Tage Erlander och behovet av en ”socialistisk religion”

I dag diskuteras armslängds avstånd mellan politiken och kulturen. Socialdemokraterna ville tidigt i sin historia politisera kulturen, ungefär som de ryska revolutionärerna gjorde och även skapa en socialistisk människa. Detta blev dock snart kontroversiellt efter arbetarrörelsens splittring runt 1917 men levde kvar i mildare former. Här redovisas ett ganska okänt material från en partikonferens om kultur som anordnades av socialdemokraterna i mars 1949. En fråga som väcktes var om man borde försöka skapa en ”socialistisk religion”.

Socialdemokraterna har förstås alltsedan arbetarrörelsens splittring 1917 i en revolutionär och en reformistisk gren behövt ta avstånd från de mer totalitära tendenserna i partiet. I september 1921 meddelade Per-Albin Hansson i ett valtal på Börshusets trappa i Stockholm att proletariatets diktatur knappast stod på programmet, och han började redan här tala om ett folkhem:

Vi gå fram icke för att etablera någon arbetareklassens diktatur, icke för att ersätta ett gammalt förtryck med ett nytt. Vi gå fram för att på demokratins fasta grund, med stöd av folkets flertal, lyfta upp till likställighet de hittills tillbakahållna samhällsklasserna, för att avskaffa klasserna, för att göra Sverige till ett gott hem för alla svenskar […]

Det mera berömda folkhemstalet hölls vid en remissdebatt i riksdagen den 18 januari 1928. Vi talar gärna om samhället, sa Hansson, ”såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet” . Och han yttrade också de bekanta orden: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

 

I mars 1949 höll socialdemokraterna en kulturkonferens där man bl.a. diskuterade om socialismen borde få bli som en religion eller inte.

 

Länge hade den mer militanta arbetarrörelsen haft en förkärlek för kulturell ”agitprop” efter sovjetrysk modell. Tage Erlander hade ett ganska modifierat folkhemsprogram jämfört med Per-Albin Hansson. Erlander hade ändå vissa funderingar på hur den nya socialistiska människan skulle skapas. Vid en rätt okänd partikonferens om kultur den 10 mars 1949 talade Erlander om behovet av en ”socialistisk religion” men såg samtidigt vissa faror med detta.

Jag återger här nedan Tage Erlanders hela inledningsanförande vid kulturkonferensen 1949, sid. 1–5 i protokollet samt ett genmäle från sid. 55–60. Uppenbara stavfel har här korrigerats; ”divande” har t.ex. ändrats till drivande.

Källa: ”Konferensen Arbetarrörelsens kultursträvanden; Av talarna justerat referat”, Arbetarrörelsens arkiv, signum 1889/E/8/5, Övriga inkommande handlingar 1944–1957.

 

Konferensen Arbetarrörelsens kultursträvanden.

10/3 1949.

Statsminister Tage Erlander.

 

Ärade konferensdeltagare. Å partistyrelsens vägnar hälsar jag deltagarna i dagens konferens välkomna.

Partistyrelsen har bett Er komma hit till en överläggning i en angelägenhet, som vi, inom det Socialdemokratiska Partiets ledning, betraktar som synnerligen betydelsefull. Det var ju så, att 1948 års partikongress beslöt med anledning av flera motioner att ge i uppdrag åt partistyrelsen att tillsätta en kommitté, som skulle ha till uppgift att utforma riktlinjerna för Arbetarrörelsens kultursträvanden, samt att ta initiativ i syfte att stimulera kulturdebatten inom Arbetarrörelsen. Innan partistyrelsen verkställer detta uppdrag, så ha vi inom styrelsen ansett det vara av värde, om det hade varit möjligt att få till stånd en förutsättningslös diskussion kring hela problemet om Arbetarrörelsen och kulturen, mellan några för våra kulturfrågor intresserade personer, som antingen direkt står i Arbetarrörelsen eller som har en mycket nära anknytning till vårt parti eller till fackföreningsrörelsen. Vi ha föreställt oss att en sådan fri diskussion skulle kunna bli vägledande för partistyrelsen, när den skall sammansätta kommittén, men också för kommittén när den går till sitt arbete.

Vårt parti är ju förmätet nog, att anse sig vara en drivande kraft i den samhällsomdaning, som går ut på att demokratisera välståndet och skänka medborgarna trygghet för deras försörjning. Fackföreningsrörelse och socialpolitik har varit instrumenteng som har stött och kompletterat varandra. Från början ansågs kanske den socialistiska röreslens huvuduppgift vara litet annorlunda. Den ställde målet för sig, att medverka i den anpassningsprocess, som produktionsteknikens förändringar gör nödvändigt. Den socialistiska teorin var från början en kristeori och jag kanske vågar påstå, att alltjämt så har vi en mycket väsentlig del av både vår teori och vår praktiska politik, som en direkt fortsättning av den så ursprungliga socialistiska samhällskritiken, nämligen det vi kallar sysselsättningspolitikens. Jag överdriver inte, när jag säger, att det kanske har varit sysselsättningspolitikens handhavande, som lika mycket som socialpolitiken har skänkt partiet dess styrka, men både socialpolitik och sysselsättningspolitik har haft till syftemål att skapa trygghet för medborgarnas försörjning. Vi ha tillåtit oss att kalla dessa strävanden för en frigörelsekamp. Vi ha sett den som ett led i människornas strävan till fullständighet och frihet och vi ha sagt, att först i ett samhälle, där medborgarna känner trygghet, har man lagt en säker grundval för frihet. Frihetskravet är väsentligt för rörelsen. Standardhöjningen och tryggheten ha avsett att vidga människornas frihetssfär, men som så ofta i livet, så kan man inte nå det målet genom att bara släppa loss, utan det behövs en disciplinering av krafterna, en disciplinering som kan kännas som ett tvång, på samma sätt som fackföreningsrörelsen till en början otvivelaktigt innan dess syften förstods uppfattades som ett tyranni och som en klavbindning av individernas frihet. Att skapa en syntes mellan friheten och tryggheten, det är ju den nuvarande socialistiska politikens huvuduppgift. Om vi i vårt land, och andra delar av Västeuropa, kan lösa den eller misslyckas med lösandet, på det beror i mycket stor utsträckning Västeuropas framtid. Denna problematik som möter oss redan när vi resonerar om de rent materiella tingen, de träder med alldeles särskild tydlighet fram, när vi kommer in på det kulturella området.. Här blir det alldeles nödvändigt att skapa en avvägning mellan frihet och disciplin, mellan frihet och effektivitet. Vi betraktar det som självklart, att kulturlivets värden skall inte förbehållas en liten krets av människor, utan liksom alla andra samhällets tillgångar delaktiggöras för alla medborgare. Det naturliga sättet för en sådan demokratisering kanske i och för sig vore, att nöja sig med att den materiella standarden höjdes. Ju flera människor som inte behöver spänna sina krafter till det yttersta för att klara livets nödtorft, ju fler människor som får utrymme att ägna en del av sina resurser till sådana ting, som genom århundraden har gett variation och glädje åt livet åt en privilegierad klass, ju fler sådana det blir, desto lättare borde det vara att nå målet, en demokratisering av kulturlivet.

Det kan hända att man ser det så när det också gäller vad samhället skall göra för kulturlivet. Jag vill inte förneka att det kanske har funnits en viss tendens till att låta de materiella intressena representera vad man menar med livets nödtorft och så har kulturlivet fått nöja sig med vad som till äventyrs har blivit över. Jag tror att det håller på att ske en vändning där, en vändning som delvis kan vara motiverad av mycket krassa materialistiska synpunkter. Man har lärt sig, att även utgifter för kulturella ändamål kan vara i högsta grad räntebärande, om jag skall begagna att sådant uttryck, även på mycket kort sikt. Krigföringen i Amerika lärde oss åtskilligt vad det betydde, att man inte behandlade kulturlivet för snålt, men jag vågar i statsmakternas nuvarande inställning se litet mer än ett sådant erkännande av att kulturella investeringar kan ge oss ett utbyte, så att man även i tider av fattigdom får akta sig att pruta ner anslagen till de kulturella ändamålen. Jag vågar tro att vi börjar litet var att förstå, att till livets nödtorft hör dessa ting och vi skall ju också i sanningens namn erkänna, att även när Sverige var fattigt, så offrades det ju ändå förhållandevis stora summor på skola, kyrka och universitet. Den växande förståelsen under de senaste åren kan man inte ta fel på och vi ser i den ett löfte för framtiden om, att när det inte blir en så hård hand som vilar över ecklesiastikministerns budgetberedning, d.v.s. den hårda handen tillhör inte någon person, utan det yttre tvånget att hushålla med våra resurser, när det greppet släpper, så hoppas vi att den här förståelsen skall vara bestående och att vi får då ökade materiella resurser för att göra kulturens frukter tillgängliga för våra medborgare.

Allt det där kommer ecklesiastikministern säkert att tala om om en stund, men jag skulle vilja sluta det här med att ställa ett problem som otvivelaktigt dyker upp och som är i hög grad detsamma som rörelsen kämpar med på det materiella området som jag nyss talade om. Skall samhället, när vi engagerar oss för en mer aktiv kulturpolitik, skall vi då nöja oss med att ge försättningarna och grunderna för medborgarnas kulturella liv eller skall vi dessutom försöka ge innehållet? Hittills har hänsynen till individernas frihet avhållit oss från att försöka skapa en socialistisk religion, som skulle prägla medborgarnas liv och deras tänkesätt. Det kan hända, att det finns de som säger, att erfarenheterna från diktaturländerna har lärt oss, att det går inte, att denna passiva hållning i all aktiviteten är inte till fyllest. Det är möjligt, att man här tvingas att söka sig fram till en syntes, på det sättet att man skänker åt individen vissa grundläggande värden som han sedan bygger sin egen livssyn på. Jag undrar om vi ändå inte skulle kunna komma överens om, att målet för våra strävanden måste vara, att försöka skydda individen från intrång, även från en aldrig så välmenande stat.

Det är med stort intresse som vi från partistyrelsens sida kommer att lyssna till vad de härvarande representanterna för vårt kulturliv från Arbetarrörelsens olika grenar kommer att ha att säga om dessa problem. Jag har en känsla av, att de som är samlade här förstå problematiken, och vi väntar givetvis med stort intresse att få höra, vilka råd de ha att ge oss när det gäller att välja ut de områden för kulturexpansionen som kommer, men kanske också de råd de kan ge oss, när det gäller att ta ställning till den här speciella avvägningsfrågan, som jag tog upp i slutet av mitt inledningsanförande.

Med dessa ord ber jag att få hälsa konferensens deltagare välkomna och ber att få förslag till ordförande, som skall leda dagens förhandlingar.

Efter ecklesiastikminister Josef Weijne och ”doktor Schuschkin” (troligen avses teatermannen Matvey Schischkin) tog Tage Lindbom till orda. Lindbom får nog räknas som en särling inom svensk socialdemokrati. Han var vid denna tid (och fram till 1965) chef för Arbetarrörelsens arkiv och blev vid 1960-talet början sufisk mystiker. Vid kulturkonferensen 1949 sade han:

Jag tror att i det skede som svensk socialdemokrati nu befinner sig, har anledning att fråga sig, från vad skall vi befria människorna och vad skall vi befria människorna till? Från kapitalismen, javäl, men gå ut och fråga ungdomarna som någon gång på 1970-talet från statarbaracker och torparstugor om de har begåvning marschera direkt upp till justitierådsposter och chefer för Nationalmuseum och vad ni vill. Kommer de att betrakta ett sådant samhälle som ett djupt orättvist samhälle, där man suckar under det kapitalistiska oket? Nej, naturligtvis inte, tvärtom, det kommer att vara ett mycket bra samhälle. […]

Om jag skall uttrycka mig drastiskt och ni får inte missförstå mig, så skulle jag säga, att hur många vatten- och avloppsledningar vi än lägger ner och hur många pensionärshem vi än bygger, kommer vi alltid att upptäcka att det finns en inre problematik hos människorna som vi därmed inte har löst, genom att materiellt förändra hennes villkor.

Skönheten och estetiken i hantverket har stäckats genom den industriella produktionen, menade Lindbom:

Förr sjöng man till arbetet. Sången var ett uttryck för den rytmik, den naturliga rörelse som fanns inom människorna i den arbetsprocess som de skapade och som till stor del också var ett estetiskt skapande. Det är säkerligen ett område, där vi måste finna en förklaring till en tilltagande passivitet och där denna industriella verklighet vi lever i har en baksida, som heter hämmad verksamhetslust, hämmad aktivitet, minskad arbetsglädje m.m. Därför så menar jag, att när man spottar på Fridell, så skall man tänka sig för innan man spottar andra och tredje gången, därför att om också Fridell är Syndikalist och inte är partivän till oss, så har han något väldigt väsentligt att säga oss om allt detta.

Lindbom talar om arbetstiden och hur den industriella demokratin är viktig och fortsatte:

Och sedan fritiden, där vi måste ge människorna en så utomordentligt mycket rikare fritid än nu och en fritid präglad av aktivitet, därför att det är ju just under fritiden, hela detta veckopresselände, hela den här schejkromantiken, biografsittandet, upploppen på ishockeymatcherna i Stadion, allt detta är ju ett uttryck för en rotlöshet och en passivitet under fritiden som är utomordentligt allvarlig.

Politikerna måste alliera sig med andra krafter för att klara framtidens problem, menade Lindbom:

Jag tror att man måste helt enkelt överföra en väsentlig del av människornas samhällsproblem, inte bara på vad vi idag kallar sociala samhällsområden, utan på de inre problemen, på de själsliga, helt enkelt ta upp hela detta stora neuroskomplex som rör sig i tiden, för att överhuvudtaget få ha något hopp om att vi skall kunna klara framtiden. Vi måste alltså framförallt alliera oss med psykologer, uppfostrare, pedagoger, människor som överhuvudtaget behärskar hela den själsliga mekanismen och jag tror att vi har mycket stora möjligheter och jag tror att vi kan se emot framtiden ganska hoppfullt, därför att den psykologiska vetenskapen har ju kommit så långt och skolkommissionen är ett utomordentligt hoppfullt vittnesbörd om det. Så att vi börjar att kunna bemästra centrala själsliga problem hos människorna.

Avslutningsvis sade Lindbom bl.a. detta: ”Jag skall bara ytterligare tillägga, att jag tror, för att ytterligare spetsa till det något, att det är ur socialistisk synpunkt viktigare att uppfostra barn, än att socialisera skoindustrin.”

Därefter yttrade sig Torvald Karlbom, Karl Kilbom, Hilding Ferm, Hernfrid Bark och Ansgar Eeg Olofsson. Därefter återkom statsminister Tage Erlander:

Jag har inte tillfälle att i eftermiddag följa konferensens förhandlingar och därför nödgas jag redan nu säga ett par saker, som jag gärna vill ha sagda för att undanröja en del ev. missförstånd om var man står. Det blir kanske därvid till formen litet mer polemik än det är avsett att vara.

Jag kan i många delar instämma i t.ex. Lindboms anförande. Det var mycket i det, som inte framkallade annat än gillande reaktioner från min sida och jag hoppas därför, att det inte missförstås, när jag nu tar upp några negativa synpunkter på det.

Jag tror för det första, att det är riskabelt att lägga den synpunkten på kulturproblemen, att partiet måste vara på jakt efter ett program för att hålla sina positioner. Jag tror, att det är en fullkomligt hopplös uppgift att göra ett slags flugpapperprogram, med vilka vi skall fånga in en massa människor, som inte hör till oss. Det kan vi överlåta åt andra partier, vars namn jag på grund av mina blygsamma läggning inte säger. För oss är politiken något ytterligt allvarligt. Vi har kommit till rörelsen, inte därför att vi skulle begagna rörelsen i och för sig, utan därför att det fanns en vilja att göra någonting. Det skulle ske någonting och detta är det enda som är möjligt för vår rörelse, ty i det ögonblick som man på allvar skulle behöva säga sig, att nu är så mycket gjort av det som var rörelsens program, att vi måste ge oss ut på jakt efter ett program, då tror jag inte att det är mycket vi behöver syssla med, ty då kommer vi ganska hastigt att förlora vårt inflytande. Då behöver vi intet program. För mig ter det sig, som jag sade i mitt inledningsanförande så, att så långt ifrån att de ekonomiska problemen är lösta nu, står vi precis i början av dem. De tedde sig svårlösta på sin tid, men de var ju enkla så länge vi stod på den säkra grunden, att det fanns en mängd hål att stoppa det man kunde taga ut i form av skatter från samhällets bättre lottade individer, om jag skall uttrycka mig hårt. Så länge det var ett fördelningsproblem, så var det inga svårigheter att tekniskt klara dessa uppgifter. Men vad står vi inför nu? Jag skall inte ge mig in på det. Jag karakteriserade det i mitt inledningsanförande så, att om vi inte löser de organisatoriska problem, som den fulla sysselsättningen ställer fackföreningsrörelsen och samhället inför, så misslyckas vi med att över huvud taget bevara den västerländska civilisationen i de former vi har vant oss vid att räkna med den som bestående.

Mitt kulturintresse beror inte därpå, att jag plötsligt har börjat sakna arbetsuppgifter och måste hitta på någonting, därför att jag står med ett stort parti och en stor rörelse, som inte vet, vad den skall företaga sig. Jag tror att det är mycket väsentligt, att man har klart för sig, att vi har nästan obegränsade uppgifter på det ekonomiska och sociala området kvar att lösa, och att dessa problem kommer att vara tillräckliga för oss i och för sig, för att bilda det materiella underlaget för en stor och slagkraftig rörelse. Jag tror inte, att vi ett ögonblick behöver tvivla på detta. För mig ter det sig så, att de kulturella problemen tränger sig på därför, att vi står som ansvariga i mycket stor utsträckning för människornas öden, människornas livsföring, i de samhällen, där vi av andra skäl ha blivit placerade som administratörer av samhället och då kan man ju inte undgå att konstatera detsamma som Lindbom var inne på och många andra har påpekat, att i de alltmer stigande tekniska resurserna och våra försök att anpassa samhället organisatoriskt till dessa stigande tekniska resurser så, att välståndet i alla fall växer, märker man en tilltagande splittring, förvirring, ångest och oro hos allt större befolkningsgrupper och när jag t.ex. var glad över, att Lindbom sade några vänliga ord om Fridell, beror detta inte därpå, att jag inte ger Karlbom rätt i, att Fridell våldsamt överdriver, när han talar om den olust, som arbetet i och för sig för med sig hos människan. Jag vet inte om Fridell själv är medveten därom, men vad jag tror är det väsentliga hos honom är, att han har påtalat den orimliga spänning, som har uppstått mellan arbetsslavens, om jag får använda hans eget uttryck, fullkomligt beroende ställning där han gör sin livsinsats, där han gör det som skaffar honom hans materiella förutsättningar för sitt liv, och det inflytande som han formellt äger på det samhälle, i vilket han lever. Det verkligt avgörande hos Fridell, anser jag vara, att han har tagit upp denna problemställning, som i och för sig inte är så märkvärdig, på sådant sätt, att jag föreställer mig att ingen kan undgå att springa upp och konstatera, att här – oberoende av om det finns arbetsglädje eller inte arbetsglädje på arbetsplatsen – finns ändå en del av de orosstiftande elementen i vår nuvarande tid, då man försöker anpassa samhället efter helt nya tekniska former. Därför tror jag, att det har varit utomordentligt värdefullt med hans analyser, där han – som konstnärer alltid gör – våldsamt överdriver, och använder sig av arbetsolusten såsom det som skall uppskaka läsaren.

Samtidigt som jag konstaterar, att Fridell på sätt och vis har ställt det problem, som jag själv har försökt att i min mån ställa, vill jag emellertid säga. Man skall alltid vara rädd för författare. Om man skulle döma 1870-talet och 1880-talet efter vår dåtida författargeneration, om man skulle döma vad som hände i de skandinaviska länderna efter Ibsen och Strindberg, skulle man otvivelaktigt ha fått intrycket av ett samhälle i våldsamt förfall. Ämbetsverket för utbetalande av tjänstemännens löner skulle stå som en typ för en stor del av det svenska samhället. Över huvud taget skulle man få ett intryck av en småskurenhet och en ynkedom, som skulle vara ganska fantastisk. I själva verket är det, kapitalismens stora brytningstid i vårt land, då våldsamma värden skapas, då grunden läggs för det som blev eller kunde ha blivit en svensk storhetstid.

