• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

I yttrandefrihetens 251:a år

(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)

Vad är det egentligen som håller på att hända det 251:a året av vår svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftning? Plötsligt ropas det på restriktioner i den fria debatt och den fria informationsinhämtning som man trodde var en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det handlar förvisso inte om själva lagen, men det handlar om lagens anda.

Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.

Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.

Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).

Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.

Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.

Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)

En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.

Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.

Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.

Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:

”Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson.” (Aftonbladet 22/2.)

Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:

”Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter.” (Memorial 12 juni 1765.)

Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.

Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”

Karl-Erik Tallmo

Grundlagsbrotten i tryckfrihetens historia

(En artikel som publicerades som helgläsning i Dagens Samhälle den 27 december.)

I år när vi firar 250-årsjubileet av tryckfrihetsförordningen från 1766, så är det två saker som ofta sägs: Att vi haft tryckfrihet ända sedan dess och att det var unikt för Sverige att vi fick en grundlagsskyddad tryckfrihet. Men de här två påståendena är inte riktigt korrekta.

Vi har inte haft tryckfrihet hela tiden sedan 1766. Faktum är att tryckfriheten började urholkas redan efter tre månader, i mars 1767, då man förbjöd utspridandet av ”sanningslösa rykten”. Bara fram till 1810 års tryckfrihetsförordning gjordes ungefär 15 inskränkningar i tryckfriheten. Och därefter, under perioden 1810–1941, blev det cirka 12 inskränkningar.

Hur var det då med grundlagsskyddet för tryckfriheten? I 1766 års tryckfrihetsförordning står det att denna lag skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Tryckfrihetsförordningen skulle alltså betraktas som en grundlag, men frågan är: var den en grundlag? Man kan undra varför lagfäderna valde att formulera sig så svävande, istället för att säga rent ut att den var en grundlag.

Läs hela artikeln här.

Hur många människor har levt på jorden?

För en tid sedan var jag på Skogskyrkogården för första gången. Konstigt nog har jag inte varit där tidigare, trots att jag länge varit intresserad av detta världsarv, denna unika skapelse av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Dessutom ligger min farfar och farmor begravda där, och jag har länge tänkt besöka deras grav. Min kroniska ohälsa har dock satt stopp för några mera planerade utflykter dit. Nu blev det dock ett helt oplanerat besök. Jag råkade befinna mig i Sandsborg och insåg plötsligt att här ligger ju både den äldre Södra begravningsplatsen, och tvärs över vägen den berömda Skogskyrkogården.

En mycket mäktig upplevelse, som väl alla som varit där vet, den är mäktig både som landskapsanläggning och genom de arkitektoniska skapelser som finns på området, kapell, krematorium etc. Svindlande stora öppna platser – och så gravarna bland träden, ordnade i kvarter. Jag minns att jag tänkte att detta är som en stad för döda. Här ligger ungefär 100 000 personer begravda.

Skogskyrkogården i Stockholm i augusti 2015. (Foto: K-E Tallmo. © CC BY-NC-ND.)

Jag associerade också till Philip José Farmers roman Flodvärlden (To Your Scattered Bodies Go) från 1971, den första i en serie sf-romaner, där jordens samtliga döda människor från människosläktets första dagar – 36 miljarder enligt Farmer – återuppstår och samlas längs stranden till en enorm flod.

Ute vid Skogskyrkogården har väl ingen återuppstått precis, men man känner ändå en mycket stark närvaro av dessa tusentals döda. Och märkligt nog känns det inte alls kusligt. Jag har varit rädd för döden i hela mitt liv och tyckte inte om kyrkogårdar förr. Men nu har det svängt på ett märkligt sätt. Jag är fortfarande rädd för döden, men kyrkogårdarna har besynnerligt nog en lugnande effekt på mig numera.

Och apropå Philip José Farmers roman, så funderade jag på ett gammalt spörsmål: hur många människor har egentligen levt på jorden? När jag för många år sedan läste Peter Nilssons bok Stjärnvägar, så fann jag där en siffra inte så långt från Farmers. Nilsson uppskattade antalet till 40 eller 50 miljarder.

På 70-talet fanns en myt om att folkmängden på jorden då utgjorde 75 procent av alla människor som någonsin levt.

När jag gick i skolan på 60-talet fick vi lära oss att jordens befolkning var 3 miljarder. Redan 4 verkade hisnande, när det blev så 1974. Om 4 miljarder skulle ha varit 75 procent av alla människor som någonsin funnits, så skulle alltså det totala antalet ha varit cirka 5,3 miljarder. (Nu är vi 7 miljarder och ska bli 8 miljarder någon gång 2025 ungefär.)

Jag googlade lite för att se om det fanns några nyare uppskattningar av den där totala befolkningssiffran, och jag hittade bl.a. en webbsida hos Population Reference Bureau, ett amerikanskt privat statistikinstitut som sysslar mycket med befolkningssiffror.

Här är det en demograf som heter Carl Haub som beräknat att det fötts 108 miljarder människor ”since the dawn of the human race”. Och det menar han innebär att det idag lever 6,5 procent av alla som någonsin fötts. Haubs beräkning är dock knappast invändningsfri. Han utgår från att befolkningen kan spåras tillbaka till två personer (Adam och Eva?) någon gång runt år 50 000 f.Kr. Men man kan väl knappast förutsätta att jordens befolkning någonsin varit två. Och när började Homo sapiens vara endast Homo sapiens? Man brukar anse att olika tidiga människoformer blandade populationerna, så att exakt säga när ”Homo blev Sapiens” (för att nu tala med Peter Gärdenfors) torde inte vara så enkelt.

Haubs beräkning (som gjorts flera gånger med ungefär samma resultat 1995, 2002 och 2011) har citerats på många ställen, t.ex. i Scientific American, så den anses tydligen som hyfsat seriös och tillförlitlig – vilket är förvånande.

Haub har fått en del kritik dock, t.ex. på kunskapswebbplatsen Quora, där Brooklynläraren J.M. Ruby ifrågasatte Haubs metod.

Matematikern Tom Ramsey, vid University of Hawaii, har också gjort en beräkning, och även han startade med två personer. Ramsey kom fram till att 96 miljarder människor levt på jorden t.o.m. år 2000.

En stor osäkerhet är förstås hur man ska uppskatta medellivslängden vid olika tider. Haub tänkte sig tio år, medan Ramsey utgick från 25 år. Tio år kan förstås förefalla lågt, men då bör man tänka på att medellivslängden drogs ner mycket under vissa epoker pga att så många barn dog i späd ålder.

Ju mer man funderar på problemet, desto fler osäkerhetsfaktorer inser man att det finns. Det man i alla fall kan vara säker på är att dagens folkmängd inte är i närheten av att vara 75 procent av det totala antalet som någonsin fötts på jorden.

100 år med arbetslinjen

(Detta är en längre version av en artikel i Dagens Samhälle nr 1/2015. Här finns också notapparat med referenser till mina källor.)
AK-arbetare någonstans i Sverige 1921. Foto: Gunnar Lundh, Nordiska museet.
CC BY-NC-ND
Många tror att den s.k. arbetslinjen är något som den borgerliga alliansen hittade på. Några kanske vet att även socialdemokrater länge har omhuldat denna princip. Men ganska få känner till att arbetslinjen just fyllt 100 år.

Politiska, religiösa och filosofiska riktningar som framhållit arbetets värde har förstås funnits i många hundra år. Men arbetslinjen är en alldeles särskild socialpolitisk princip: för att få stöd av samhället ska arbetslösa i första hand aktiveras i existerande arbeten, och om detta inte är möjligt i särskilda arbeten som samhället skapat. Först i sista hand bör kontant understöd utan någon typ av motprestation betalas ut.

De här tankarna började kallas arbetslinjen hösten 1914, och ordet användes i de direktiv som då upprättades av den nytillsatta Statens arbetslöshetskommission.[1]

Ordet arbetslinje hade förvisso funnits långt tidigare, men inte i detta sammanhang. Slår man upp ordet i Svenska akademiens ordbok hittar man en betydelse inom järnvägsbyggnad, som syftar på en sammanhängande järnvägslinje där arbete pågår. Ordet användes även inom fysiken, för att i diagram visa hur effekt ändras över tid.

Gamla tiders luffare eller landstrykare levde inte precis i någon bekymmerslös bohemtillvaro, som man kanske kan få för sig genom filmer och böcker. Lösdrivare fängslades eller sattes i tvångsarbete på militärt disciplinerade anstalter. Fångar som inte hade möjlighet till försörjning vid strafftidens slut fick ofta sitta kvar i fängelse i åratal. Går vi ända tillbaka till medeltiden kunde man få öronen avskurna och landsförvisas. Tvångsrekrytering till krigstjänst var länge en vanlig följd för dem som inte kunde försörja sig. I 1800-talets lagstiftning kallades man ”försvarslös” (utan laga försvar) om man inte hade husbonde eller medel till sitt uppehälle, ett uttryck som sannerligen understryker att man tillhörde en utsatt grupp i samhället.[2]

Före industrialismen berodde arbetslöshet främst på missväxt eller rent personliga svårigheter (t.ex. funktionshinder), som gjorde att man inte kunde arbeta. Dessutom var säsongsarbetare periodvis sysslolösa. Under industrialismen tillkom även mera konjunkturbetonad arbetslöshet, liksom arbetslöshet p.g.a. tekniska förbättringar som rationaliserade arbetsprocesserna. Under den tidiga industriella epoken var det ännu vanligt att urbaniserade industriarbetare som blev arbetslösa flyttade tillbaka till landet igen. Detta var ett krisrecept som förordades av politiker ända in på 1900-talet.

1869 års försvarslöshetslag ersattes 1885 av en lösdriverilag, där ofrivillig arbetslöshet avkriminaliserades. 1871 års fattigvårdslag betonade dock mycket starkt att den som hade någon arbetsförmåga var skyldig att försörja sig själv. Arbetarförsäkringar, som avsåg olycksfall och arbetslöshet m.m., började komma under 1880–1890-talen. Tanken var bl.a. att arbetarna skulle slippa söka fattigvård. Mera permanent stöd från fattigvården innebar nämligen att man förlorade sina medborgerliga rättigheter och stod under fattigvårdsstyrelsens ”husbondevälde”. Man var också återbetalningsskyldig, när möjlighet till detta gavs.[3]

Det finns forskare som menar att det starka betonandet av arbete under 1800-talet innebar en sorts arbetslinje redan då, men ordet användes inte.[4] Man såg också i hög grad arbetslöshet som individens fel. Runt sekelskiftet 1900 började man dock alltmer inse att problemen kunde bero på faktorer i samhället.

Vid första världskrigets utbrott befarade den svenska regeringen, som var en opolitisk ämbetsmannaministär, att massarbetslöshet skulle utbryta, främst inom exportnäringarna. I augusti 1914 tillsatte man Statens arbetslöshetskommission (AK). Den var tänkt att vara ett rådgivande organ för kommunernas arbetslöshetskommittéer och skulle vara en tillfällig myndighet, med representanter för staten, arbetsgivar- och arbetstagarsidan. I valet mellan arbetslinjen och kontantstödslinjen förordade kommissionen tidigt arbetslinjen – åtminstone i teorin.

Statens arbetslöshetskommission (AK) höll till i Socialstyrelsens lokaler i det Hessensteinska palatset på Riddarholmen i Stockholm (nederst på bilden). AK bestod inledningsvis 1914 av åtta ledamöter under ordförandeskap av civilministern i Hammarskjölds ämbetsmannaministär, Oscar von Sydow. Vice ordförande var tidigare SJ-chefen Frits W N Pegelow med byråchefen vid Socialstyrelsen, Gunnar Huss, som sekreterare. Övriga ledamöter representerade arbetsmarknadens parter. Det löpande arbetet utfördes av Socialstyrelsens tjänstemän. Under 1921, när arbetslösheten ökat väsenligt, fick AK ett eget kansli med 35 tjänstemän. Ordförande var under denna tid först Pegelow (till 1 april 1923 då han avgick till följd av en schism mellan AK:s majoritet och ministären Branting), sedan en kort tid landshövding Gösta Malm och från 1 juni 1923 var det direktör Allan Cederborg. 1 oktober 1923 omorganiserades AK och antalet ledamöter minskades till fem. (Källa: Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. Foto: Alexandru Babos, Wikimedia, Public domain.)

