Spanska sjukan och covid-19

 

En skämtteckning i Dagens Nyheter den 7 juli 1918 om spanska sjukan. Så sorglöst kunde man skämta bara två månader innan människor började dö i stort antal av denna pandemi, som till årets slut skulle komma att skörda 27  000 dödsoffer.
__________________________________________________________

 

Covid-19 är som en vanlig influensa, påstår vissa. Men man får gå tillbaka till spanska sjukans dagar för att hitta ett influensaår som överträffar covid-19 vad gäller antal avlidna människor. Även för 103 år sedan fanns det många som inte insåg allvaret i epidemin. Även för 103 år sedan fick myndigheterna kritik för hur pandemin hanterades. Skämtteckningen ovan publicerades i Dagens Nyheter den 7 juli 1918, bara ett par månader innan sjukdomen utvecklats till den dödligaste på flera hundra år.

Ett par dagar senare (9/7 1918) publicerade Dagens Nyheter två artiklar på förstasidan, den ena med rubriken ”Inte så farligt med spanska sjukan: Dess utbredning har ännu ej tagit den fart man befarat” och alldeles intill fanns en artikel om hur internationell fotboll ställdes in pga smittofaran.

Första världskriget pågick fortfarande. Striderna upphörde först 11 november 1918. Kriget var också den främsta orsaken till att spanska sjukan fick den spridning den fick. Soldater som stridit runt om i Europa återvände hem med smittan. Spanska sjukan krävde fler människoliv än kriget gjorde, troligen minst 50 miljoner. I Sverige dog 1918–1920 ca 37 500 personer. Ovanligt för denna influensa var att den inte drabbade de äldsta och yngsta värst utan åldersgruppen 20–40.

Inbillad sjukdom?

Den 11 juli 1918 skrev DN om den ”Spanska skräcken i Stockholm”, om ”Rusning till läkare för inbillad sjukdom”. Man skriver att allmänheten synes ha gripits av panikartad skräck för den s.k. spanska sjukan, ”och som vanligt vid epidemier tycks en massa gott folk ha börjat på sig själva upptäcka massor av symtom av den populära sjukdomen. Och så rusar man till läkarn bums.” Det är inte utan att man känner igen vissa debattörer från idag, ett sekel senare.

I augusti rapporterades spridda dödsfall från Stockholm, främst bland soldater. Områden där smittan spreds häftigt var enligt DN den 3 augusti särskilt inom kommunikationsverken, spårvägarna, järnvägen, på telefon- och telegrafstationer etc.

Den 10 augusti tror man att ”det bekräftar sig alltmer och mer att spanska sjukan i Stockholm nu äntligen rasat över”. Komplikationerna blir dock fler och senaste dygnet, skriver man, har Johannes brandstation i Stockholm fått rycka ut med ambulans 47 gånger.

Tidningarna redovisar inte statistik som vi gör idag under covid-19, utan bilden var mycket mer fragmentarisk. Man beskriver hur många ambulansutryckningar som skett på vissa orter det senaste dygnet.

16 augusti meddelas att höstterminsstarten i Stockholms skolor flyttats fram 14 dagar och att besluten om liknande åtgärder varierar ute i landet. Den 20 augusti spekulerar man om vilken patogen det kan vara som förorsakar spanska sjukan. Kanske är det ingen influensa, följdsjukdomarna orsakas av ”varbildande bakterier”, skriver man. Men för grundsjukdomen har ingen smittobakterie hittats. Virus nämns inte.

Influensavirus var inte känt 1918

Ordet virus förekom förvisso vid denna tid, men ofta betydde det ungefär ’gift’. Pasteur hade ändå på 1880-talet beskrivit virus som en ”parasite microscopique”. 1915 skrev den brittiske bakteriologen Fredrick Twort så här i tidskriften The Lancet:

In the first place, we do not know for certain the nature of an ultra-microscopic virus. It may be a minute bacterium that will only grow on living material, or it may be a tiny amœba which, like ordinary amoebae, thrives on living microorganisms. On the other hand, it must be remembered that if the living organic world has been slowly built up in accordance with the theories of evolution, then an amoeba and a bacterium must be recognised as highly developed organisms in comparison with much more primitive forms which once existed, and probably still exist at the present day. It is quite possible that an ultra-microscopic virus belongs somewhere in this vast field of life more lowly organized than the bacterium or amœba. It may be living protoplasm that forms no definite individuals, or an enzyme with power of growth.

Detta var ändå för sin tid mycket insiktsfulla resonemang kring frågan. Än idag tvistar man om vad virus egentligen bör klassificeras som. Influensavirus isolerades först 1933.

Den 12 juli 1918 trodde man sig ha ”sett” spanska sjukans bacill. Men denna bacillus pfeifferi var förstås inte orsaken till influensa utan till några av följdsjukdomarna, t.ex. lung- och hjärninflammation. Idag kallas bakterien haemophilus influenzae.

 

Klipp ur DN 12 juli 1918. Bacillus pfeifferi var inte orsaken till spanska sjukan. Bakterien går idag under namnet haemophilus influenzae.

 

Den 15 september meddelar DN att spanska sjukan tar ny fart: ”Vid flera av Stockholms skolor har undervisningen avbrutits.” På vissa regementen vill man avbryta repövningar. Det rapporteras om ett flertal dödsfall, men någon riktig överblick över antalet avlidna tycks inte finnas.

17 september skriver DN att 25 nya dödsfall skett i spanska sjukan. Varje miltärförläggning har hundratals sjuka: ”Epidemien uppträder fullkomligt katatstrofartat i Boden”, lyder en rubrik: ”Antalet sjuka är här nu flera tusen och dödligheten ökas med förfärande hastighet.” Vid första livgrenadjärregementet i Linköping är 1 000 soldater sjuka.

 

Bodens regemente där sjuka bäddats ned i en gymnastiksal 1918. (Foto trol. A. Andersson för Vecko-Journalen, Nordiska museets arkiv, NMA.0033615.)

 

Medicinalstyrelsen får kritik

Ett meningsutbyte mellan Medicinalstyrelsens generaldirektör Bertil Buhre och en doktor Arnold Josefson utbröt den 16 september. Josefsson menade att en influensakommission borde tillsättas. Farsoten håller på att växa oss över huvudet, menade han. Flygblad med hygieniska råd till allmänheten borde utdelas, skriver Josefson vidare. Att läkaresällskapet givit råd den 10 augusti i pressen hjälper inte, menade han, när man drabbas i september. ”Det är mycket begärt av allmänheten att den ska ta fram tidningen från augusti till studium.” Råd bör ges på platsen när faran är där, menar han och förordar också speciallagstiftning för situationen, ”lex in casu”. Medicinalstyrelsen tycks inte ha insett att läkarbrist råder, i synnerhet på de platser där farsoten härjar som värst, skriver Josefson.

Med förvåning konstaterar Josefson i samma artikel att ”då skolorna nyss efter ett klokt uppskov med öppnandet äntligen öppnats, i regel inga som helst särskilda direktiv givits till lärare eller lärjungar med tanke särskilt på influensans bekämpande. Skolan öppnas för alla. Friska och sjuka, barn ur friska och sjuka hem, barn från friska och svårt hemsökta trakter.”

Josefsson tillägger sedan: ”det är ej sant att den [influensan] icke uppträder hos barn, som en del läkare påstå. Med barnen kan smittan föras in i hemmet och där framkalla farliga följder för de vuxna.” Josefsson förutser att man kommer att ha invändningar mot hans artikel, därför att den ”inför allmänheten förstorar faran”. Men, skriver han, ”allmänheten kan snart ej skrämmas upp mer än vad redan skett genom händelsernas vittnesbörd. Min tro är snarare den att allmänheten bör få se saken sådan den är.”

Nämnas kan att barn drabbades, framför allt genom att tusentals barn blev föräldralösa. Men barn blev också sjuka själva. Enligt denna artikel med en ganska grovt tillyxad metastudie kan dödligheten för barn under fem års ålder ha legat i storleksordningen 1 300 döda per 100 000 invånare (i flera länder i det undersökta materialet).

Bertil Buhre på Medicinalstyrelsen svarade dagen därpå (den 17) och höll med om att det är beklagligt att läkarvården var eftersatt i vissa delar av riket, men att detta inte ankom på Medicinalstyrelsen utan ”på andra mäktiga institutioner”, vilka det nu var. Han hoppades att läkare i de landsdelar där epidemien upphört skulle åta sig förordnande på de drabbade orterna. För övrigt menade Buhre att sjukdomen är ”av sådan art att dess gång icke mycket påverkas av sådana hygieniska åtgärder som i hast kunna vidtagas”. Buhre avslutar med att ”doktor Josefsons varmhjärtade, men kanske icke alltid så grundligt genomtänkta framställningar, ha vi icke kunnat reflektera på. Ty saken har många sidor och problemet är icke så enkelt som mången föreställer sig.”

I en DN-artikel den 18 september blandade sig även krigsministern Erik Nilson i debatten (hans uttalanden till DN:s journalist gjordes förstås någon dag tidigare). Han menade att Josefson försökte skapa en motsättning mellan de medicinska myndigheternas ståndpunkt och regeringens beslut. Men regeringen ”har vid sina beslut handlat i fullt samförstånd med de medicinska myndigheterna”. Nilson trycker också på frivillighet, att lagen inte tillåter striktare tvångsmedel när det gäller att permittera soldater. Uppfattningen att repövningar skulle vara smittohärdar för spanska sjukan är fullkomligt ogrundad, säger ministern. Ändå utfärdade regeringen redan samma dag som Nilsons uttalanden publicerades, den 18 september, en kungörelse att årets regements- och fältjänstövningar helt skulle ställas in. (DN publicerade denna kungörelse den 19 september.)