Men ändå är Ibsens och Strindbergs uppfattning riktig, därför att de tog upp andra sidor, de inre mänskliga konflikterna, som skapades just av den genombrottstid de levde i. Vi befinner oss i precis samma situation. Jag tror att i framtiden, såvida det inte blir krig naturligtvis, kommer vad som nu sker, att betraktas som grundläggande av en frisk västerländsk socialism. Denna omdaningsrörelse sker emellertid under skapandet av just de konflikter, som jag här har antytt, och som Fridell har skildrat på samma sätt som Strindberg och Ibsen skildrade vad den enskilde individen råkade ut för förra gången ett nytt samhällssystem höll på att byggas upp. Min frågeställning i början av mitt anförande var just denna. Är vad som händer nu, den oro och ångest, som vi otvivelaktigt kan konstatera, en följd av vad jag här har försökt att skildra, eller är det en följd av någonting allvarligare? Är det en följd av sönderfallandet av gruppbildningar, som vi måste ersätta med nya gruppbildningar? Med andra ord, kan man tänka sig att dessa inre konflikter visserligen skall följas med nödvändig observans, men att man kan låta bli att koppla in rörelsen på att skapa en socialistisk sammanhållande religion, som skall ersätta de försvunna värderingarna och de försvunna gruppbildningarna, eller kommer det att precis som tidigare bli en naturlig läkningsprocess, i samma mån som den tekniska samhällsomdaningsprocessen har funnit sina normala former? Jag tror för min del det senare. Men däri ligger också svaret på Kilboms fråga. Det är alldeles klart, att jag tror, att den typ av människa, som sedan växer fram ur detta, blir en annan typ av människa än den som växte fram i ett samhälle, där fri konkurrens var något fullkomligt självklart. Jag tror, att solidaritetens och samarbetets samhälle, om vi kan finna de riktiga formerna för detta, kommer att skapa en annan mentalitet, andra förutsättningar för kulturlivet i alla dess former. Och därmed skulle jag vilja säga, att om jag inte bedömer det fel, borde det för närvarande vara tillräckligt att knyta de kontakter, som ? [protokollförarens frågetecken/KET] ville att vi skulle knyta med kulturlivets folk, ge dem de arbetsvillkor de behöver för sin viktiga gärning och ge åt kulturarbetarna materiella resurser men ett mycket betydande mått av rörelsefrihet, när de går att forma sina tankar.

Detta var alltså innebörden i min frågeställning. Behöver vi med ledning av de erfarenheter vi har säga. Vi lever inte endast i en brytningstid av denna typ, utan vi lever i en tid, då vi måste tillgripa en dirigering av människornas själsliv. Om vi inte gör det, betyder det endast att vi ställer till människornas förfogande en läskunnighet, en teknisk apparatur, som de sedan endast använder till att förstöra sig själva med.

Jag skall sluta med att säga en sak, som jag hoppas att man vid närmare eftertanke finner hör samman med vad jag har sagt. Jag förstod aldrig ordentligt vad nationalsocialismen var, förrän jag hade den skakande upplevelsen att läsa Erik Manns ”Tio miljoner barn”. Då hjälpte det inte, vilka förklaringar och hur mycket förståelse man försökte visa för ett nationalistiskt folks sätt att finna vägar för sin nationalism. Där tyckte jag mig åtminstone se, vilka våldsamma risker för våldföring å människan som det innebär, om man åt några få, som tror att de förstår, ger de möjligheter och chanser, att trycka sin prägel, inte endast på gator och spårvägar, hem och bostäder, utan också på det liv som skall levas innanför de murar som samhället bygger.

Juristen och tryckfrihetsexperten Nils Alexanderson såg Erlanders uttalanden, så som de referats i pressen, som mycket illavarslande för den framtida pressfriheten. I sin bok Svensk tryckfrihet, 1950, citerar han Erlanders ord om socialistisk religion och idén att en liknande politisk syntes som förekommer på det ekonomiska området kunde tillämpas på det kulturella, att vissa grundläggande värden får ge individen en plattform att bygga sin egen syn på.

Alexanderson noterar att Erlander ändå något tar tillbaka vad han sagt med orden ”målet för våra strävanden måste vara, att försöka skydda individen från intrång, även från en aldrig så välmenande stat”. Alexanderson skriver sedan:

Även om det väl bör antagas att tonfallet här råkat bli av mera betänklig art än som stämmer med talarens verkliga mening – han är ju ledaren för den ministär som året förut framlagt propositionen till 1949 års tryckfrihetslag – kan man dock icke undgå att uppfatta uttalandet som ett varsel om att bland hans politiska meningsfränder finnas de som börjar leka med tanken att om ens egen åsiktsriktning får anses tillräckligt betryggad i sitt innehav av statsmaktens auktoritet, då är en vidsträckt pressfrihet mera besvärlig än nyttig.

Men det finns dessutom färska exempel på att man även på håll, där man nog med uppriktighet bekänner sig till tryckfriheten såsom allmän princip, ingalunda alltid tillräckligt beaktar vikten av de garantier med vilka den omgärdats. Här må i all korthet omnämnas ett par punkter, där attentat mot sådana garantier dels för en kortare tid lyckats, dels åtminstone framträtt som ett allvarligt hot. (Alexanderson 1950 [1966 Prisma pocket], s. 44f.)

Alexanderson påminner sedan om tre fall, justitieministern och bondeförbundaren K.G. Westmans återupplivande 1939 av en konfiskationsrätt av tryckt skrift från 1812 års tryckfrihetsförordning, nu med anmärkningsvärda ändringar som gjorde justitieministern närmast enväldig när det gällde att förbjuda tryckta skrifter. Alexanderson nämner också hur Konstitutionsutskottet 1948 anslöt sig till tanken på att kunna förbjuda fortsatt utgivning av tryckt skrift vid ”krigsfara”, liksom ett annat förslag från Konstitutionsutskottet att ersätta juryn i tryckfrihetsmål (ett institut som Alexanderson ändå själv kritiserat) mot en fast nämnd som ”skulle kunna genom enkelt pluralitetsbeslut sakfälla ett pressalster”. Denna nyordning stoppades dock.

Alexanderson avslutar med följande ord: ”Dessa risker för intrång i vår hävdvunna tryckfrihet äro visserligen tills vidare avvärjda genom den nya tryckfrihetslagen. Men de utgöra ett memento för tryckfrihetens varma anhängare att icke göra sig för säkra utan
alltfort vaka över dess ograverade bestånd.”

 

Tillägg:

Jag kunde ha slutat här. Men kanske kan det vara intressant att nämna också vad ytterligare några talare sa. En stund efter Erlanders andra inlägg, då fem andra talare yttrat sig, tog Harry Levin upp detta med politiska religioner:

Jag skulle vilja säga, att jag tror att vi måste vara klara över, att vi lever i en mycket allvarlig brytningstid, där de politiska maximerna övergår från att vara förståndsmässigt fattade politiska åskådningar, till att bli religioner. Vi ha ju ganska nyligen upplevt nedslåendet av fascismen, men vi ha ju återigen också upplevat hur den kommunistiska rörelsen har vuxit sig oerhört stark och jag vill säga, delvis på grund av egen personlig erfarenhet, att den inställning, som den kommunistiska rörelsen tar till olika problem, mer och mer blir rent känslomässigt betonad och jag tror också att ett uttryck för detta är delvis de lojalitetsförklaringar, som de västeuropeiska kommunistpartiernas ledande män i dessa dagar, den ena efter den andra, avger för Sovjetunionen och dess politik. Det är inte bara en fråga om realpolitik, utan jag skulle vilja säga, att det är en ren ideologisk process, där man upphöjer vad som kommer från Sovjethåll till en slags religiositet. […]

Det är det, som jag tycker är farligt och det är det som jag är rädd för kommer att leda till, att partiet så att säga förlorar sin egen själ. Vi är så objektiva, att när vi skall tillsätta personer i Radiotjänst, som skall sköta detta vårt lands förnämligaste propagandainstrument, så tillsätter vi en aktiv kristen person, som skall sköta programtjänsten och ansvaret för detta. Denna apparat som dagligen, som rektor Carlbom här talade om, kanske påverkar en miljon människor, det skall vi lämna ut åt en person, som inte har någon förståelse för vår uppfattning, utan är en borgerlig liberal, frisinnad människa. Det är beklagligtvis likadant på en del andra olika områden. Vi lämnar ifrån oss de instrument som vi skulle använda när vi står i den ställningen att vi kan göra det, till att skapa en ökad förståelse hos människorna, för vad vi anser vara rätt och riktigt. […]

Den kristna religionen i vårt land, har ett absolut självklart monopol, att trycka sin uppfattning på praktiskt taget hela vår uppväxande generation. Jag vill inte förneka, att kristendomen förfäktar sanningar och fakta som är riktiga och som ingen vettig människa kan bestrida, men jag vill hävda, att många av dessa sanningar och uppfattningar har funnits i mänskligt tänkande, långt innan den kristna religionen trädde fram och det finns därför ingen anledning att stämpla dessa moraliska och etiska sanningar som i och för sig kristna, utan man måste konstatera, att de är sanningar och kunskaper, som mänskligheten kämpat sig fram till under mångtusenårigt tänkande, ett tänkande som inte började år 1, enligt vår tideräkning, utan årtusenden tidigare och kommer att fortsätta, därest mänskligheten inte förgör sig själv med en atombomb, i årtusenden framåt.

Efter Levin återkom Lindbom:

I verkligheten är det så, – det är hårt att säga det, men jag tror det måste sägas, – att tillsammans med bondeklassen är väl arbetarklassen idag den kulturellt mest konservativa samhällsklass som finns. Det är ett faktum. Jag dömer inte. Jag moraliserar inte. Jag endast konstaterar ett kultursociologiskt faktum. Det är inte första gången i historien en uppåtstigande samhällsklass som svampar har sugit åt sig den högre klassens kultur. Stora delar av den så kallade borgarklassen håller på att släppa allt detta och orientera sig bort från det. Gå ut bland arbetarklassen och försök agitera för modernt måleri, för modern musik, för modern diktning. Det är ju där liksom hos bönderna, som det tar alldeles emot. […]

Erlander utvecklar ett mycket intressant resonemang, som i korthet går ut på, att vi kommer att få med en ny typ av människor att göra i framtiden. Denna nya typ av människor kommer att växa fram ur den nya samhällsorganisation, som vi måste skapa. Jag måste säga, att där har Erlander och jag fullständigt diametralt skilda uppfattningar. Där har vi den springande punkten. Jag menar, att det finns ingen möjlighet och ingen mening för oss att socialisera även den minsta lilla skomakarbutik i tro, att det skall bli något slags socialister av de människor, som inte är mogna att som gemenskapsmänniskor, att som fria självständiga individer med initiativkraft och med rakhet i ryggen klara dessa uppgifter. Det kommer inte att gå. Det blir helt enkelt att sätta dynamit i händerna på omogna barn. Det blir helt enkelt en socialistisk samhällsapparat, som bara blir en tom apparat om den läggs i händerna på människor, som inte har den inre mognad som krävs för att sköta denna apparat.

