• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Samtal med mitt 70-talsjag

1976 sände radions OBS en serie program där Lars Gustafsson, Marit Paulsen, Harry Schein m.fl. förde en tänkt dialog med sina 60-talsjag. Serien gick även 2010, och då påmindes jag om att jag själv tänkt denna tanke åtskilliga gånger de senaste decennierna. I mitt fall skulle det nu innebära ett betydligt längre tidsspann, nämligen 40 år, mitt jag 2013 skulle konfronteras med mitt jag 1973.

Ett sådant samtal skulle nog till stor del handla om politik. 1973 var jag 20 år gammal och som mest absorberad av den extrema vänsterrörelsen, jag försvarade Stalin, propagerade för vilda strejker, revolution och proletariatets diktatur. Jag agiterade nästan dag och natt utanför fabriksportar, i gymnasiet och på offentliga möten. I augusti 1973 åkte jag också på ”pilgrimsresa” till det enda landet i Europa som ansågs socialistiskt, Albanien.

Jag har sedermera skrivit om den där perioden, hur svårt det är att i efterhand förstå hur man tänkte, hur man kunde acceptera dessa totalitära idéer. Det är inget jag har kunnat skaka av mig. Den perioden har jag sedan dess sett tillbaka på med skam.

Sedan dess är politiken också betydligt svårare. Då var den enkel, svart eller vit, röd eller blå. Idag vet jag väl främst vad jag inte är. Att jag inte är socialist. Men för övrigt? Det är svårt, för även om jag inte vill påstå att alla politiker är skurkar, så måste man nog inse att politikerna har egna intressen. De företräder inte bara medborgarna eller något särintresse som uppvaktat dem eller någon industrigren de har aktier i. De flesta har alldeles egna intressen av att få fortsätta vara politiker. De vill inte gärna bli arbetslösa de heller, lika lite som någon annan anställd i Sverige. Det sker alltså ett ständigt schackrande med de egna åsikterna, partipiskan viner och man trycker på rätt knapp i plenisalen. Politiker beskylls ibland för populism. Men alla politiker måste vara populister i någon mån, för att behålla jobbet. Jag tror ändå det finns många som ärligen arbetar för ett bättre samhälle enligt just deras politiska åsikter, men jag tror samtidigt att det finns alltför många andra faktorer än ren övertygelse som spelar in.

Vad kan man då som icke-partigängare hoppas på när det gäller politiken och samhällsutvecklingen i Sverige? Jag har skrivit lite om vikten av att man bättre än nu ska kunna kräva ut ansvar av politiker och ämbetsmän i Sverige, och antytt att det kanske vore en god idé att göra om riksdagen, att t.ex. åter skapa två kammare, men inte som det såg ut före 1971 utan kanske utarbeta någon modell som tar tillvara de nya medierna och möjligheten till e-demokrati i en av kamrarna. Ändå är det väl idag kanske själva parlamenterandet i sig man får ha viss tilltro till. Har vi tur kanske ändå riksdagens egen inre dynamik, mellan regeringspartier och opposition kan slipa av de värsta dumheterna hos båda – oavsett vilka som för tillfället har den ena eller andra rollen.

Om jag nu plötsligt skulle få kontakt med mig själv 1973, vad skulle vi säga varandra?

Jag var då som nu mycket naturvetenskapligt intresserad, så jag och jag skulle nog först få avverka en del förundran inför det faktum att två tider tycks kunna existera parallellt – och med kontakt däremellan! Jag skulle också ha varit mycket påstridig i att försöka få mitt 20-åriga jag att snarast söka bli bekant med en viss 19-årig flicka i norra Sverige. Men sedan skulle vi komma in på politik.

Jag skulle just säga något för att försöka få mitt yngre jag att ge upp det där med extremvänstern. Men mitt yngre jag hinner före:

1973: Nå, har det blivit någon revolution än i Sverige 2013?

2013: Nej, det har det inte – och jag tycker det är tur. För jag har inte alls samma åsikter som för 40 år sedan.

1973: Inte? [Sorgsen paus.] Men har vi inte åtminstone gått från att vara ett kommunistiskt förbund till att vara ett riktigt parti?

2013: Nja, rörelsen finns väl kvar i viss mån, och några kallar sig visst kommunistiskt parti, men det är inte alls det vi menade för 40 år sedan, med en teoretisk klassanalys av Sverige och djup förankring i arbetarklassen. Vänstern har fortsatt att splittras som den gjorde redan på 60-talet.