Spanska sjukan, ryska snuvan, asiaten …

Spanska sjukan och ryska snuvan är samma sjukdom, utropas det den 26 september. Överläkaren på Sabbatsbergs sjukhus, Hilding Bergstrand, har vid obduktioner funnit att förändringar som iakttagits är desamma som vid epidemien 1889–90. Hade han rätt? Spanskan var av typen A H1N1, vilket man inte kunde fastställa förrän i våra dagar, 2005. Svininfluensan 2009 var för övrigt av samma typ. Ryska snuvan 1889–90 däremot var en fågelinfluensa av typen A H2N2, samma som senare orsakade den s.k. asiaten som i Sverige härjade 1957–58. (Hongkonginfluensan 1968–70 var av ännu en annan typ, A H3N2.) Ingen av dessa senare influensor har dock varit lika förödande som spanska sjukan. Asiaten krävde ca 3 000 liv i Sverige och Hongkong ca 1 000. Spanska sjukan krävde totalt under 1918–1920 ungefär 37 500 människoliv i Sverige.

 

Poliser i Seattle, USA, i december 1918. Man patrullerade med ansiktsskydd, bl.a. för att se till att folk höll sig inomhus i särskilt drabbade områden. (National Archives at College Park, Maryland. Record number 165-WW-269B-25.)

 

I september 1918 började ansvariga myndigheter och allmänhet i Sverige alltmer inse att spanska sjukan var myckert allvarlig. Man mobiliserade krigsreservsjuksköterskor, och även medicine kandidater kallades in för att tjänstgöra som läkare. Man diskuterade t.o.m. (enligt DN 27/9 1918) att stänga kliniker och skicka läkare och kandidater dit där sjukdomen grasserade. Medicinalstyelsen motsatte sig detta. Med dagens språkbruk skulle förstås en stor ”vårdskuld” ha uppstått av en sådan åtgärd.

13 oktober rapporteras att 3 000 skolbarn är sjuka i Stockholm och att 526 personer har dött i armén. Även vid fängelserna har flera dödsfall inträffat. 18 oktober skriver DN att 75 ambulansutryckningar gjorts i Stockholm, främst till S:t Görans sjukhus. Skolorna i Brännkyrka har stängts helt. Man berättar också om stadsläkaren i Söderhamn som använt den kvicksilverhaltiga s.k. gråsalvan, som annars främst använts mot syfilis, mot spanska sjukan. Den har dock ingen kurativ verkan, menar han, däremot en förebyggande effekt. Man prövar även att gurgla med natriumfluorid, saltvatten, bikabonat eller väteperoxid (det sistnämnda något som vissa förespråkar även idag mot covid-19). Från Malmö rapporterades dock att folk hade skadat strupen med detta medel.

5 november 1918 redovisas statistik som visar att man inte hade särskilt väl reda på spridning och dödsfall. Man hävdar att 800 personer dött senaste kvartalet i 100 städer men att statistiken för landsbygden ”kräver mera tid och arbete”.

Den 6 december kan man läsa den förfärliga nyheten att en lantbrukare i Norrköpingstrakten och sju av hans tio barn avlidit i i spanska sjukan. Den 12 rapporteras att samtliga fyra personer på en gård i Övre Ullered i Värmland dött i influensan.

Ny våg våren 1919

14 mars 1919 meddelar DN att spanska sjukan åter tagit fart i Stockhomlstrakten, bl.a. hos militär personal i Vaxholm och hos trängen i Skövde.

Den 30 mars skriver DN att en ny våg är på väg, som ansvariga borde ha kunnat förbereda sig på. Rubriken är ”Influensans stegring, en väntad katastrof. Väntetiden obegagnad.” Stadsläkaren hade den 29 meddelat att möjligheterna att bereda vård åt ens de svårast sjuka var uttömda. ”Så har man begagnat det mer än ett tredjedels år av relativt lugn som följt efter epidemins maximiutbredning under oktober och november i fjol”, skriver tidningen och fortsätter: ”Det är inte underligt att vederbörande gjort ett försök att i det längsta hemlighålla epidemins nya uppblossande genom att från och med den 23 mars förbjuda brandkåren att lämna pressen meddelanden om antalet ambulansutryckningar för influensasjuka.”

 

Från Dagens Nyheters förstasida den 30 mars 2019. Tidningen menade att de sjukvårdsansvariga försuttit tillfället att förbereda sig för nästa våg medan smittspridningen var mindre omfattande.

 

Tidningen anser det förkastligt att dölja sanningen, ”det träffar allmänheten som behöver underrättas, upplysas och oroas”. Nyttan med sådan upplysning är, menar tidningen, att ”man tar sina mått och steg för att möta faran, låter vaccinera sig, undviker att besöka influensasjuka m.m.”

Kunde man vaccinera mot spanska sjukan?

Vad fanns det då för möjligheter att vaccinera sig vid den här tiden? Man var som nämnts inte klar över att influensan orsakades av ett virus. Vad man menade med att vaccinera var att ge streptokock- eller pneumokockvaccin, som kunde hjälpa mot influensans bakteriella komplikationer. Numera tror flera forskare dock inte att detta kunde ha haft någon större effekt, eftersom man inte förstod att dessa bakterier förekom i en stor mängd av serotyper, dvs. undergrupper, och vaccinet hjälpte kanske endast mot en av dessa. Andra menar att korsimmmunitet kunde uppstå, så att vaccin mot en serotyp ändå kunde hjälpa mot vissa andra.

Dessutom gav man s.k. konvalescentserum, dvs. antikroppar från blodet hos tillfrisknade patienter som man injicerade i sjuka. Det är det man idag kallar polyklonala antikroppar och som även använts mot covid-19. Detta lär ha haft en viss effekt under spanska sjukan, hur stor är svårt att uppskatta.

De här vaccinationerna utgjorde ett storskaligt experiment, och DN pekar också i sin artikel den 30 mars på att ju fler som låter vaccinera sig, desto större material får man för att bedöma vaccineringens verkningar. Tidningen förefaller dock milt kritisk till att någon systematiskt bearbetad statistik kring vaccinernas verkningar inte föreligger:

Man kunde ha väntat att en del av de tiotusentals doser vaccin som kommo till användning redan i höstas skulle ha lämnat material som snabbt bearbetats av statistici, så att vi inte nu skulle sakna tillförlitlig statistik över vaccineringens verkningar.

Under året 1919 avled drygt 7 000 personer i spanska sjukan och 1920 ytterligare nära 3 000. Under några påföljande år på 1920-talet avled ytterligare cirka 7 000 personer. 1918 års siffror blev inte helt klarlagda förrän 1923, då Statistiska centralbyråns officiella statistik publicerades för år 1918 (siffrorna för 1919 publicerades 1924). I årsboken för 1918 skriver SCB om att ”den svåra försening i fråga om dödsorsaksstatistiken, som sedan flera år gjort sig gällande” har berott på ”ämbetsverkets otillräckliga arbetskrafter”. Om de höga dödstalen under 1918 skriver SCB:

Skillnaden mellan 1918 och de närmast föregående åren är ofantlig. Ensamt influensan har vållat en vida större dödlighet än vad som under de föregående åren förorsakades av alla infektionssjukdomar tillsammantagna. Det absoluta antalet dödsfall i ”spanska sjukan”, såsom epidemien vanligen benämnes, utgjorde 27 379; något motsvarande kan icke uppvisas från den tid, man har en svensk dödsorsaksstatistik. Till jämförelse kan anföras, att den tidigaste och svåraste av de koleraepidemier, som hemsökt Sverige, nämligen den av år 1834, bortryckte nämnda år 12 637 människoliv. På 100 000 av dåvarande medelfolkmängd skulle denna förlust motsvara 425, vadan alltså icke ens den första koleraepidemiens härjningar nå upp emot spanska sjukans.

Som jämförelse med det ovannämnda dödstalet för kolera (425) kan nämnas att dödstalet för spanska sjukan 1918 var 471 döda per 100 000 invånare. Dödstalet för covid-19 år 2020 var 95, vilket är det högsta dödstalet i Sverige för en infektionssjukdom sedan 1935, då 6 000 människor dog i tuberkulos. (En jämförelse med ett visst tuberkulosår blir inte riktigt rättvisande dock, eftersom tuberkulosen var ett sådant oerhört gissel under decennier, då det dog flera tusen varje år.)

SCB resonerar i årsboken också kring det faktum att tuberkulosen tagit något färre liv än vanligt under spanska sjukans härjningar. Man menar att en del av dem som dog kan ha lidit av tuberkulos men att de ”bortrycktes av den hastigare förlöpande influensan”.

Fanns kvardröjande symtom efter spanska sjukan?

Man kan undra över om spanska sjukan medförde postvirala symtom som dröjde sig kvar länge efter att man tillfrisknat från den egentliga sjukdomen. Detta är ju något som debatteras just nu när det gäller covid-19, s.k. långtidscovid eller postcovid. Letargisk encefalit är en sjukdom som blev vanlig ungefär samtidigt med spanska sjukan, och det har diskuterats om den var en följd av influensan. Symtomen var feber, halsont, huvudvärk, extrem trötthet och även komaliknande tillstånd.

DN skriver 19 maj 1920 om bankir Alfred Berg som avlidit 45 år gammal: ”Sedan mer än ett år tillbaka ofta svårt lidande av sviter efter spanska sjukan dukade den förut så kraftiga och verksamma mannen nu under efter att ännu blott några dagar tidigare ha kunnat röra sig ute.” Ofta kan man i tidningarna läsa om just ”sviter” efter spanska sjukan. Det är svårt att veta vad dessa under lång tid kvardröjande sviter skulle ha bestått i (tidigt förekommande sviter var ofta lunginflammation). I vissa fall kan det kanske vara exempel på postvirala symtom, som ju är ett känt fenomen efter många virussjukdomar. Ibland kan det kanske ha varit fråga om en samsjuklighet som funnits redan innan man fick spanska sjukan.

