden. Och nästa generation – om man nu har barn – ger förstås en känsla av att livet på något sätt går vidare. Fast då hör man återigen i ena örat hur den där Dawkins sufflerar att det är inte vi som lever, det är generna och vi är bara deras transportmedel. Jo, lite dystert är det.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: