• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Den ”bortre parentesen” var ett (S)-krav

Det är märkligt hur seglivad uppfattningen är att den restriktiva socialförsäkringspolitik som fördes mellan 2006 och 2014 var något som den borgerliga alliansen hade hittat på. Man genomförde den, men idéerna kom till mycket stor del från socialdemokraterna, som troligen genomfört dem själva om man inte förlorat valet 2006.

Jag har skrivit om detta många gånger och utförligast i denna långa artikel: ”100 år med arbetslinjen”.

Det var socialdemokraterna som redan på 1990-talet utvidgade arbetslinjen till att gälla inte bara arbetslöshetspolitiken utan även sjukförsäkringen. Ingela Thalén, socialdemokratisk socialminister, framhöll i riksdagen i maj 1991 hur viktigt det var att arbetslinjen skulle gälla även detta område. I en utredning från 1996/97 föreslogs att sjuka skulle prövas mot hela arbetsmarknaden.

Det så förhatliga ”jagandet” av sjukskrivna satte igång i början av 2000-talet. 18 juni 2004 skrev DN i artikeln ”Allt fler får nej till sjukpenning” att omkring 2 000 personer helt eller delvis fått sjukpenningen indragen bara under årets första sex månader. Det förekom ofta artiklar i pressen om hur svårt sjuka i t.ex. cancer tvingades iväg till arbetsförmedlingen.

I oktober 2005 kunde tidningen Från riksdag och departement meddela att ”arbetsförmedlingen är för mesiga mot de arbetslösa” och att ”torpeder ska rapportera arbetslösa”:

”I budgetpropositionen hävdas att många arbetsförmedlare tycker att det är obehagligt att rapportera arbetssökande som inte söker jobb tillräckligt aktivt. Botemedlet blir att arbetsförmedlarna slipper rapporteringen. I stället ska tjallandet specialiseras.” (RoD nr 26/2005)

 

Från riksdag och departement nr 26/2005. En faktaruta på samma sida har rubriken ”Arbetslösa kan tvingas flytta efter 100 dagar”.

 

Socialdemokraten Anna Hedborg utredde socialförsäkringen både under socialdemokratiskt styre och under alliansstyre. I en av hennes utredningar står det: ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete” (SOU 2009:89). ”Arbetsmarknadspolitiken måste också ha ett uppdrag att mobilisera arbetskraft och arbetsförmåga som i dag döljs inom sjukförsäkringen …”, hade det stått i en annan av hennes utredningar (SOU 2006:86).

 

ST-press nr 9 (22 juni) 2006. Artikeln berättar om angiveri och hur spännande en av handläggarna tycker det är att jaga fuskare. Här kan man också läsa att under första kvartalet 2006 utredde Försäkringskassan 2 900 misstänkta brott, 415 fall polisanmäldes men knappt 100 blev dömda och straffade.

 

Facktidningen ST-press berättade i juni 2006 om hur det nu skulle bli ”full fart i jakten på försäkringsfuskare” (se bild). 300 nyanställda på Försäkringskassan skulle arbeta som detektiver, ”göra oanmälda hembesök och samarbeta med polis och privata försäkringsbolag”.

Alliansen utvidgade arbetslinjetänkandet ytterligare, till t.ex. skattepolitiken och migrationspolitiken.

När det gäller den förhatliga bortre parentesen, som nu ska tas bort, så tror många att det var ett allianspåfund. Och visst var det alliansregeringen som genomförde politiken. Men det var inte deras förslag ursprungligen.

Åter var det Anna Hedborg som föreslagit att ”en tydlig tidsgräns sätts för sjukpenningen” (SOU 2006:86). Flera socialdemokrater hade krävt en bortre tidsgräns, t.ex. Arbetslivsinstitutets generaldirektör Mikael Sjöberg (numera generaldirektör för Arbetsförmedlingen) i en debattartikel i Dagens Nyheter i februari 2006: ”Frågan är ändå om det inte är dags att diskutera sjukskrivningsperiodernas längd. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har någon bortre gräns för sjukskrivningsperioden och till det kommer att ersättningsnivåerna är mycket generösa.”

Det blev som bekant regeringsskifte 2006 och regeringen Reinfeldt lade 2008 fram en proposition som till stora delar byggde på Anna Hedborgs utredning 2006:86. Propositionen antogs av riksdagen och blev lag den 1 juli 2008. Lagändringen fick mycket kritik och man tvingades ändra vissa detaljer (se Departementsskrivelsen 2011:18).

Det kanske är bäst att tillägga att jag naturligtvis inte försvarar försäkringsbedrägerier. Givetvis måste Försäkringskassan göra kontroller, men med de dåliga kunskaper som deras s.k. expertis har i fråga om sjukdomar och sjukdomars effekt på arbetsförmågan så blir det bara alltför ofta fel.