Sådana här diagnoser får ofta idag och fick även för 100 år sedan psykiatriska förtecken. Den norske forskaren Svenn-Erik Mamelund skrev 2010 ett paper, ”The impact of influenza on mental health in Norway 1872–1929”, där han konstaterar att ”antalet patienter som för första gången lades in på sjukhus pga av mentalsjukdom orsakad av influensa” ökade sjufalt 1918–24 jämfört med åren 1901–1917. Det handlade bl.a. om sömnsvårigheter, depression, yrsel och svårigheter att klara av arbetet. Vad som handlade om soma respektive psyche här är förstås inte helt enkelt att avgöra.

Det finns en del uppgifter om f.d. patienter i spanska sjukan som långt efteråt erfor både mera kroppsliga symtom och neurologiska problem, t.ex. muskelsvaghet, minnesproblem, synproblem, blackouter, osv. Sådana fall beskrivs t.ex. i den sydafrikanske historikern Howard Phillips ”In a Time of Plague: Memories of the ‘Spanish’ Flu Epidemic of 1918 in South Africa”, 2018.

Till bloggens förstasida.

Annons

Marx, Engels och den våldsamma revolutionen

Man ser ibland i diskussioner på sociala medier och annorstädes tankar om att marxismen ursprungligen inte hade våld på programmet, att Marx och Engels stod för någon sorts fredligare socialism än t.ex. Lenin.

Jag skrev om detta 1997 i min uppgörelse med mitt eget vänsterextremistiska engagemang runt 1970, men det kan finnas skäl att upprepa just detta och belysa saken med ett par citat ur Kommunistiska manifestet från 1848 (som skrevs av Marx och Engels tillsammans).

Kommunistiska manifestet i Arbetarkulturs jubileumsutgåva, tryckt 1948.

Detta manifest tyckte jag då, i början av 1970-talet, var en fantastisk skrift, eftersom den på några få sidor innehöll så mycket som det annars krävdes tjocka böcker att säga. Här analyserades det kapitalistiska samhället, här skisserades historien, här beskrevs hur socialismen skulle uppnås. Här fanns t.o.m. formuleringar mot marxistiska avvikelser, olika typer av opportunism t.ex. Sådant som Lenin behövde skriva flera böcker om, klarade Marx och Engels av på några rader. Tyckte jag då.

Nu till citaten. Om detta inte är att legitimera våld och diktatur som medel i samhällsförändringen, så vet jag inte vad som är det.

Om nödvändigheten av våld kan man bl.a. läsa i manifestets avslutning:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

På tyska:

Die Kommunisten verschmähen es, ihre Ansichten und Absichten zu verheimlichen. Sie erklären es offen, dass ihre Zwecke nur erreicht werden können durch den gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung. Mögen die herrschenden Klassen vor einer kommunistischen Revolution zittern.

Om nödvändigheten av en våldsutövande diktatur som förändrar samhället sedan revolutionen väl ägt rum (slutet av kapitel II):

Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass. (Min fetstil / KET.)

På tyska:

Die politische Gewalt im eigentlichen Sinne ist die organisierte Gewalt einer Klasse zur Unterdrückung einer andern. Wenn das Proletariat im Kampfe gegen die Bourgeoisie sich notwendig zur Klasse vereint, durch eine Revolution sich zur herrschenden Klasse macht und als herrschende Klasse gewaltsam die alten Produktionsverhältnisse aufhebt, so hebt es mit diesen Produktionsverhältnissen die Existenzbedingungen des Klassengegensatzes, die Klassen überhaupt, und damit seine eigene Herrschaft als Klasse auf. (Min fetstil / KET.)

Slutklämmen (”så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget …”) är exempel på den kommunistiska illusionen att efter en tids diktatur, när de forna härskarna (bourgeoisin) hållits nedtryckta, så kommer så småningom klasserna att vittra bort, och vi inträder då i ett klasslöst paradis. Detta har som bekant aldrig inträffat.

Den första översättningen av Kommunistiska manifestet till svenska gjordes av bokhandlaren Per Götrek 1848 och fick titeln Kommunismens röst. En underrubrik är ”Folkets Röst är Guds Röst”. Skriften kostade 8 skilling banko, vilket enligt Rodney Edvinssons ”Prisomräknare” torde motsvara ungefär 20 kr idag. Det i artikeln citerade avsnittet om ”gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung” översatte Götrek med ”radikal reorganisation af den nuwarande samhällsordningen”.

Till bloggens förstasida.

Kungsgatan, Stockholm, 7 maj 1945

75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa (i Asien pågick det till 15 augusti). Alla har på bild sett glädjescenerna från Kungsgatan i Stockholm. Officiellt skrev tyskarna under kapitulationen den 8 maj, men redan den 7 maj bröt jublet ut. (Ett provisorisk dokument hade också undertecknats redan den 7 maj.)

Stockholms-Tidningen berättade den 9 maj att polisen gjorde chock mot en stenkastande folkmassa på Kungsgatan vid tyska turistbyrån.

När jag hittade min fars dagböcker från 1945 fann jag följande skildring, som man ju känner igen från tidningar och journalfilmer. Fast det finns en liten detalj, som åtminstone jag inte har hört förut. En detalj som har att göra med luktsinnet. Så här skrev pappa, som då arbetade vid Kungsgatan på en konstruktionsfirma som hette T. An. Tesch AB:

Tidigt på eftermiddagen den 7 maj började glädjedemonstrationerna. Papperskorgarna i de många kontoren tömdes genom fönstren. Man rev sönder så mycket papper man kunde komma över och kastade ut genom fönstren. Räknemaskinernas pappersrullar ringlades ut genom fönstren som serpentiner. Toalettpapper och toalettpappersrullar gick samma väg för omväxlings skull. På gatorna och speciellt då på Kungsgatan gick folk långt ute i körbanorna och hindrade trafiken. Bilar av alla slag for gata upp och gata ned packade med hurrande och sjungande ungdomar av vitt skiljda nationaliteter. Man såg norrmän i majoritet och danskar, vidare allierade soldater, finska soldater m.fl. Bilarna voro ibland så överlastade att bakre stänkskärmarna lågo tryckta mot hjulet varvid det blev så stor friktion att det rykte och osade om ringarna. Polisen hade all möda att hålla trafiken igång. Detta var den 7 maj. Dagen V. I London och New York firades Freden på ungefär samma sätt.

Ett uppslag ur bildtidningen Se nr 20/1945, som utkom 17 maj.

Bildtidningen Se kom med sitt stora fredsnummer den 17 maj och där kunde man läsa om en annan detalj från måndagen den 7: mitt i jubelscenerna började flyglarmet tjuta; klockan var då tre den första måndagen i månaden, då man traditionsenligt testar att larmen fungerar.

Till bloggens förstasida.

Australiska skogsbränderna är fasansfulla men inte unika

Man bör nog inte skylla bränderna i Australien på klimatförändringar. Åtminstone går det inte att säga det nu, medan de pågår. Kanske om 30 år, när de kan sättas in i ett sammanhang. Annars har det varit minst lika varmt som nu i Australien, t.ex. 1939, 1909 och 1896. Och avsevärt större arealer har brunnit än nu.

Australian Bureau of Meteorology hävdade i australisk TV nyligen att den 17 december var den hetaste dagen som uppmätts, 40,9 grader Celsius. Det var tydligen ett medelvärde av heta och något svalare platser på Australiska kontinenten. Annars kan man se högre lokala temperaturer i deras egen statistik: den 2 januari 1960 var det 50,7 grader Celsius i Oodnadatta i South Australia. 1909 hade Bourke i sydöstra Australien (New South Wales) 125 grader Fahrenheit (51,6 Celsius), enligt ett klipp ur Goulburn Evening Penny Post, 5 januari 1909 (eller skärmdump).

1896 var också extremt varmt, men mätmetoderna var förmodligen mer osäkra. The New York Times meddelade dock 18 augusti 1896 att Adelaide i januari samma år haft 127 grader Fahrenheit (52,7 Celsius).

New York Times skrev om hettan i Australien den 18 augusti 1896.

Och även för den nu aktuella dagen 17 december 2019 visade Bureau of Meteorology (se videon från 18 december) upp lokala temperaturer på Lajamanu 46 grader, Trepell 45,1 grader, Rabbit Flat 45,8 grader, Jervois 45,6 grader, Longreach 45,3 grader, Birdsville 46,1 grader och Ceduna 46,5 grader (Celsius).

Från Australian Bureau of Meteorologys video 18 december 2019.

50,7 på Oodnadatta Airport 1960 och 51.6 i Bourke 1909 är ju fortfarande högre lokala mätningar. Samtidigt kan man ju fundera över om Oodnadatta Airport kan vara missvisande med tanke på heat island-effekten (att bebyggda områden oftast är varmare än omgivande landskap). Men detta kanske man har kompenserat för.

Frågan är förstås vad man kan utläsa av att temperaturmedelvärdet för hela australiska kontinenten nu nått rekordet 40,9 grader Celsius, jämfört med det gamla rekordet från 2013, då man uppmätte och räknande fram ett medelvärde på 40,3 grader. Rekordet utgörs alltså av 0,6 grader högre temperatur. Vad detta beror på är ju svårt att säga. Kanske har man räknat med några fler platser med 45-gradig värme än 2013. Kanske har man räknat samma antal platser som 2013 men att några nu varit ett par grader varmare än tidigare. Signifikansen är oklar.

När det gäller skogs- och markbränderna, så är jämförelser som den nedan från Statista vanligt förekommande just nu, men de är missvisande. I grafiken ursprungligen betitlad ”Acres burnt in recent major wildfire events”, senare kallad ”Acres burnt in selected recent major wildfire events”, går man bara tillbaka två år och jämför väldigt olika förhållanden i olika länder. Australien har alltid varit extremt och dessutom betydligt extremare än i år. 1974/75 brann otroliga 117 miljoner hektar.

Statista borde ha jämfört Australien med Australien, som är en extrem brandkontinent, och gått tillbaka flera år än två.

Man hör och läser ofta också att bränderna som pågår nu är de värsta någonsin. Och visst är de fruktansvärda, inte bara p.g.a. av själva elden utan även genom att mängder av människor långt från bränderna utsätts för farlig rök. Men det har varit värre vad gäller avbränd yta. Förstörda värden kan mycket väl vara större nu än förr, eftersom folk bor tätare och har dyrare ägodelar som förstörs.

Man tycker ändå att de som nu hävdar att detta är det värsta som hänt, borde kunna minnas säsongen 2002/03, då det brann 21 miljoner hektar (enligt Australian Bureau of Statistics).

Dagens Nyheter skrev mycket om bränderna 2002/03 bl.a. ovanstående.
Se även artiklar här, här och här.

1974–75 brann som sagt ofattbara 117 miljoner hektar eller 15 procent av Australiens totala landarea (inklusive där man anlagt moteld). Anledningen till detta är förmodligen inte klimatförändringar, utan klimat. Australien har ett av jordens mest extrema klimat. Bureau of Statistics skriver om detta:

For example, in 1974-75, following lush vegetation growth due to heavy rainfall in the previous two years, over 117 million ha or 15% of the total land area of the continent was burnt in central Australia during the fire season […] These fires are part of the natural cycle and also a tradition in Aboriginal people of the region. Up to 50% of the northern Australian landscape is burnt each year, and most areas are burnt at least once in every three years (Anderson 1999).

Traditionellt har man i hundratals år varit van att hantera dessa situationer genom att bl.a. bränna bort torrt material i markerna i förebyggande syfte. Det sägs att man av miljöskäl inte fått göra det under senare år. Några olika uppfattningar om den saken finns här, här, här och här.

Australian Bureau of Meteorology publicerade för några år sedan webbsidor, där man kan läsa mer om historiska bränder i Australien, t.ex. Black Friday 1939, Hobart-bränderna 1967, de enorma bränderna 1974-75, Eastern Seabord 1994 m.m.

Till bloggens förstasida.

Hur ovanligt är skogsbrand i april?

Flera skogsbränder har förekommit nyligen, fast vi bara befinner oss i slutet av april. Det är mycket ovanligt, sägs det.

Anneli Bergholm-Söder från MSB kände inte till att gräsbrands- och skogsbrandssäsongen tidigare kopplats ihop på det sätt som nu sker. Det är ett fenomen som har uppstått just nu, menade hon i SvT:s Aktuellt (24/4). Och vissa hävdar att dessa tidiga bränder är exempel på hur klimatet förändras (”Skogen brinner igen – och ja, det har med klimatet att göra”, SvD 25/4).

Men så ovanligt är det inte. Jag letade i Dagens Nyheters arkiv, först från åren 1867–1925, och fann då följande skogsbränder som rasat i mars eller april (gräsbränder inte medtagna; datum anger när DN skrev om saken):

16 april 1867: 15 mars, Höghult, Hishult socken 10 tunnland.
26 april 1878: Annandag påsk brann 70–80 tunnland (anlagd brand?).
11 april 1882: Brand på Djurgården (ingen arealuppgift).
22 mars 1887: Söderköping (5 tunnland) och Norrköping (ingen arealuppgift).
26 april 1901: ”Skogseldarne börja”, är rubriken. 200–300 tunnland i Jonsered.
14 april 1906: 1 500 tunnland nära Uddevalla.
5 april 1910: Halvt tunnland, Borås.
6 april 1910: Ett ”ganska vidsträckt område ungskog” brann mellan Jörlanda och Spekeröds socknar i Göteborgstrakten.
22 april 1911: ”Skogseldarna börja tidigt”, om bränder i Rabbalshede/Hellevadsholm, Herrljunga, Vårgårda (orsakade av gnistor från lokomotiv), 2 000 tunnland i Abbeshult, nära Växjö (svedning som spridit sig p.g.a. blåst).
25 april 1911: Holtsljunga socken, 100 tunnland.
24 april 1912: Aspudden, Stockholm. Ett halvt tunnland hade brunnit vid pressläggningen.
21 april 1914: Brand mellan Eskilstuna och Hellberga, ”ett par tunnland”.
26 mars 1921: Jakobstorp i Landskronatrakten, cirka 20 tunnland.
29 mars 1921: Spånga, mindre brand, ca 500 kvm.
5 april 1923: Ca 800 tunnland vid Tönnersjö, söder om Halmstad.
7 april 1925: Bösarp, ca 80 tunnland.

Detta är förstås inte alla skogsbränder som förekom under perioden. Rikstidningarna tog knappast upp alla mindre bränder. Man skulle behöva gå igenom lokalpressen också för att få en bättre bild.

 

Ur Dagens Nyheter 26 mars 1921.

 

 

Ur Dagens Nyheter 5 april 1923.

 

Jag undersökte även det stora brandåret 1933, då de första skogsbränderna rapporterades 27 mars (Lidingö), 31 mars (Stureby), 7 april (Rönö), 15 april (Herrljungatrakten), 20 april (Storvik) och 27 april (Hultafors).

Ett nedslag i 1970-talet gav träff på följande:

29 april 1973 (rapporterat i DN DN 30 april): 1,5 hektar blandskog, Skärsjölund i Göteborgstrakten.
7 april 1974: Skogsbrand i Bergsängen, NV om Norrtälje, samt i Töftedal i Dalsland (cirka 2,25 kvkm). Den senare branden blossade upp igen dagen därpå.
10 april 1974: Västerljungs skärgård, 320 000 kvm (32 hektar).
16 april 1974 (DN 17 april): Svarte Mosse, Göteborg, ”ett par hundra tusen kvm”.
30 april 1974 (DN 2 maj): Stor brand norr om Ulricehamn, ca 4 kvkm.
(April 1974 var en av de svårare torrperioderna de senaste hundra åren, enligt DN 2 maj 1974.)

Från de senaste 30 åren hittade jag följande tidiga skogsbränder (här sökte jag även i SvD:s arkiv):

27 april 1990 (DN): Uppgifter om en 5 kvadratkilometer stor brand mellan Kosta och Orrefors.
2 maj 1990 (DN): Skogsbrand den 30 april där en 82-årig man dött.
27 april 1991 (DN): 20 000–30 000 kvm brann i Nackareservatet.
26 april 1993 (SvD): Markaryd.
2 april 1997 (SvD 5 april): Gålö söder om Stockholm, ca 50 000 kvm.
31 mars 2000 (SvD): Molnby gård, Vallentuna.
31 mars 2003 (SvD): Vetlanda, ”flera tusen kvadratmeter stor gräs- och skogsbrand”.
29 april 2008 (SvD 30 april): Tiotal bränder i Småland: Markaryd, Ljungby, Tingsryd, Älmhult. Även flera bränder i Göteborgstrakten, t.ex. vid Brudaremossen.
26 april 2009 (SvD): Större brand vid Nödsjön i Vättlefjäll NO om Göteborg.

Tillägg 1 maj 2019: Radions ”Vetandets värld” tog den 30 april upp vårens skogsbränder, och där framkom ett par saker. Peter Berg, forskningsledare vid SMHI, förklarade förra årets torka med att ett högtryck parkerat sig över landet, som höll borta alla normala regn. Han såg dock inga trender historiskt att sådana högtryck skulle bli vanligare.

Det kan låta ibland i debatten som om skogen självantänder om det blir ett par grader varmare. Men varken torrt gräs eller trä självantänder förrän den omgivande temperaturen kommit upp i åtskilliga hundra grader.

”Även om det finns hög brandrisk, betyder det inte att det blir en brand utan det krävs en antändning också, och då är det oftast mänsklig aktivitet som gör det här”, sa Peter Berg. Det kan röra sig om en gnista från en maskin eller lägereldar, och en del pyromani förekommer också, menade Berg.

Anders Granström, skogsbrandforskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, betonade brandförsvaret. För 50 år sedan och mer fanns det fler lokala brandkårer och organiserade frivilliga som snabbt kunde ingripa. ”Trappar man ner lite grand på brandförsvarets effektivitet, så kommer man att se omedelbara effekter på arealen bränd mark”, menade Granström.

Se för övrigt också Dagens Nyheter 24 juli 2018, ”Expert: Färre skogsbränder än någonsin”: ”Historiskt sett har vi jättelite bränder nu jämfört med hur det var innan det industriella skogsbruket, det var mångdubbelt mer förr, säger Johan Sjöström, forskare på institutet RISE.”

Till bloggens förstasida.

Fick Gustav III beröm av Voltaire?

(Efter sex refuseringar så får jag väl publicera denna artikel på bloggen – jag brukar annars vara lite uthålligare och inte ge upp förrän efter tio. Man kunde ändå tycka att det borde vara intressant att en officiell bok om tryckfrihetsförordningen innehåller samma fel på tre ställen.)

 

Berömlig? (Detalj av målning av Per Krafft d.ä.)

Gustav III inskränkte vår berömda tryckfrihet från 1766 högst betydligt när han kom till makten 1772. Och två år senare skrev han i stort sett helt själv en ny tryckfrihetsförordning. Ofta läser man att han skickade den till Voltaire och fick beröm för den. Voltaire skulle ha skrivit att mänskligheten hade kungen att tacka för nedbrytandet av okunnighet och fanatism m.m.