Därefter yttrade sig Sven Ludvigsson, herr Zetterberg (troligen avses Åke Zetterberg, broderskapare och präst), Oskar Olsson, Karl Malmsten, Ragnar Lundkvist, Bror Ejve, och Elly Jannes. Sedan var det arkitekten Sune Lindströms tur:

Partiordföranden var inne på frågan om den socialistiska etiken. Han hade tydligen den uppfattningen, att vi knappast behövde bekymra oss om att utbilda en sådan. Detta står i god samklang med en gammal klassisk uttolkning av marxismen: det materiella först, sedan kommer det andliga mer eller mindre automatiskt, och det står naturligtvis i god samklang med den fria demokratien och dess ideal friheten. Vi behöver inte de bindande ”religiösa” dogmerna och allt detta. Men vi har väl dock lärt en del ytterligare. Det ligger mycket i detta, men det är inte hela sanningen. Vi har dock sett för det första, hur diktaturstaternas livsåskådning och etik plötsligt kan gripa och fånga massorna och föra dem från demokratiens ideal, inte minst därför, tror jag, att dessa ideal har varit för mjuka, för vaga, för föga preciserade och för divergerande med blandade socialistiska och borgerliga kvarlevor. Vi kan ju i vårt eget samhälle se, hur den borgerliga kristendomen dock har en oerhörd makt och oerhört inflytande via bland annat skolan och på detta sätt ännu idag formar generationer framåt. Jag tror därför, att man, samtidigt som man erkänner, att vi inte kan bygga upp en socialistisk religion i den gamla bemärkelsen med hela dess dogmatik och bindande former, ändå måste precisera en målsättning för våra kulturella strävanden. Vi måste enligt min uppfattning överge neutraliteten här liksom på andra områden. […]

Anledningen att jag dragit fram denna tanke på denna konferens är, att Hans Karlsson i förmiddags pekade på mig och frågade, om vi, när vi planerade Stockholm stads förorter, tänkte på de sociologiska problemen, och jag svarade: vid den tidpunkten nej. Jag kan säga, att ännu i denna dag står vi fackmän på stadsplaneområdet ganska osäkra därvidlag. Vi har behov av samarbete med fackföreningsrörelsen, med partifolket, med sociologer o.s.v. Det är sådana arbetsgrupper vi behöver för att på område efter område komma vidare mot vår kulturpolitiska målsättning.

Efter ett inlägg av Ragnar Edelman [Edenman?] sade Arne Wallbom bl.a. följande:

När vi kan ställa alternativ, kan vi också ta större ord i munnen. Här talas om radion som ett propagandainstrument. Det var ett fruktansvärt uttryck. Jag hoppas det var en felsägning. Där har vi en betryggande majoritet i styrelsen, eller hur Karlbom. Sedan har vi en gammal pålitlig partivän som regeringschef. Dessutom har vi en pålitlig kader i radionämnden som är vårt folk, – vårt understruket med två streck – eller hur, fru Levin? [det står ”fru” i protokollet/KET] Och ändå är radion sådan som den är. 50 procent lyssnar på högmässorna, 30–40 procent på morgonandakterna. Partivänner, låt oss ge ett verkligt substitut, ett verkligt alternativ till dessa gudstjänster, det säger jag som ateist. Och skall man sedan klaga på det borgerliga radioprogrammet, så ge oss substitut, ge oss alternativ. All right, det skall jag hälsa med tillfredsställelse. Detta säger jag som partivän och radioman.

Sedan återkom Torvald Karlbom (som yttrat sig under konferensens inledning):

Då jag talade om tempoarbete och sade, att det finns tempoarbetare, som inte är så missnöjda med sitt arbete, fick jag repliken, att negern inte heller uppfattar sin egen situation så som slavar. Det är möjligt, att denna sats kan vara riktig. I varje fall upprepade Lindbom den, och han förstärkte den ytterligare, då han sade, att människorna inte är medvetna om sin egen tragedi, vilket längre fram också kom fram i uttrycket, att det är farligt att sätta dynamit i händerna på omogna barn. Jag har ju gudskelov varit fabriksarbetare i ett tiotal år, och det är möjligt, att jag inte var medveten om min egen tragedi, utan det vet naturligtvis Savosnick [nationalekonom som också deltog i konferensen /KET] och Lindbom mycket bättre än jag. De vet naturligtvis mycket bättre hur den tragedin var, då jag stod i tempoarbetet och tyckte, att det inte var så besvärligt som man föreställer sig. Men jag undrar, om man inte bakom dessa föreställningar röjer en uppfattning om att man skall stiga ner till arbetarna och frälsa dem i deras bekymmersamma läge, och att de inte är medvetna om hur plågade de är att arbeta i ett modernt storföretag. Detta är en farlig sak ur många synpunkter både taktiskt och personligt för vederbörande.

Tre inlägg till följde, av Torsten Eliasson, Hilding Ferm och Sven Aspling, innan ordföranden, troligen Karlbom, avslutade konferensen med att tacka bl.a. Erlander som visat att han ”trots att han lämnat den omedelbara vården av kulturangelägenheterna, dock håller ett fast, konkret och realistiskt grepp om kulturfrågorna”. Här syftade ordföranden på att Erlander 1945–46 varit ecklesiastikminister, med ansvar för kulturfrågor. Ordföranden underströk till sist också ”behovet av en radikal skolreform både i yttre och inre mening i detta kulturprogram”.

Spanska sjukan och covid-19

 

En skämtteckning i Dagens Nyheter den 7 juli 1918 om spanska sjukan. Så sorglöst kunde man skämta bara två månader innan människor började dö i stort antal av denna pandemi, som till årets slut skulle komma att skörda 27  000 dödsoffer.
__________________________________________________________

 

Covid-19 är som en vanlig influensa, påstår vissa. Men man får gå tillbaka till spanska sjukans dagar för att hitta ett influensaår som överträffar covid-19 vad gäller antal avlidna människor. Även för 103 år sedan fanns det många som inte insåg allvaret i epidemin. Även för 103 år sedan fick myndigheterna kritik för hur pandemin hanterades. Skämtteckningen ovan publicerades i Dagens Nyheter den 7 juli 1918, bara ett par månader innan sjukdomen utvecklats till den dödligaste på flera hundra år.

Ett par dagar senare (9/7 1918) publicerade Dagens Nyheter två artiklar på förstasidan, den ena med rubriken ”Inte så farligt med spanska sjukan: Dess utbredning har ännu ej tagit den fart man befarat” och alldeles intill fanns en artikel om hur internationell fotboll ställdes in pga smittofaran.

Första världskriget pågick fortfarande. Striderna upphörde först 11 november 1918. Kriget var också den främsta orsaken till att spanska sjukan fick den spridning den fick. Soldater som stridit runt om i Europa återvände hem med smittan. Spanska sjukan krävde fler människoliv än kriget gjorde, troligen minst 50 miljoner. I Sverige dog 1918–1920 ca 37 500 personer. Ovanligt för denna influensa var att den inte drabbade de äldsta och yngsta värst utan åldersgruppen 20–40.

Inbillad sjukdom?

Den 11 juli 1918 skrev DN om den ”Spanska skräcken i Stockholm”, om ”Rusning till läkare för inbillad sjukdom”. Man skriver att allmänheten synes ha gripits av panikartad skräck för den s.k. spanska sjukan, ”och som vanligt vid epidemier tycks en massa gott folk ha börjat på sig själva upptäcka massor av symtom av den populära sjukdomen. Och så rusar man till läkarn bums.” Det är inte utan att man känner igen vissa debattörer från idag, ett sekel senare.

I augusti rapporterades spridda dödsfall från Stockholm, främst bland soldater. Områden där smittan spreds häftigt var enligt DN den 3 augusti särskilt inom kommunikationsverken, spårvägarna, järnvägen, på telefon- och telegrafstationer etc.

Den 10 augusti tror man att ”det bekräftar sig alltmer och mer att spanska sjukan i Stockholm nu äntligen rasat över”. Komplikationerna blir dock fler och senaste dygnet, skriver man, har Johannes brandstation i Stockholm fått rycka ut med ambulans 47 gånger.

Tidningarna redovisar inte statistik som vi gör idag under covid-19, utan bilden var mycket mer fragmentarisk. Man beskriver hur många ambulansutryckningar som skett på vissa orter det senaste dygnet.

16 augusti meddelas att höstterminsstarten i Stockholms skolor flyttats fram 14 dagar och att besluten om liknande åtgärder varierar ute i landet. Den 20 augusti spekulerar man om vilken patogen det kan vara som förorsakar spanska sjukan. Kanske är det ingen influensa, följdsjukdomarna orsakas av ”varbildande bakterier”, skriver man. Men för grundsjukdomen har ingen smittobakterie hittats. Virus nämns inte.

Influensavirus var inte känt 1918

Ordet virus förekom förvisso vid denna tid, men ofta betydde det ungefär ’gift’. Pasteur hade ändå på 1880-talet beskrivit virus som en ”parasite microscopique”. 1915 skrev den brittiske bakteriologen Fredrick Twort så här i tidskriften The Lancet:

In the first place, we do not know for certain the nature of an ultra-microscopic virus. It may be a minute bacterium that will only grow on living material, or it may be a tiny amœba which, like ordinary amoebae, thrives on living microorganisms. On the other hand, it must be remembered that if the living organic world has been slowly built up in accordance with the theories of evolution, then an amoeba and a bacterium must be recognised as highly developed organisms in comparison with much more primitive forms which once existed, and probably still exist at the present day. It is quite possible that an ultra-microscopic virus belongs somewhere in this vast field of life more lowly organized than the bacterium or amœba. It may be living protoplasm that forms no definite individuals, or an enzyme with power of growth.

Detta var ändå för sin tid mycket insiktsfulla resonemang kring frågan. Än idag tvistar man om vad virus egentligen bör klassificeras som. Influensavirus isolerades först 1933.

Den 12 juli 1918 trodde man sig ha ”sett” spanska sjukans bacill. Men denna bacillus pfeifferi var förstås inte orsaken till influensa utan till några av följdsjukdomarna, t.ex. lung- och hjärninflammation. Idag kallas bakterien haemophilus influenzae.

 

Klipp ur DN 12 juli 1918. Bacillus pfeifferi var inte orsaken till spanska sjukan. Bakterien går idag under namnet haemophilus influenzae.

 

Den 15 september meddelar DN att spanska sjukan tar ny fart: ”Vid flera av Stockholms skolor har undervisningen avbrutits.” På vissa regementen vill man avbryta repövningar. Det rapporteras om ett flertal dödsfall, men någon riktig överblick över antalet avlidna tycks inte finnas.

17 september skriver DN att 25 nya dödsfall skett i spanska sjukan. Varje miltärförläggning har hundratals sjuka: ”Epidemien uppträder fullkomligt katatstrofartat i Boden”, lyder en rubrik: ”Antalet sjuka är här nu flera tusen och dödligheten ökas med förfärande hastighet.” Vid första livgrenadjärregementet i Linköping är 1 000 soldater sjuka.