Arbetslösheten under kriget blev trots allt måttlig och under denna tid delades främst kontantstöd ut. Detta var inte återbetalningspliktigt som medel från fattigvården var, och inte heller förlorade den arbetslöse sina medborgerliga rättigheter. Mer och mer försökte dock AK styra över stödet till att villkoras med arbete, först genom diknings- och skogsvårdsarbeten. Man kan säga att arbetslinjen i praktiken slog igenom vintern 1918. AK fick allt större inflytande och dess ställning som styrande och inte bara rådgivande myndighet stadfästes i en kungörelse 1921. Provisoriet blev alltmera permanent.

Det var inte arbetslösheten under kriget som blev den stora prövningen, utan den s.k. fredskrisen. 1918 steg arbetslösheten och siffrorna kulminerade i januari 1922, då 163 200 personer stod utan arbete. 63 procent av dessa fick hjälp av AK och kommunerna, drygt hälften enligt arbetslinjen och resten med kontantstöd. Intressant nog var arbetslinjen den dyrare principen. Cirka 2 000 kr per person och år kostade det att stödja en arbetslös med nödhjälpsarbete, men bara 700 kr per år att låta en arbetslös få kontantstöd (som också gavs med ett lägre belopp). Nödhjälpsarbetena blev dyrare därför att omsättningen på arbetare var större än inom vanliga företag, att avsevärd tid gick åt till inlärning av ovana, att AK betalade rese- och bostadskostnader osv. Varför var det då så viktigt för AK att driva arbetslinjen om den kostade mer?

Lite hårdraget skulle man kanske kunna säga att man ville erbjuda en hjälp som så få som möjligt skulle vilja ta emot. Nödhjälpsarbetena utgjordes ofta av hårt vägarbete eller stenarbete långt från hemorten, med en ersättning som låg under den lägsta grovarbetarlönen. Till sådana arbeten skickades ibland även tjänstemän som var helt ovana vid kroppsarbete. Många som hade den minsta möjlighet att klara sig ändå sökte aldrig hjälp, eller hoppade av nödhjälpsarbetena. Arbetslinjen var tänkt att fostra de arbetslösa att ”lära sig inse arbetets värde och nytta”, som det står i AK:s egen historieskrivning från 1929.[5] De långa avstånden till nödhjälpsarbetena var ofta kontraproduktivt; de arbetslösa isolerades från hemortens arbetsmarknad.

Kraven på ett nödhjälpsarbete hade vissa likheter med förutsättningarna för våra tiders Plusjobb och Fas-3-jobb. Arbetet skulle vara allmännyttigt men inte gälla något som snart skulle komma att utföras på den öppna marknaden, och arbetskostnaden (och inte t.ex. material) skulle vara den största utgiften. Inte heller skulle någon större yrkesskicklighet vara nödvändig.[6]

Redan 1922 ansåg AK att man behövde göra hjälpen mera restriktiv. Att anslagna medel inte räckte torde delvis ha berott på att tillämpningen av arbetslinjen var så kostsam. Man försökte nu begränsa hjälpen genom hård individuell prövning och direkt avstängning av hela yrkesgrupper – samt kvinnor, som inte ansågs ha särskilt stora arbetslöshetsproblem. 1923 avstängdes alla arbetslösa, utom de från gruv- järnbruks-, verkstads- och varvsindustrin samt f.d. affärsanställda. Detta var fortfarande branscher som ansågs drabbade av konjunkturen.[7] Ytterligare en besparingsmetod var att utesluta alla som inte var familjeförsörjare. Redan tidigare var det svårt för ensamstående arbetare att få stöd, men nu blev det i princip omöjligt. De torde ha hänvisats till fattigvården.[8]

I utredningen om anordnande av allmänna arbeten (SOU 1925:29) skriver sakkunniga inom Socialdepartementet att hänvisning till allmänna arbeten ”innebär för den enskilde intet som helst förödmjukande moment, och erfarenheten synes utvisa, att känslan av att göra rätt för sig genom utförande av nödhjälpsarbete verkligen uppskattas av de arbetslösa”.[9] Men missnöjet med AK-arbetena var stort bland arbetarna. Man skrev vädjande brev till kommissionen om olika missförhållanden, oftast utan att bli hörda. Ibland strejkade man också, fast det med stor sannolikhet medförde avstängning.[10]

Muren vid Skogskyrkogården. Foto: Arkitektur- och Designcentrum. CC PD.

Nödhjälpsarbetarna byggde en hel del minnesvärt, t.ex. muren runt världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm. Men mest var det vägar. 1921–1934 byggdes 7 164 kilometer väg. 1927 beräknade Stockholms stadsfullmäktige att nödhjälpens vägar kostade 27 kronor per meter, medan vägar som byggdes marknadsmässigt kostade 10 kronor per meter.[11]

Politiskt rådde det förvånansvärt stor enighet om denna synnerligen restriktiva arbetslöshetspolitik, både i riksdagen och till en början också inom AK. Man var enig med nationalekonomerna om att låga löner var bästa sättet att bekämpa arbetslösheten.[12] Högerpolitiker ville hålla nere ersättningarna för att undvika att det skapades en armé av ”yrkesarbetslösa”.[13] Men också socialdemokraterna menade att låga löner skulle göra så att företagens pengar räckte till att anställa fler. Man medverkade t.o.m. till att sätta in kommunala nödhjälpsarbetare som konkurrerade med reguljära kommunalarbetare och därigenom pressade ned lönerna. Det var främst den yttersta vänstern som krävde att nödhjälpsarbetena (som fr.o.m. 1926 kallades reservarbeten) skulle ha avtalsenliga löner.[14]

Inom den reformistiska arbetarrörelsen fanns en kluvenhet; SAP var inledningsvis positivt till arbetslinjen, men facket ville stödja dem med arbete, inte dem som var arbetslösa. Nils Unga skriver i sin bok ”Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912–34” att när facket och partiet till sist nått en samsyn, så hade man två strategier gentemot arbetslinjen. Först och främst argumenterade man för att ersätta den med kontantstödslinjen, t.ex. under 1927 års riksdag, men man fick inget gehör för det. I andra hand ville man modifiera arbetslinjens tillämpning. I åtskilliga socialdemokratiskt styrda kommuner införde man nu reservarbeten med avtalsenliga löner – men man tillät inte arbete på heltid.[15] Därigenom behöll man i stort sett status quo vad gällde stödets storlek, men tillfredställde det fackliga kravet på riktig lön. På riksplanet infördes denna stödform gradvis 1931–34, och den fick nu namnet beredskapsarbete. Arbetena kunde inte bara bedrivas i offentlig regi utan även i privat.[16]

Vissa konflikter kring politiken uppstod dock. När gruvarbetarna i Stripa i Västmanland gick i strejk 1925, begärde gruvbolaget att AK skulle anvisa arbetslösa till arbete i gruvan. Enligt ett konfliktdirektiv från 1922 fick man inte göra detta vid allmänna konflikter; däremot vid lokala. Den socialdemokratiska regeringen ansåg visserligen att Stripakonflikten var av lokal karaktär, men man ansåg ändå inte att hänvisning av arbetslösa till gruvan skulle få ske. Riksdagen gick emot regeringens beslut vilket ledde till regeringens avgång. Sammansättningen av AK ändrades också. LO drog sig ur, och mellan juli 1927 och oktober 1933 företrädde AK:s ledamöter enbart staten, dock med experter till hands från arbetsgivar- respektive arbetarsidan.[17]

Tiden 1930–1970 såg många socialpolitiska reformer. Arbetslöshetskassor hade funnits länge, men 1934 trädde staten in med en (fortfarande frivillig) arbetslöshetsförsäkring via s.k. erkända arbetslöshetskassor. Obligatorisk sjukförsäkring kom 1955. Fattigvården blev socialhjälp 1956. Både socialförsäkringen och sjukförsäkringen skulle ha bortre parenteser och karensdagar m.m., som i folkuppfostringens namn skulle avskräcka folk från att överutnyttja förmånerna. Här fanns alltså en tendens till arbetslinjetänkande, men det genomsyrade inte hela socialförsäkringsområdet på det sätt som det skulle göra på 1990-talet.

LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn argumenterade vid 1950-talets början för ”den fulla sysselsättningen”, vilket innebar att man bejakade en närmast darwinistisk utslagning av lågproduktiva företag till förmån för de högproduktiva. På vägen mot den fulla sysselsättningen skulle man alltså tvingas acceptera en viss arbetslöshet. Idén att underlätta strukturomvandling var inte ny – liberalen och senare socialdemokraten Edvard Wavrinsky ansåg redan vid 1900-talets början att det var en av arbetsförmedlingarnas viktigaste uppgifter att slussa arbetskraft från föråldrade till modernare företag.[18]

Socialvårdskommittén utredde tanken på en lång rad socialpolitiska försäkringar i ett samordnat skydd, och man satt länge, 1938–51, och producerade betänkanden i 19 volymer. Kommittén var helt inne på arbetslinjen och förespråkade inkomstbortfallsprincipen istället för en enhetlig ersättning för alla. Annars, menade man, var risken att låginkomsttagare skulle bli överförsäkrade och det skulle då saknas incitament för dessa att arbeta. En stor del av kommitténs idéer kunde inte genomföras; det blev ingen obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, men den obligatoriska sjukförsäkringen kom alltså 1955.

När nu en närmast calvinistisk (inte luthersk, för Luther var en rätt avslappnad livsnjutare) arbetsmoral präglat oss under så lång tid, kan man fundera på arbetslinjens direkta motsats: visionerna om ett behagligare liv för folkflertalet, tankarna på medborgarlön, ”folkbidrag” etc. Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många utopister, hade ofta högtflygande idéer om hur människans liv skulle utveckla sig i framtiden. Automationen skulle kanske frigöra oss alla från åtminstone mindre önskvärda typer av arbete. Men tanken på alltför mycket fritid har ofta varit skrämmande för vissa makthavare. Tänk bara på hur debatten gick på 30-talet kring två veckors lagstadgad semester och hela idén kring ledighet som den lades fram på en utställningen om fritid i Ystad 1936. De flesta var positiva till att människor kunde erbjudas ett bekvämare liv och möjlighet till vila, men röster höjdes också för att samhället måste fylla folks fritid med nyttiga sysselsättningar. Här tittade alltså arbetslinjens folkfostrande drag fram igen.

Tidvis har också tanken uppstått att slopa stora utgifter för transfereringar och administration i samband med olika behovsprövade stödåtgärder och istället erbjuda en garantiinkomst till alla. Särskilt efter Låginkomstutredningen 1970 återkom den diskussionen, och den togs även upp i Socialutredningen 1974. Här kan man säga att arbetslinjen fick en något mjukare framtoning. De gamla idealen gällde visserligen, men man talade mera om fritt valt arbete och arbete som rättighet. Utredningen föreslog heller inte någon medborgarlön, utan något betydligt blygsammare; man skulle erbjuda en smidig övergång för arbetslösa utan försäkring till socialbidragstagande. En proposition kom 1980, men förslaget vann inte tillräckligt gehör.