I min egen gamla historiebok (Borg-Nordell, Historia för Gymnasiet Årskurs 1, 1967) står det t.ex. att ”1774 års tryckfrihetsförordning redigerades delvis av Gustav III personligen, och den fick berömmande ord t.o.m. av Voltaire”.

Även i den alldeles nya officiella jubileumsboken om tryckfrihetsförordningen, Fritt ord 250 år, som kom ut i december 2016, nämner tre författare att lagtexten skulle ha skickats till Voltaire. Och en av dem skriver också att Voltaire skulle ha hyllat Gustav III i en dikt.

I Danmark fick kung Kristian VII en dikt från Voltaire. 1770 hade kungens ställföreträdare J.F. Struensee faktiskt sett till att Danmark fick en ännu radikalare tryckfrihetslag än den svenska, för här var även den teologiska censuren avskaffad. Men det varade inte länge, bara något år. Dock hann Voltaire skriva en hyllningsdikt, där han ber den ”dygdige monarken” att regera även över honom från sin ”golfe Baltique”.

Men fick även Gustav III en hyllningsdikt? Voltaires samlade verk innehåller ingen sådan dikt, och frågan är om Gustav III ens skickade lagtexten till Frankrike. Man kan hitta ett odaterat utkast till ett brev, där Gustav III skrivit att han skickar den nya tryckfrihetslagen i översättning samt en pjäs han skrivit till sin broders (hertig Karls) bröllop. Av detta inser man att utkastet torde ha skrivits efter den 26 april, då lagen kungjordes, och troligen senast i början av juli, eftersom bröllopet stod den 7. Men skickades utkastet verkligen?

Inget tyder på det, men helt säker kan man förstås inte vara. Att Voltaire skulle ha svarat är också osannolikt. Hans hyllningsdikt till den danske kungen finns i Œuvres complètes men ingen dikt till Gustav III. Man kan tänka sig att även om kungens brev skickats, så var nog Voltaire måttligt imponerad, eftersom den teologiska censuren fanns kvar, och just denna var ju en huvudfråga för Voltaire.

Att så många fått uppfattningen att Voltaire skrev till kungen, kan bero på att den annars noggranne juristen H.L. Rydin i sin klassiska bok Om yttrandefrihet och tryckfrihet från 1859 tyvärr missuppfattat vem som skrivit vad. Kungen, skriver Rydin, erhöll av Voltaire ”smickrande artighetsbetygelser i följande ordalag: ‘det är Eder, som menskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt emot dess framsteg.’” Men detta är inte Voltaires ord, utan Gustav III:s formulering i utkastet till brev till Voltaire.

Det hade onekligen varit en aning ironiskt om Voltaire skrivit något sådant till Gustav III, samtidigt som filosofens böcker inte kunde importeras till Sverige utan beslagtogs i hamnarna av tullare och ämbetsmän från konsistorierna.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

I yttrandefrihetens 251:a år

(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)

Vad är det egentligen som håller på att hända det 251:a året av vår svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftning? Plötsligt ropas det på restriktioner i den fria debatt och den fria informationsinhämtning som man trodde var en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det handlar förvisso inte om själva lagen, men det handlar om lagens anda.

Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.

Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.

Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).

Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.

Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.

Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)

En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.

Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.

Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.

Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson. (Aftonbladet 22/2.)

Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:

Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter. (Memorial 12 juni 1765.)

Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.

Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”

Karl-Erik Tallmo

Grundlagsbrotten i tryckfrihetens historia

(En artikel som publicerades som helgläsning i Dagens Samhälle den 27 december.)

I år när vi firar 250-årsjubileet av tryckfrihetsförordningen från 1766, så är det två saker som ofta sägs: Att vi haft tryckfrihet ända sedan dess och att det var unikt för Sverige att vi fick en grundlagsskyddad tryckfrihet. Men de här två påståendena är inte riktigt korrekta.

Vi har inte haft tryckfrihet hela tiden sedan 1766. Faktum är att tryckfriheten började urholkas redan efter tre månader, i mars 1767, då man förbjöd utspridandet av ”sanningslösa rykten”. Bara fram till 1810 års tryckfrihetsförordning gjordes ungefär 15 inskränkningar i tryckfriheten. Och därefter, under perioden 1810–1941, blev det cirka 12 inskränkningar.

Hur var det då med grundlagsskyddet för tryckfriheten? I 1766 års tryckfrihetsförordning står det att denna lag skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Tryckfrihetsförordningen skulle alltså betraktas som en grundlag, men frågan är: var den en grundlag? Man kan undra varför lagfäderna valde att formulera sig så svävande, istället för att säga rent ut att den var en grundlag.

Läs hela artikeln här.

Hur många människor har levt på jorden?

För en tid sedan var jag på Skogskyrkogården för första gången. Konstigt nog har jag inte varit där tidigare, trots att jag länge varit intresserad av detta världsarv, denna unika skapelse av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Dessutom ligger min farfar och farmor begravda där, och jag har länge tänkt besöka deras grav. Min kroniska ohälsa har dock satt stopp för några mera planerade utflykter dit. Nu blev det dock ett helt oplanerat besök. Jag råkade befinna mig i Sandsborg och insåg plötsligt att här ligger ju både den äldre Södra begravningsplatsen, och tvärs över vägen den berömda Skogskyrkogården.

En mycket mäktig upplevelse, som väl alla som varit där vet, den är mäktig både som landskapsanläggning och genom de arkitektoniska skapelser som finns på området, kapell, krematorium etc. Svindlande stora öppna platser – och så gravarna bland träden, ordnade i kvarter. Jag minns att jag tänkte att detta är som en stad för döda. Här ligger ungefär 100 000 personer begravda.

Skogskyrkogården i Stockholm i augusti 2015. (Foto: K-E Tallmo. © CC BY-NC-ND.)

Jag associerade också till Philip José Farmers roman Flodvärlden (To Your Scattered Bodies Go) från 1971, den första i en serie sf-romaner, där jordens samtliga döda människor från människosläktets första dagar – 36 miljarder enligt Farmer – återuppstår och samlas längs stranden till en enorm flod.

Ute vid Skogskyrkogården har väl ingen återuppstått precis, men man känner ändå en mycket stark närvaro av dessa tusentals döda. Och märkligt nog känns det inte alls kusligt. Jag har varit rädd för döden i hela mitt liv och tyckte inte om kyrkogårdar förr. Men nu har det svängt på ett märkligt sätt. Jag är fortfarande rädd för döden, men kyrkogårdarna har besynnerligt nog en lugnande effekt på mig numera.

Och apropå Philip José Farmers roman, så funderade jag på ett gammalt spörsmål: hur många människor har egentligen levt på jorden? När jag för många år sedan läste Peter Nilssons bok Stjärnvägar, så fann jag där en siffra inte så långt från Farmers. Nilsson uppskattade antalet till 40 eller 50 miljarder.

På 70-talet fanns en myt om att folkmängden på jorden då utgjorde 75 procent av alla människor som någonsin levt.

När jag gick i skolan på 60-talet fick vi lära oss att jordens befolkning var 3 miljarder. Redan 4 verkade hisnande, när det blev så 1974. Om 4 miljarder skulle ha varit 75 procent av alla människor som någonsin funnits, så skulle alltså det totala antalet ha varit cirka 5,3 miljarder. (Nu är vi 7 miljarder och ska bli 8 miljarder någon gång 2025 ungefär.)

Jag googlade lite för att se om det fanns några nyare uppskattningar av den där totala befolkningssiffran, och jag hittade bl.a. en webbsida hos Population Reference Bureau, ett amerikanskt privat statistikinstitut som sysslar mycket med befolkningssiffror.

Här är det en demograf som heter Carl Haub som beräknat att det fötts 108 miljarder människor ”since the dawn of the human race”. Och det menar han innebär att det idag lever 6,5 procent av alla som någonsin fötts. Haubs beräkning är dock knappast invändningsfri. Han utgår från att befolkningen kan spåras tillbaka till två personer (Adam och Eva?) någon gång runt år 50 000 f.Kr. Men man kan väl knappast förutsätta att jordens befolkning någonsin varit två. Och när började Homo sapiens vara endast Homo sapiens? Man brukar anse att olika tidiga människoformer blandade populationerna, så att exakt säga när ”Homo blev Sapiens” (för att nu tala med Peter Gärdenfors) torde inte vara så enkelt.

Haubs beräkning (som gjorts flera gånger med ungefär samma resultat 1995, 2002 och 2011) har citerats på många ställen, t.ex. i Scientific American, så den anses tydligen som hyfsat seriös och tillförlitlig – vilket är förvånande.

Haub har fått en del kritik dock, t.ex. på kunskapswebbplatsen Quora, där Brooklynläraren J.M. Ruby ifrågasatte Haubs metod.

Matematikern Tom Ramsey, vid University of Hawaii, har också gjort en beräkning, och även han startade med två personer. Ramsey kom fram till att 96 miljarder människor levt på jorden t.o.m. år 2000.

En stor osäkerhet är förstås hur man ska uppskatta medellivslängden vid olika tider. Haub tänkte sig tio år, medan Ramsey utgick från 25 år. Tio år kan förstås förefalla lågt, men då bör man tänka på att medellivslängden drogs ner mycket under vissa epoker pga att så många barn dog i späd ålder.

Ju mer man funderar på problemet, desto fler osäkerhetsfaktorer inser man att det finns. Det man i alla fall kan vara säker på är att dagens folkmängd inte är i närheten av att vara 75 procent av det totala antalet som någonsin fötts på jorden.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.

100 år med arbetslinjen

(Detta är en längre version av en artikel i Dagens Samhälle nr 1/2015. Här finns också notapparat med referenser till mina källor.)