 

Annonser

Omläsningen: När (M) lade om politiken 2004

I mitt synnerligen analoga och prasslande klipparkiv hittar jag en artikel från DN Debatt den 4 mars 2004 (även på webben), där Fredrik Reinfeldt, Mikael Odenberg och Anders Borg skriver under rubriken ”Vi lägger om vår ekonomiska politik”. Detta skrevs alltså nästan sex månader innan den borgerliga alliansen bildades i Högfors. Detta var startskottet för det som blev de ”nya moderaterna” och är även åtta år senare intressant läsning.

Man inleder artikeln med att konstatera att ekonomin förändrats och att IT-bubblan präglade 1990-talet, medan ”2000-talet inletts med en lågkonjunktur där människors frånvaro från jobbet exploderat och arbetslösheten bitit sig fast på nytt”. Jag antar att man menar sjukfrånvaro, men man skriver bara ”frånvaro”. En detalj kanske, men ganska signifikativ, och än mer signifikativ skulle den bli mot bakgrund av den utredning som socialdemokraterna tillsatte i september 2004 under ledning av Anna Hedborg. Som jag redogjort för i en rad andra bloggartiklar (här är en) tog ju alliansen över en socialdemokratisk politik på sjukförsäkringsområdet. Hedborgs utredning kom att läggas fram bara en månad efter maktskiftet 2006. Läs mer

108 läkare räckte inte för Kristersson!

För en tid sedan skrev 108 läkare en utmärkt debattartikel i SvD om hur snett sjukförsäkringen slår.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson kom med ett riktigt intetsägande svar, där han menade att läkarna sprider felaktigheter, men han gav inte något exempel på vad som skulle vara fel.

Kristersson fick därefter svar på sitt svar av läkaren Bengt Annebäck, som redogör för ett konkret fall han haft som hamnat utanför systemet, även utanför de s.k. undantagen.

Psykiatern Monika König skrev också om detta:

De undantag Ulf Kristersson beskriver som gör att man kan slippa bli utförsäkrad känner jag förstås till. Jag jobbar ju med reglerna varje dag men problemet är att alla de här människorna inte passar in i undantagen. Så ser det ut i verkligheten. Det är ju inte så lätt att veta för en minister, som inte träffar så många sjuka. Men då är det bättre att lyssna än att avfärda det vi beskriver som osanning.

I bakfickan hade ändå Kristersson det förslag han och några medförfattare skulle komma att presentera på DN Debatt tio dagar senare. Kanske var det därför svaret i SvD var så totalt substanslöst. Den politiska dramaturgin var helt enkelt inställd på den 11 april.

Förslaget som sedan kom innehöll tyvärr inte särskilt mycket substans det heller. Ett par års protester från både läkare och patienter och nu senast de 108 läkarnas artikel räckte tydligen inte. Nu ska man ta hänsyn till individuell prövning, sägs det. Skulle det krävas så lång tid för att komma på något som borde vara en självklarhet? Det stod för övrigt redan i socialdemokraten Anna Hedborgs utredning SOU 2009:89, men där – nota bene – som något som stod i motsättning till den medicinska bedömningen. Alltså: strunta i medicinska fakta, kan man hos individen hitta någon kroppsdel som fortfarande kan arbeta så sätt den i arbete!

Enligt artikeln införs också kravet på ”skälighet”. Om det verkar helt oskäligt att t.ex. en dödssjuk person ska söka arbete så slipper han/hon uppenbarligen det nu. (Att man i åratal trakasserat dödssjuka människor på detta vis är rätt märkligt med tanke på att det inom en annan del av den offentliga sektorn talas om ”värdig behandling i livets slutskede”. Arbetssökande och CV-skrivande kanske är det värdigaste man kan komma på?)

Det allvarliga med detta förslag, som skulle kunnat innebära en liten liten förbättring, är att man inte definierar vad som menas med skälighet. På Försäkringskassan sitter redan handläggare med blott gymnasieutbildning, som underkänner läkares intyg om arbetsförmåga. Handläggare som redan ålagts att göra saker de saknar kompetens för ska nu dessutom försöka begripa sig på vad skälighet betyder.

Som vanligt i sådana här politiska artiklar sägs inget om att bli frisk: ”Sjukförsäkringen har alltid i huvudsak varit en omställningsförsäkring, som syftar till återgång i arbete efter förmåga”, skriver Kristersson et al. i DN.

Det är bara att konstatera att huvudtanken med den sjukförsäkringspolitik som mejslats ut de senaste 15 åren är att långvarigt sjuka människor inte ska behandlas av läkare och annan medicinsk personal utan av arbetsförmedlare. ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete” stod det helt följdriktigt i Anna Hedborgs senaste utredning SOU 2009:89, s. 106.

Man kan säga att det läckte en aning i förrgår i debatten mellan Ulf Kristersson och Carina Moberg (socialdemokraternas nya gruppledare) om sjukförsäkringen. Både i en debatt som hölls i TV4 och i den som sändes i SvT:s Aktuellt. Vad var det då som läckte ut?

