Integritet och integritet

Människors förhållande till medier förändrar sig snabbt. Jag vet inte om just det sker snabbare än andra förändringar i samhälle och mentalitet, som t.ex. synen på moral, arbete etc., men nog förefaller det så – åtminstone med dagens medier.

Tillvänjningen till det nya sker så kvickt att man nästan glömt att det nya inte alltid funnits. Jag som en gång i tiden (för hisnande femton år sedan) i intervjuer brukade presenteras som ”IT-pionjär”, inser att en stor del av Sveriges befolkning nu inte har upplevt någon annan tid än den med Internet och World Wide Web.

Jag minns en dag cirka 1986, då jag för ett par timmar lånade en med dagens mått rätt klumpig mobiltelefon av en vän och gick och pratade i den på gatan. Det kändes oerhört ovant, och jag kände mig som om jag gjorde mig till och framstod som någon sorts jäktad börsmäklare som ständigt måste ha koll på de senaste aktiekurserna. Jag försökte också tala så tyst som möjligt – någon kunde ju höra.

Att telefonerna snart började kallas yuppie-nallar var rätt logiskt. Men plötsligt en dag, bara sju-åtta år senare, var det med viss fascination jag noterade alla unga kvinnor med barnvagnar som promenerade omkring på stan på förmiddagarna med ena handen på barnvagnens handtag och andra handen runt mobiltelefonen vid örat. Samtidigt skrevs det om hur ovilliga kvinnor var att ta till sig ny teknik. Det verkade inte stämma. (Det var ungefär vid samma tid som det talades mycket om digital divide och att det där med Internet inte var något för arbetarklassen precis. En dator kostar ju flera tusen, vem skulle ha råd med det – alldeles oaktat att en stor del av arbetarklassen ansåg sig ha råd med t.ex. bil och sommarstuga.)

Mobiltelefonerna har som bekant ändrat samtalsbeteendet avsevärt. När vi ringer någon, frågar vi inte längre vad personen ifråga gör utan var han/hon befinner sig. Ofta ringer folk upp bara för att berätta var de är. Om man är på väg att träffas, känns det tydligen naturligt att ringa och berätta när man är ungefär halvvägs. Man behöver inte bestämma exakt när man ska träffas, det räcker att säga att ”Jag åker nu, jag ringer när jag är i närheten”. Exakt var man ska ses, kan också fastställas i allra sista minuten. Man behöver inte ha en inköpslista med sig på ICA. Frun kan ringa direkt från skafferiet och berätta vad som fattas. Allt det där är känt och väldokumenterat i oräkneliga tidningskåserier sedan 1990-talet.

Det som nu fick mig att filosofera över allt detta var att jag fick syn på en insändare i ett lokalt annonsblad, ”Mitt i Söderort” för den 12 maj. Där skriver signaturen ”Undrande telefonabonnent” under rubriken ”Våga visa var du ringer ifrån” att hon inte kan förstå varför så många inte vill visa vilket telefonnummer de ringer ifrån. Hon berättar att hon blir ”psykad” när hon får ett samtal från en person som har skyddat nummer, så att hon inte kan se vem som ringer på nummervisaren. Hon fortsätter:

Om min man är hemma får han svara. Men därmed missar vi samtal från vänner som inte heller vill visa vilka de är när de ringer. Varför? Jag är så naiv att jag inte har förstått varför man ska hålla sitt telefonnummer hemligt när man ringer sina vänner eller sin familj.

En intressant 180-gradersvändning av frågan om telefoni och personlig integritet. Hittills har ju människor skaffat sig hemligt nummer t.ex. för att de är förföljda – nu när nummerpresentation har funnits i några år är normaltillståndet att man vet vem det är när det ringer. Det är ju populärt att t.ex. svara ”Hej, Ulla” eller något liknande innan den ringande ens hunnit presentera sig. Förr svarade man alltid med sitt eget namn (eller kanske telefonnummer) i ett lätt undrande tonfall i väntan på att den ringande skulle tala om vem han/hon var. Och nu när motsatsen är normaltillståndet har alltså en obekant uppringare blivit något hotfullt.

Det finns en oerhört intressant bok från 1983 av Ithiel de Sola Pool, Forecasting the telephone, som innehåller farhågor och förhoppningar från telefonins barndom, tillsammans med en mängd beskrivningar av hur telefonen faktiskt förändrade folks liv, vilket gör den till en sorts teknologisk folklivsstudie. Några kapitelrubriker ur boken:

1.1.2 The telephone will be used by the poor.
2.1.1 The telephone fosters the separation of plant and office.
2.1.4 The telephone favors the growth of skyscrapers.
2.1.5 The telehone will lead to the growth of suburbs and urban sprawl.
2.2.1.1 The telephone will abolish loneliness, particularly for the farmer´s wife.
3.1.1 The telephone will foster management from a distance.
3.1.4 The telephone will democratize hierarchic relations.
4.9.4. International telephony will foster world peace.
5.2.6.2 Telephone crime will be a problem.
9.5.3 The telephone is a channel for safe sexuality.
10.6 The telephone increases and decreases privacy.
10.6.4. Every individual will be given a unique ID number to facilitate telephone service.
10.6.6 The telephone will be highly intrusive into domestic peace.
11.3.2 The decline in letter writing reduces the record available to historians.
11.3.3 Writers of fiction and drama will use the telephone as a symbol and as a mechanism for moving the dramatic action.

Med dagens överflöd av medie- och kommunikationsvetare bör väl en liknande studie om mobiltelefonen dyka upp så småningom.

Not: Här skrev jag nu inget om hälsoaspekterna av mobiltelefoni. Se t.ex. ”Barnen och mobiltelefonerna” och ”Djur, människor och elöverkänslighet”.

Pingad på Intressant.