1973: Är det verkligen sant? Nog trodde jag det skulle ta tid, men inte så lång tid.

2013: Försök komma bort från de där revolutionära idéerna. Inte bara för att det tar lång tid att få med sig folk utan för att det helt enkelt är fel.

1973: Varför skulle det vara fel? Samhällsomvälvningar har alltid tagit tid.

2013: Det kommer alltid nya förtryckare. Särskilt om grunden för det samhälle man bygger är våld och diktatur.

1973: Det handlar om vem som förtrycker vem. Idag är det borgarklassen som förtrycker arbetarklassen. Om arbetarklassen tar makten med hjälp av ett verkligt kommunistiskt parti, så är det ju proletariatets diktatur som upprättas och den är helt annorlunda.

2013: Den är värre. Se hur många s.k. förrädare som med jämna mellanrum avrättats i länder som Stalins Sovjet, Kina eller Albanien.

1973: Det är ju ett krig mot klassfienden. Det kriget upphör ju inte bara plötsligt när revolutionen har genomförts. De störtade förtryckarna kommer att göra allt för att återta makten genom att t.ex. infiltrera partiet, och de kommer att få stöd från andra länder, t.ex. USA via CIA. Det kan aldrig vara fel att slå hårt mot fienden. Det är väl ingen idag som sörjer t.ex. att det dödades en massa nazister under andra världskriget.

2013: Du talar mot bättre vetande. Jag vet att du inte är så kallhamrad när det gäller värdet av människoliv som det låter. Det där med att revolutionen inte är någon tebjudning och att man måste krossa några ägg för att göra en omelett osv är fel. Totalitära samhällen av den här typen som proletariatets diktatur skulle vara tvingas hela tiden göra sig av med obekväma människor, man tvingas att spionera på sina grannar, att ange varandra osv. Det finns helt enkelt inget slut på eländet. Jag antar att vi för 40 år sedan hade känslan av att visst måste man göra vissa offer initialt, men sedan kommer det att bli bättre och bättre, klassamhället vittrar sönder och det kommunistiska drömsamhället utan klasser kommer därefter. Det är inte så, det blir bara en ändlös rad av terror och övergrepp mot människor. Dessutom är det inte proletariatet som får utöva någon makt utan en nomenklatura som kan leva ett liv i lyx medan befolkningen lever rätt fattigt.

1973: Ska det verkligen vara jag det där, som resonerar så där. Jag har annars aldrig trott på det där att man är revolutonär som ung och reaktionär som gammal. Jag har inte tänkt överge mina ideal …

2013: Jag kan avslöja att du har inte ens fyra år kvar att hålla fast vid dem.

1973: Varför det? Det kan jag inte tro. Varför skulle jag bli en renegat?

2013: Du kommer att upptäcka att även kommunister ljuger tex. Och att rörelsen splittras igen.

1973: Vad då ljuger? Det är borgarna som ljuger och vi som avslöjar dem.

2013: Du kommer att upptäcka att i kampen mot kapitalet så är alla medel tillåtna, inklusive lögn. Det är ungefär som jesuiternas ”ändamålet helgar medlen”.

1973: Tja, varför inte egentligen, om det tjänar arbetarklassen och revolutionen?

2013: Hallå där. Så där resonerar inte jag egentligen. Sanning och ärlighet var viktigt för mig även 1973, det vet jag. Och även människoliv. Jag förstår faktiskt inte hur jag kunde bli så cynisk för 40 år sedan att människoliv inte ens räknades om det kunde gagna någon djäkla revolution. Idag ser jag livet som något nästan heligt, om man blir attackerad kanske man har rätt att ta en annans liv som en sista utväg, men knappast annars.

1973: Arbetarklassen attackeras varenda dag i gruvor och fabriker. På sätt och vis är revolutionen ett försvarskrig.

2013: Hör du inte hur det låter, vilka floskler. Varför är det just ni kommunister som ska bestämma vilket samhälle alla andra ska leva i? Varför skulle det vara just ni som har den rätta visionen av framtidens samhälle?