Jo, jag har tidigare i flera utförliga texter (en längre här, en kortare här) visat hur den nuvarande situationen helt klart är den nuvarande regeringens ansvar. Men regeringen har genomfört en alltigenom socialdemokratisk politik, så som den skisserats i tre utredningar av Anna Hedborg (SOU:erna 2003:13, 2006:86 och 2009:89), Maj-Inger Klingvall (Prop. 1996/97:28) och en utredning av Försäkringskassans läkare Lars Englund, också 1997.

Av någon outgrundlig anledning tycks socialdemokrater och alliansföreträdare sedan förra valet ha varit överens om att inte nämna detta faktum. Kanske hoppas ändå alliansen att något gott ska komma ur denna politik, och då vill de inte att socialdemokraterna ska få äran av det. Men risken är snarare att socialdemokraterna nu kan använda alliansen som testpiloter av sin politik, och kanske vinna valet 2014 på att således opponera mot sina egna idéer. (Se även ett av de tidigare blogginläggen.)

Men igår läckte det alltså ut lite. Man såg hur överens Moberg och Kristersson i grunden var. Moberg kunde inte på en direkt fråga från programledaren i Aktuellt, Anna Hedenmo, säga att sjukförsäkringen inte skulle ha någon bortre gräns vid ett s-styre (”det är viktigt med tidsgränser”, sade Moberg). Och att man skulle prövas mot hela arbetsmarknaden var också självklart för båda debattörerna (socialdemokraterna föreslog ju detta redan 1997 i ”Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension”, Prop. 1996/97:28).

Både Hedenmo och TV4:s intervjuare Anders Kraft och Kristin Kaspersen hade uppenbart svårt att se varför de två debattörerna skulle vara så oense – deras inställning var ju uppenbarligen till förväxling lika. Kristersson undslapp sig både i TV4 och i SvT kommentarer om att ”du glider på sanningen för det fanns en tid när ni ansåg att det här var ett stort samhällsproblem …” (SvT) och ”det fanns en tid när socialdemokraterna också ville göra något åt det här …” (TV4) osv.

För en tid sedan skrev jag till några av de riksdagsledamöter inom alliansen som visat viss vilja att ändra på sakernas tillstånd, t.ex. Barbro Westerholm (FP) och Emma Henriksson (KD). Jag skrev bl.a.:

På det här området är alliansen och de rödgröna tyvärr lika goda kålsupare. Själv hade jag hoppats att alliansen skulle göra något bättre än socialdemokraterna. Att inte alla automatiskt skulle sjukpensioneras efter en viss tid lät ju rätt bra. Men att de inom den berörda gruppen som var allvarligt sjuka skulle jagas ut på arbetsmarknaden var oväntat. Det är ju precis som på s-tiden (och värre).

Upprörande fall redovisades ofta i pressen även under s-tiden:

Vänsterpartisten Ulla Hoffman ställde den 1 februari 2006 en fråga i riksdagen varför F-kassan tvingade ut svårt cancersjuka i arbete.

Västerbottens-Kuriren intervjuade den 22/10 2005 diakonen Britta Vester, som berättade hur utförsäkringen drivit människor till den yttersta förtvivlan, t.o.m. till självmord.

18 juni 2004 skrev DN i artikeln ”Allt fler får nej till sjukpenning” att omkring 2 000 personer helt eller delvis fått sjukpenningen indragen bara under årets första sex månader.

Glöm inte heller när F-kassan gav 700 kr i bonus åt handläggare för varje sjukpenningtagare som överfördes till sjukpension. SvT:s Uppdrag granskning gjorde reportage om detta 2005.

Emma Henriksson tackade för brevet och Barbro Westerholm skrev:

Hej och tack
Men de förändringar som gjorts under senaste mandatperioden var alliansens ansvar. Alltnog, vem som nu har ansvar för vad, det tänker jag lägga bakom mig och i stället arbeta för att kantigheterna i det nuvarande systemet slipas av.
Med vänliga hälsningar
Barbro Westerholm
Riksdagsledamot (fp)
Talesperson i socialpolitiska frågor

Möjligen är jag småaktig som tycker att den som hittat på dumheterna också bör få stå där med skammen lika väl som de som nu förvaltar idéerna. Jag håller förstås med om att det viktiga är att det blir en ändring på politiken – oavsett politikens anamnes. Men helt betydelselöst kan det väl inte vara att kunna veta vilka partier som eventuellt har mera långtgående och stabila visioner som räcker bortom det kortsiktiga politiska taktikspelet. Om nu sådana partier finns.

Det där spelet tror jag ökar politikerföraktet och späder ut själva demokratin. Principen där politikerna är väljarnas representanter ställs på något sätt på huvudet. Väljarna blir istället politikernas representanter i deras strävan att hålla sig kvar vid makten. Politikerna som grupp har givetvis egna intressen, det bortser man ibland ifrån. Politikerna påverkas inte bara av så uppenbara saker som lobbyister, styrelseuppdrag eller aktieinnehav. De påverkas – som alla med osäker anställning – av möjligheten att få vara kvar på sin arbetsplats. Det är i den hanteringen som representativitetens motpol, när politiker söker legitimitet för sina idéer hos väljarna, blir allt viktigare. Ser man inte upp i denna procedur, kan kommunikationen uppifrån-ned att bli viktigare än kommunikationen nedifrån-upp, vi väljare blir då lätt politikernas representanter, deras valboskap. Kommunikationen bör givetvis ske i båda riktningarna, men det bör inte råda någon tvekan om vem som agerar på uppdrag av vem.