Under 1990-talets kris började det åter talas mera om arbetslinjen, både från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Disciplinering och kontroll blev åter det viktiga, och det gällde nu inte bara arbetslösa, utan även t.ex. långtidssjukskrivna och socialbidragstagare. Ingela Thalén, socialdemokratisk socialminister, sa i riksdagen i maj 1991 att man kan säga ”att arbetsmarknadspolitiken sedan länge har varit inriktad på just arbetslinjen. … Arbete skapar självförtroende och självkänsla och arbetslöshet skapar det motsatta. Samma synsätt vill vi skall prägla och genomsyra socialförsäkringssystemet.” I oktober 1991 uttryckte Mona Sahlin sin glädje i riksdagen över ”att arbetslinjen skall fortsätta gälla”, vilket den då nytillträdda regeringen Bildt försäkrat.[19]

1996 var det s-regering igen, och den lade i september fram en proposition om sjukpenning och förtidspension (Prop. 1996/97:28), där man skrev att det var viktigt att ”stärka arbetslinjen” samt att partiell arbetsförmåga skulle tas till vara: ”Om en försäkrad har svårigheter att ta till vara den arbetsförmåga han eller hon har kvar, … är detta i första hand ett arbetsmarknadsproblem.” Och den partiellt arbetsförmögne skulle söka arbete på hela den nationella arbetsmarknaden.

Ungefär samtidigt gav Försäkringskassan ut en skrift av läkaren Lars Englund, ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. I den kom han fram till att ”det finns inget samband mellan grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga!”.[20] Fr.o.m. nu skulle myndigheterna alltmer betrakta sjuka helt enkelt som arbetssökande, men med lite speciella behov.

Malin Junestav, doktor i ekonomisk historia, skrev i en rapport 2007 om förändringarna under 1990-talet att de ”var så pass omfattande att vi kan tala om ett regimskifte. Samhällskontraktet, avseende relationen mellan medborgare och stat, skrevs i väsentliga stycken om” (Rapport 2007:4 från IFAU.)[21]

Den 18 juni 2004 intervjuade Dagens Nyheter under rubriken ”Allt fler får nej till sjukpenning” Cecilia Udin, utredare på Riksförsäkringsverket, som berättade att man nu ifrågasatte rätten till sjukpenning redan från början, så att sjukskrivna aldrig skulle hinna få någon ersättning. Det ansågs bättre, eftersom man då kan ”sätta igång och jobba direkt och undvika passivisering”.[22]

När vårbudgeten 2004 presenterats av Bosse Ringholm skrev Dagens Nyheter att han inte nämnde ”att staten räknar med att spara 350 miljoner kronor genom en hårdare tillämpning av reglerna för arbetslöshetsförsäkringen, bland annat vilka jobb en arbetslös måste acceptera”. I augusti samma år skrev Wanja Lundby-Wedin ett kritiskt brev till regeringen med krav på att 150 000 personer skulle beredas plats i arbetsmarknadspolitiska program under år 2005.[23] (I oktober 2005 rapporterade Dagens Nyheter att 45 000 personer då deltog i den s.k. aktivitetsgrantin.)

Vid socialdemokraternas partikongress i oktober–november 2005 fick partistyrelsen mothugg på åtta punkter. Ombuden vände sig bl.a. mot AMS’ rigida regelverk, man anklagade även AMS för att syssla med lönedumpning inom ramen för aktivitetsgarantin.[24]

Socialdemokraten Anna Hedborg ansvarade för en rad utredningar på socialförsäkringsområdet under denna tid. En av dem, ”Mera försäkring och mera arbete” (SOU 2006:86), lades fram just när alliansregeringen tillträtt. Anna Hedborg går emot en för ”mjuk sjukförsäkring” för att minska sjukfallstiderna: ”En förändring vi bedömer som närmast oundgänglig är att en tydlig tidsgräns sätts för sjukpenningen.” I utredningen står också: ”Det räcker inte med att ha som ambition att matcha dem som vill arbeta med dem som vill anställa. Arbetsmarknadspolitiken måste också ha ett uppdrag att mobilisera arbetskraft och arbetsförmåga som i dag döljs inom sjukförsäkringen …”.[25] Detta är social ingenjörskonst, där man med lagstiftning tror sig kunna korta ned sjuktider, oavsett människors faktiska hälsostatus.

Arbetslivsinstitutets dåvarande generaldirektör, socialdemokraten Mikael Sjöberg (som blev chef för Arbetsfömedlingen 2014) föreslog i en debattartikel i Dagens Nyheter i februari 2006 att vår alltför generösa sjukförsäkring borde stramas åt:

Frågan är ändå om det inte är dags att diskutera sjukskrivningsperiodernas längd. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har någon bortre gräns för sjukskrivningsperioden och till det kommer att ersättningsnivåerna är mycket generösa. Man bör kunna trappa ner ersättningsnivåerna efter en viss tid och i stället genom stöd stimulera till att få tillbaka fler i arbetskraften.[26]

Alliansregeringen fortsatte det reformarbete av socialförsäkringarna som inletts under s-tiden. T.ex. genomförde man 2008 den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, som Anna Hedborg föreslagit 2006.[27]

Anna Hedborg fick nu också förtroendet att leda ännu en utredning om begreppet ”arbetsförmåga” (SOU 2009:89), där för övrigt nyssnämnde Lars Englund medverkade som sakkunnig. På sidan 106 står det: ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete”, men man tillfogar att för att ett arbete ska vara meningsfullt måste man förstås kunna uppnå någon grad av produktivitet och någon måste vara beredd att betala för utförandet.[28]

Den utvidgade tillämpningen av arbetslinjen medförde också att vissa nygamla uttryck blev vanliga i debatten. Begreppet ”utanförskap” hade använts i kampanjen för ett svenskt EU-medlemskap, men kom nu att handla om att stå utanför arbetsmarknaden, i t.ex. ”passiv” sjukskrivning. Ministrar uttalade sig nu som om försäkringsersättning och bidrag var samma sak – plötsligt ansågs alla som fick någon form av utbetalningar ”leva på bidrag”. Man refererade ofta till ”frånvaron” utan att precisera om man menade sjukfrånvaro; det lät ibland som om man talade om skolkande ungdomar.

Åtgärderna mot arbetslöshet på 2000-talet har varit rätt snarlika från både höger och vänster. Aktivitetsgarantin hette den s-märkta reformen år 2000, Jobb- och utvecklingsgarantin de borgerligas 2007. Plusjobb infördes 2006 och var Socialdemokraternas kortlivade motsvarighet till Fas-3 som kom året efter. Nyligen lanserade den rödgröna regeringen s.k. Extratjänster, som liknar det tidiga 1930-talets reservarbeten, där inte heller heltidsarbete tilläts.

Man kan nog summera arbetslinjens 100 år som så att disciplinering, rättigheter och skyldigheter, morot och piska, funnits hela tiden, men tonvikten har skiftat genom åren. Sedan 1990-talet har de moraliska (för att inte säga moraliserande) argumenten vunnit ny styrka, och arbetslinjen tillämpas nu även på sjukförsäkringen, ja även skatte- och migrationspolitiken har färgats av arbetslinjetänkandet. Från 1800-talet har synsättet återvänt att arbetslöshet till stor del beror på den enskilde och inte främst på samhället eller näringslivet. Är man arbetslös, så har man helt enkelt inte sökt tillräckligt många jobb, även om man sökt tusentals.

I höstas trodde vissa borgerliga debattörer att arbetslinjen i och med den rödgröna regeringens politik fick nådastöten. Och det nuvarande parlamentariska läget är ju minst sagt osäkert. Blir arbetslinjen 101 år också, kan man undra. Troligen, den har varit anmärkningsvärt seglivad. Visst har den tolkats olika, men alla har bekänt sig till den. Den har helt enkelt varit en del av den s.k. svenska modellen. Följdriktigt så står det i en av Socialförsäkringsutredningens småskrifter från 2005 att ”arbetslinjen är i svensk politik som mammas köttbullar”.[29]

Karl-Erik Tallmo

Noter:
(De flesta SOU:er som nämns i noterna kan man finna på webben på KB eller på regeringens webbsida.)
1) Det svenska samhället och arbetslösheten 1914-1924, Statens arbetslöshetskommission, 1929. s. 112. [Tillbaka]
2) Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, uppslagsordet ’lösdrifvare[Tillbaka]
3) Jonas Olofsson, ”Arbetslinjen i historisk belysning”, SOU 1996:151, s 9. [Tillbaka]
4) Jonas Olofsson skriver i a.a.: ”Arbetslinjen formulerades redan vid 1800-talets mitt. Därmed förändras perspektivet på det tidiga 1900-talets arbetslöshetspolitik. Såväl den socialdemokratiska motionen till 1912 års riksdag som de expansionistiskt inriktade beredskapsarbeten som utvecklades under 1930-talet ingick i en längre arbetslöshetspolitisk tradition.” (s 17.) [Tillbaka]
5) Det svenska samhället och arbetslösheten 1914–1924, Statens arbetslöshetskommission, 1929, s. 390. [Tillbaka]
6) Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914–1935, SOU 1936:32, s. 36. [Tillbaka]
7) Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912–34, 1976, s. 79. [Tillbaka]
8) Lena Eriksson, Arbete till varje pris: Arbetslinjen i 1920-talets arbetslöshetspolitik, 2004, s. 110. [Tillbaka]
9) SOU 1925:29, s. 58. [Tillbaka]
10) Eriksson (2004) s. 205 ff. [Tillbaka]
11) Eriksson (2004) s 170. [Tillbaka]
12) Eriksson (2004) s. 28, 186f, 233; Unga (1976) s. 27ff. [Tillbaka]
13) Sven Wall citeras i Eriksson (2004) s. 156. [Tillbaka]
14) 1926 enl. Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, uppslagsordet ’arbetslöshet’ i suppl. bd 1 (1935). SOU 1936:32 hävdar annars att det kallades reservarbeten redan 1918 (s. 35). [Tillbaka]
15) Unga (1976), s. 131. [Tillbaka]
16) Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914–1935, SOU 1936:32, s 67. [Tillbaka]
17) a.a., s. 23, 30f. [Tillbaka]
18) Jonas Olofsson, ”Arbetslinjen i historisk belysning” SOU 1996:151, s 12, 15. [Tillbaka]
19) Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:119 Måndagen den 27 maj 1991;
Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:11 Onsdagen den 16 oktober 1991. [Tillbaka]
20) Lars Englund, Är sjukdom ett bra skäl att bli sjukskriven?, Försäkringskasseförbundets förlag, 1997, s. 6. [Tillbaka]
21) Malin Junestav, Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden: politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Rapport 2007:4, s 54. [Tillbaka]
22) Annika Carlsson, ”Allt fler får nej till sjukpenning” (rubrik på webben ”Nej till sjukpenning fortsatt vanligt”), Dagens Nyheter 18 juni 2004 (på webben 17 juni 2004). [Tillbaka]
23) Göran Eriksson, ”Tuffare tag väntar arbetslösa”, Dagens Nyheter, 15 april 2004, Cecilia Jacobsson, ”LO kräver krafttag mot arbetslösheten”, Dagens Nyheter, 12 augusti 2004. [Tillbaka]
24) Tove Nandorf, ”Storstryk för regeringen i arbetsmarknadspolitiken”, Dagens Nyheter, 31 oktober 2005. [Tillbaka]
25) Mera försäkring och mera arbete, SOU 2006:86, s. 95, 131. [Tillbaka]
26) Mikael Sjöberg, ”Sätt tidsgräns för sjukskrivningarna”, Dagens Nyheter, 9 februari 2006. [Tillbaka]
27) Regeringen Reinfeldt lade 2008 fram propositionen 2007/08:136 om en reformerad sjukskrivningsprocess, som till stora delar byggde på Anna Hedborgs utredning 2006:86. Propositionen antogs av riksdagen den 4 juni 2008 och den nya lagstiftningen trädde i kraft 1 juli samma år. Regeringen tvingades dock backa 2011 eftersom förändringen inte blivit helt lyckad utan ”enskilda personer har kommit i kläm” (Ulf Kristersson m.fl., ”Så här vill vi i alliansen förbättra sjukförsäkringen”, Dagens Nyheter, 11 april 2011). Departementsskrivelsen Ds 2011:18 resulterade i vissa lagändringar. [Tillbaka]
28) Gränslandet mellan sjukdom och arbete, SOU 2009:89, s 106, 118. [Tillbaka]
29) Anna Fransson, Annika Sundén m.fl., Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring nr 4, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 6. [Tillbaka]

Guillou och Förintelsen – en oprecis debatt

Nog blev det en besynnerlig debatt i medierna om vad man visste och inte visste om nazisternas illdåd under andra världskriget, med anledning av en intervju med Jan Guillou i SvT. Jag tyckte debatten var skev redan från början, men sedan spårade den ur helt.

Det hela började med ett uttalande som Jan Guillou gjorde den 1 september i Gomorron Sverige i SvT med anledning av sin nya bok, ”Att inte vilja se”.

Han sade i intervjun att ”ett vanligt påstående är att jodå, särskilt borgerligheten visste minsann exakt vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.” Guillou tillade att det ”var en oerhörd skillnad mellan de som var för Tyskland och de som var nazister”. Guillou menade, om jag tolkade honom rätt, att främst den tyskvänliga borgerligheten inte visste ”vad som pågick” förrän efter maj 1945, då hela vidden av förintelselägren avslöjades, bl.a. genom att ett omfattande bildmaterial publicerades.

Karin Kvist-Geverts, Ola Larsmo, Helene Lööw och Elisabeth Åsbrink skrev efter detta en debattartikel (Dagens Nyheter 2 september) och menade att Guillou ”vräkte ur sig grova felaktigheter”. I en senare debatt i SvT:s Aktuellt den 3 september anslöt sig även Henrik Arnstad. En rad debattinlägg av skiftande kvalitet publicerades sedan av Klas Åmark, Mattias Tydén, Elisabeth Åsbrink, Torbjörn Tännsjö, Olle Svenning m.fl.

Guillou talade alltså om att veta ”vad som pågick” i Nazityskland och i de ockuperade länderna. Menade han då judeförföljelser i allmänhet eller menade han det som skedde i utrotningslägren? Eftersom han ställde den här förmenta ovetskapen i kontrast till vad som uppdagades i maj 1945, så förefaller det rimligt att anta att han syftade på att åtminstone en stor del av den tyskvänliga borgerligheten inte kände till förintelselägren medan kriget pågick. Alldeles glasklart var det inte. När sedan Guillous motståndare inte heller klart definierade vad de talade om och vilken tidsperiod de avsåg, så var det som gjort för att man skulle tala förbi varandra.

Vidkun Quisling på ett klistermärke som användes i kampen mot ockupanterna av den norska motståndsrörelsen. Efter krigsslutet dömdes Quisling till döden och arkebuserades i oktober 1945.

Detta gällde vad Guillou sade i TV. Men han hade också uttalat sig på Piratförlagets webbsida den 3 september. Där formulerar han sig lite annorlunda: ”allt snack som jag har hört i hela mitt liv att ’svenskarna visste visst vad som skedde i förintelselägren’ är fel. Jag anser mig kunna bevisa att svenska folket inte hade några väsentliga kunskaper förrän i maj 1945 när kriget var slut.” Här talar han alltså om vad svenskarna visste generellt, inte bara om en tyskvänlig del av befolkningen. Men han syftar på förintelselägren, vilket vissa av hans debattmotståndare bortser från, han talar inte här om judeförföljelser i allmänhet. Han säger inte heller att man inte visste något alls, utan att svenska folket inte hade några ”väsentliga kunskaper”.

Karin Kvist Geverts säger i Gomorron Sverige den 3 september att Guillous fel består i att man ”inte kan påstå i allmänhet att man i Sverige inte kände till vad som pågick i Nazityskland”. Nu föreföll ju inte Guillou i TV-programmet tala om saken i allmänhet utan när det gällde den tyskvänliga borgerligheten.

Henrik Arnstad säger i debatten med Guillou i Aktuellt att ”Förintelsen var den största nyheten i Sverige under 1942”. Här måste man fråga sig vad han menar med största nyheten i Sverige. Menar han Hugo Valentins artiklar och några till i kraft av deras oerhörda ämne eller menar han att de flesta tidningar i Sverige fylldes av artiklar om Förintelsen 1942?

Menar han det senare, så tvivlar jag på att det stämmer. Ett annat avsnitt i Aktuellts debatt visar också hur lätt saker blandas ihop. Arnstad säger när man diskuterar deportationen av judar från Norge 1942 ”Förintelsen av norska judar”, men han blir rättad av programledaren till att säga ”deportationen av norska judar”. Det är bekant att många svenskar reagerade starkt mot deportationen. Några tidningar skrev att man kunde ana vilket öde judarna gick till mötes. Några fruktade uppenbarligen det värsta utan att direkt skriva det explicit. Dagens Nyheter skrev t.ex. ”Vad som där [i Polen] väntar dem kan med ledning av tidigare beskrivningar rörande tillståndet i ghettona anas i sina huvuddrag, även om det inte låter sig i detalj förutsägas. […] Blott och bart för sin härkomsts skull har dessa människor summariskt förpassats till en tillvaro av lidanden och umbäranden som för många av dem måste betyda döden.” (DN 27 november 1942.) Social-Demokraten skrev 29 november: ”Ingen utomstående vet med säkerhet, vilket öde som väntar dessa tvångsförflyttade. Man vet endast att de gå mot dagar, höljda i mörker, att ghettot i dess mest skrämmande form blir deras lott.”

Karin Kvist-Geverts säger i slutet av intervjun i Gomorron Sverige den 3 september att ”det här är någonting som är allmänt känt, det är … alla tidningar skriver om det här, i mer eller mindre stor grad naturligtvis”. Här gör hon alltså detsamma som hon anklagar Guillou för: säger generellt vad alla visste. Fast hon preciserar inte vad ”det här” är för något. Är det deportationen av norska judar eller är det Förintelsen som helhet?

Jag är övertygad om att ingen i den här debatten vill försvara nazister eller deras medlöpare. Dock tycker jag att diskussionerna varit väldigt oprecisa. Båda sidor talar om deportationer, judeförföljelser och förintelse, utrotningsläger etc. utan att klargöra när man talar om vad. Att judar förföljdes av nazisterna var ju känt redan vid tidigt 30-tal. Koncentrationslägren var också kända då. Och med ”kända” menar jag att en hyfsat beläst tidningsköpande allmänhet hade hört talas om detta, även om en del av dessa säkerligen inte trodde på det. Massarkebuseringar var också kända redan under de första åren av kriget, medan det dröjde innan utrotningslägren blev kända – de började användas av nazisterna ungefär 1941–42. Man måste alltså försöka precisera vem som visste vad om de olika stegen i judeförföljelserna – eller åtminstone erkänna att ett sådant kunskapsteoretiskt problem finns. Var det diplomater, journalister eller folk i allmänhet? Eller politiskt engagerade människor – till vänster och till höger? T.ex. råkade den svenske diplomaten Göran von Otter av en händelse i augusti 1942 stöta ihop med Kurt Gerstein, en SS-officer som ville berätta för världen vad som skedde i förintelselägren. Frågan är dock hur långt den informationen nådde. (Se även bildtext nedan.)

Bilden ovan visar ett avsnitt ur den engelska översättningen (se länk) av den s.k. Gersteinrapporten från Nürnbergrättegångarna. SS-officeren Kurt Gerstein hade den 19 augusti 1942 varit på inspektionsbesök i lägren Belzec och Treblinka i Polen och fått se hur tusentals judar gasades ihjäl, hur de piskades, hur deras tillhörigheter stals osv. I Warszawa stötte han på den svenske diplomaten Göran von Otter, när de båda letade efter sovplats på tåget till Berlin. Gerstein berättade för von Otter om vad han varit med om de senaste dagarna och önskade att detta skulle rapporteras till den svenska regeringen och vidare till de allierade. Det är inte helt klarlagt hur mycket som nådde fram, men Gerstein meddelade vid Nürnbergrättegångarna att von Otter senare sagt honom att han rapporterat saken till Sveriges regering, ”a report which, according to him, had a strong influence on the relations between Sweden and Germany”. Göran von Otter berättade om mötet med Gerstein i ett svenskt radioprogram den 19 augusti 1963, gjort av Günther Stiel, med titeln ”Hör rösten av en som ropar i öknen”. Enligt programmet belades von Otters uppgifter med sekretess. Här finns ett kort ljudklipp med von Otter.

Man måste alltså ställa frågan: vem visste vad om Förintelsen – och när?

I TV talade Guillou om den tyskvänliga borgerligheten, och där kan man nog ge honom delvis rätt, och det är då viktigt att göra denna distinktion: avser man mer eller mindre opolitiska människor med intresse för tysk kultur eller menar man Tysklandsvänner som också var nazistsympatisörer? Och i TV den 1 september gjorde Guillou fortfarande det. Men i ett genmäle i Dagens Nyheter den 11 september skriver dock Guillou plötsligt något helt annat än han sagt tidigare, som ställer allt på ända: ”Alltså, i Sverige började man inte veta förrän i april 1945, oavsett om man var reporter på Se, politiker, docent eller (med)borgare i största allmänhet.” – och detta till råga på allt i en artikel där Guillou just skrivit att tidningen Se skrev om Förintelsen i april 1944.

(Se vidare fotnot nedan, tillagd i juli 2015.)

Hugo Valentins artiklar

I det följande tänkte jag gå igenom något av vad som skrevs i bl.a. Judisk krönika, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Dagens Nyheter och just bildtidningen Se, som jag råkar ha en nära nog komplett samling av från krigsåren.

Man kan få en ganska god bild av kunskapsläget i Sverige genom att se till de artiklar som Hugo Valentin skrev – dessa har ju också debattörerna ofta refererat till.

Förintelse och utrotning talades det om redan 1933–34 men inte riktigt i den bemärkelse som vi lägger i orden idag. Hugo Valentin skrev t.ex. följande i Judisk krönika i september 1933:

Det är svårt att fatta sig kort, då det gäller det nazistiska förintelsekriget mot Tysklands vapenlösa judar under de sista månaderna. Men om ett äro alla ense, som verkligen känna förhållandena där: att tillståndet bland judarna är långt fasansfullare, än vad som vanligen framgår av tidningarnas skildringar. Alla, som undertecknad talat med, judar och icke-judar, som vistats i Tyskland under sommarmånaderna och studerat förhållandena, ha enstämmigt intygat detta. […] Den nazistiska judepolitiken under de sista månaderna kan utan större överdrift betecknas som en snabbt fortskridande utplundring och som en oblodig pogrom.

Han återkommer i samma tidskrift hösten 1935 och skriver att Hitler och Streicher helt enkelt åsyftar ”de tyska judarnas utrotande, framför allt genom mass-självmord.” Tanken är att nazisterna med kränkningar och förtal driver judarna till den yttersta förtvivlan. I mars 1937 skriver Valentin (åter i Judisk krönika):

Utrotningskriget mot judarna har de sista månaderna tilltagit i styrka. Det föres numera öppet med understöd av statsmyndigheterna, särskilt Gestapo, alltså ej blott av partimyndigheterna under statsmaktens passivitet. Det öppet förkunnade målet är att utesluta judarna även från näringslivet, det sista område, där de hittills fått vara verksamma.

Under 1938 och 1939 förekommer flera skildringar av förföljelser, misshandel och mord på judar. Kristallnatten blir en väckarklocka för många, och 1939 publicerar Judisk krönika en ögonvittnesskildring av hur det är att leva i ett koncentrationsläger. Texten berättar om hur människor piskas, torteras och avrättas. Man skrev under 1940–41 om hur tusentals judar avrättades i de ockuperade områdena i öst. Den 2 april 1942 berättade Svenska Dagbladet att 1 200 judar dött under tvångsarbete i svavelgruvor i Österrike. I maj kom en rapport från det judiska socialistpartiet i Polen, Bund, som talade om fysisk utrotning och att 700 000 judar skulle ha dödats. I juni uppskattade Daily Telegraph att antalet dödade polska judar uppgick till en miljon. Det dröjde dock till hösten innan detta gav eko i svenska tidningar. Hugo Valentin skrev nu den artikel som kanske blivit mest känd i detta sammanhang, ”Utrotningskriget mot judarna” den 13 oktober 1942 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han inleder med en historik över judeförföljelserna under 1930-talet och skriver sedan:

Världskriget bröt ut, och nazisterna begynte erövra den europeiska kontinenten, som de efter vunnen seger ämna förvandla till ett av dem själva behärskat ”storrum”. I detta skall det icke finnas några judar. I sitt stora anförande vid krigsutbrottet 1939 proklamerade Hitler deras utrotning som den nazistiska judepolitikens mål, f.ö. i ordalag, som han under åhörarnas jubel återupprepade i sitt stora tal för några dagar sedan. ”När judendomen igångsätter ett världskrig för utrotning av Europas ariska folk, komma icke de ariska folken att utrotas utan judendomen”.
Åtgärderna i de av Tyskland beroende, resp. av Tyskland ockuperade länderna visa, att han avser att förverkliga programmet.

Valentin nämner också siffran 700 000 som ju angivits i flera tidningar under sommaren:

I vad mån den östjudiska civilbefolkningen reducerats genom direkta pogromer och massavrättningar är ännu svårt att fastställa. Det statistiska materialet är nämligen ännu ytterst bristfälligt och svåråtkomligt. Enligt informationsministern Mr. Brendan-Bracken (den 9 juli 1942) skall antalet av nazisterna direkt dödade polska judar belöpa sig till cirka 700,000, en siffra, vars riktighet dock bestritts från tyskt håll. […] Under sista tiden har, såsom även framgått av meddelanden i svensk press, det nazistiska utrotningskriget mot judarna framkallat en stark motrörelse dels från katolskt och protestantiskt kyrkligt håll, dels från de ickejudiska befolkningarna i underkuvade länder.

I sin artikel nämnde inte Valentin utrotningslägren och inte heller använde han ordet förintelse. Eskilstuna-Kuriren refererade dock till Valentins artikel den 21 oktober och använde då ordet förintelse: ”Man skulle önska, att var och en ville taga del av dess innehåll och sedan söka sätta sig in uti de människors belägenhet, som äro föremål för den systematiska förintelse, författaren skildrar.”

Den 17 december läste brittiske utrikesministern Anthony Eden som svar på en fråga i underhuset upp en deklaration som gjorts av de allierade länderna, där man säger:

the German authorities, […] are now carrying into effect Hitler’s oft repeated intention to exterminate the Jewish people in Europe. From all the occupied countries Jews are being transported, in conditions of appalling horror and brutality, to Eastern Europe. In Poland, which has been made the principal Nazi slaughterhouse, the ghettoes established by the German invaders are being systematically emptied of all Jews except a few highly skilled workers required for war industries. None of those taken away are ever heard of again. The able-bodied are slowly worked to death in labour camps. The infirm are left to die of exposure and starvation or are deliberately massacred in mass executions. The number of victims of these bloody cruelties is reckoned in many hundreds of thousands of entirely innocent men, women and children.

Deklarationen säger också att man ”condemn in the strongest possible terms this bestial policy of cold-blooded extermination”. Uttalandet refererades av flera svenska tidningar, och på nyårsafton 1942 skriver så Hugo Valentin också om det i en andra artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, under rubriken ”Världshistoriens största judepogrom”:

Den engelska regeringen besitter givetvis goda informationer om vad som skett och sker med judarna i de av tyskarna besatta områdena, men en detaljerad kunskap om vad som tilldrager sig bakom den järnridå, som skiljer dessa från det övriga Europa, äger den naturligtvis icke. Uppgifterna i den även för allmänheten tillgängliga litteraturen om de ohyggligheter som sägas försiggå i ”Europas skräckkammare”, äro givetvis svåra att kontrollera. Det gäller inte minst skildringarna av de fasor, under vilka massavrättningarna av judar sägas försiggå. Däremot kan det icke betvivlas, att sådana massmord sedan en lång tid tillbaka verkligen försiggå systematiskt och i stor skala, och att varje ord i ovannämnda försiktigt hållna deklaration är med sanningen överensstämmande.

Vänstertidningen Arbetar-Posten hade dagen före en ännu mera explicit artikel:

För ett par veckor sedan överlämnade polske utrikesministern i London, en till de allierade regeringarna riktad not vari förklaras att det varje dag föres 7,000 judar, män, kvinnor och barn, till speciella ’avlivningsläger’ som tyskarna upprättat i Polen. I noten omtalas att Himmler, den tyska nazistregeringens polisminister, givit order att hälften av den judiska befolkningen i Polen skall avlivas före utgången av december månad. Avdagatagandet började redan i våras och har sedan genomförts med metodisk grundlighet.

Efter detta råder det således ingen tvekan om att det judiska folket utsattes för ett i högsta grad systematiskt upplagt folkmord. Det är dock svårt att säga i vilka befolkningsskikt denna kunskap funnit fäste. Men kunskapen fanns, för den som ville se. Kunskapsprocessen har som synes bestått av successiva insikter. Ungefär ett år senare, den 28 december 1943, skriver Valentin så här i en artikel i Dagens Nyheter:

Här skall icke skildras hur det tillgått och tillgår vid de judiska männens, kvinnornas och barnens systematiska nedslaktande. Materialet som belyser detta är redan överflödande rikt, ehuru givetvis oftast svårt att använda som historisk källa. I stora drag kan dock förloppet anses vara känt. [Min fetstil/KET.]

I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 juli 1944 skriver Valentin att man fortfarande i vissa kretsar avfärdar skildringarna av nazisternas terror:

Det må därför genast understrykas, att det beträffande judarnas nedslaktande samt deras vanärande och torterande dessförinnan redan föreligger så mycket tillförlitligt material, att endast den, som avsiktligt blundar för fakta, kan förneka dem. […] Det svenska folket är säkert ett av de humanaste i världen. Det är otvivelaktigt en av orsakerna till att så många svenskar vägrat tro på nazisternas förbrytelser. Man tilltror ej tyskarna sådana illdåd.

När det gäller vad olika grupper av den svenska befolkningen visste om judeutrotningen och metoderna som användes, bör man dessutom ta med i beräkningen att diplomater ofta visste mer än journalister. Och journalister skrev ofta mindre än de visste. En myndighet som hette Statens informationsstyrelse skickade då och då ut s.k. grå lappar, cirkulär med förhållningsorder till tidningarnas redaktörer. Det skedde några hundra beslag av tidningar under kriget, så det är knappast orimligt att tänka sig att tidningarna ålade sig en viss självcensur för att undvika myndighetsingripanden. (T.ex. blev Se nr 5/1943 beslagtaget pga att man publicerat en Stockholmskarta, som visade hur olika tyska institutioner råkade ligga nära svenska vitala platser som arméförvaltning, telegraf etc. Man antydde att detta skulle underlätta för tyskarna vid en eventuell ockupation.)

Kombattanterna i de senaste veckornas debatt har ofta hänvisat till Ingvar Svanbergs och Mattias Tydéns utförliga genomgång ”Sverige och Förintelsen” (1997). Om den här nämnda kunskapsprocessen skriver författarna:

Trots att fakta om judeutrotningen publicerades regelbundet från 1942 är det alltså ingenting som säger att tidningsläsarna eller ens makthavarna i allmänhet insåg att Europas judar var på väg att mördas i ett av världshistoriens mest omfattande folkmord. I den allierade pressen kunde rapporterna om Förintelsen lätt drunkna i det ständiga nyhetsflödet om kriget. Att nazisterna dödade judar var bara en bland många underrättelser om Hitlers terrorvälde. Därtill kom att faktauppgifterna ibland var motsägelsefulla eller uppenbart felaktiga. (Sid. 47.)

Och vidare:

När vi i i dag studerar de samtida texterna är faran för anakronismer oerhört stor. Vi frestas att läsa historien baklänges, att tolka situationen 1933, 1939, eller 1942 utifrån vad vi numera vet hände eller skulle komma att hända Europas judar. Det ligger nära till hands att i dokumenten läsa in sådant som faktiskt inte står där, eller som kanske står där. (Sid. 52.)

En blick på tidningen Se och Carl-Adam Nycop

Tidningen Se höll en rätt hög profil mot nazisterna under kriget, även om redaktionen för en nutida läsare ofta (precis som fallet var med flera andra tidningar) gjorde en del underliga nyhetsvärderingar och stundtals kan förefalla hållningslös. Jag tar tillfället i akt att kika lite närmare på detta, eftersom jag som sagt har en rätt stor samling av Se till hands. Se var huvudsakligen veckotidning (allra först fjortondagarstidning), men under en period 1939–40 kom den två gånger i veckan, på tisdagar och fredagar. Upplagan var som störst mot slutet av kriget, då den låg runt 120 000 exemplar.

Låt oss åter backa till den händelserika hösten 1942. I oktober deporterades 532 judar från Norge med båt till Auschwitz, via Stettin. I februari året därpå deporterades ytterligare 158 judar. Deportationen väckte stor uppmärksamhet och avsky bland svenskarna, det skrevs mycket i tidningarna och det hölls protestmöten. Paradoxen här var att man samtidigt som kunskapen började komma om Förintelsen och dess systematiska karaktär, så skrev tidningarna ändå ganska återhållet om vad som väntade judarna efter deportationen, liksom om de flyktingar som lyckades ta sig till Sverige. Dagens Nyheter skrev (20 december 1942):

Sedan de norska judarna tvångstransporterades från Norge till Polen har svenska tidningar med få undantag avhållit sig från att ge nya uttryck åt de känslor som judeförföljelserna i Norge och på andra håll utlöser. Denna tystnad förklaras givetvis av en önskan att ta vara på varje möjlighet att hjälpa de olyckliga.

Man kan fundera över hur Sveriges neutralitet påverkade tidningarna under kriget. Se hade särskilt under krigets början inte bara bilder från den allierade sidan. Man publicerade även en del material ur tysk synvinkel, t.ex. i nr 11/1942 (13–20 mars), då man över fem sidor visade hur en tysk ubåt sänkte två lastångare. Det är själva ubåtskaptenen som skrivit bildtexterna (åtminstone är det vad redaktionen påstår): ”Full fart framåt! Klart vid torpedrören! Det dröjer inte många minuter förrän vi manövrerat oss fram mot konvojen. En stor lastångare erbjuder en utmärkt skottavla.”

I april samma år skriver Carl-Adam Nycop i en ledare i Se om dem som tvivlar på att norska judar behandlas illa av ockupationsmakten (nr 15/1942). För dagens läsare kan nog argumentet om ”vi skandinaver” förefalla märkligt:

Man ropar på ”bevis”. Själv har jag sett bevis. I form av goda norska vänner, som efter fängelsevistelser flytt till Sverige och som kunnat peka på direkt synliga märken av misshandel. Dessa ”synliga märken” är inte nödvändiga för att övertyga mig om att det som berättats är med sanningen överensstämmande. Vi skandinaver diktar inte upp sådana ting. Det hör inte till vår natur. Lika litet som vi finner det naturligt att folk inte tror oss när vi talar ”på hedersord”.

Annons i Se nr 15/1942. Lägg märke till hakkorset på flygplanets stjärt.

I samma nummer publicerar Se en annons för ”Den flygande ’Observationskullen’”, ett tyskt spaningsplan tillverkat av Gerhard Fieseler Werke. Man frågar sig vilka denna annons egentligen vände sig till. Att den ens publicerades är anmärkningsvärt. Kanske var den ett uttryck för att tidningen ville bevisa sin neutrala hållning. Under de första krigsåren var tidningen Se noga med att skildra båda sidor i kriget, och man publicerade ofta kartor som visade olika strider och var trupperna fanns. ”Blick på fronterna” hette en regelbundet återkommande spalt. Nycop skrev i februari 1943 (nr 8/1943) om vad neutralitet betydde för honom:

Vad är neutralitet? Jag har avkrävts svar på denna fråga av flera SE-läsare.
Jag skulle vilja svara att neutralitet är möjlig endast när det gäller ställningstagande till reella mätbara yttre krafter. Man kan utåt vara neutral inför två stridande arméer t.ex. Men jag tror inte man kan vara neutral i sitt hjärta, d.v.s. inför kämpande känslor eller inför två kämpande idéer.[…] Vi reagerade kraftigt när Finland angreps 1939 därför att Finland då kämpade för ideal som var identiska med hela den demokratiska världens. Vi reagerade mot överfallet på Polen, ockuperingen av Danmark, angreppet mot Norge, överrumplingen av Holland och Belgien, krossandet av Frankrike därför att alla dessa aktioner icke begränsades till enbart militära aktioner utan var och en följdes av civil terror av sådant slag, att varje sann demokrat måste isas ända in i märgen.
Här har vi kommit in på andens bataljfält.