1973: Det framgår av den revolutionära filosofin. Från slavsamhälle, feodalstat och kapitalism så har klasserna avlöst varandra som härskande, och det är helt enkelt nu som den revolutionära klass som står i tur att bli härskande är just arbetarklassen. Det kan inte vara någon annan klass som för samhällsutvecklingen vidare. Imperialismen är tecknet på en döende kapitalism och det är bara arbetarna som kan ta över. Det är en historiskt nödvändig process.

2013: Är inte det där en sorts ödestro? Rena metafysiken som vi brukade skälla på för 40 år sedan?

1973: Nejdå, bara om man ser det mekaniskt, men det är en dialektisk process. Den historiska nödvändigheten fungerar i växelspel med arbetarklassens medvetenhet. Denna medvetenhet måste bara få en korrekt vetenskaplig marxist-leninistisk inriktning – och det får den genom partiets agitation och propaganda.

2013: Men om nu allt kan bli så bra i teorin, varför har det inte blivit det någonstans i praktiken?

1973: Kina och Albanien är väl bra?

2013: Skulle du vilja bo i Albanien t.ex. Du var ju alldeles nyss där och såg hur det är?

1973: Jo, det tror jag nog, fast det skulle ju inte bli exakt som där i Sverige. Vi skulle förstås skapa vår form av socialism.

2013: Lite kallare klimat kanske men annars skulle det ju bli samma hårda diktatur, avrättningar, politiska fångar och ingen yttrandefrihet.

1973: Vem vill ha den borgerliga yttrandefriheten? Den är bara ett trick för att invagga proletariatet i känslan av att samhället är demokratiskt.

2013: Jaha, så om yttrandefriheten är lite skral i Sverige nu, så är medicinen att den ska bli ännu sämre, avskaffas helt t.o.m.?

1973: Man måste alltid fråga sig ”yttrandefrihet för vem?” Idag är det yttrandefrihet för kapitalisterna och deras lakejer på tidningar och TV. Men det där behöver jag ju inte tala om, för du minns väl det här fast det har gått 40 år.

2013: Jodå, nog minns jag alltid. Det är sorgligt att höra de där fraserna igen.

1973: Och jag tycker det är sorgligt att inse att jag kommer att bli en klassförrädare.

2013: Jag kommer ihåg den där oförsonligheten. Jag förstår inte var den kom ifrån, jag som föddes in i ett lyckligt medelklasshem och hade en bra barndom. Jag funderar på vad jag skulle kunna säga som biter på dig. Jag minns att jag läste den där boken som den avhoppade kommunisten Björn Hallström skrev på femtiotalet, ”Jag trodde på Stalin”. Och jag minns att det var rätt bortkastat. Det trängde liksom inte in i huvudet. Jag avfärdade allt som borgerlig propaganda och alla offer som nödvändiga för revolutionen.

1973: Och jag kan väl inte övertyga dig heller om att fortsätta kampen – även om det tar tid?

2013: Jag kan tala om att om jag kämpar för något numera så är det knappast något utopiskt samhällssystem. Jag tror inte på renhet. Människan är helt enkelt både ond och god, och det kommer alltid att ta sig uttryck i den mest ideala av stater. Det enda man kan göra är att försöka minimera skadeverkningarna av de dåliga sidorna, med t.ex. lagar och social trygghet och andra åtgärder. En bra skola är viktigt också, så att kunskapsnivån är hög inom alla yrkesgrupper. Skolan var ju ett intresse hos dig också …

1973: Ja, indoktrineringen och allt det där. Skolan är ju också alltid en klasskola, det är en klass världsbild som prånglas ut. Vår uppgift är att se till att det i det socialistiska samhället blir den socialistiska världsbilden som förs ut.

2013: Och den behöver inte vara sann?

1973: Jo, det bör den väl vara. Men varje klass har sin sanning …

2013: Det låter väldigt bekvämt att relativisera allt sådär. Anta att det i ett socialistiskt Sverige blir ett uppror någonstans mot regimen. Anta att de styrande i historieböckerna skriver att upproret var styrt från USA eller England eller någonting sådant fast det inte var så.

1973: Nja, böckerna ska skriva sanningen förstås, proletariatet har inget att förlora på sanningen.

2013: Men anta att man vill skriva så i läroböckerna för att det eventuellt skulle gynna det socialistiska Sverige som kanske just då är i någon konflikt med just USA eller England.

1973: Ja, det kanske inte är så bra, men när det gäller att försvara socialismen får man räkna med att ta till alla medel som står till buds.