 

Bodens regemente där sjuka bäddats ned i en gymnastiksal 1918. (Foto trol. A. Andersson för Vecko-Journalen, Nordiska museets arkiv, NMA.0033615.)

 

Medicinalstyrelsen får kritik

Ett meningsutbyte mellan Medicinalstyrelsens generaldirektör Bertil Buhre och en doktor Arnold Josefson utbröt den 16 september. Josefsson menade att en influensakommission borde tillsättas. Farsoten håller på att växa oss över huvudet, menade han. Flygblad med hygieniska råd till allmänheten borde utdelas, skriver Josefson vidare. Att läkaresällskapet givit råd den 10 augusti i pressen hjälper inte, menade han, när man drabbas i september. ”Det är mycket begärt av allmänheten att den ska ta fram tidningen från augusti till studium.” Råd bör ges på platsen när faran är där, menar han och förordar också speciallagstiftning för situationen, ”lex in casu”. Medicinalstyrelsen tycks inte ha insett att läkarbrist råder, i synnerhet på de platser där farsoten härjar som värst, skriver Josefson.

Med förvåning konstaterar Josefson i samma artikel att ”då skolorna nyss efter ett klokt uppskov med öppnandet äntligen öppnats, i regel inga som helst särskilda direktiv givits till lärare eller lärjungar med tanke särskilt på influensans bekämpande. Skolan öppnas för alla. Friska och sjuka, barn ur friska och sjuka hem, barn från friska och svårt hemsökta trakter.”

Josefsson tillägger sedan: ”det är ej sant att den [influensan] icke uppträder hos barn, som en del läkare påstå. Med barnen kan smittan föras in i hemmet och där framkalla farliga följder för de vuxna.” Josefsson förutser att man kommer att ha invändningar mot hans artikel, därför att den ”inför allmänheten förstorar faran”. Men, skriver han, ”allmänheten kan snart ej skrämmas upp mer än vad redan skett genom händelsernas vittnesbörd. Min tro är snarare den att allmänheten bör få se saken sådan den är.”

Nämnas kan att barn drabbades, framför allt genom att tusentals barn blev föräldralösa. Men barn blev också sjuka själva. Enligt denna artikel med en ganska grovt tillyxad metastudie kan dödligheten för barn under fem års ålder ha legat i storleksordningen 1 300 döda per 100 000 invånare (i flera länder i det undersökta materialet).

Bertil Buhre på Medicinalstyrelsen svarade dagen därpå (den 17) och höll med om att det är beklagligt att läkarvården var eftersatt i vissa delar av riket, men att detta inte ankom på Medicinalstyrelsen utan ”på andra mäktiga institutioner”, vilka det nu var. Han hoppades att läkare i de landsdelar där epidemien upphört skulle åta sig förordnande på de drabbade orterna. För övrigt menade Buhre att sjukdomen är ”av sådan art att dess gång icke mycket påverkas av sådana hygieniska åtgärder som i hast kunna vidtagas”. Buhre avslutar med att ”doktor Josefsons varmhjärtade, men kanske icke alltid så grundligt genomtänkta framställningar, ha vi icke kunnat reflektera på. Ty saken har många sidor och problemet är icke så enkelt som mången föreställer sig.”

I en DN-artikel den 18 september blandade sig även krigsministern Erik Nilson i debatten (hans uttalanden till DN:s journalist gjordes förstås någon dag tidigare). Han menade att Josefson försökte skapa en motsättning mellan de medicinska myndigheternas ståndpunkt och regeringens beslut. Men regeringen ”har vid sina beslut handlat i fullt samförstånd med de medicinska myndigheterna”. Nilson trycker också på frivillighet, att lagen inte tillåter striktare tvångsmedel när det gäller att permittera soldater. Uppfattningen att repövningar skulle vara smittohärdar för spanska sjukan är fullkomligt ogrundad, säger ministern. Ändå utfärdade regeringen redan samma dag som Nilsons uttalanden publicerades, den 18 september, en kungörelse att årets regements- och fältjänstövningar helt skulle ställas in. (DN publicerade denna kungörelse den 19 september.)

Spanska sjukan, ryska snuvan, asiaten …

Spanska sjukan och ryska snuvan är samma sjukdom, utropas det den 26 september. Överläkaren på Sabbatsbergs sjukhus, Hilding Bergstrand, har vid obduktioner funnit att förändringar som iakttagits är desamma som vid epidemien 1889–90. Hade han rätt? Spanskan var av typen A H1N1, vilket man inte kunde fastställa förrän i våra dagar, 2005. Svininfluensan 2009 var för övrigt av samma typ. Ryska snuvan 1889–90 däremot var en fågelinfluensa av typen A H2N2, samma som senare orsakade den s.k. asiaten som i Sverige härjade 1957–58. (Hongkonginfluensan 1968–70 var av ännu en annan typ, A H3N2.) Ingen av dessa senare influensor har dock varit lika förödande som spanska sjukan. Asiaten krävde ca 3 000 liv i Sverige och Hongkong ca 1 000. Spanska sjukan krävde totalt under 1918–1920 ungefär 37 500 människoliv i Sverige.

 

Poliser i Seattle, USA, i december 1918. Man patrullerade med ansiktsskydd, bl.a. för att se till att folk höll sig inomhus i särskilt drabbade områden. (National Archives at College Park, Maryland. Record number 165-WW-269B-25.)

 

I september 1918 började ansvariga myndigheter och allmänhet i Sverige alltmer inse att spanska sjukan var myckert allvarlig. Man mobiliserade krigsreservsjuksköterskor, och även medicine kandidater kallades in för att tjänstgöra som läkare. Man diskuterade t.o.m. (enligt DN 27/9 1918) att stänga kliniker och skicka läkare och kandidater dit där sjukdomen grasserade. Medicinalstyelsen motsatte sig detta. Med dagens språkbruk skulle förstås en stor ”vårdskuld” ha uppstått av en sådan åtgärd.

13 oktober rapporteras att 3 000 skolbarn är sjuka i Stockholm och att 526 personer har dött i armén. Även vid fängelserna har flera dödsfall inträffat. 18 oktober skriver DN att 75 ambulansutryckningar gjorts i Stockholm, främst till S:t Görans sjukhus. Skolorna i Brännkyrka har stängts helt. Man berättar också om stadsläkaren i Söderhamn som använt den kvicksilverhaltiga s.k. gråsalvan, som annars främst använts mot syfilis, mot spanska sjukan. Den har dock ingen kurativ verkan, menar han, däremot en förebyggande effekt. Man prövar även att gurgla med natriumfluorid, saltvatten, bikabonat eller väteperoxid (det sistnämnda något som vissa förespråkar även idag mot covid-19). Från Malmö rapporterades dock att folk hade skadat strupen med detta medel.

5 november 1918 redovisas statistik som visar att man inte hade särskilt väl reda på spridning och dödsfall. Man hävdar att 800 personer dött senaste kvartalet i 100 städer men att statistiken för landsbygden ”kräver mera tid och arbete”.

Den 6 december kan man läsa den förfärliga nyheten att en lantbrukare i Norrköpingstrakten och sju av hans tio barn avlidit i i spanska sjukan. Den 12 rapporteras att samtliga fyra personer på en gård i Övre Ullered i Värmland dött i influensan.

Ny våg våren 1919

14 mars 1919 meddelar DN att spanska sjukan åter tagit fart i Stockhomlstrakten, bl.a. hos militär personal i Vaxholm och hos trängen i Skövde.

Den 30 mars skriver DN att en ny våg är på väg, som ansvariga borde ha kunnat förbereda sig på. Rubriken är ”Influensans stegring, en väntad katastrof. Väntetiden obegagnad.” Stadsläkaren hade den 29 meddelat att möjligheterna att bereda vård åt ens de svårast sjuka var uttömda. ”Så har man begagnat det mer än ett tredjedels år av relativt lugn som följt efter epidemins maximiutbredning under oktober och november i fjol”, skriver tidningen och fortsätter: ”Det är inte underligt att vederbörande gjort ett försök att i det längsta hemlighålla epidemins nya uppblossande genom att från och med den 23 mars förbjuda brandkåren att lämna pressen meddelanden om antalet ambulansutryckningar för influensasjuka.”

 

Från Dagens Nyheters förstasida den 30 mars 2019. Tidningen menade att de sjukvårdsansvariga försuttit tillfället att förbereda sig för nästa våg medan smittspridningen var mindre omfattande.

 

Tidningen anser det förkastligt att dölja sanningen, ”det träffar allmänheten som behöver underrättas, upplysas och oroas”. Nyttan med sådan upplysning är, menar tidningen, att ”man tar sina mått och steg för att möta faran, låter vaccinera sig, undviker att besöka influensasjuka m.m.”

Kunde man vaccinera mot spanska sjukan?

Vad fanns det då för möjligheter att vaccinera sig vid den här tiden? Man var som nämnts inte klar över att influensan orsakades av ett virus. Vad man menade med att vaccinera var att ge streptokock- eller pneumokockvaccin, som kunde hjälpa mot influensans bakteriella komplikationer. Numera tror flera forskare dock inte att detta kunde ha haft någon större effekt, eftersom man inte förstod att dessa bakterier förekom i en stor mängd av serotyper, dvs. undergrupper, och vaccinet hjälpte kanske endast mot en av dessa. Andra menar att korsimmmunitet kunde uppstå, så att vaccin mot en serotyp ändå kunde hjälpa mot vissa andra.

Dessutom gav man s.k. konvalescentserum, dvs. antikroppar från blodet hos tillfrisknade patienter som man injicerade i sjuka. Det är det man idag kallar polyklonala antikroppar och som även använts mot covid-19. Detta lär ha haft en viss effekt under spanska sjukan, hur stor är svårt att uppskatta.

De här vaccinationerna utgjorde ett storskaligt experiment, och DN pekar också i sin artikel den 30 mars på att ju fler som låter vaccinera sig, desto större material får man för att bedöma vaccineringens verkningar. Tidningen förefaller dock milt kritisk till att någon systematiskt bearbetad statistik kring vaccinernas verkningar inte föreligger:

Man kunde ha väntat att en del av de tiotusentals doser vaccin som kommo till användning redan i höstas skulle ha lämnat material som snabbt bearbetats av statistici, så att vi inte nu skulle sakna tillförlitlig statistik över vaccineringens verkningar.

Under året 1919 avled drygt 7 000 personer i spanska sjukan och 1920 ytterligare nära 3 000. Under några påföljande år på 1920-talet avled ytterligare cirka 7 000 personer. 1918 års siffror blev inte helt klarlagda förrän 1923, då Statistiska centralbyråns officiella statistik publicerades för år 1918 (siffrorna för 1919 publicerades 1924). I årsboken för 1918 skriver SCB om att ”den svåra försening i fråga om dödsorsaksstatistiken, som sedan flera år gjort sig gällande” har berott på ”ämbetsverkets otillräckliga arbetskrafter”. Om de höga dödstalen under 1918 skriver SCB:

Skillnaden mellan 1918 och de närmast föregående åren är ofantlig. Ensamt influensan har vållat en vida större dödlighet än vad som under de föregående åren förorsakades av alla infektionssjukdomar tillsammantagna. Det absoluta antalet dödsfall i ”spanska sjukan”, såsom epidemien vanligen benämnes, utgjorde 27 379; något motsvarande kan icke uppvisas från den tid, man har en svensk dödsorsaksstatistik. Till jämförelse kan anföras, att den tidigaste och svåraste av de koleraepidemier, som hemsökt Sverige, nämligen den av år 1834, bortryckte nämnda år 12 637 människoliv. På 100 000 av dåvarande medelfolkmängd skulle denna förlust motsvara 425, vadan alltså icke ens den första koleraepidemiens härjningar nå upp emot spanska sjukans.

Som jämförelse med det ovannämnda dödstalet för kolera (425) kan nämnas att dödstalet för spanska sjukan 1918 var 471 döda per 100 000 invånare. Dödstalet för covid-19 år 2020 var 95, vilket är det högsta dödstalet i Sverige för en infektionssjukdom sedan 1935, då 6 000 människor dog i tuberkulos. (En jämförelse med ett visst tuberkulosår blir inte riktigt rättvisande dock, eftersom tuberkulosen var ett sådant oerhört gissel under decennier, då det dog flera tusen varje år.)

SCB resonerar i årsboken också kring det faktum att tuberkulosen tagit något färre liv än vanligt under spanska sjukans härjningar. Man menar att en del av dem som dog kan ha lidit av tuberkulos men att de ”bortrycktes av den hastigare förlöpande influensan”.

Fanns kvardröjande symtom efter spanska sjukan?

Man kan undra över om spanska sjukan medförde postvirala symtom som dröjde sig kvar länge efter att man tillfrisknat från den egentliga sjukdomen. Detta är ju något som debatteras just nu när det gäller covid-19, s.k. långtidscovid eller postcovid. Letargisk encefalit är en sjukdom som blev vanlig ungefär samtidigt med spanska sjukan, och det har diskuterats om den var en följd av influensan. Symtomen var feber, halsont, huvudvärk, extrem trötthet och även komaliknande tillstånd.

DN skriver 19 maj 1920 om bankir Alfred Berg som avlidit 45 år gammal: ”Sedan mer än ett år tillbaka ofta svårt lidande av sviter efter spanska sjukan dukade den förut så kraftiga och verksamma mannen nu under efter att ännu blott några dagar tidigare ha kunnat röra sig ute.” Ofta kan man i tidningarna läsa om just ”sviter” efter spanska sjukan. Det är svårt att veta vad dessa under lång tid kvardröjande sviter skulle ha bestått i (tidigt förekommande sviter var ofta lunginflammation). I vissa fall kan det kanske vara exempel på postvirala symtom, som ju är ett känt fenomen efter många virussjukdomar. Ibland kan det kanske ha varit fråga om en samsjuklighet som funnits redan innan man fick spanska sjukan.

Sådana här diagnoser får ofta idag och fick även för 100 år sedan psykiatriska förtecken. Den norske forskaren Svenn-Erik Mamelund skrev 2010 ett paper, ”The impact of influenza on mental health in Norway 1872–1929”, där han konstaterar att ”antalet patienter som för första gången lades in på sjukhus pga av mentalsjukdom orsakad av influensa” ökade sjufalt 1918–24 jämfört med åren 1901–1917. Det handlade bl.a. om sömnsvårigheter, depression, yrsel och svårigheter att klara av arbetet. Vad som handlade om soma respektive psyche här är förstås inte helt enkelt att avgöra.

Det finns en del uppgifter om f.d. patienter i spanska sjukan som långt efteråt erfor både mera kroppsliga symtom och neurologiska problem, t.ex. muskelsvaghet, minnesproblem, synproblem, blackouter, osv. Sådana fall beskrivs t.ex. i den sydafrikanske historikern Howard Phillips ”In a Time of Plague: Memories of the ‘Spanish’ Flu Epidemic of 1918 in South Africa”, 2018.

Till bloggens förstasida.

Marx, Engels och den våldsamma revolutionen

Man ser ibland i diskussioner på sociala medier och annorstädes tankar om att marxismen ursprungligen inte hade våld på programmet, att Marx och Engels stod för någon sorts fredligare socialism än t.ex. Lenin.

Jag skrev om detta 1997 i min uppgörelse med mitt eget vänsterextremistiska engagemang runt 1970, men det kan finnas skäl att upprepa just detta och belysa saken med ett par citat ur Kommunistiska manifestet från 1848 (som skrevs av Marx och Engels tillsammans).

Kommunistiska manifestet i Arbetarkulturs jubileumsutgåva, tryckt 1948.

Detta manifest tyckte jag då, i början av 1970-talet, var en fantastisk skrift, eftersom den på några få sidor innehöll så mycket som det annars krävdes tjocka böcker att säga. Här analyserades det kapitalistiska samhället, här skisserades historien, här beskrevs hur socialismen skulle uppnås. Här fanns t.o.m. formuleringar mot marxistiska avvikelser, olika typer av opportunism t.ex. Sådant som Lenin behövde skriva flera böcker om, klarade Marx och Engels av på några rader. Tyckte jag då.

Nu till citaten. Om detta inte är att legitimera våld och diktatur som medel i samhällsförändringen, så vet jag inte vad som är det.

Om nödvändigheten av våld kan man bl.a. läsa i manifestets avslutning:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

På tyska:

Die Kommunisten verschmähen es, ihre Ansichten und Absichten zu verheimlichen. Sie erklären es offen, dass ihre Zwecke nur erreicht werden können durch den gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung. Mögen die herrschenden Klassen vor einer kommunistischen Revolution zittern.

Om nödvändigheten av en våldsutövande diktatur som förändrar samhället sedan revolutionen väl ägt rum (slutet av kapitel II):

Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass. (Min fetstil / KET.)

På tyska:

Die politische Gewalt im eigentlichen Sinne ist die organisierte Gewalt einer Klasse zur Unterdrückung einer andern. Wenn das Proletariat im Kampfe gegen die Bourgeoisie sich notwendig zur Klasse vereint, durch eine Revolution sich zur herrschenden Klasse macht und als herrschende Klasse gewaltsam die alten Produktionsverhältnisse aufhebt, so hebt es mit diesen Produktionsverhältnissen die Existenzbedingungen des Klassengegensatzes, die Klassen überhaupt, und damit seine eigene Herrschaft als Klasse auf. (Min fetstil / KET.)

Slutklämmen (”så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget …”) är exempel på den kommunistiska illusionen att efter en tids diktatur, när de forna härskarna (bourgeoisin) hållits nedtryckta, så kommer så småningom klasserna att vittra bort, och vi inträder då i ett klasslöst paradis. Detta har som bekant aldrig inträffat.

Den första översättningen av Kommunistiska manifestet till svenska gjordes av bokhandlaren Per Götrek 1848 och fick titeln Kommunismens röst. En underrubrik är ”Folkets Röst är Guds Röst”. Skriften kostade 8 skilling banko, vilket enligt Rodney Edvinssons ”Prisomräknare” torde motsvara ungefär 20 kr idag. Det i artikeln citerade avsnittet om ”gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung” översatte Götrek med ”radikal reorganisation af den nuwarande samhällsordningen”.

Till bloggens förstasida.

Kungsgatan, Stockholm, 7 maj 1945

75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa (i Asien pågick det till 15 augusti). Alla har på bild sett glädjescenerna från Kungsgatan i Stockholm. Officiellt skrev tyskarna under kapitulationen den 8 maj, men redan den 7 maj bröt jublet ut. (Ett provisorisk dokument hade också undertecknats redan den 7 maj.)

Stockholms-Tidningen berättade den 9 maj att polisen gjorde chock mot en stenkastande folkmassa på Kungsgatan vid tyska turistbyrån.

När jag hittade min fars dagböcker från 1945 fann jag följande skildring, som man ju känner igen från tidningar och journalfilmer. Fast det finns en liten detalj, som åtminstone jag inte har hört förut. En detalj som har att göra med luktsinnet. Så här skrev pappa, som då arbetade vid Kungsgatan på en konstruktionsfirma som hette T. An. Tesch AB:

Tidigt på eftermiddagen den 7 maj började glädjedemonstrationerna. Papperskorgarna i de många kontoren tömdes genom fönstren. Man rev sönder så mycket papper man kunde komma över och kastade ut genom fönstren. Räknemaskinernas pappersrullar ringlades ut genom fönstren som serpentiner. Toalettpapper och toalettpappersrullar gick samma väg för omväxlings skull. På gatorna och speciellt då på Kungsgatan gick folk långt ute i körbanorna och hindrade trafiken. Bilar av alla slag for gata upp och gata ned packade med hurrande och sjungande ungdomar av vitt skiljda nationaliteter. Man såg norrmän i majoritet och danskar, vidare allierade soldater, finska soldater m.fl. Bilarna voro ibland så överlastade att bakre stänkskärmarna lågo tryckta mot hjulet varvid det blev så stor friktion att det rykte och osade om ringarna. Polisen hade all möda att hålla trafiken igång. Detta var den 7 maj. Dagen V. I London och New York firades Freden på ungefär samma sätt.

Ett uppslag ur bildtidningen Se nr 20/1945, som utkom 17 maj.

Bildtidningen Se kom med sitt stora fredsnummer den 17 maj och där kunde man läsa om en annan detalj från måndagen den 7: mitt i jubelscenerna började flyglarmet tjuta; klockan var då tre den första måndagen i månaden, då man traditionsenligt testar att larmen fungerar.

Till bloggens förstasida.

Australiska skogsbränderna är fasansfulla men inte unika

Man bör nog inte skylla bränderna i Australien på klimatförändringar. Åtminstone går det inte att säga det nu, medan de pågår. Kanske om 30 år, när de kan sättas in i ett sammanhang. Annars har det varit minst lika varmt som nu i Australien, t.ex. 1939, 1909 och 1896. Och avsevärt större arealer har brunnit än nu.

Australian Bureau of Meteorology hävdade i australisk TV nyligen att den 17 december var den hetaste dagen som uppmätts, 40,9 grader Celsius. Det var tydligen ett medelvärde av heta och något svalare platser på Australiska kontinenten. Annars kan man se högre lokala temperaturer i deras egen statistik: den 2 januari 1960 var det 50,7 grader Celsius i Oodnadatta i South Australia. 1909 hade Bourke i sydöstra Australien (New South Wales) 125 grader Fahrenheit (51,6 Celsius), enligt ett klipp ur Goulburn Evening Penny Post, 5 januari 1909 (eller skärmdump).

1896 var också extremt varmt, men mätmetoderna var förmodligen mer osäkra. The New York Times meddelade dock 18 augusti 1896 att Adelaide i januari samma år haft 127 grader Fahrenheit (52,7 Celsius).

New York Times skrev om hettan i Australien den 18 augusti 1896.

Och även för den nu aktuella dagen 17 december 2019 visade Bureau of Meteorology (se videon från 18 december) upp lokala temperaturer på Lajamanu 46 grader, Trepell 45,1 grader, Rabbit Flat 45,8 grader, Jervois 45,6 grader, Longreach 45,3 grader, Birdsville 46,1 grader och Ceduna 46,5 grader (Celsius).

Från Australian Bureau of Meteorologys video 18 december 2019.

50,7 på Oodnadatta Airport 1960 och 51.6 i Bourke 1909 är ju fortfarande högre lokala mätningar. Samtidigt kan man ju fundera över om Oodnadatta Airport kan vara missvisande med tanke på heat island-effekten (att bebyggda områden oftast är varmare än omgivande landskap). Men detta kanske man har kompenserat för.

Frågan är förstås vad man kan utläsa av att temperaturmedelvärdet för hela australiska kontinenten nu nått rekordet 40,9 grader Celsius, jämfört med det gamla rekordet från 2013, då man uppmätte och räknande fram ett medelvärde på 40,3 grader. Rekordet utgörs alltså av 0,6 grader högre temperatur. Vad detta beror på är ju svårt att säga. Kanske har man räknat med några fler platser med 45-gradig värme än 2013. Kanske har man räknat samma antal platser som 2013 men att några nu varit ett par grader varmare än tidigare. Signifikansen är oklar.

När det gäller skogs- och markbränderna, så är jämförelser som den nedan från Statista vanligt förekommande just nu, men de är missvisande. I grafiken ursprungligen betitlad ”Acres burnt in recent major wildfire events”, senare kallad ”Acres burnt in selected recent major wildfire events”, går man bara tillbaka två år och jämför väldigt olika förhållanden i olika länder. Australien har alltid varit extremt och dessutom betydligt extremare än i år. 1974/75 brann otroliga 117 miljoner hektar.

Statista borde ha jämfört Australien med Australien, som är en extrem brandkontinent, och gått tillbaka flera år än två.

Man hör och läser ofta också att bränderna som pågår nu är de värsta någonsin. Och visst är de fruktansvärda, inte bara p.g.a. av själva elden utan även genom att mängder av människor långt från bränderna utsätts för farlig rök. Men det har varit värre vad gäller avbränd yta. Förstörda värden kan mycket väl vara större nu än förr, eftersom folk bor tätare och har dyrare ägodelar som förstörs.

Man tycker ändå att de som nu hävdar att detta är det värsta som hänt, borde kunna minnas säsongen 2002/03, då det brann 21 miljoner hektar (enligt Australian Bureau of Statistics).

Dagens Nyheter skrev mycket om bränderna 2002/03 bl.a. ovanstående.
Se även artiklar här, här och här.

1974–75 brann som sagt ofattbara 117 miljoner hektar eller 15 procent av Australiens totala landarea (inklusive där man anlagt moteld). Anledningen till detta är förmodligen inte klimatförändringar, utan klimat. Australien har ett av jordens mest extrema klimat. Bureau of Statistics skriver om detta:

For example, in 1974-75, following lush vegetation growth due to heavy rainfall in the previous two years, over 117 million ha or 15% of the total land area of the continent was burnt in central Australia during the fire season […] These fires are part of the natural cycle and also a tradition in Aboriginal people of the region. Up to 50% of the northern Australian landscape is burnt each year, and most areas are burnt at least once in every three years (Anderson 1999).

Traditionellt har man i hundratals år varit van att hantera dessa situationer genom att bl.a. bränna bort torrt material i markerna i förebyggande syfte. Det sägs att man av miljöskäl inte fått göra det under senare år. Några olika uppfattningar om den saken finns här, här, här och här.

Australian Bureau of Meteorology publicerade för några år sedan webbsidor, där man kan läsa mer om historiska bränder i Australien, t.ex. Black Friday 1939, Hobart-bränderna 1967, de enorma bränderna 1974-75, Eastern Seabord 1994 m.m.

Till bloggens förstasida.

Hur ovanligt är skogsbrand i april?

Flera skogsbränder har förekommit nyligen, fast vi bara befinner oss i slutet av april. Det är mycket ovanligt, sägs det.

Anneli Bergholm-Söder från MSB kände inte till att gräsbrands- och skogsbrandssäsongen tidigare kopplats ihop på det sätt som nu sker. Det är ett fenomen som har uppstått just nu, menade hon i SvT:s Aktuellt (24/4). Och vissa hävdar att dessa tidiga bränder är exempel på hur klimatet förändras (”Skogen brinner igen – och ja, det har med klimatet att göra”, SvD 25/4).

Men så ovanligt är det inte. Jag letade i Dagens Nyheters arkiv, först från åren 1867–1925, och fann då följande skogsbränder som rasat i mars eller april (gräsbränder inte medtagna; datum anger när DN skrev om saken):

16 april 1867: 15 mars, Höghult, Hishult socken 10 tunnland.
26 april 1878: Annandag påsk brann 70–80 tunnland (anlagd brand?).
11 april 1882: Brand på Djurgården (ingen arealuppgift).
22 mars 1887: Söderköping (5 tunnland) och Norrköping (ingen arealuppgift).
26 april 1901: ”Skogseldarne börja”, är rubriken. 200–300 tunnland i Jonsered.
14 april 1906: 1 500 tunnland nära Uddevalla.
5 april 1910: Halvt tunnland, Borås.
6 april 1910: Ett ”ganska vidsträckt område ungskog” brann mellan Jörlanda och Spekeröds socknar i Göteborgstrakten.
22 april 1911: ”Skogseldarna börja tidigt”, om bränder i Rabbalshede/Hellevadsholm, Herrljunga, Vårgårda (orsakade av gnistor från lokomotiv), 2 000 tunnland i Abbeshult, nära Växjö (svedning som spridit sig p.g.a. blåst).
25 april 1911: Holtsljunga socken, 100 tunnland.
24 april 1912: Aspudden, Stockholm. Ett halvt tunnland hade brunnit vid pressläggningen.
21 april 1914: Brand mellan Eskilstuna och Hellberga, ”ett par tunnland”.
26 mars 1921: Jakobstorp i Landskronatrakten, cirka 20 tunnland.
29 mars 1921: Spånga, mindre brand, ca 500 kvm.
5 april 1923: Ca 800 tunnland vid Tönnersjö, söder om Halmstad.
7 april 1925: Bösarp, ca 80 tunnland.

Detta är förstås inte alla skogsbränder som förekom under perioden. Rikstidningarna tog knappast upp alla mindre bränder. Man skulle behöva gå igenom lokalpressen också för att få en bättre bild.

 

Ur Dagens Nyheter 26 mars 1921.

 

 

Ur Dagens Nyheter 5 april 1923.

 

Jag undersökte även det stora brandåret 1933, då de första skogsbränderna rapporterades 27 mars (Lidingö), 31 mars (Stureby), 7 april (Rönö), 15 april (Herrljungatrakten), 20 april (Storvik) och 27 april (Hultafors).

Ett nedslag i 1970-talet gav träff på följande:

29 april 1973 (rapporterat i DN DN 30 april): 1,5 hektar blandskog, Skärsjölund i Göteborgstrakten.
7 april 1974: Skogsbrand i Bergsängen, NV om Norrtälje, samt i Töftedal i Dalsland (cirka 2,25 kvkm). Den senare branden blossade upp igen dagen därpå.
10 april 1974: Västerljungs skärgård, 320 000 kvm (32 hektar).
16 april 1974 (DN 17 april): Svarte Mosse, Göteborg, ”ett par hundra tusen kvm”.
30 april 1974 (DN 2 maj): Stor brand norr om Ulricehamn, ca 4 kvkm.
(April 1974 var en av de svårare torrperioderna de senaste hundra åren, enligt DN 2 maj 1974.)

Från de senaste 30 åren hittade jag följande tidiga skogsbränder (här sökte jag även i SvD:s arkiv):

27 april 1990 (DN): Uppgifter om en 5 kvadratkilometer stor brand mellan Kosta och Orrefors.
2 maj 1990 (DN): Skogsbrand den 30 april där en 82-årig man dött.
27 april 1991 (DN): 20 000–30 000 kvm brann i Nackareservatet.
26 april 1993 (SvD): Markaryd.
2 april 1997 (SvD 5 april): Gålö söder om Stockholm, ca 50 000 kvm.
31 mars 2000 (SvD): Molnby gård, Vallentuna.
31 mars 2003 (SvD): Vetlanda, ”flera tusen kvadratmeter stor gräs- och skogsbrand”.
29 april 2008 (SvD 30 april): Tiotal bränder i Småland: Markaryd, Ljungby, Tingsryd, Älmhult. Även flera bränder i Göteborgstrakten, t.ex. vid Brudaremossen.
26 april 2009 (SvD): Större brand vid Nödsjön i Vättlefjäll NO om Göteborg.

Tillägg 1 maj 2019: Radions ”Vetandets värld” tog den 30 april upp vårens skogsbränder, och där framkom ett par saker. Peter Berg, forskningsledare vid SMHI, förklarade förra årets torka med att ett högtryck parkerat sig över landet, som höll borta alla normala regn. Han såg dock inga trender historiskt att sådana högtryck skulle bli vanligare.

Det kan låta ibland i debatten som om skogen självantänder om det blir ett par grader varmare. Men varken torrt gräs eller trä självantänder förrän den omgivande temperaturen kommit upp i åtskilliga hundra grader.

”Även om det finns hög brandrisk, betyder det inte att det blir en brand utan det krävs en antändning också, och då är det oftast mänsklig aktivitet som gör det här”, sa Peter Berg. Det kan röra sig om en gnista från en maskin eller lägereldar, och en del pyromani förekommer också, menade Berg.

Anders Granström, skogsbrandforskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, betonade brandförsvaret. För 50 år sedan och mer fanns det fler lokala brandkårer och organiserade frivilliga som snabbt kunde ingripa. ”Trappar man ner lite grand på brandförsvarets effektivitet, så kommer man att se omedelbara effekter på arealen bränd mark”, menade Granström.

