Tre tabun i skoldebatten

Debatten om den s.k. katederundervisningen är lika obegriplig i dag som den var för tio år sedan eller tjugo år sedan. Jan Björklund talar såvitt jag förstår hellre om ”lärarledd undervisning”, men han använde uttrycket katederundervisning i en debattartikel för att den sortens undervisning brukar kallas så av hans meningsmotståndare.

Vi vill ha något modernt, säger kritikerna – och det där fältropet hör man nu i alla sammanhang, vare sig det talas om näsdroppar, arkitektur eller skolpolitik. Ingen ”old school” här, tack.

För mig är det helt obegripligt att detta att en människa som inför en grupp andra människor berättar om något på ett intresseväckande sätt kan vara så kontroversiellt.

I vuxenvärlden hålls det i Sverige säkerligen hundra konferenser varje dag, där en inbjuden talare står och föreläser om något av intresse inför en grupp människor. Folk köar i hundratal till evenemang som Bokmässan för att höra författare som står i en talarstol och berättar. Det finns talarförmedlingar, där de mest åtråvärda föredragshållarna kan kassera in runt 50 000 kronor för en eller ett par timmars ”katederundervisning”. Hela samhället tycks älska denna form av informationsförmedling, gärna med powerpointbilder till, på seminarier, kollokvier, debattaftnar, utbildningsdagar, valupptakter, kampanjstarter – och inte minst lärarkonferenser. På de flesta områden i samhället (nu har jag ändå inte nämnt universiteten) tycks det vara ett oöverträffat sätt att förmedla information och kunskap på – men sker detta i skolan, då är det plötsligt det mest förskräckliga man kan tänka sig, då är det fascistoid korvstoppning, och man illustrerar gärna saken med en bild av Stig Järrel i 1950-talsfilmen ”Hets”.

Annons