AK-arbetare någonstans i Sverige 1921. Foto: Gunnar Lundh, Nordiska museet. CC BY-NC-ND

Många tror att den s.k. arbetslinjen är något som den borgerliga alliansen hittade på. Några kanske vet att även socialdemokrater länge har omhuldat denna princip. Men ganska få känner till att arbetslinjen just fyllt 100 år.

Politiska, religiösa och filosofiska riktningar som framhållit arbetets värde har förstås funnits i många hundra år. Men arbetslinjen är en alldeles särskild socialpolitisk princip: för att få stöd av samhället ska arbetslösa i första hand aktiveras i existerande arbeten, och om detta inte är möjligt i särskilda arbeten som samhället skapat. Först i sista hand bör kontant understöd utan någon typ av motprestation betalas ut.

De här tankarna började kallas arbetslinjen hösten 1914, och ordet användes i de direktiv som då upprättades av den nytillsatta Statens arbetslöshetskommission.[1]

Ordet arbetslinje hade förvisso funnits långt tidigare, men inte i detta sammanhang. Slår man upp ordet i Svenska akademiens ordbok hittar man en betydelse inom järnvägsbyggnad, som syftar på en sammanhängande järnvägslinje där arbete pågår. Ordet användes även inom fysiken, för att i diagram visa hur effekt ändras över tid.

Gamla tiders luffare eller landstrykare levde inte precis i någon bekymmerslös bohemtillvaro, som man kanske kan få för sig genom filmer och böcker. Lösdrivare fängslades eller sattes i tvångsarbete på militärt disciplinerade anstalter. Fångar som inte hade möjlighet till försörjning vid strafftidens slut fick ofta sitta kvar i fängelse i åratal. Går vi ända tillbaka till medeltiden kunde man få öronen avskurna och landsförvisas. Tvångsrekrytering till krigstjänst var länge en vanlig följd för dem som inte kunde försörja sig. I 1800-talets lagstiftning kallades man ”försvarslös” (utan laga försvar) om man inte hade husbonde eller medel till sitt uppehälle, ett uttryck som sannerligen understryker att man tillhörde en utsatt grupp i samhället.[2]

Före industrialismen berodde arbetslöshet främst på missväxt eller rent personliga svårigheter (t.ex. funktionshinder), som gjorde att man inte kunde arbeta. Dessutom var säsongsarbetare periodvis sysslolösa. Under industrialismen tillkom även mera konjunkturbetonad arbetslöshet, liksom arbetslöshet p.g.a. tekniska förbättringar som rationaliserade arbetsprocesserna. Under den tidiga industriella epoken var det ännu vanligt att urbaniserade industriarbetare som blev arbetslösa flyttade tillbaka till landet igen. Detta var ett krisrecept som förordades av politiker ända in på 1900-talet.

1869 års försvarslöshetslag ersattes 1885 av en lösdriverilag, där ofrivillig arbetslöshet avkriminaliserades. 1871 års fattigvårdslag betonade dock mycket starkt att den som hade någon arbetsförmåga var skyldig att försörja sig själv. Arbetarförsäkringar, som avsåg olycksfall och arbetslöshet m.m., började komma under 1880–1890-talen. Tanken var bl.a. att arbetarna skulle slippa söka fattigvård. Mera permanent stöd från fattigvården innebar nämligen att man förlorade sina medborgerliga rättigheter och stod under fattigvårdsstyrelsens ”husbondevälde”. Man var också återbetalningsskyldig, när möjlighet till detta gavs.[3]

Det finns forskare som menar att det starka betonandet av arbete under 1800-talet innebar en sorts arbetslinje redan då, men ordet användes inte.[4] Man såg också i hög grad arbetslöshet som individens fel. Runt sekelskiftet 1900 började man dock alltmer inse att problemen kunde bero på faktorer i samhället.

Vid första världskrigets utbrott befarade den svenska regeringen, som var en opolitisk ämbetsmannaministär, att massarbetslöshet skulle utbryta, främst inom exportnäringarna. I augusti 1914 tillsatte man Statens arbetslöshetskommission (AK). Den var tänkt att vara ett rådgivande organ för kommunernas arbetslöshetskommittéer och skulle vara en tillfällig myndighet, med representanter för staten, arbetsgivar- och arbetstagarsidan. I valet mellan arbetslinjen och kontantstödslinjen förordade kommissionen tidigt arbetslinjen – åtminstone i teorin.

Statens arbetslöshetskommission (AK) höll till i Socialstyrelsens lokaler i det Hessensteinska palatset på Riddarholmen i Stockholm (nederst på bilden). AK bestod inledningsvis 1914 av åtta ledamöter under ordförandeskap av civilministern i Hammarskjölds ämbetsmannaministär, Oscar von Sydow. Vice ordförande var tidigare SJ-chefen Frits W N Pegelow med byråchefen vid Socialstyrelsen, Gunnar Huss, som sekreterare. Övriga ledamöter representerade arbetsmarknadens parter. Det löpande arbetet utfördes av Socialstyrelsens tjänstemän. Under 1921, när arbetslösheten ökat väsenligt, fick AK ett eget kansli med 35 tjänstemän. Ordförande var under denna tid först Pegelow (till 1 april 1923 då han avgick till följd av en schism mellan AK:s majoritet och ministären Branting), sedan en kort tid landshövding Gösta Malm och från 1 juni 1923 var det direktör Allan Cederborg. 1 oktober 1923 omorganiserades AK och antalet ledamöter minskades till fem. (Källa: Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. Foto: Alexandru Babos, Wikimedia, Public domain.)

Arbetslösheten under kriget blev trots allt måttlig och under denna tid delades främst kontantstöd ut. Detta var inte återbetalningspliktigt som medel från fattigvården var, och inte heller förlorade den arbetslöse sina medborgerliga rättigheter. Mer och mer försökte dock AK styra över stödet till att villkoras med arbete, först genom diknings- och skogsvårdsarbeten. Man kan säga att arbetslinjen i praktiken slog igenom vintern 1918. AK fick allt större inflytande och dess ställning som styrande och inte bara rådgivande myndighet stadfästes i en kungörelse 1921. Provisoriet blev alltmera permanent.

Det var inte arbetslösheten under kriget som blev den stora prövningen, utan den s.k. fredskrisen. 1918 steg arbetslösheten och siffrorna kulminerade i januari 1922, då 163 200 personer stod utan arbete. 63 procent av dessa fick hjälp av AK och kommunerna, drygt hälften enligt arbetslinjen och resten med kontantstöd. Intressant nog var arbetslinjen den dyrare principen. Cirka 2 000 kr per person och år kostade det att stödja en arbetslös med nödhjälpsarbete, men bara 700 kr per år att låta en arbetslös få kontantstöd (som också gavs med ett lägre belopp). Nödhjälpsarbetena blev dyrare därför att omsättningen på arbetare var större än inom vanliga företag, att avsevärd tid gick åt till inlärning av ovana, att AK betalade rese- och bostadskostnader osv. Varför var det då så viktigt för AK att driva arbetslinjen om den kostade mer?

Lite hårdraget skulle man kanske kunna säga att man ville erbjuda en hjälp som så få som möjligt skulle vilja ta emot. Nödhjälpsarbetena utgjordes ofta av hårt vägarbete eller stenarbete långt från hemorten, med en ersättning som låg under den lägsta grovarbetarlönen. Till sådana arbeten skickades ibland även tjänstemän som var helt ovana vid kroppsarbete. Många som hade den minsta möjlighet att klara sig ändå sökte aldrig hjälp, eller hoppade av nödhjälpsarbetena. Arbetslinjen var tänkt att fostra de arbetslösa att ”lära sig inse arbetets värde och nytta”, som det står i AK:s egen historieskrivning från 1929.[5] De långa avstånden till nödhjälpsarbetena var ofta kontraproduktivt; de arbetslösa isolerades från hemortens arbetsmarknad.

Kraven på ett nödhjälpsarbete hade vissa likheter med förutsättningarna för våra tiders Plusjobb och Fas-3-jobb. Arbetet skulle vara allmännyttigt men inte gälla något som snart skulle komma att utföras på den öppna marknaden, och arbetskostnaden (och inte t.ex. material) skulle vara den största utgiften. Inte heller skulle någon större yrkesskicklighet vara nödvändig.[6]

Redan 1922 ansåg AK att man behövde göra hjälpen mera restriktiv. Att anslagna medel inte räckte torde delvis ha berott på att tillämpningen av arbetslinjen var så kostsam. Man försökte nu begränsa hjälpen genom hård individuell prövning och direkt avstängning av hela yrkesgrupper – samt kvinnor, som inte ansågs ha särskilt stora arbetslöshetsproblem. 1923 avstängdes alla arbetslösa, utom de från gruv- järnbruks-, verkstads- och varvsindustrin samt f.d. affärsanställda. Detta var fortfarande branscher som ansågs drabbade av konjunkturen.[7] Ytterligare en besparingsmetod var att utesluta alla som inte var familjeförsörjare. Redan tidigare var det svårt för ensamstående arbetare att få stöd, men nu blev det i princip omöjligt. De torde ha hänvisats till fattigvården.[8]

I utredningen om anordnande av allmänna arbeten (SOU 1925:29) skriver sakkunniga inom Socialdepartementet att hänvisning till allmänna arbeten ”innebär för den enskilde intet som helst förödmjukande moment, och erfarenheten synes utvisa, att känslan av att göra rätt för sig genom utförande av nödhjälpsarbete verkligen uppskattas av de arbetslösa”.[9] Men missnöjet med AK-arbetena var stort bland arbetarna. Man skrev vädjande brev till kommissionen om olika missförhållanden, oftast utan att bli hörda. Ibland strejkade man också, fast det med stor sannolikhet medförde avstängning.[10]

Muren vid Skogskyrkogården. Foto: Arkitektur- och Designcentrum. CC PD.

