I ångmaskinernas framtid

På 1990-talet, när det börjat gå upp för fler och fler att vi med persondatorerna tycktes gå mot en ny era, skulle var och varannan föredragshållare inleda sin föreläsning med den spirituella iakttagelsen ”det är svårt att sia – särskilt om framtiden”. Avmätta skratt i auditoriet.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.)

Ray Bradbury har stängt sin trollerilåda

Min första favoritförfattare är död. Ray Bradbury dog i förrgår, 91 år gammal. Innan jag började läsa hans böcker, när jag var runt 11 år, hade jag aldrig tänkt på någon författare som favoritförfattare. Även om jag tyckte om Astrid Lindgren och Gösta Knutsson var det berättelserna som stod i centrum. Med Bradbury blev det en sensibilitet; jag kände en släktskap med hans känsloliv och tankegångar. I 20-årsåldern blev det snarare Joyce och i 30-årsåldern Proust. Se där de tre författare som nog betytt mest för mig.

Givetvis blev Bradbury mitt val när vi i skolan skulle lära oss hålla föredrag. Många av klasskamraterna presenterade olika popgrupper; jag berättade om Bradbury, hur han fötts i Waukegan i Illinois 1920, med svenskt påbrå.

Kungen, tsunamin och science fiction

Kan det vara möjligt att man har vunnit kungens öra? Den 13/1 hade jag en insändare införd i DN, med rubriken ”Angeläget skapa myndighet för akut krishantering”, där jag i förbigående nämnde att ”vissa länder lär visst till och med ha kallat in science fiction-författare som bollplank när det gäller att försöka föreställa sig tänkbara och otänkbara risker”.

Den 17/1 sade kungen vid en presskonferens i Sälen så här enligt SvD:

Kungen konstaterade att det är svårt att förbereda sig för stora katastrofer, eftersom alla kriser skiljer sig åt. Men han hade en reflektion kring hur man kan hitta nya sätt att göra sig beredd på oväntade händelser.
– Jag har hört någonstans att i en sådan här krishanteringsgrupp har man tagit en science fiction-författare till hjälp för att hitta omöjliga scenarier, sade kungen.

En liknande beskrivning fanns även i DN.

Jag har för mig att författarna Arthur C Clarke och Bruce Sterling båda hjälpte till i olika kommittéer inför millennieskiftet, då ju mängder av scenarier skulle målas upp för att man skulle kunna gissa vad som kunde hända när klockorna i världens datorer slog om från 1999 till 2000. Även hos den svenska 2000-delegationen finns värdefulla erfarenheter när det gäller olika sektorers krisberedskap som jag hoppas tas tillvara även framöver.

Arthur C Clarke bor ju på Sri Lanka och skrev om en stor våg redan i boken The Reefs of Taprobane från 1957. (Clarke har för övrigt skrivit en kommentar om tsunamin på webben. )

Det finns också en författare vid namn Sam Penny som är vetenskapsman i grunden men som skriver romaner med geologiska katastrofteman.

Jag är inte säker på att Frederik Pohl och Isaac Asimov suttit med i någon kommitté, men de har i alla fall skrivit en bok med titeln Our Angry Earth, som tar upp ett antal miljöproblem som luftföroreningar, det allt större ozonhålet m.m. tillsammans med en del fantastiska lösningar på problemen.

Den polske sf-författaren Stanislaw Lem deltog 1990 i ett symposium om hur man ska kunna varna kommande generationer – så långt fram i tiden som om 10 000 år – om var använt kärnbränsle ligger förvarat. Materialet samlades i antologin Warnungen an die ferne Zukunft: Atommüll als Kommunikationsproblem, sammanställd av Roland Posner.

Lems kapitel börjar så här:

Um die Fragen, die mit dem Problem der Kommunikation mit einer fernen Zukunft zusammenhängen, zu beantworten, muß ich die Voraussetzung machen, daß die irdische Gesellschaft auch in 10 000 Jahren noch hauptsächlich aus biologischen Wesen bestehen wird, daß also der künftige Mensch noch als natürliches, dem irdischen EvolutionsProzeß entstammendes Wesen angesehen werden kann. Diese Voraussetzung ist für mich bei dem in Erwägung gezogenen Zeitintervall keine Selbstverständlichkeit; mit dieser Einschränkung formuliere ich meine Antworten.

En annan Posner, amerikanen Richard Posner, säger dock i en intervju att det finns en risk med science fiction-litteraturens (och inte minst filmernas) dramaturgi, att man förleds tro att problemen är förhållandevis lätta att lösa.

1965–67 anordnade American Academy of Arts and Sciences en rad seminarier om framtiden, Toward the Year 2000, där en mängd forskare och intellektuella från skilda discipliner deltog (bl.a. svenske teologiprofessorn Krister Stendahl).

MIT-professorn Fred Charles Iklé sade där att den futuristiska romanen helt visst kan vägleda oss genom mera allmänna visioner om framtiden, men kanske framför allt genom att knyta ihop smådetaljer mellan mera generella framtidsscenarier, som man annars skulle missa – särskilt skulle kanske vetenskapsmän i sina fackfållor inte så lätt kunna föreställa sig dessa samband.

En annan forskare, filosofen Donald Schön, sade vid samma seminarieserie att det viktiga med framtidsförutsägelser kanske inte är att ha rätt, utan att kunna ha fel på ett konstruktivt sätt. Tonvikten, menade Schön, skulle då ligga på att finna ett sätt att värdera själva förändringsprocessen och hur man ska bete sig inför osäkra förändringar. ”By what methods can you compensate in flexibility for what you lose in accuracy?” sade han.

Pingad på Intressant.