Erik Lönnroth hade varit inne på ett liknande resonemang vid ett protestmöte mot deportationen av de norska judarna, i december 1942: ”Vi neutrala ha nu endast att konstatera faktum. Vi kunna emellertid vara neutrala blott mot en stat, men ej mot en världsåskådning som har våld och brutalitet på sitt program. Frihetens och humanitetens ande måste resa sig till motvärn.” (Återgivet i skriften ”Nordiska röster mot judeförföljelse och våld”, 1943.) Även Eskilstuna-Kuriren hade likartade tankar den 21 oktober 1942, när tidningen skrev om Hugo Valentins artikel ”Utrotningskriget mot judarna”: ”Frågeställningen är icke för eller emot den ena eller den andra av de krigförande. Den gäller ingenting mindre än huruvida vi ha mod att reservationslöst ställa oss på rättens, rättfärdighetens och barmhärtighetens sida och föra den kristna broderskärlekens talan.”

Åter till 1943 och tidningen Se. Nycop fick kritik för vindflöjelpolitik av en läsare med signaturen ”Dalkarl” i nr 10/1943 (mars):

Jag har tyckt mig märka en betänklig ”vindflöjelpolitik” i eder ärade tidning. Under krigets tidigare skeden voro tyskarna (tack vare sina framgångar rätt omhuldade i spalterna, men nu, när de slagit till reträtten, vågar ni framträda med den tyskhånande vokabulär, som före kriget slog alla rekord ifråga om vedervärdighet i sosse- och kommunistpressen och som väl innerst inne torde vara i enlighet med eder förläggares åsikter. Det gäller att ”hålla med” den, som är starkast för varje gång!

Nycop svarade bl.a.:

SE hade sin ställning klar redan den 1 sept. 1939 och har sannerligen inte vindflöjlat sedan dess – det kan vem som helst övertyga sig om genom att bläddra genom årgångarna 1939–42. ”Dalkarl” skulle då finna att SE haft för vana att hålla med den som är svagast, därför att denna part oftast kämpat för friheten och rätten.

Nycop fick betydligt värre brev från mer eller mindre nazianstrukna läsare, där han hotades till liv och lem, särskilt sedan tidningen skrivit om svenska nazister och deras möten och högkvarter (man skrev t.ex. i nr 36/1942 om ett kontor som fanns på Regeringsgatan 95 i Stockholm, där några som kallade sig ”Svensk Opposition” huserade).

När Se skrev om nazikravallerna vid Uppsala högar i nr 19/1943 eller utanför en restaurang i Linköping i nr 38/1943 var det knappast någon tvekan om var sympatierna låg.

Rubriken till Uppsalaartikeln löd ”4.000 demokrater mot 40 nassar, skyddade av 40 poliser med sablar”. Även ledaren ägnades åt händelsen och Nycops funderingar känns aktuella även idag:

Ett fyrtiotal nazister har hållit möte vid Gamla Uppsala högar. Folket i staden tyckte detta var litet väl utmanande. Denna plats symboliserar på ett särskilt sätt vårt svenska frihetsarv och där vill man helst slippa höra röster mot friheten.
I sin irritation visade folket nazistmötet en uppmärksamhet som de 25 unga fanatikerna och deras 15 kvinnliga kolleger egentligen inte alls var värda. […]
Annars har man ännu en gång tillfälle att konstatera att denna form av ”opposition” kan leva och fortsätta sin verksamhet endast på grund av vår svenska demokratis generositet. I ett land med nazisternas eget styrelsesätt tillåtes som bekant inte några friluftsmöten av oppositionspartier. Tvärtom, varje liten yttring av individuell tankefrihet vid sidan av de officiella fållorna, stryps både snabbt och hänsynslöst.

Demonstrationerna i Linköping riktades mot ett möte i Hörnans matsalar, anordnat av Lindholmsnazisterna. Rubriken till bildreportaget i Se var ”Svenska folket visar sin avsky för nazismen”.

En fråga man bör ställa sig är förstås också hur pålitlig Se (och givetvis andra tidningar också) var när det gäller fakta. En sak är ju att extremt mycket vinklad, för att inte säga falsifierad, information sprids i krigstid. Nycop beskriver i sina memoarer hur Grand Hotel i Stockholm blev tummelplatsen för ”frilansjournalister som höll en veritabel börsverksamhet på rykten och som intervjuade ’flyktingar som ville vara anonyma’ – alltså källor som aldrig kunde kontrolleras” (”Bära eller brista”, 1970). En annan sak är att Se flera gånger ”förbättrade” vissa historier. Det mest flagranta exemplet är nog i nr 46/1944, där man har ett bildreportage av Lennart Nilsson under rubriken ”Svensk gränspatrull räddar flykting undan SS”. Bilderna visar svenska soldater ute i fjälltrakterna och texten talar om att ”vi hade utverkat tillstånd att följa en svensk militärpatrull på ett uppdrag”. Efteråt har det visat sig att detta var en övning som försvaret tydligen gärna ville visa upp. Den luddigt skrivna texten ger dock intryck av att det var en verklig räddningsaktion.

Se slirade också på sanningen i nr 24/1944 (8–15 juni), då man just missat att få med invasionen i Normandie den 6 juni, eftersom tidningen redan gått i press då. Carl-Adam Nycop berättar i memoarerna att man hade en förtryckt åttasidig bilaga som legat klar länge i väntan på invasionen. Denna bladades nu in i tidningen innan den distribuerades. Bilagan är hållen i en allmän ton och under rubriken ”Invasionens teknik” skriver man om ”de operationer som är aktuella vid en invasion”. Mittuppslaget upptas helt av en teckning av Sverker Enström, en troligen rätt realistisk skildring av hur det såg ut – fast gjord i förväg.

Hösten 1943 utkom inte mindre än tre böcker där nazisternas utrotningspolitik beskrevs. Det var SvD-korrespondenten Arvid Fredborgs bok ”Bakom stålvallen”, Gunnar Th:son Pihls ”Tyskland går sista ronden” samt Israel Holmgrens ”Nazistparadiset”. Holmgrens bok hette från början ”Nazisthelvetet” och beslagtogs 1942 men utkom nu med denna ironiskt menade titel och fick då distribueras (!). Pihl skrev bl.a. om hur nazisterna sprutade in gas i järnvägsvagnar och om särskilda avrättningsbilar. Fredborg och Pihl var båda högernationalister och borde väl inte ses som några idealiska vittnen i den här frågan. Fredborg var t.ex. emot att man skulle ta emot judiska flyktingar, men han stödde inte Hitler och hans politik.

De grymheter som beskrevs i de här böckerna blev ögonöppnare för många, och man kunde åtminstone inte anklaga Fredborg och Pihl för att bedriva vänsterpropaganda. Carl-Adam Nycop hade troligen läst Fredborgs och Pihls böcker när han i Se nr 41/1943 (7–14 oktober) skrev ledarartikeln ”Människans lägsta jag”. I den beskrivs nazisternas slakt av judar på ett indirekt sätt, men ändå med konkreta detaljer. Nycop vill att läsaren tänker sig hur det skulle vara att bli bortförd en kväll när det plötsligt ringer på dörrklockan:

Plötsligt en afton ringer det på dörrklockan. När ni öppnar står det en väpnad patrull utanför och tränger sig in med vapnen redo till aktion. Ni får veta att ni omedelbart skall samla ihop edra tillhörigheter samt följa patrullen. Hela familjen skall med, föräldrar såväl som barn. […]

I hundratal stuvas ni nu in på lastångare. Ni får slå er ner där det går, i korridorer, salonger, lastrum. De sanitära förhållandena är obeskrivliga. Barnen tjuter, kvinnorna gråter, männen sjunker samman i dov resignation. […]

Efter något dygn lägger fartyget till i en annan hamn. Ni fösas allesammans i land, får vänta i timmar i ett kallt och blåsigt skjul. Ingen bryr sig om er, men ni är dock hela tiden under sträng bevakning och någon möjlighet till flykt finns inte. Ni förs till en järnvägsstation, lastas in i vanliga godsfinkor och börjar transporteras österut. […] Folket är nu ingenting annat än boskap, som forslas bort mot slakteriet. Men ert hopp om att slaktproceduren skall gå snabbt och smärtfritt kommer att gäckas. Efter en lång järnvägsresa, under vilken ytterligare en del resenärer insjuknar och avlider, når ni slutligen deportationsorten och förs in i ert blivande fängelse. Det är en gammal stadsdel kring vilken slagits en hög ringmur. Förhållandena där innanför är obeskrivliga. Bostäderna är helt ovärdiga mänskliga varelser, vattenledningar och avlopp saknas, brunnarna är få och ofta infekterade, komposthögar sprider en fruktansvärd stank. Innevånarna i denna spökstad är djupt märkta av den miljö i vilken de lever. Likt tynande vrak släpar de sig fram från dag till dag, väntande på döden som en ren befriare. […]
Småningom kommer en fruktansvärd asiatisk vinter svepande. Varje dag har ni drivits ut på hårt arbete, på fält, i skogen eller vid militärvägar. Mången gång har ni fått gräva djupa massgravar i vilka arkebuserade vänner och släktingar skyfflats ned till den sista vilan. Ni vet att ni själv en gång skall skyfflas samma väg.

I nästa nummer av Se (nr 42/1943) nämns Fredborgs bok uttryckligen, men här skriver man besynnerligt nog mest om vilken försäljningssuccé boken blivit – inte om innehållet. Märkligt nog var den nazistiska förintelsepolitiken inte huvudämnet i Fredborgs bok – den fick inte ens ett eget kapitel. Fredborg skrev mera om hotet av en tysk ockupation av Sverige. Det här är ett par exempel på en ”nyhetsvärdering” som förefaller väldigt underlig för en läsare idag. Vi som är vana vid dagens medier skulle ha förväntat oss stora svarta rubriker i ett par veckor i alla tidningar, och visst förekom stort uppslagna artiklar ibland, men inte alls på det sätt vi är vana vid idag. Nycop återkommer i nr 43 (21–28 okt.) till Fredborgs bok, och då är det risken för en femtekolonn i Sverige som behandlas.

Inom parentes kan här nämnas en intressant fundering av en icke namngiven ”hemvändande svensk industriman” i ett avsnitt av en artikelserie betitlad ”Vad händer i Tyskland”, i nr 48/1943 (25 nov–2 dec.). Rubriken lyder ”Skall Tredje riket bli ’amerikansk’ federalstat?”:

Det talas ofta om kommunistfaran i Tyskland i händelse av ett nederlag. Den är sannolikt ganska stor, men man får inte göra misstaget att sätta likhetstecken mellan rysk och tysk kommunism. Den tyska kommunismen kommer helt säkert att bli präglad av tysk tradition, tysk ordning, tysk grundlighet och tysk organisationsförmåga. Det tyska folket är också ganska småborgerligt långt ned i de djupa leden. Detta kommer omedelbart att sätta sina spår på en ev. kommunistisk stat i landet. Trots att propagandan målat upp fullkomliga skräckbilder från Sovjet, är inte folket lika skräckslaget som tidningarna. Jag har talat med många arbetare om saken och de har för det mesta ryckt på axlarna och sagt att ”om ryssarna kan slåss så bra som de gör, så måste de väl också kunna arbeta bra bakom fronten”.

Det var inte självklart för alla att Sverige skulle ta emot flyktingar. Redan 1939 hade även Hitlermotståndare satt sig emot att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar – det skedde vid det beryktade Bollhusmötet med studenter i Uppsala, där bl.a. Arvid Fredborg deltog. Man ansåg sig i ett uttalande visserligen ha medkänsla med andras lidanden, men ändå menade man att ”den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor”.