Se för övrigt också Dagens Nyheter 24 juli 2018, ”Expert: Färre skogsbränder än någonsin”: ”Historiskt sett har vi jättelite bränder nu jämfört med hur det var innan det industriella skogsbruket, det var mångdubbelt mer förr, säger Johan Sjöström, forskare på institutet RISE.”

Till bloggens förstasida.

Fick Gustav III beröm av Voltaire?

(Efter sex refuseringar så får jag väl publicera denna artikel på bloggen – jag brukar annars vara lite uthålligare och inte ge upp förrän efter tio. Man kunde ändå tycka att det borde vara intressant att en officiell bok om tryckfrihetsförordningen innehåller samma fel på tre ställen.)

 

Berömlig? (Detalj av målning av Per Krafft d.ä.)

Gustav III inskränkte vår berömda tryckfrihet från 1766 högst betydligt när han kom till makten 1772. Och två år senare skrev han i stort sett helt själv en ny tryckfrihetsförordning. Ofta läser man att han skickade den till Voltaire och fick beröm för den. Voltaire skulle ha skrivit att mänskligheten hade kungen att tacka för nedbrytandet av okunnighet och fanatism m.m.

I min egen gamla historiebok (Borg-Nordell, Historia för Gymnasiet Årskurs 1, 1967) står det t.ex. att ”1774 års tryckfrihetsförordning redigerades delvis av Gustav III personligen, och den fick berömmande ord t.o.m. av Voltaire”.

Även i den alldeles nya officiella jubileumsboken om tryckfrihetsförordningen, Fritt ord 250 år, som kom ut i december 2016, nämner tre författare att lagtexten skulle ha skickats till Voltaire. Och en av dem skriver också att Voltaire skulle ha hyllat Gustav III i en dikt.

I Danmark fick kung Kristian VII en dikt från Voltaire. 1770 hade kungens ställföreträdare J.F. Struensee faktiskt sett till att Danmark fick en ännu radikalare tryckfrihetslag än den svenska, för här var även den teologiska censuren avskaffad. Men det varade inte länge, bara något år. Dock hann Voltaire skriva en hyllningsdikt, där han ber den ”dygdige monarken” att regera även över honom från sin ”golfe Baltique”.

Men fick även Gustav III en hyllningsdikt? Voltaires samlade verk innehåller ingen sådan dikt, och frågan är om Gustav III ens skickade lagtexten till Frankrike. Man kan hitta ett odaterat utkast till ett brev, där Gustav III skrivit att han skickar den nya tryckfrihetslagen i översättning samt en pjäs han skrivit till sin broders (hertig Karls) bröllop. Av detta inser man att utkastet torde ha skrivits efter den 26 april, då lagen kungjordes, och troligen senast i början av juli, eftersom bröllopet stod den 7. Men skickades utkastet verkligen?

Inget tyder på det, men helt säker kan man förstås inte vara. Att Voltaire skulle ha svarat är också osannolikt. Hans hyllningsdikt till den danske kungen finns i Œuvres complètes men ingen dikt till Gustav III. Man kan tänka sig att även om kungens brev skickats, så var nog Voltaire måttligt imponerad, eftersom den teologiska censuren fanns kvar, och just denna var ju en huvudfråga för Voltaire.

Att så många fått uppfattningen att Voltaire skrev till kungen, kan bero på att den annars noggranne juristen H.L. Rydin i sin klassiska bok Om yttrandefrihet och tryckfrihet från 1859 tyvärr missuppfattat vem som skrivit vad. Kungen, skriver Rydin, erhöll av Voltaire ”smickrande artighetsbetygelser i följande ordalag: ‘det är Eder, som menskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt emot dess framsteg.’” Men detta är inte Voltaires ord, utan Gustav III:s formulering i utkastet till brev till Voltaire.

Det hade onekligen varit en aning ironiskt om Voltaire skrivit något sådant till Gustav III, samtidigt som filosofens böcker inte kunde importeras till Sverige utan beslagtogs i hamnarna av tullare och ämbetsmän från konsistorierna.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

I yttrandefrihetens 251:a år

(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)

Vad är det egentligen som håller på att hända det 251:a året av vår svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftning? Plötsligt ropas det på restriktioner i den fria debatt och den fria informationsinhämtning som man trodde var en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det handlar förvisso inte om själva lagen, men det handlar om lagens anda.

Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.

Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.

Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).

Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.

Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.

Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)

En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.

Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.

Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.

Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson. (Aftonbladet 22/2.)

Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:

Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter. (Memorial 12 juni 1765.)

Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.

Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”

Karl-Erik Tallmo

Grundlagsbrotten i tryckfrihetens historia

(En artikel som publicerades som helgläsning i Dagens Samhälle den 27 december.)

I år när vi firar 250-årsjubileet av tryckfrihetsförordningen från 1766, så är det två saker som ofta sägs: Att vi haft tryckfrihet ända sedan dess och att det var unikt för Sverige att vi fick en grundlagsskyddad tryckfrihet. Men de här två påståendena är inte riktigt korrekta.

Vi har inte haft tryckfrihet hela tiden sedan 1766. Faktum är att tryckfriheten började urholkas redan efter tre månader, i mars 1767, då man förbjöd utspridandet av ”sanningslösa rykten”. Bara fram till 1810 års tryckfrihetsförordning gjordes ungefär 15 inskränkningar i tryckfriheten. Och därefter, under perioden 1810–1941, blev det cirka 12 inskränkningar.

Hur var det då med grundlagsskyddet för tryckfriheten? I 1766 års tryckfrihetsförordning står det att denna lag skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Tryckfrihetsförordningen skulle alltså betraktas som en grundlag, men frågan är: var den en grundlag? Man kan undra varför lagfäderna valde att formulera sig så svävande, istället för att säga rent ut att den var en grundlag.

Läs hela artikeln här.

Hur många människor har levt på jorden?

För en tid sedan var jag på Skogskyrkogården för första gången. Konstigt nog har jag inte varit där tidigare, trots att jag länge varit intresserad av detta världsarv, denna unika skapelse av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Dessutom ligger min farfar och farmor begravda där, och jag har länge tänkt besöka deras grav. Min kroniska ohälsa har dock satt stopp för några mera planerade utflykter dit. Nu blev det dock ett helt oplanerat besök. Jag råkade befinna mig i Sandsborg och insåg plötsligt att här ligger ju både den äldre Södra begravningsplatsen, och tvärs över vägen den berömda Skogskyrkogården.

En mycket mäktig upplevelse, som väl alla som varit där vet, den är mäktig både som landskapsanläggning och genom de arkitektoniska skapelser som finns på området, kapell, krematorium etc. Svindlande stora öppna platser – och så gravarna bland träden, ordnade i kvarter. Jag minns att jag tänkte att detta är som en stad för döda. Här ligger ungefär 100 000 personer begravda.

Skogskyrkogården i Stockholm i augusti 2015. (Foto: K-E Tallmo. © CC BY-NC-ND.)

Jag associerade också till Philip José Farmers roman Flodvärlden (To Your Scattered Bodies Go) från 1971, den första i en serie sf-romaner, där jordens samtliga döda människor från människosläktets första dagar – 36 miljarder enligt Farmer – återuppstår och samlas längs stranden till en enorm flod.

Ute vid Skogskyrkogården har väl ingen återuppstått precis, men man känner ändå en mycket stark närvaro av dessa tusentals döda. Och märkligt nog känns det inte alls kusligt. Jag har varit rädd för döden i hela mitt liv och tyckte inte om kyrkogårdar förr. Men nu har det svängt på ett märkligt sätt. Jag är fortfarande rädd för döden, men kyrkogårdarna har besynnerligt nog en lugnande effekt på mig numera.

Och apropå Philip José Farmers roman, så funderade jag på ett gammalt spörsmål: hur många människor har egentligen levt på jorden? När jag för många år sedan läste Peter Nilssons bok Stjärnvägar, så fann jag där en siffra inte så långt från Farmers. Nilsson uppskattade antalet till 40 eller 50 miljarder.

På 70-talet fanns en myt om att folkmängden på jorden då utgjorde 75 procent av alla människor som någonsin levt.

När jag gick i skolan på 60-talet fick vi lära oss att jordens befolkning var 3 miljarder. Redan 4 verkade hisnande, när det blev så 1974. Om 4 miljarder skulle ha varit 75 procent av alla människor som någonsin funnits, så skulle alltså det totala antalet ha varit cirka 5,3 miljarder. (Nu är vi 7 miljarder och ska bli 8 miljarder någon gång 2025 ungefär.)

Jag googlade lite för att se om det fanns några nyare uppskattningar av den där totala befolkningssiffran, och jag hittade bl.a. en webbsida hos Population Reference Bureau, ett amerikanskt privat statistikinstitut som sysslar mycket med befolkningssiffror.

Här är det en demograf som heter Carl Haub som beräknat att det fötts 108 miljarder människor ”since the dawn of the human race”. Och det menar han innebär att det idag lever 6,5 procent av alla som någonsin fötts. Haubs beräkning är dock knappast invändningsfri. Han utgår från att befolkningen kan spåras tillbaka till två personer (Adam och Eva?) någon gång runt år 50 000 f.Kr. Men man kan väl knappast förutsätta att jordens befolkning någonsin varit två. Och när började Homo sapiens vara endast Homo sapiens? Man brukar anse att olika tidiga människoformer blandade populationerna, så att exakt säga när ”Homo blev Sapiens” (för att nu tala med Peter Gärdenfors) torde inte vara så enkelt.

Haubs beräkning (som gjorts flera gånger med ungefär samma resultat 1995, 2002 och 2011) har citerats på många ställen, t.ex. i Scientific American, så den anses tydligen som hyfsat seriös och tillförlitlig – vilket är förvånande.

Haub har fått en del kritik dock, t.ex. på kunskapswebbplatsen Quora, där Brooklynläraren J.M. Ruby ifrågasatte Haubs metod.

Matematikern Tom Ramsey, vid University of Hawaii, har också gjort en beräkning, och även han startade med två personer. Ramsey kom fram till att 96 miljarder människor levt på jorden t.o.m. år 2000.

En stor osäkerhet är förstås hur man ska uppskatta medellivslängden vid olika tider. Haub tänkte sig tio år, medan Ramsey utgick från 25 år. Tio år kan förstås förefalla lågt, men då bör man tänka på att medellivslängden drogs ner mycket under vissa epoker pga att så många barn dog i späd ålder.

Ju mer man funderar på problemet, desto fler osäkerhetsfaktorer inser man att det finns. Det man i alla fall kan vara säker på är att dagens folkmängd inte är i närheten av att vara 75 procent av det totala antalet som någonsin fötts på jorden.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.