Not den 16 april: SvD har idag en bra debattartikel av Gertie Gladnikoff, Jenny Fjell m.fl. om Ulf Kristerssons försök att få det att se ut som om han gör något åt saken. Man nämner bl.a. detta med individuell prövning, som ju funnits hela tiden, inte sällan för att just kringgå läkarnas medicinska bedömningar – inte för att ta hänsyn till dem. ”Vad sjukförsäkringsreformen har åstadkommit är att den har satt sig över professionella individuella bedömningar av hälsa och arbetsförmåga, och ersatt dem med en politisk definition – en definition som helt simpelt innebär att sjuka räknas som friska efter ett visst antal dagar”, skriver artikelförfattarna. Alla utom politiker förstår hur absurt detta är. Att tro att sjuka blir friska av att man tar ifrån dem deras sjukpenning efter en viss tid är ungefär lika vansinnigt som att tro att de äldre skulle bli yngre om man tog ifrån dem deras pension.

Pingad på Intressant.

Sjukförsäkringen: sossepolitik i allianskostym

Dansaren Anneli Alhanko berättade i sitt Sommarprogram i radions P1 den 18 juli (vid tiden 1 tim. 14 min. cirka) om hur hon tvingades operera höften i höstas och blev sjukskriven tre månader. Hon hoppade då fram på kryckor. Försäkringskassan ifrågasatte dock sjukskrivningen och menade att Alhanko borde söka jobb. Arbetsförmedlingen tyckte att Alhanko borde byta yrke. Under tre månader.

Om nu detta ändå var ett undantagsfall! Men dessvärre är ju sådan idioti vardagsmat. Försäkringskassan ska sätta sjuka människor ”i arbete” vare sig de kan arbeta eller inte, vare sig det finns någon arbetsgivare som vill ha dem eller inte. Till och med människor som redan har en anställning på deltid, som anpassat sig till sin arbetsförmåga och i största samförstånd med sin arbetsgivare arbetar deltid, de måste prompt ut och söka ett annat arbete. Det skulle ju kunna tänkas att det finns ett arbete någonstans som de kunde arbeta heltid på. Att de här deltidssjukskrivna människorna redan hittat ett utmärkt sätt att arbetsträna och bekämpa sitt ”utanförskap” på, tycks inga myndighetspersoner förstå. Läs mer

Är sjukskrivning farligare än sjukdom?

I debatten om sjukförsäkringen talas numera bara om rehabilitering, aldrig om att den sjuke ska bli frisk. Detta stämmer med de senaste decenniernas fokusering inom den medicinska forskningen på symtomlindring, istället för på bot och sjukdomars orsaker. Därtill kommer nu tillämpningen av den s.k. arbetslinjen inom detta fält, något många har fått för sig är ett påfund av alliansregeringen. Men allt började med socialdemokratiskt initierade utredningar redan på 1990-talet.

P1-morgon berättade den 27 november om William Hemberg, 52, som lider av svår huvudvärk, men som på sin gamla arbetsplats kan arbeta halvtid. Sedan 2007, då han troligen drabbades av borrelios, en fästingburen sjukdom som ofta har svåra neurologiska komplikationer, har han varit sjuk men ändå lyckats upprätthålla en halvtid i sitt arbete, där han utvecklar affärssystem. Han kan arbeta fram till lunch, därefter blir huvudvärken för svår.

Men nu, berättade P1-morgon, är Williams sjukdagar slut och han ska ”överlämnas” från försäkringskassan till arbetsförmedlingen, som ska ge honom en introduktionskurs. Såväl försäkringskassan, William själv som hans arbetsgivare är eniga om att Williams nuvarande arbetsnivå är perfekt avpassad efter hans förmåga. Skulle han bli bättre, kan han lätt gå upp i arbetstid på det arbete han redan har.

Vid ”överlämningsmötet” som P1-morgon spelat in säger representanten från försäkringskassan att man har många fall som Williams, där man ”har ett arbete och en arbetsförmåga på halvtid, men inte mer”. När sjukpenningdagarna då tar slut i januari så riskerar man att stå utan försörjning. Jag anar här att inte ens försäkringskassans representant är särskilt förtjust i denna hantering, men man måste ju följa bestämmelserna.

William, som alltså har ett arbete, måste nu registrera sig som arbetssökande – och därtill ta ledigt från det arbete han har för att delta i arbetsförmedlingens jobbsökningsaktiviteter och introduktionskurser.