2013: Att skräddarsy sanningen så där kommer bara att leda till ett ständigt ljugande om allting, till slut kommer ingen att veta vad som är sant längre, och så kommer de som är skyldiga till gårdagens sanning att avrättas på löpande band som förrädare. Är det verkligen ett sådan samhälle du vill ha?

1973: Jag tror inte på det där. Borgarna vill alltid skrämmas med sådant där. Samtidigt som de själva ljuger så snart det passar dem. Men arbetarklassen är den revolutionära klassen och står för den enda rättvisa som är historiskt möjlig. Ibland kanske man måste ta till ovanliga metoder men det är i längden för de flestas bästa i alla fall.

2013: Inte för dem som blir ett huvud kortare.

1973: Inte just för de individerna, men för samhället i stort, på lång sikt. Se på franska revolutionen t.ex. Det var väl tur att feodaladelns dekadenta lättingar fick bita i gräset i alla fall?

2013: Jag är ledsen, men jag är ingen anhängare av franska revolutionen heller. Giljotinen och tricoteuserna och allt blodet tycker jag var förfärligt även där. Det var ju bra att feodalsamhället försvann, men metoderna tycker jag inte om.

1973: Säg inte att du är pacifist också?

2013: Nja, inte riktigt. Jag skulle nog vilja vara det, men inser att det inte är helt realistiskt. Ibland måste man ju kunna försvara sig.

1973: Jag är verkligen chockad. Och min socialistiska övertygelse tar slut om fyra år sa du?

2013: Ja högst. Jag brukar säga att jag höll med om marxismens analys av kapitalismen kanske fram till 1979 ungefär, men jag höll inte med om lösningen, dvs revolutionen och socialismen längre än till ungefär 1976.

1973: Jaha, och nu håller du inte ens med om marxismens kritik av kapitalismen då?

2013: I huvudsak inte, men det kan väl finnas vissa korn här och där, som att allt görs till varor i det kapitalistiska samhället t.ex. Jag tycker inte alls om det, men jag tror inte att socialism är botemedlet.

1973: Vad är botemedlet då?

2013: Några enkla lösningar tror jag inte på. Jag tror man får försöka tygla de dåliga sidorna hos kapitalismen med lagstiftning och återigen det där med en bra utbildning.

1973: Indoktrinering menar du. Kom nu inte och säg att skolan kan bli objektiv.

2013: Intressant att du tar upp det där. Frågan om indoktrinering är faktiskt en av de få saker jag på sätt och vis har med mig från 60- och 70-talen. Inte att skolan skulle vara just borgerlig, men att det finns ett grundläggande problem i att demokrati egentligen fordrar kunskap. Och vem ska ge medborgarna denna kunskap? Man kan ju hävda att inte ens våra folkvalda kan allt utan måste lita till experter och utredningar osv. Hur ska då medborgarna kunna förstå och på ett rimligt sätt bedöma och kritisera förslag och beslut? Hur mycket måste medborgarna kunna för att deras val av representanter ska anses vara upplysta val? Samtidigt kan man invända att alla i samhället ska ha rätt att både yttra sig och rösta, oavsett hur mycket eller lite man kan. Det där är sådant jag grubblar på numera, snarare än profitkvotens fallande tendens.

1973: I och för sig ett ganska intressant resonemang, fast det där är borgerlig humanism.

2013: Hur skulle det vara att sluta med etiketterna och fraserna? Jag kan naturligtvis det där. Och jag kan för övrigt betydligt mer om världen än du kan. Skulle du inte våga lita lite på om jag säger att jag för länge sedan har kommit fram till att kommunismen är fel väg – och inte bara fel, det är faktiskt en rent skamlig väg. Har du aldrig funderat på om du kanske är ung och okunnig och inte kan bedöma de här storvulna visionerna på rätt sätt? Förlåt jag glömde, när man är ung och okunnig inser man ju aldrig att man är just det.