Nödhjälpsarbetarna byggde en hel del minnesvärt, t.ex. muren runt världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm. Men mest var det vägar. 1921–1934 byggdes 7 164 kilometer väg. 1927 beräknade Stockholms stadsfullmäktige att nödhjälpens vägar kostade 27 kronor per meter, medan vägar som byggdes marknadsmässigt kostade 10 kronor per meter.[11]

Politiskt rådde det förvånansvärt stor enighet om denna synnerligen restriktiva arbetslöshetspolitik, både i riksdagen och till en början också inom AK. Man var enig med nationalekonomerna om att låga löner var bästa sättet att bekämpa arbetslösheten.[12] Högerpolitiker ville hålla nere ersättningarna för att undvika att det skapades en armé av ”yrkesarbetslösa”.[13] Men också socialdemokraterna menade att låga löner skulle göra så att företagens pengar räckte till att anställa fler. Man medverkade t.o.m. till att sätta in kommunala nödhjälpsarbetare som konkurrerade med reguljära kommunalarbetare och därigenom pressade ned lönerna. Det var främst den yttersta vänstern som krävde att nödhjälpsarbetena (som fr.o.m. 1926 kallades reservarbeten) skulle ha avtalsenliga löner.[14]

Inom den reformistiska arbetarrörelsen fanns en kluvenhet; SAP var inledningsvis positivt till arbetslinjen, men facket ville stödja dem med arbete, inte dem som var arbetslösa. Nils Unga skriver i sin bok ”Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912–34” att när facket och partiet till sist nått en samsyn, så hade man två strategier gentemot arbetslinjen. Först och främst argumenterade man för att ersätta den med kontantstödslinjen, t.ex. under 1927 års riksdag, men man fick inget gehör för det. I andra hand ville man modifiera arbetslinjens tillämpning. I åtskilliga socialdemokratiskt styrda kommuner införde man nu reservarbeten med avtalsenliga löner – men man tillät inte arbete på heltid.[15] Därigenom behöll man i stort sett status quo vad gällde stödets storlek, men tillfredställde det fackliga kravet på riktig lön. På riksplanet infördes denna stödform gradvis 1931–34, och den fick nu namnet beredskapsarbete. Arbetena kunde inte bara bedrivas i offentlig regi utan även i privat.[16]

Vissa konflikter kring politiken uppstod dock. När gruvarbetarna i Stripa i Västmanland gick i strejk 1925, begärde gruvbolaget att AK skulle anvisa arbetslösa till arbete i gruvan. Enligt ett konfliktdirektiv från 1922 fick man inte göra detta vid allmänna konflikter; däremot vid lokala. Den socialdemokratiska regeringen ansåg visserligen att Stripakonflikten var av lokal karaktär, men man ansåg ändå inte att hänvisning av arbetslösa till gruvan skulle få ske. Riksdagen gick emot regeringens beslut vilket ledde till regeringens avgång. Sammansättningen av AK ändrades också. LO drog sig ur, och mellan juli 1927 och oktober 1933 företrädde AK:s ledamöter enbart staten, dock med experter till hands från arbetsgivar- respektive arbetarsidan.[17]

Tiden 1930–1970 såg många socialpolitiska reformer. Arbetslöshetskassor hade funnits länge, men 1934 trädde staten in med en (fortfarande frivillig) arbetslöshetsförsäkring via s.k. erkända arbetslöshetskassor. Obligatorisk sjukförsäkring kom 1955. Fattigvården blev socialhjälp 1956. Både socialförsäkringen och sjukförsäkringen skulle ha bortre parenteser och karensdagar m.m., som i folkuppfostringens namn skulle avskräcka folk från att överutnyttja förmånerna. Här fanns alltså en tendens till arbetslinjetänkande, men det genomsyrade inte hela socialförsäkringsområdet på det sätt som det skulle göra på 1990-talet.

LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn argumenterade vid 1950-talets början för ”den fulla sysselsättningen”, vilket innebar att man bejakade en närmast darwinistisk utslagning av lågproduktiva företag till förmån för de högproduktiva. På vägen mot den fulla sysselsättningen skulle man alltså tvingas acceptera en viss arbetslöshet. Idén att underlätta strukturomvandling var inte ny – liberalen och senare socialdemokraten Edvard Wavrinsky ansåg redan vid 1900-talets början att det var en av arbetsförmedlingarnas viktigaste uppgifter att slussa arbetskraft från föråldrade till modernare företag.[18]

Socialvårdskommittén utredde tanken på en lång rad socialpolitiska försäkringar i ett samordnat skydd, och man satt länge, 1938–51, och producerade betänkanden i 19 volymer. Kommittén var helt inne på arbetslinjen och förespråkade inkomstbortfallsprincipen istället för en enhetlig ersättning för alla. Annars, menade man, var risken att låginkomsttagare skulle bli överförsäkrade och det skulle då saknas incitament för dessa att arbeta. En stor del av kommitténs idéer kunde inte genomföras; det blev ingen obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, men den obligatoriska sjukförsäkringen kom alltså 1955.

När nu en närmast calvinistisk (inte luthersk, för Luther var en rätt avslappnad livsnjutare) arbetsmoral präglat oss under så lång tid, kan man fundera på arbetslinjens direkta motsats: visionerna om ett behagligare liv för folkflertalet, tankarna på medborgarlön, ”folkbidrag” etc. Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många utopister, hade ofta högtflygande idéer om hur människans liv skulle utveckla sig i framtiden. Automationen skulle kanske frigöra oss alla från åtminstone mindre önskvärda typer av arbete. Men tanken på alltför mycket fritid har ofta varit skrämmande för vissa makthavare. Tänk bara på hur debatten gick på 30-talet kring två veckors lagstadgad semester och hela idén kring ledighet som den lades fram på en utställningen om fritid i Ystad 1936. De flesta var positiva till att människor kunde erbjudas ett bekvämare liv och möjlighet till vila, men röster höjdes också för att samhället måste fylla folks fritid med nyttiga sysselsättningar. Här tittade alltså arbetslinjens folkfostrande drag fram igen.

Tidvis har också tanken uppstått att slopa stora utgifter för transfereringar och administration i samband med olika behovsprövade stödåtgärder och istället erbjuda en garantiinkomst till alla. Särskilt efter Låginkomstutredningen 1970 återkom den diskussionen, och den togs även upp i Socialutredningen 1974. Här kan man säga att arbetslinjen fick en något mjukare framtoning. De gamla idealen gällde visserligen, men man talade mera om fritt valt arbete och arbete som rättighet. Utredningen föreslog heller inte någon medborgarlön, utan något betydligt blygsammare; man skulle erbjuda en smidig övergång för arbetslösa utan försäkring till socialbidragstagande. En proposition kom 1980, men förslaget vann inte tillräckligt gehör.

Under 1990-talets kris började det åter talas mera om arbetslinjen, både från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Disciplinering och kontroll blev åter det viktiga, och det gällde nu inte bara arbetslösa, utan även t.ex. långtidssjukskrivna och socialbidragstagare. Ingela Thalén, socialdemokratisk socialminister, sa i riksdagen i maj 1991 att man kan säga ”att arbetsmarknadspolitiken sedan länge har varit inriktad på just arbetslinjen. … Arbete skapar självförtroende och självkänsla och arbetslöshet skapar det motsatta. Samma synsätt vill vi skall prägla och genomsyra socialförsäkringssystemet.” I oktober 1991 uttryckte Mona Sahlin sin glädje i riksdagen över ”att arbetslinjen skall fortsätta gälla”, vilket den då nytillträdda regeringen Bildt försäkrat.[19]

1996 var det s-regering igen, och den lade i september fram en proposition om sjukpenning och förtidspension (Prop. 1996/97:28), där man skrev att det var viktigt att ”stärka arbetslinjen” samt att partiell arbetsförmåga skulle tas till vara: ”Om en försäkrad har svårigheter att ta till vara den arbetsförmåga han eller hon har kvar, … är detta i första hand ett arbetsmarknadsproblem.” Och den partiellt arbetsförmögne skulle söka arbete på hela den nationella arbetsmarknaden.

Ungefär samtidigt gav Försäkringskassan ut en skrift av läkaren Lars Englund, ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. I den kom han fram till att ”det finns inget samband mellan grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga!”.[20] Fr.o.m. nu skulle myndigheterna alltmer betrakta sjuka helt enkelt som arbetssökande, men med lite speciella behov.

Malin Junestav, doktor i ekonomisk historia, skrev i en rapport 2007 om förändringarna under 1990-talet att de ”var så pass omfattande att vi kan tala om ett regimskifte. Samhällskontraktet, avseende relationen mellan medborgare och stat, skrevs i väsentliga stycken om” (Rapport 2007:4 från IFAU.)[21]

Den 18 juni 2004 intervjuade Dagens Nyheter under rubriken ”Allt fler får nej till sjukpenning” Cecilia Udin, utredare på Riksförsäkringsverket, som berättade att man nu ifrågasatte rätten till sjukpenning redan från början, så att sjukskrivna aldrig skulle hinna få någon ersättning. Det ansågs bättre, eftersom man då kan ”sätta igång och jobba direkt och undvika passivisering”.[22]

När vårbudgeten 2004 presenterats av Bosse Ringholm skrev Dagens Nyheter att han inte nämnde ”att staten räknar med att spara 350 miljoner kronor genom en hårdare tillämpning av reglerna för arbetslöshetsförsäkringen, bland annat vilka jobb en arbetslös måste acceptera”. I augusti samma år skrev Wanja Lundby-Wedin ett kritiskt brev till regeringen med krav på att 150 000 personer skulle beredas plats i arbetsmarknadspolitiska program under år 2005.[23] (I oktober 2005 rapporterade Dagens Nyheter att 45 000 personer då deltog i den s.k. aktivitetsgrantin.)