Min kommentar: Man undrar verkligen vad det är för utanförskap man bekämpar med att tvinga ut folk för att söka nya heltidsarbeten, när de redan har anställningar med förstående chefer och redan gör allt för att kunna hålla sig igång på den nivå de orkar. Jag känner igen detta från min egen situation, som kroniskt sjuk i snart 17 år. Tack och lov är jag min egen och kan välja att arbeta mellan klockan 3 och 5 en natt om jag skulle råka ha tillräcklig ork då. Jag har lyckats bibehålla (i genomsnitt) en kvartstid genom åren tack vare detta. Skulle jag ha tvingats söka en anställning någonstans, hade det varit helt omöjligt. Ingen skulle anställa en person som man inte vet om han dyker upp. William säger i programmet:

-Nånstans är det ju en sådan här Kafkasituation i alltihopa. Ska jag ta tjänstledigt, söka ett jobb, nej, jag förstår inte det här.

Reportern: -Men vad är det för skillnad att vara sjukskriven 50 procent och vara arbetslös 50 procent?

-Jag har ett arbete på 100 procent. Jag är sjuk, och jag har en målsättning att bli frisk. Jag har inte en målsättning att söka jobb, jag har inte en målsättning att bli förtidspensionär, jag vill bli frisk. Ja, det är psykologiskt, så länge jag anser att jag är sjukskriven så är jag liksom på väg någonstans att förhoppningsvis bli frisk.

Min kommentar: Det där är viktigt. Jag känner många kroniskt sjuka och alla vill bli friska. Samtidigt har frågan om att bli frisk fullkomligt raderats ut från debatten. Det handlar bara om att folk ska ”komma i arbete”, och det talas om ”rehabilitering”. Men enligt min bok är rehabilitering något som efter bot sätts in för att man – så långt det är möjligt – ska kunna återgå i den kapacitet man hade före sjukdomen. Men att bli botad och bli frisk är det bara de sjuka som talar om. De som i snart ett decennium nu av politiker och debattörer utmålats som fuskare, som helst vill slippa arbeta. Om den bilden skulle stämma, borde vi inte vara så många som hårdnackat håller oss kvar på deltider, fast vi ofta inte ens orkar det.

P1-morgon intervjuade också Gunnar Axén, moderat och ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, och frågade hur han reagerade på berättelsen om William Hemberg:

-Ja vi bryter ju nu med en politik som lämnade människor i långa passiva sjukskrivningar, för att via aktiv arbetslivsinriktad rehabilitering hjälpa människor tillbaka till arbetslivet.

Men, säger studioreportern, det här är ju en person som har ett arbete och alla parter är överens om att detta är vad han orkar just nu, men hans mål är att gå tillbaka till hundra procent på det jobb han har. Vad ska han ha för nytta av arbetsförmedlingens utbildning?

– […] Istället för att bara vara i en passiv sjukskrivning på de där 50 procenten, så kommer han nu erbjudas individuellt utformad arbetslivsinriktad rehabilitering, för att kunna komma tillbaka förhoppningsvis snabbare.

Min kommentar: Vad den här mannen behöver är rimligtvis bot för sin sjukdom. Någon sorts arbetsträning förefaller fullständigt vansinnig och är förmodligen rent kontraproduktiv (han kan mycket väl bli sämre om han för tidigt tvingas överskrida gränserna för vad han orkar, vare sig det handlar om direkt arbete eller deltagande i olika aktiviteter på arbetsförmedlingen). Arbetsträning genomför han ju själv genom att ha det där halvtidsarbetet kvar. (Jag kan givetvis inte vara säker i just Hembergs fall, eftersom jag inte känner till det i detalj, men jag känner till flera liknande fall.)

Gunnar Axén menar dock att det vore bättre att Hemberg söker ett nytt jobb istället för det han sedan 30 år är duktig på. Kanske skulle man kunna lista ut något helt annat arbete där han kunde arbeta 100 procent.

Min kommentar: Det är märkligt med denna nästan sovjetiska lovsång till arbetet bland borgerliga politiker. Vilket slöseri att placera om människor med talang för vissa sysselsättningar till att lära sig något helt annat. Det går kanske om man t.ex. är förlamad i höger arm men kan arbeta med vänster, för att nu uttrycka det lite schematiskt. Sjukdomar som t.ex. kronisk huvudvärk eller allmän muskelsvaghet o. dyl. fungerar dock inte så. Man har ingen extrakropp som man kan sätta i arbete åt en. Friska människor, och i synnerhet friska politiker brukar inte begripa det där.

Axéns tal om Hemberg som passiv är direkt förolämpande. En patient som på det viset gör allt för att trots en svår neurologisk sjukdom hålla sig så pass flytande att han kan arbeta halvtid är allt annat än passiv. Axén säger också i intervjun att vi nu har brutit med den förra socialdemokratiska politiken då människor lämnades i långa passiva sjukskrivningar.

Det där är en sanning med stor modifikation. Det stämmer nog att man numera inte i lika hög grad förtidspensionerar sjuka människor. Man skickar uppenbarligen ut dem för att söka arbete istället. Man läser var och varannan dag om folk som kommer till arbetsförmedlingen där handläggarna skakar på huvudet och inte kan begripa hur personen ifråga ska kunna arbeta som är så sjuk. Men tillbaka till sjukförsäkring kan man inte komma.*) Man faller mellan två stolar. ”Komma i arbete”, ”bekämpa utanförskapet”, ”rehabilitering”, är parollerna. Men det där att försöka göra folk friska först? Vart tog det vägen?