1973: Det där lät lite stofilaktigt, måste jag säga. Klart jag är ung men det finns ju många äldre erfarnare kamrater bland kommunisterna som man kan diskutera med. Och så lär jag mig förstås mer och mer för varje år som går. Och där är ju inte precis den borgerliga skolan någon hjälp. Man får studera själv. En dag kanske vi kan starta partiskolor också …

2013: Men det där med sanningen då? Om samhället ska kunna gå framåt så måste ju folks kunnande vara realistiskt förankrat, sant i någon mening. Det är ju tydligt när det gäller t.ex. att en kirurg måste veta var mjälten sitter och liknande, men det gäller även historia och sådana ämnen. Jag tror ett samhälle skulle urarta oerhört snabbt om allt kröktes till efter den partilinje som för tillfället råder utan vare sig politisk opposition eller forskningsopponenter. Det är väldigt svårt att komma fram till vad som är sanning, men det går inte alls i ett totalitärt samhälle, det är jag helt övertygad om. Hundra blommor kan helt enkelt inte blomma i en totalitär stat. Enda chansen är att olika åsikter inom politiken och olika hypoteser inom forskningen får brytas fritt mot varandra tills man kommer fram till något som åtminstone duger som närmevärde, tills ytterligare forskning kan finslipa resultaten – bekräfta dem eller kullkasta dem eller något mitt emellan. Både yttrandefrihet och en fri forskning är alltså väldigt viktigt, anser jag.

1973: Ja den fria forskningen ja. Wernher von Braun då kanske, som USA tog över från nazisterna. Forskarna forskar ju alltid i en viss klass intressen.

2013: Är du nu där igen! Det måste väl ändå finnas vissa fakta som forskare kan fastställa utan att det skulle vara klassbundna fakta?

1973: Det skulle vara rena fakta då som att 1+1=2. Men forskar man fram en ny sorts granater t.ex. för att använda i ett orättfärdigt krig på andra sidan jorden så är det definitivt klassforskning.

2013: Även revolutionärer skulle väl kunna använda de där granaterna? Tillämpningarna kan ju användas till än det ena än det andra, men jag talar om ren grundforskning. Hur ser mekanismerna bakom cancer ut? Exakt vad gjorde Kina när Koreakriget bröt ut? Fanns det andra tidiga människoarter förutom de vi nu känner till? Rimligen finns det sanningar här, men självklart kan det finnas intressen som t.ex. bekostar forskning om tobakens skadeverkningar som påverkar denna forskning så att sanningen inte kommer fram. Just det där hur tobaksindustrin har manipulerat medicinsk forskning så att det ska verka som om tobaken inte är så skadlig som den är – det är något jag har skrivit en del om de senaste åren.

1973: I ett socialistiskt samhälle skulle folkhälsan sättas främst.

2013: Tror du det? Ingenstans röks det väl så mycket som i Kina t.ex. Och miljöförstörelsen i Sovjet eller Ryssland som det heter igen är ju enorm.

1973: Vad sa du? Finns inte Sovjet längre?

2013: Nej hela östblocket löstes upp fr.o.m. 1989 och ett par år framåt. Berlinmuren revs.

1973: Det var som fan. Tja, Ulbricht var ju ingen riktig kommunist.

2013: Många av de här f.d. kommunistländerna har dock problem. Det är inte lätt att gå från en tillvaro där staten har skött allting till att försöka få igång ett näringsliv med fri konkurrens och ett fritt partiväsen t.ex. I Ryssland finns en väldigt rovgirig form av kapitalism nu.

1973: Chockerande. Har alla socialistländerna försvunnit?

2013: Officiellt är Kina fortfarande socialistiskt, men det är en konstig blandekonomi, en sorts hårdför kapitalism som inte bryr sig särskilt mycket om arbetarna t.ex. och alltihop styrs av ett kommunistiskt parti. Det hade du aldrig trott va?

1973: Hur är det möjligt? Albanien då?

2013: Det är också kapitalistiskt. För några år sedan hade de väldiga problem med en sorts pyramidlotteri också som massor av folk förlorade pengar på. Det blev nästan inbördeskrig.

1973: Men tycker du verkligen att detta är bättre då än de socialistiska samhällen som var?

2013: Med risk att låta som du, så tar det väl lite tid innan de här samhällena stabiliserar sig.

1973: Och sedan inträder det kapitalistiska drömsamhället?

2013: Knappast. Jag tror inte på drömsamhällen. Människor är som de är. Man kan bara hoppas på att hålla de dåliga sidorna i schack så gott det går, men hela tiden med ett fritt meningsutbyte. Har du förresten tänkt på hur mycket av det som du sysslar med som troligen skulle bli förbjudet i ett tänkt kommunistiskt Sverige?

1973: Vad tänker du på då?