Vid socialdemokraternas partikongress i oktober–november 2005 fick partistyrelsen mothugg på åtta punkter. Ombuden vände sig bl.a. mot AMS’ rigida regelverk, man anklagade även AMS för att syssla med lönedumpning inom ramen för aktivitetsgarantin.[24]

Socialdemokraten Anna Hedborg ansvarade för en rad utredningar på socialförsäkringsområdet under denna tid. En av dem, ”Mera försäkring och mera arbete” (SOU 2006:86), lades fram just när alliansregeringen tillträtt. Anna Hedborg går emot en för ”mjuk sjukförsäkring” för att minska sjukfallstiderna: ”En förändring vi bedömer som närmast oundgänglig är att en tydlig tidsgräns sätts för sjukpenningen.” I utredningen står också: ”Det räcker inte med att ha som ambition att matcha dem som vill arbeta med dem som vill anställa. Arbetsmarknadspolitiken måste också ha ett uppdrag att mobilisera arbetskraft och arbetsförmåga som i dag döljs inom sjukförsäkringen …”.[25] Detta är social ingenjörskonst, där man med lagstiftning tror sig kunna korta ned sjuktider, oavsett människors faktiska hälsostatus.

Arbetslivsinstitutets dåvarande generaldirektör, socialdemokraten Mikael Sjöberg (som blev chef för Arbetsfömedlingen 2014) föreslog i en debattartikel i Dagens Nyheter i februari 2006 att vår alltför generösa sjukförsäkring borde stramas åt:

Frågan är ändå om det inte är dags att diskutera sjukskrivningsperiodernas längd. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har någon bortre gräns för sjukskrivningsperioden och till det kommer att ersättningsnivåerna är mycket generösa. Man bör kunna trappa ner ersättningsnivåerna efter en viss tid och i stället genom stöd stimulera till att få tillbaka fler i arbetskraften.[26]

Alliansregeringen fortsatte det reformarbete av socialförsäkringarna som inletts under s-tiden. T.ex. genomförde man 2008 den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, som Anna Hedborg föreslagit 2006.[27]

Anna Hedborg fick nu också förtroendet att leda ännu en utredning om begreppet ”arbetsförmåga” (SOU 2009:89), där för övrigt nyssnämnde Lars Englund medverkade som sakkunnig. På sidan 106 står det: ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete”, men man tillfogar att för att ett arbete ska vara meningsfullt måste man förstås kunna uppnå någon grad av produktivitet och någon måste vara beredd att betala för utförandet.[28]

Den utvidgade tillämpningen av arbetslinjen medförde också att vissa nygamla uttryck blev vanliga i debatten. Begreppet ”utanförskap” hade använts i kampanjen för ett svenskt EU-medlemskap, men kom nu att handla om att stå utanför arbetsmarknaden, i t.ex. ”passiv” sjukskrivning. Ministrar uttalade sig nu som om försäkringsersättning och bidrag var samma sak – plötsligt ansågs alla som fick någon form av utbetalningar ”leva på bidrag”. Man refererade ofta till ”frånvaron” utan att precisera om man menade sjukfrånvaro; det lät ibland som om man talade om skolkande ungdomar.

Åtgärderna mot arbetslöshet på 2000-talet har varit rätt snarlika från både höger och vänster. Aktivitetsgarantin hette den s-märkta reformen år 2000, Jobb- och utvecklingsgarantin de borgerligas 2007. Plusjobb infördes 2006 och var Socialdemokraternas kortlivade motsvarighet till Fas-3 som kom året efter. Nyligen lanserade den rödgröna regeringen s.k. Extratjänster, som liknar det tidiga 1930-talets reservarbeten, där inte heller heltidsarbete tilläts.

Man kan nog summera arbetslinjens 100 år som så att disciplinering, rättigheter och skyldigheter, morot och piska, funnits hela tiden, men tonvikten har skiftat genom åren. Sedan 1990-talet har de moraliska (för att inte säga moraliserande) argumenten vunnit ny styrka, och arbetslinjen tillämpas nu även på sjukförsäkringen, ja även skatte- och migrationspolitiken har färgats av arbetslinjetänkandet. Från 1800-talet har synsättet återvänt att arbetslöshet till stor del beror på den enskilde och inte främst på samhället eller näringslivet. Är man arbetslös, så har man helt enkelt inte sökt tillräckligt många jobb, även om man sökt tusentals.

I höstas trodde vissa borgerliga debattörer att arbetslinjen i och med den rödgröna regeringens politik fick nådastöten. Och det nuvarande parlamentariska läget är ju minst sagt osäkert. Blir arbetslinjen 101 år också, kan man undra. Troligen, den har varit anmärkningsvärt seglivad. Visst har den tolkats olika, men alla har bekänt sig till den. Den har helt enkelt varit en del av den s.k. svenska modellen. Följdriktigt så står det i en av Socialförsäkringsutredningens småskrifter från 2005 att ”arbetslinjen är i svensk politik som mammas köttbullar”.[29]

Karl-Erik Tallmo

Till bloggens förstasida.

Noter:
(De flesta SOU:er som nämns i noterna kan man finna på webben på KB eller på regeringens webbsida.)
1) Det svenska samhället och arbetslösheten 1914-1924, Statens arbetslöshetskommission, 1929. s. 112. [Tillbaka]
2) Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, uppslagsordet ’lösdrifvare’ [Tillbaka]
3) Jonas Olofsson, ”Arbetslinjen i historisk belysning”, SOU 1996:151, s 9. [Tillbaka]
4) Jonas Olofsson skriver i a.a.: ”Arbetslinjen formulerades redan vid 1800-talets mitt. Därmed förändras perspektivet på det tidiga 1900-talets arbetslöshetspolitik. Såväl den socialdemokratiska motionen till 1912 års riksdag som de expansionistiskt inriktade beredskapsarbeten som utvecklades under 1930-talet ingick i en längre arbetslöshetspolitisk tradition.” (s 17.) [Tillbaka]
5) Det svenska samhället och arbetslösheten 1914–1924, Statens arbetslöshetskommission, 1929, s. 390. [Tillbaka]
6) Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914–1935, SOU 1936:32, s. 36. [Tillbaka]
7) Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912–34, 1976, s. 79. [Tillbaka]
8) Lena Eriksson, Arbete till varje pris: Arbetslinjen i 1920-talets arbetslöshetspolitik, 2004, s. 110. [Tillbaka]
9) SOU 1925:29, s. 58. [Tillbaka]
10) Eriksson (2004) s. 205 ff. [Tillbaka]
11) Eriksson (2004) s 170. [Tillbaka]
12) Eriksson (2004) s. 28, 186f, 233; Unga (1976) s. 27ff. [Tillbaka]
13) Sven Wall citeras i Eriksson (2004) s. 156. [Tillbaka]
14) 1926 enl. Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, uppslagsordet ’arbetslöshet’ i suppl. bd 1 (1935). SOU 1936:32 hävdar annars att det kallades reservarbeten redan 1918 (s. 35). [Tillbaka]
15) Unga (1976), s. 131. [Tillbaka]
16) Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914–1935, SOU 1936:32, s 67. [Tillbaka]
17) a.a., s. 23, 30f. [Tillbaka]
18) Jonas Olofsson, ”Arbetslinjen i historisk belysning” SOU 1996:151, s 12, 15. [Tillbaka]
19) Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:119 Måndagen den 27 maj 1991;
Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:11 Onsdagen den 16 oktober 1991. [Tillbaka]
20) Lars Englund, Är sjukdom ett bra skäl att bli sjukskriven?, Försäkringskasseförbundets förlag, 1997, s. 6. [Tillbaka]
21) Malin Junestav, Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden: politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Rapport 2007:4, s 54. [Tillbaka]
22) Annika Carlsson, ”Allt fler får nej till sjukpenning” (rubrik på webben ”Nej till sjukpenning fortsatt vanligt”), Dagens Nyheter 18 juni 2004 (på webben 17 juni 2004). [Tillbaka]
23) Göran Eriksson, ”Tuffare tag väntar arbetslösa”, Dagens Nyheter, 15 april 2004, Cecilia Jacobsson, ”LO kräver krafttag mot arbetslösheten”, Dagens Nyheter, 12 augusti 2004. [Tillbaka]
24) Tove Nandorf, ”Storstryk för regeringen i arbetsmarknadspolitiken”, Dagens Nyheter, 31 oktober 2005. [Tillbaka]
25) Mera försäkring och mera arbete, SOU 2006:86, s. 95, 131. [Tillbaka]
26) Mikael Sjöberg, ”Sätt tidsgräns för sjukskrivningarna”, Dagens Nyheter, 9 februari 2006. [Tillbaka]
27) Regeringen Reinfeldt lade 2008 fram propositionen 2007/08:136 om en reformerad sjukskrivningsprocess, som till stora delar byggde på Anna Hedborgs utredning 2006:86. Propositionen antogs av riksdagen den 4 juni 2008 och den nya lagstiftningen trädde i kraft 1 juli samma år. Regeringen tvingades dock backa 2011 eftersom förändringen inte blivit helt lyckad utan ”enskilda personer har kommit i kläm” (Ulf Kristersson m.fl., ”Så här vill vi i alliansen förbättra sjukförsäkringen”, Dagens Nyheter, 11 april 2011). Departementsskrivelsen Ds 2011:18 resulterade i vissa lagändringar. [Tillbaka]
28) Gränslandet mellan sjukdom och arbete, SOU 2009:89, s 106, 118. [Tillbaka]
29) Anna Fransson, Annika Sundén m.fl., Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring nr 4, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 6. [Tillbaka]

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.