Oppositionen rasar mot den här nya borgerliga politiken. Men allt detta är dimridåer, från båda håll. För den politik som genomförts de senaste åren är socialdemokratisk. Först en glimt av praktiken före år 2006. Därefter lite teori.

Dagens Nyheter skrev 18 juni 2004 under rubriken ”Allt fler får nej till sjukpenning” (annan rubrik på webben): ”Hittills i år har omkring 2 000 personer helt eller delvis fått sjukpenningen indragen eftersom de anses friska nog att arbeta. Nu satsar försäkringskassorna dessutom på att stoppa sjukpenningarna allt tidigare”. DN berättar att försäkringskassorna ”blivit mer offensiva”. Sjukpenningen ifrågasätts numera redan från början så att de sjukskrivna aldrig hinner få någon sjukpenning:

-Vi vill att försäkringskassorna blir ännu mer aktiva med att arbeta så. Det är bättre att bli nekad sjukpenning tidigt och sätta igång och jobba direkt och undvika passivisering, säger Cecilia Udin, utredare på RFV [Riksförsäkringsverket].

DN-artikeln berättar om Thomas Hamberg i Uppsala som varit sjukskriven i två och ett halvt år för två besvärliga diskbråck. Han har försökt arbeta på sitt gamla arbete på en restaurang, men det gick inte:

-Det är frustrerande att inte kunna arbeta, men jag kan bara inte. Jag orkar inte ens sköta mitt hem. Diska och annat får jag göra en liten stund i taget, sedan måste jag vila eftersom det börjar göra så ont.

Ändå har han anmält sig till arbetsförmedlingen:

-Det känns fel att göra så här. Jag kan ju egentligen inte jobba. Berättar jag sanningen för arbetsgivaren blir jag inte anställd, men jag får väl hänvisa till försäkringskassans läkare som säger att jag är helt arbetsför.”

Dagens politik bygger på idéer från 1990-talet

Det var lite om praktiken före 2006. Hur såg då teorin bakom detta ut?

Det startade tidigt. Redan den 12 september 1996 överlämnade Göran Persson och Maj-Inger Klingvall en proposition till riksdagen med titeln ”Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension” (Prop. 1996/97:28). Här kunde man bl.a. läsa:

Det är också viktigt att stärka arbetslinjen. I de fall det finns en partiell arbetsförmåga bör denna tas till vara. Om en försäkrad har svårigheter att ta till vara den arbetsförmåga han eller hon har kvar, sin sjukdom till trots, är detta i första hand ett arbetsmarknadsproblem.

Tanken att pröva den sökande mot hela arbetsmarknaden är inte heller något alliansen hittat på. I propositionen från 1996 står:

Den försäkrades förmåga att trots sin sjukdom försörja sig genom arbete skulle kunna bedömas gentemot varje typ av arbete som är förekommande på arbetsmarknaden. Utredningen anser dock att en sådan bedömning skulle leda allt för långt […] Utredningen föreslår därför att den bibehållna arbetsförmågan skall ställas i relation till på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. […] Vidare bör i begreppet ”normalt förekommande arbete” ligga att den försäkrades arbetsförmåga bör bedömas i förhållande till den nationella arbetsmarknaden. Någon begränsning till att låta bedömningen endast omfatta arbetsmarknaden på lokal eller regional nivå bör inte ske.

Sedan konstaterar man:

Om den försäkrade, trots den sjukdom han eller hon har, kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete har han eller hon inte rätt till ersättning från försäkringen. Den försäkrade är, objektivt sett, arbetsför även om arbetet inte finns direkt tillgängligt för honom eller henne.

Ja, nästan alla som ännu andas är väl objektivt arbetsföra. Ni minns väl den franske redaktören som blev förlamad men ändå skrev en hel bok med hjälp av blinkningar?

1997 spred försäkringskassorna en skrift av Lars Englund, med titeln ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Svaret var något förvånande – nej. Så här skrev Englund bl.a.:

Det finns inget samband mellan grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga! Därmed kan inte heller läkaren avgöra om den sjuke verkligen inte kan arbeta och i många fall heller inte bedöma om arbete kan förvärra tillståndet eller om sjukskrivning förkortar sjukligheten.

Alliansens nuvarande politik har alltså varit i säck innan den kom i påse. Länken mellan den socialdemokratiska regeringen och alliansregeringen har varit Anna Hedborg. 2003 framlade hon den s.k. AHA-utredningen, SOU 2003:13, där arbetslinjen definieras och ett särskilt institut för analys av förhållandet mellan hälsa och arbete (AHA) föreslås. Drygt fem månader senare blir Anna Hedborg så särskild utredare i Socialförsäkringsutredningen, som på andra sidan regeringsskiftet läggs fram i oktober 2006 (SOU 2006:86, ”Mera försäkring och mera arbete”). På sidan 62 står:

Ofta handlar en sjukskrivning inte om att gå från frisk till sjuk till frisk. Det sjuka finns där, mer eller mindre, och problemet är att det gamla arbetet inte längre fungerar. I ett gott samhälle blir då frågan vilket arbete som skulle kunna förenas med det sjuka; var och hur det går att ta till vara det friska.

Detta är givetvis sant i många fall, men här tas det till intäkt för att ”gilla läget”. I ett samhälle där alltfler blir sjuka i t.ex. miljörelaterade sjukdomar, sjukdomar med s.k. ospecifik symtombild som kan vara svåra att diagnosticera, lanseras en politik där kravet inte längre ställs på vården att någon ska botas, och socialförsäkringen behöver då inte heller haka upp sig på att någon ska bli bättre och kunna återvända till sitt jobb. Det gäller bara att nu hitta ett lämpligt annat arbete för den sjuke. En sjuk är helt enkelt alltid en arbetssökande, men med lite speciella behov. Som bekant har vi lagar som ska borga för trygghet i anställningen – det är en märklig tanke att denna således kommer att undermineras av en annan trygghetslags tillämpning.

I januari 2008 var det dags igen. Anna Hedborg fick nu av alliansregeringen uppdraget att utreda begreppet arbetsförmåga. Som sakkunnig i denna utredning förordnades – en viss doktor Lars Englund! Nu i november överlämnades denna utredning till regeringen under titeln ”Gränslandet mellan sjukdom och arbete” (SOU 2009:89).

Denna utredning är en ganska besynnerlig läsning; å ena sidan innehåller den en del vettiga synpunkter om att ta hänsyn till den individuella förmågan (dock ställt i motsats till att förlita sig på det medicinska underlaget) och när det gäller att försöka hitta alternativa arbeten till patienter med viss arbetsförmåga, dyker till och med ordet ”lust” upp. Ändå är det Englunds gamla idéer från 1997 som genomsyrar utredningen: ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete” (SOU 2009:89, s. 106). I rättvisans namn skall sägas att utredningen också konstaterar att för att ett arbete ska vara meningsfullt måste man förstås kunna uppnå någon grad av produktivitet, och någon måste vara beredd att betala för det. Och det, vet jag, är något som även många arbetsförmedlare noterat när patienter kommer stapplande från försäkringskassan.

När medicin blir politik

Sjukskrivning är farligare än sjukdom, skulle man kunna sammanfatta utredningarnas budskap i en Orwellsk formulering. Man drivs ned i passivitet, heter det. Förr hette det vila, vilket ansågs vara en viktig del i att tillfriskna. Numera talar ingen om att bli frisk, förutom de sjuka själva. Och passiviteten ligger hos vårdapparaten som inte hjälper folk att ”komma till hälsa”. ”Komma i arbete” är vad som gäller, oavsett om man är frisk eller inte. Resonemanget om att alla kan arbeta på någon nivå innebär att man helt bortser från att sjukdomar kan förvärras om man börjar arbeta för tidigt. Förr gällde det t.o.m. förkylningar. Man skulle vara feberfri tre dagar innan man gick till jobbet eller skolan. (Vissa debattörer har hävdat att dagens ”sjuknärvaro” också är ett problem – inte minst ur smittsynpunkt.) Även kroniska sjukdomar kan förvärras av exempelvis den numera så populära gradvisa träningen av patienter med t.ex. diagnoser som fibromyalgi.

Det stora felet med utredningarnas huvudsakliga tankegångar är att man vill isolera medicinen från människors arbetsförmåga. Arbetsförmågan blir något metafysiskt som flyter omkring där ute. ”Arbetsförmåga uppstår när en bestämd individ utför specifika arbetsuppgifter i en specifik miljö”, står det kryptiskt på sidan 12 i 2009 års utredning. Men arbetsförmåga när det gäller sjuka är ju i högsta grad en fråga om medicin, eftersom det handlar om att bli frisk, eller i alla fall friskare.

Flera debattörer har påpekat att medicinen idag inte särskilt prioriterar orsaksforskningen, utan hellre studerar symtomlindring – vilket är vad läkemedelsindustrin också är mest intresserad av. Läkemedelsindustrins drömpreparat är förstås något som så många som möjligt behöver medicinera med livet ut. Medicin som man blir frisk av är helt enkelt inte den bästa affärsidén. När boten mot soten alltså börjat utmönstras från dagordningen är det kanske inte att förvåna att även sjukförsäkringen ska anpassas efter detta. Ingen ska alltså behöva bli frisk. Det gäller bara att för varje sjukdom hitta ett jobb man kan klara. Instrumentet när det gäller att kasta av sig medicinens tvångströja blir ”politisk normering”, som förordas i 2009 års utredning. Detta är, skriver man, ett renodlat ”försäkringsinstrument”:

Ett instrument kan också i varierande grad syfta till att säkra kopplingen till sjukdom och att ge vägledning vid en mer medicinsk bedömning, men det är sekundära uppgifter. (SOU 2009:89, s. 188)

Socionomen Susanne Merz, som jag känner som en bitsk och påläst skribent, skrev häromdagen (10/12) en debattartikel i SvD under rubriken ”Med rätt sjukvård blir färre sjuka”. Redan rubriken borde ju vara ett lämpligt axiom för politiker. Susanne Merz skriver:

Det är ett underbetyg för svensk sjukvård att man ens kan visa ett TV-program som ”Diagnos okänd” på bästa sändningstid. Diagnostiska enheter där oklara sjukdomar snabbt kan bedömas av flera specialister som samarbetar kring den enskilda patienten borde finnas vid alla stora sjukhus. […]

Vårdgarantin slår mot de kroniskt sjuka. Vårdgivare med kort väntetid för nybesök premieras och mest pengar finns att tjäna på korta nybesök. Däremot lönar det sig inte att lägga ner tid och möda på att ta hand om långtidssjuka människor. Detta går stick i stäv med lagstiftarens ambition att de svårast sjuka ska prioriteras.

Suzanne Merz avslutar sin artikel: ”Det Sverige i första hand behöver är en bättre sjukvård. Arbetsmarknadsåtgärder kan inte vara annat än steg nummer två.” Ja, de sociala ingenjörerna spänner sannerligen vagnen före hästen.

Vad jag inte kan förstå är varför alliansregeringen föresatt sig att genomföra en socialdemokratisk politik. Något bättre borde väl de politiker kunna åstadkomma som säger sig ogilla trolleri med statistik, medan man hyllar en hög nivå på forskning och kunskap?

*) Not februari 2010: Man har sedermera tvingats ändra praxis. Det ska nu gå att åter ansöka om sjukförsäkring efter tre månader. Hur vore det att utreda en persons möjligheter ordentligt från början istället?

Lars Englund får här svar på en del av sina teser av dr Åke Thörn.

Kompletterande läsning apropå sjukfrånvaron: Forskaren Björn Johnsons artikel på DN-debatt, ”Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron”. Se även mitt blogginlägg från 2003: ”Statistik ger felaktig bild av sjukfrånvaron”.

Diagnos, bot och rehab

Häromdagen skrev distriktsläkaren Bengt Järhult en viktig artikel på SvD/Brännpunkt, ”Rehabkedjan en kvarnsten om halsen”.

Han skriver där bland annat om hur vansinnigt det är att tro att någon annan än den behandlande läkaren skulle kunna uttala sig om t.ex. patientens arbetsförmåga (även patienten själv vet ju rimligen en hel del om detta). Ändå är ju detta vardagsmat att Försäkringskassans egna läkare, som aldrig över huvud taget träffat patienten, har åsikter om saken, och synnerligen tungt vägande åsikter också: det kan i värsta fall handla om antingen ekonomisk ruin eller ett hyfsat fortsatt liv för den sjuke (för att nu bara tala om den ekonomiska sidan; mer om det medicinska nedan). Järhult skriver bl.a.:

Det obehagliga under senare år är att dessa etiska krav – såsom respekt för patienten och delaktighet i behandlingen – i så hög grad åsidosatts av Försäkringskassan i sin roll som ombud för politiska beslut.
I senare års omvälvning av sjukförsäkringen har de strukturella orsakerna till de ökade sjukskrivningarna varit omöjliga att få upp på agendan. Det har även varit svårt att försvara det professionella medicinska området, där läkare ser sjukskrivning som en del i behandlingen och återföringen av patienten till hälsa, inte som ett utsorteringsinstrument, Rehabkedjans sanna konsekvens.

Det talas vitt och brett om rehabilitering i dessa dagar. Det brister verkligen på det området, många har slussats in i t.ex. förtidspensionering utan några försök till rehabilitering. Läs mer

Brev till Kropp och själ

Sveriges Radios program ”Kropp och själ” tog den 1/6 upp bl.a. fibromyalgi, whiplash-skador m.m. En del vettigt blev sagt, men tyvärr också en del som kräver en kommentar. Jag skrev till Katarina Pietrzak men fick (som vid tidigare försök) inget svar. Här är brevet:

Hejsan!

Det stämmer inte som ni säger att inga män hör av sig om sin fibromyalgi. Jag har skrivit till er redaktion tre gånger det senaste året, bl.a. om min bok i ämnet, se http://www.nisus.se/fibro

Tyvärr inte ett livstecken från er.

Det bästa med ert program häromdagen – för att nu börja med berömmet – var att ni släppte fram en del patienter som fick berätta om hur det är att leva med fibromyalgi, whiplash etc.

Tyvärr föll ni i samma grop som nästan alla tidningar och andra medier gör när de ska behandla fibromyalgi och kronisk trötthetssyndrom; man betonar den psykosociala stressen som orsak (trots att man säger sig inte veta orsaken vet man alltså ändå det). Stress är dock inte bara jäkt och press, utan kan vara toxikologiska påfrestningar också, t.ex från miljögifter. Läs mer »