I nr 49/1943 (2–9 dec.) skrev Daniel Brick, som var redaktör för Judisk krönika, en lång artikel med rubriken ”Håller vi på att få ett judeproblem i Sverige?”. Han skriver bl.a. att de svenska nazisterna ”i själva verket inte skulle önska något högre än att de danska flyktingarna verkligen skapade ett problem på vår arbetsmarknad”:

Det är inte heller uteslutet, att tyskarna avsiktligt låtit så många danska judar undkomma till Sverige för att deras vistelse här just skulle skapa ett ’judeproblem’, till gagn för Nazisttyskland. Mera raffinerade saker än så har tyskarna uttänkt. […] Oron för att de 10,000 à 11,000 judiska flyktingar, som nu finns i vårt land, varav 6 à 7 tusen danskar, skulle beröva motsvarande antal svenskar deras levebröd kan betydligt reduceras redan av den orsaken, att ett stort antal av dem, varibland många barn och åldringar, omhändertagits av släktingar och vänner och på annat sätt, varför de inte kan utgöra något hot på den svenska arbetsmarknaden. Det förekommer ju också, att flyktingar grundar nya företag och därigenom skapar nya arbetstillfällen åt svenskar.

Vi hoppar fram till Se nr 21/1944 (18–25 maj). Här skriver Nycop för första gången explicit om den systematiska utrotningen i ”likfabriker”. Texten bygger på boken ”Landet utan Quisling” (vilket också är ledarartikelns rubrik). Märkligt nog nämner inte Nycop författarna, pseudonymen Stefan Tadeusz Norvid (som stod för de polska flyktingarna Tadeusz Jan Nowacki och Stefan Trebicki). Boken innehåller en hel del fel, t.ex. talar man om likvidering av judar med hjälp av elektricitet och vattenånga, vilket inte ska ha förekommit. Några citat ur Nycops artikel:

Jag har läst en bok som förstörde min nattsömn. Det är löjligt att tala om en förstörd natt när man tänker på vad som skildrades i den boken. Det är ”Landet utan Quisling” – den första uttömmande, ögonvittnesrapport från Polen som presenterats oss under detta krig. […]

De flesta blygas över att inte känna till vissa händelser i världshistorien som av eftervärlden stämplats som massaker, men många ryggar tillbaka inför tanken på att de är samtida med något som sannolikt är världshistoriens största massmord på människor. Det är helt enkelt vars och ens skyldighet att veta vad som nu sker ute i Europa. Och den som inte reagerar mot dessa fasansfulla bestialiteter och känner skam över att leva samtidigt som dylika brott fortsätter att förövas, den erkänner tyst och stilla en viss andlig medbrottslighet. […]

Tyskarna har sedan den 1 september 1939 avlivat 5 1/4 miljoner polska män och kvinnor.

Avlivandet sker efter vetenskapliga metoder. Den vanligaste är de s.k. ”likfabrikerna”, d.v.s. järnvägsvagnar vars golv beströs med osläckt kalk och packas fulla med folk som skall likvideras. Människorna pressas in i täta rader så att ingen kan sätta sig. Små barn kastas in över de sammanpackade människornas huvuden och får ligga på ”en levande bädd av skallar”. Därefter slutas dörrarna till vagnarna. De hålls slutna tills de instängde avlidit. Detta sker vanligtvis ganska snabbt ty de naturbehov som tvingar sig till utlösning skapar genast en mördande gasbildning från kalken. Mera behövs inte.

Det är för övrigt denna artikel som Jan Guillou citerar i sitt genmäle i Dagens Nyheter den 11 september. Han citerar dock fel i detaljerna av någon anledning och påstår att detta var tidningens scoop, men det var alltså referat av en bok. Och artikeln var införd i Se i maj, inte i april. Guillou anger siffran 5,5 miljoner istället för 5 1/4 miljon som Nycop anför. Uttrycket ”världshistoriens största massmord” som återfinns i citatet ovan, syftar enligt Guillou på utplånandet av 3 miljoner judar, men uppgiften om 3 miljoner judar står på ett helt annat ställe i artikeln.

Sommaren 1944 rapporterade bl.a. amerikanska Time Magazine och engelska Daily Express från förintelselägret Majdanek, som intagits av sovjetiska trupper. Time citerade den sovjetiska korrespondenten Roman Karmen: ”In the course of all my travels into liberated territory I have never seen a more abominable sight than Maiden, near Lublin, Hitler’s notorious Vernichtungslager where more than half a million European men, women and children were massacred.” (Time, 21 augusti 1944). Daily Express skrev den 30 augusti: ”So called ’cyclone gas’ was released here, and bodies, warm and wet from bathing, succumbed to it all the faster. […] In all there were four chambers where ’cyclone gas’ was used, and two for carbon monoxide poisoning.” Siffran drygt en halv miljon har dock senare visat sig vara en för hög uppskattning, se Wikipedia.

I Sverige skrev bl.a. Afton-Tidningen och Aftonbladet om detta. Det Kreugerägda Aftonbladet hade under krigets början varit öppet nazivänligt, men hade nu svängt något i mera liberal riktning, och tidningen skriver den 30 augusti 1944 anklagande om att engelsmännen (särskilt kvinnorna) ”vägrat lyssna på alla historier om grymhet”:

Av ointresserade lyssnare har det t.o.m. helt enkelt avfärdats som ”propaganda” till inte ringa harm och förtret för flyktingar, som anlänt till London mer eller mindre direkt från koncentrationsläger, kanske med hoppet om att deras egna upplevelser skulle ytterligare egga en mäktig men oförstående bundsförvants stridslust.

Och detta skriver alltså samma tidning som 1941 välkomnade Hitlers anfall på Sovjetunionen med orden ”Det av västmakterna inringade Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka till sin europeiska, sin världshistoriska mission att krossa den röda regimen som utgjort ett ständigt hot mot själva frihetens princip.” (Aftonbladet 22 juni 1941.)

Avslöjandet av Majdanek gav eko i hela världspressen. Se hade ett uppslag med bilder i nr 48/1944 under rubriken ”Gestapos dödsfabrik i martyrstaden Lublin”.

Vintern 1944/45 tycks tidningarna skriva rätt mycket om det rent militära skeendet, men märkligt lite om det mest fasansfulla. Svanberg och Tydén skriver i sin bok ”Sverige och Förintelsen”:

I skuggan av krigsjournalistiken får rapporteringen om Förintelsen en undanskymd plats i svenska tidningar. Det som i efterhand skulle lyftas upp till sina rätta dimensioner passerar vintern 1944/45 närmast obemärkt. När Auschwitz befrias av ryssarna i januari 1945 skriver DN en kort notis. Någon dag senare konstaterar tidningen på några rader att 5 miljoner judar har dödats under nazismen. Först då britter och amerikaner under april befriar de större lägren i Tyskland, Dachau, Buchenwald och Bergen-Belsen, ägnas den förintelsepolitiken stort uppslagna artiklar.

I nr 1/1945 publicerade Se ett bildreportage över sju sidor av K.W. Gullers om hur man räddade nödställda norska flyktingar i fjällvärlden (förhoppningsvis på riktigt denna gång; jfr reportaget om en övning i nr 46/1944 som beskrevs tidigare).

I nr 4/1945 (18–24 jan.) kunde Se rapportera om hur ”’flyktingar’ för vilka den svenska gästfriheten inte är avsedd” befann sig bakom Kalmar fängelses dystra väggar. Även tidigare hade man uttryckt viss oro för att vissa flyktingar kanske inte var sådana som borde få en fristad här. I nr 33/1943 hade Nycop skrivit: ”Redan nu har ett aktuellt problem i samband med framtiden dykt upp. Vad skall vi göra om krigets förlorande länder plötsligt exporterar sina fallna ledare till Sverige? Vad skall vi göra om t.ex. Mussolini, Hitler, Göring, Quisling m.fl. plötsligt skulle dimpa ned på svensk mark? Flera stormakter har redan varnat oss för att ge dylika personer ’asylrätt’.” (I nr 38/1944 skrev Se om ”herr Schmidt”, som skötte presskampanjerna mot Sverige för nazisterna. Han hade ofta setts i Stockholm, hade svensk fästmö och man misstänkte att han tänkte hoppa av i Sverige.)

I nr 5/1945 (25–31 jan.) rapporterades hur Budapest föll kvarter för kvarter, i nr 12 (15–21 mars) skrev man om svensk hjälp till Nordnorge, liksom om ”Hitlers sista fäste” i Berchtesgaden. I nr 13/1945 (22–28 mars) får ”Det befriade Frankrike” och ”Det ockuperade Tyskland” en bildsida var.

31 mars dog Torgny Segerstedt. Det var en ödets ironi att han som kanske varit den starkaste rösten i svensk press mot nazisternas vansinne, inte skulle få uppleva krigsslutet. Den 6 april publicerade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en rad telegram från diplomater och utländska nyhetsbyråer m.fl., som uttryckte sin stora uppskattning av Segerstedts gärning. I Se skrev P.G. Wermelin en ledare om Segerstedt i nr 16 (19–25 april):

Segerstedt fick aldrig uppleva den seger för rättens sak, om vilken han aldrig hyst några tvivelsmål, men han hann i alla fall se målet skymta, på mycket nära håll. Han stupade i ett ögonblick, då segern var viss, och då även de räddhågade, de försiktiga och kloka stämt in i kören. Han kunde inte ha undgått att märka hur kören därmed förlorat sin rena, klara ton, då de många nyharklade struparna gjorde den stor och präktig, men inte alldeles fri från falska tongångar.

Det var således inte Nycop som skrev detta – han hade slutat på Se i oktober 1944 och skulle snart starta kvällstidningen Expressen. Chefredaktör var nu istället Nils Kjellström (från Arbetet i Malmö), med Wermelin som biträdande. I nr 17/1945 (26 april–2 maj) skriver man om Sven Hedin att ”som politiker är han lika farlig som Hindenburg […] och som Pétain”. Artikelförfattaren frågar Hedin: ”Anser inte dr Hedin, att klockslaget är inne för Tyskland att sluta fred?” Svar: ”Nej, de skall kämpa till sista man. Bättre att dö med ära än leva som kräk!”. En annan fråga lyder: ”Anser dr Hedin, att Tyskland har några krigsförbrytare?” Svar: ”Det finns krigsförbrytare på båda sidor, men tyskarna behandlar sina fångar väl.”

Den 26 april 1945 publicerade Expressen de första bilderna från Buchenwald och Mittelbau-Dora och den 29 bilder från Bergen-Belsen. Det var bilder av massgravar och av nakna lik i högar, de bilder som är så bekanta för oss och som kommit att bli något av symboler för nazisternas ondska. Då hade man dock inte sett detta ännu. Som framgått tidigare i denna artikel hade man nåtts av olika vittnesmål i ord, men inga bilder. Expressen intervjuar också Sven Hedin, som dock inte vill tro på dessa bilders autenticitet.

I Se nr 18/1945 (3–9 maj), som troligen presslades ungefär när Expressen publicerade sina bilder, har man på ledarplats en bild av en släpvagn där det ligger nakna döda kroppar. Bildtexten börjar: ”Från tyskvänligt håll har under årens lopp alltid sagts: ’Det är bara propaganda…!’ så snart talet kommit in på tyska våldshandlingar mot fångar och oliktänkande. Den här bilden tar vi inte in för sensationens skull. Vi tar in den som ett oemotsägligt dokument på, att det – tyvärr – var sant.”

Själva ledarartikeln av P.G. Wermelin börjar: ”Med kväljande olust tar världen just nu del av vad som under kriget hänt bakom de tyska koncentrationslägrens taggtrådspalissader. Det är en stor händelse, som sker, då den för första gången på allvar ställs inför den nakna gräsligheten. Täckelset har fallit och avslöjat en avgrundsande.”

Sedan följer kritik mot hur TT, Tidningarnas telegrambyrå, agerat:

En stor händelse, som världen måste få veta. Är det inte sådant som Tidningarnas Telegrambyrå är till för? Jo, men inte ett ljud, inte en stencil har utgått om den stora händelsen från Klara västra kyrkogata i Stockholm. Massor har kommit dit – Reuters har distribuerat hekatomber av väl dokumenterat gods – men ingenting har kommit ut. Tidningarna har fått lita till sina egna nyhetskällor, AP, UP etc. TT har sysslat med värdigare ämnen.

Ännu i nr 19/1945 (10–16 maj) har man inte lyckats få med freden. Dagstidningarna rapporterade annars den 8 maj om krigsslutet i Europa, och den 9 maj skrev man t.ex. om de numera så bekanta glädjescener som utspelade sig i Stockholm på Kungsgatan. Se hade dock i detta nummer ett uppslag med elva fasansfulla bilder från Buchenwald under rubriken ”Vi får inte ljuga genom att förtiga …”

Expressens utrikesredaktör Bo Enander hade lånats in och skrev ledarartikeln i detta nummer av Se. Den handlade om Hitlers efterträdare Karl Dönitz, som var den som gav order om att Tyskland skulle ge upp.

Se nr 20 (17–23 maj) är det stora fredsnumret med en norsk pike med flaggor på omslaget, tillsammans med ordet FRED! med höga röda bokstäver. Ledaren utgörs helt enkelt av Churchills radiotal från den 8 maj. Och i tidningen finns reportage från fredsyran i Stockholm samt flera sidors reportage från Norge och Danmark.

Se nr 21 (24–30 maj) visar i ett reportage om ”vaktombytet” i det norska fängelset Grini: ”Patrioterna ut – förrädarna in”, lyder rubriken. Man har också bl.a. ett reportage om ”Öresunds Röda nejlika”, redaktören Leif B. Hendil, som inom den danska motståndsrörelsen ansvarat för den illegala trafiken av gods och människor över Öresund.

Johan Erling Schjerven på omslaget till Se nr 22/1945. Den lilla bilden inom röd ram visar nazisternas fångbild av Schjerven.

I nr 22/1945 (31 maj–6 juni) visas en mängd exklusiva bilder från koncentrationslägret Sachsenhausen, utsmugglade i en garnvinda av den norske fotografen Johan Erling Schjerven. Han berättar för Se att han blev politisk fånge och internerades i Sachsenhausen i ett och ett halvt år. Han hade hand om fotodetaljen och skulle hålla reda på ”fångbilder” av 140 000 internerade. I februari började tyskarna förstå att det kanske var bäst att börja undanröja bevis, så Schjerven fick uppdraget att förstöra alla dessa glasplåtar. Men han sparade alltså några, inklusive en bild på sig själv. Se återger flera av dessa fångbilder. Schjerven blev sedermera fotograf åt Thor Heyerdahl under expeditionen till Påskön 1955–56. I Se nr 22/1945 finns också ett reportage med fasansfulla bilder från Belsen, Neuenburg och Landsberg.

De ohyggliga bilder som publicerats under de här vårveckorna 1945 fick Ses läsare att reagera. Några tysksympatisörer ansåg att bilderna var propaganda och att Se nu visat sitt rätta ansikte som kommunisttidning. Några ansåg också att det borde få vara slut med elände nu när kriget var över. De flesta insändarna menade dock att det var viktigt att Se publicerade bilderna. I nr 21 (24–30 maj) fanns bl.a. nedanstående tre insändare. Först signaturen ”Ett ungt biträde”:

Trots att jag inte kan skriva, måste jag ge er nåra [sic] rader och tala om vad en del människor påstår om edra bilder från koncentrationslägret Buchenwald. En mycket framstående man, som är kund i den tidningsaffär där jag är anställd, säger att alla bilder är tagna av tuberkulösa i sista stadiet och inte alls från något koncentrationsläger i Tyskland. Han är förstås mycket tyskvänlig och förbittrad för att vi skall skicka mat till Norge och Danmark, så det hörs ju vad han är för människa. Om man nu kan kalla denna sort för människor!

Signaturen B.F. skriver så här apropå Buchenwaldbilderna:

I nr 19 av SE har jag sett de skrämmande bilderna från en av de beryktade dödsfabrikerna. Mottag min högaktning för dessa bilders införande, ett tydligt bevis på den grymma regim som varit rådande i nazityskland. En önskan har jag emellertid: sänd ett exemplar av detta nummer till Sven Hedin, som är en stor bärare av tysk kultur och under åren alltid hållit på Hitlers politik.

Slutligen är det signaturen G.S. som skriver:

Då jag har Svenska Röda Korset att tacka för att jag lever, vill jag genom Eder tidning uttala mitt innerligaste tack till svenska folket. För oss som räddats från dödslägren i Polen och Tyskland är det nu som att vara i himmelen. Vi är vana att behandlas sämre än djur. Här har vi mött en vänlighet, en förståelse och en hjärtlighet utan motstycke. Vad Sverige nu gör för oss kan aldrig glömmas! Jag har sett bilderna i senaste numret av Eder tidning och kan intyga att de på inget sätt överdriver den ohyggliga verkligheten.

I nr 23 (7–13 juni) skrev signaturen ”Folkskollärare”:

I denna tidning liksom i en viss art insändare i landsortspressen har uttalanden gjorts mot publicerandet av skräckbilderna från nazisternas s.k. koncentrationsläger (fint namn på dödsfabrikerna liksom på så mycket annat nazistiskt). Red. av SE skall ha en honnör för att den genom sitt bildmaterial ger läsaren en behövlig upplysning, om vad som verkligen förekommit. Om inte tidningarna gav riktiga upplysningar, fick folk den felaktiga föreställningen att sadistlägren var tämligen hyggliga förvaringsställen. Glömska som människorna är av bröders lidanden, behöver de en kraftig omskakning. Krig och koncentrationsläger blir för den, som inte deltagit i de förra eller våndats i de senare, någonting som visserligen var obehagligt men dock så småningom uppfattas endast historiskt. Man kan tycka, att kriget i sig självt vore en tillräcklig läxa. Tyvärr förhåller det sig icke så. En del människor behöver så att säga känna krigets andedräkt. Att nazister, som också här i landet varit inställda på att åstadkomma liknande gärningar som de, vilka bilderna berättar om, nu låtsas i anständighetens namn reagera mot bildmaterialet, är allt för genomskinligt. Men givetvis är det obehagligt för alla, som trodde nazismen vara rena ridderligheten, att nu se verkligheten. En billig folkbok med ett hundratal foton av nämnd art rekommenderas. Tack för sanningen!

Under hela 1945 och ett par år framåt skriver Se förstås mycket om krigets efterverkningar, utbombade städer, rättegångar mot krigsförbrytare och quislingar. I nr 33/1945 (16–22 augusti) skriver Nils Kjellström en ledare om bombningarna av Hiroshima och Nagasaki under rubriken ”Anden i flaskan i modern tappning”: ”i själva verket är det mänskligheten själv som håller andan i skräck inför de katastrofperspektiv, som frigörelsen av atomenergien har öppnat”. Han spekulerar också om huruvida människan nu skrämts från vettet eller kanske till vettet.

I nr 34/1945 (23–29 aug.) har Se ett bildreportage om ”Atombombens hemliga verkstäder”, där man bl.a. visar en van de Graaf-generator, ”en ’atomknäckare’ som har samma funktion som en cyklotron”. Först i nr 39 (27 september) hade man bilder som visar förödelsen i Nagasaki. I nr 37 (13–19 sept.) hade man också publicerat bilder från Auschwitz under rubriken ”Värre än Buchenwald”.

I Se nr 37/1945 skriver Nils Kjellström något intressant. Aftonbladet hade som bekant bytt fot vid den här tiden, men enligt Kjellström tittar ändå antisemitismen upp och han citerar en ledarartikel från veckan före:

Accepterar man inte nazismens rasteori finns det intet skäl att göra skillnad mellan tyska arier och tyska judar. Det är sannolikt att dessa senare skulle ha tjänat Hitler lika bra som de övriga om han inte kommit på den idén att utpeka just judarna som lämpliga objekt för SS- och SA-männen att avreagera sin brutalitet på. Det finns alla skäl att uppträda synnerligen restriktivt då det gäller att låta tyska emigranter stanna i vårt land […] [Enligt Kjellström är Aftonbladets rubrik ”Men de ’snälla’ tyskarna då?”]

”Kör man ut djävulen genom stora porten tar han sig alltid in köksvägen”, skriver Kjellström, ”Förut förföljdes judarna därför att de var judar, nu ska de förföljas därför att de är tyskar!”

I nr 47/1945 (22–28 nov.) ägnade Nils Kjellström sin ledare åt en fasaväckande dokumentsamling om nazisternas grymheter, som just hade utkommit, Gunhild och Einar Tegens ”De dödsdömda vittna”:

Under våren och sommaren 1945 fick Sverige ta emot 30,000 av de tyska koncentrationslägrens befriade fångar. Om deras öden visste man redan då rätt mycket genom andrahandsberättelser, men deras egna direkta vittnesmål om livet, eller det som skulle föreställa livet, i Belsen, Buchenwald, Auschwitz och de andra skräcklägren, har hittills inte nått världen. Genom privat initiativ från några svenskars sida, främst makarna Gunhild och Einar Tegen, har bristen avhjälpts och i en bok med titeln ”De dödsdömda vittna” har sexhundra överlevande från dödslägren fått tillfälle att redovisa sina minnen. Det är ett ohyggligt dokument, kanske ett av de märkligaste världslitteraturen har att uppvisa, ett beklämmande och befriande vittnesbörd om hur våld kan utövas och – hur det kan uthärdas.

Den här boken var resultatet av ett mycket grundligt intervjuarbete som initiativtagarna utfört, och boken bestod inte bara av svar på frågor utan de f.d. fångarna fick också berätta fritt.

Av kommentarer både från professionella skribenter och insändare att döma – inte bara i tidningen Se givetvis – får man känslan av att vårens och sommarens artiklar i pressen inneburit något nytt; det vissa anat och andra vetat länge och några kanske inte alls, framstår plötsligt plågsamt tydligt. Men det slutar inte här. Sedan följer Nürnbergrättegångarna då ytterligare fakta kommer i dagen. Ändå är det fortfarande inte alla tidningar som vill skriva mer än nödvändigt om Förintelsen. De kommande månadernas artiklar slås upp stort i vissa tidningar, i andra blir det bara mindre notiser.

Not: Se även Marcus Boldemanns artikel ”När Sverige fick veta” i DN 27 april 2005 och Henrik Berggrens artikel ”När kriget kom hit” i DN 3 september 2012, liksom Wikipedia.

Not tillagd i juli 2015: Apropå hur vissa svenskar kunde uppfatta tyskarna vid kriget början. Man behövde inte vara tyskvän eller nazistförsvare för att då kanske ändå föreställa sig att ett Sverige ockuperat av ryssar skulle vara värre än ett Sverige ockuperat av tyskar. Jag läste nyligen Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” och fann då följande rader från 18 juni 1940:

”Det värsta är, att nu vågar man snart inte önska Tysklands nederlag längre, för nu har ryssarna börjat röra på sig igen. De senaste dagarna har de besatt Litauen, Lettland och Estland under diverse förevändningar. Och ett försvagat Tyskland kan för oss här i Norden bara betyda en sak – att vi får ryssarna över oss. Och då tror jag hellre, jag säger ’Heil Hitler’ i hela mitt liv än får ryssarna över oss. Något ohyggligare kan nog inte tänkas. Jag träffade en finländska ute hos Elsa Gullander i söndags och hon berättade fasansfulla saker från finska kriget och om ryssarnas behandling av sina fångar. Hennes egen bror hade just kommit ur fångenskapen och han hade blivit slagen, så att blodet flöt ur öron, näsa och mun. En annan hade suttit inspärrad med en hundraljuslampa i ett litet rum tills han blivit blind. Hon verkade absolut vederhäftig, så det måste vara sant.” [Tillbaka]