2013: Jag tänker på musiken. Tror du att frijazz och konstig experimentell rockmusik är något som partiet kommer att tillåta i Sverige efter revolutionen?

1973: Proletär musik idag kan inte låta som på 30-talet. Det finns ju rockmusik med progressiva texter.

2013: Brötzmann? Elektronmusik …?

1973: Brötzmann har spelat Brecht/Weill-musik.

2013: Försök inte. Vi vet båda två att experimentell musik av det här slaget skulle kallas elitistisk och borgerlig. Kanske skulle man tillåta en viss sorts modernism en tid, ungefär som Sjostakovitj i Sovjet, men plötsligt skulle det bli nya riktlinjer och musiker som inte gjorde rätt sorts musik enligt den nya linjen skulle tystas på det ena eller andra sättet. Något fritt experimenterande skulle du inte kunna hålla på med. Jag har faktisk funderat mycket på hur jag fick ihop det där för 40 år sedan. Hur kunde jag hålla på med något så borgerligt och samtidigt vara så oförsonligt dogmatisk kommunist?

1973: Jag vet inte riktigt. Vi diskuterar ju sådant här inom förbundet. Hur en socialistisk kultur ska se ut i dagens samhälle.

2013: Ja, Stockhausen, Steve Reich och Andy Warhol och amerikansk popkonst kan du nog vinka adjö till dagen efter revolutionen.

1973: Om det är partiets linje då så får jag väl göra det.

2013: Bara snack. Jag vet ju hur mycket konstnärligt skapande av olika slag har betytt för mig hela livet, och just åren där runt 1970 var några av de mera intensiva, minns jag. Det vill du inte ge upp.

1973: Inte helt. Jag kan säkert göra något konstnärligt för socialismen även senare.

2013: Och det där du ställde ut på Karlskoga Vårsalong 1970, de där collagen? Tror du att du skulle få hålla på med sådant i ett socialistiskt Sverige?

1973: Men det finns en viss tendens i det stora collaget. Poliserna där är sådana som angrep svarta pantrarna.

2013: Jaha, och ett bokmärke med en tomte fastklistrat på ett grönt kuvert – hur socialistiskt är det?

1973: OK, då, men jag kommer att sluta med sådant om det blir partiets linje.

2013: Som en lydig partiarbetare?

1973: Ja.

2013: Du låter inte helt övertygad.

1973: Kan samhället bli bättre för de utsugna massorna, så är det ett litet offer att jag skulle avstå från konstig kultur.

2013: Tror du verkligen valet ser ut så? Erst das Essen und dann die Kultur? Kämpande människor har för det mesta varit måna om sin kultur, vare sig den varit mera folklig eller elitistisk. Vad är det för samhälle du skapar då, om man redan från början ska vänja sig vid att det blir ett samhälle där medborgarnas drömmar är individualistiskt bjäfs som man inte behöver bry sig om?

1973: Jag tror ändå att det måste gå att hitta en kompromiss …

2013: Hm, kompromisser är kanske inte det första man tänker på när det gäller socialistiska diktaturer.

1973: Vad har hänt i Mellanöstern då?

2013: Inte mycket tyvärr. Våldet fortsätter som för 40 år sedan ungefär. Ibland verkar det som om parterna närmar sig varandra lite, men så går det åt pipan igen. När de bebygger områdena på Gazaremsan t.ex. blir det dock protester internationellt på ett annat sätt än förr. T.o.m. moderaten Carl Bildt kan numera tala om ”ockupationens brutala realitet” …

1973: Bildt, är det han som ser ut som en elevrådsordförande?

2013: Ja.

1973: Fast det där är väl bara fraser. Ungefär som när Palme talade om ”diktaturens kreatur” … Är Bildt partiledare nu då?

2013: Nej, han heter Reinfeldt. Du skulle inte tro dina öron om du fick höra dagens politiska debatt – socialdemokraterna vill ha ett starkare försvar och moderaterna angriper bankerna.

1973: Vad hände med Bohman?

2013: Han avgick. Jag var förresten på julmiddag med honom för några år sedan.

1973: Va, med Kniv-Bohman? Då är allt förbi. Nu vill jag inte höra mera!

2013: Det betyder ju inte att jag sympatiserade med hans politik – hallå …?

Med ens var det bara solnedgången som verkade besynnerligt röd. Förbindelsen var bruten.

%d bloggare gillar detta: