En granskning av 100 dödsfall efter covid-vaccinering

När detta skrivs har 375 personer avlidit i Sverige i samband med vaccination mot covid-19, enligt Läkemedelsverkets statistik. Om vaccinationerna är orsaken till att dessa personer avlidit är förstås en helt annan sak. Det är en liknande fråga som när det gäller de ca 17 000 personer i Sverige som avlidit i covid-19 sedan pandemins början. I vilken grad finns samverkande sjuklighet med i bilden?

I mitten av september 2021 begärde jag ut underlagen till de bedömningar som Läkemedelsverket gjort av dödsfall i samband med covid-19-vaccination för de 100 senast registrerade dödsfallen. Då var det 285 personer som avlidit. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå igenom samtliga, så jag nöjde mig med att granska de 100 senast registrerade. Den 29 september fick jag dokumenten som Läkemedelsverket tagit fram ur sin databas, med dödsfall registrerade från april 2021 fram till 12 september 2021. Själva dödsfallen skedde troligen någon månad före registreringsdatum hos Läkemedelsverket.

Att läsa dessa rapporter (avidentifierade och försedda med många svarta överstrykningar, så att ingen person ska kunna igenkännas) var en skakande upplevelse. Jag har i något år sysslat med statistik kring sjuk- och dödsfall när det gäller covid-19, och redan det är en påfrestande arbetsuppgift. Men när det inte längre handlar om siffror i olika kolumner utan beskrivningar av konkreta fall, med människor som avlidit – ofta i förtid och ofta i en smärtsam död – att läsa dessa beskrivningar har varit tungt.

Pandemin går just nu in i ett lugnare skede. Men den har under 2020 och halva 2021 definitivt inte varit en banal förkylning eller influensa. Ingen infektionssjukdom i Sverige har krävt så många liv per capita sedan tuberkulosen 1935, och ingen influensa sedan spanska sjukan 1918–19. Vi har nu snabbutvecklade och snabbgodkända vacciner, som i vissa fall inte blir färdigtestade enligt gängse bruk förrän 2024 eller t.o.m. 2025. Ett stort problem är att vi ännu vet ganska lite om både sjukdomen och vaccinerna, hur de verkar, inte minst på längre sikt.

Jag vill betona att redovisningen i denna artikel naturligvis inte gör anspråk på att vara vetenskap. Urvalet är alldeles för litet, sekretessövermålade partier i rapporterna gör att inte alla fakta kan läsas (t.ex. vissa provresultat). Förhoppningsvis kan man se det som hyfsat väldokumenterad journalistisk. Och materialet pekar sannolikt på en del frågor som bör undersökas mera systematiskt av dem som har möjlighet.

De 100 dödsfallen kan sorteras så här efter ålder, från yngsta till äldsta:

27 33 44 44 47 50 50 50 50 53 54 57 58 61 61 62 64 65 65 65 66 66 66 67 67 67 67 67 68 68 68 69 69 69 69 69 70 70 71 71 71 71 71 71 71 72 72 73 74 74 75 75 76 76 76 76 77 77 77 77 77 77 78 78 79 80 81 81 83 83 83 83 84 84 84 85 86 86 86 86 86 86 87 87 87 87 88 89 90 92 92 92 94 94 95 95 95 97 97 99

Medelåldern bland de avlidna är 73,8 år (median 74,5 år). 61 av de 100 fick Comirnaty-vaccinet, 27 Vaxzevria och 13 Spikevax, vilket sammanlagt blir 101, men en person fick både Spikevax och Vaxzevria. Att Comirnaty överväger behöver inte betyda att det vaccinet är det mest riskabla, för detta vaccin har getts i flest doser. (T.o.m. 17 februari 2022 utgjorde Comirnaty 76 procent av alla givna doser, Spikevax utgjorde 17 procent och Vaxzevria 7 procent.)

Om vi för ett ögonblick tittar på den totala statistiken över biverkningar som rapporterats till Läkemedelsverket (inte bara de 100 dödsfall som jag fick utlämnat alltså), så finner man att 375 rapporter om avlidna inkommit t.o.m. 17 februari 2022 (i samband med Comirnaty 291 dödsfall, Spikevax 38, Vaxzevria 46). Rapporter om andra allvarliga biverkningar var 9 467 (i samband med Comirnaty 5 880, Spikevax 1 462, Vaxzevria 2 125).

Läkemedelsverket har t.om. 17 februari 2022 handlagt 21 procent av rapporterna (21 182 av totalt inkomna 100 137 rapporter), vilket inte betyder att de bedömts i någon djupare mening, bara (enligt mail från Läkemedelsverket 8 november 2021) att verket ”har gått igenom fallet, så att fallet kan föras över till den Europeiska databasen Eudravigilance. Alla dödsfall är handlagda”.

Comirnaty från Pfizer och Spikevax från Moderna är mRNA-vacciner. Vaxzevria från Astra Zeneca brukar oftast kallas vektorbaserat (icke-replikerande) vaccin, men riktigare vore att benämna det DNA-vaccin, eftersom även det bygger på att genetiskt material (nukleinsyra) förs in i cellerna, som sedan själva skapar det spikeprotein från viruset, som kroppens immunförsvar därefter ska reagera på för att skapa en immunitet. En skillnad här är att mRNA stannar i cellens plasma, medan DNA går in i cellkärnan (se vidare avsnitt 3 i denna artikel). Det har diskuterats om detta kan medföra större risker för biverkningar. Nyligen har myndigheterna även godkänt ett subenhetsvaccin, Nuvaxovid, som bygger på en annan teknik. Mer om det senare.

Beror dödsfallen på sjukdom eller på vacciner?

Av de 100 rapporter om dödsfall jag fick ut från Läkemedelsverket kan man se att 44 personer avled efter första dosen covidvaccin och 51 efter den andra. När det gällde 5 fall fanns ingen uppgift om hur många doser den avlidna personen hann få. Diagrammet nedan visar hur många som avled efter ett visst antal dagar.

Antal döda dag 1-90 efter vaccinering med dos 1 (blå staplar) och dos 2 (gröna staplar). Efter andra dosen avled sammanlagt 51 personer, medan 44 personer avled redan efter första dosen (i 5 fall fanns ingen uppgift om vilken dos som givits). En viss trend syns i diagrammet, att antalet sjunker ansevärt efter en månad, men urvalet på 100 fall är för litet för att några slutsatser ska kunna dras av detta.

I de 100 rapporterna anges som dödsorsak lungemboli hos 13 personer, annan lungsjukdom hos 6 (varav 2 pneumoni, dvs. lunginflammation). Blodproppar (tromboser) angavs hos 4, trombocytopeni hos 1. Stroke angavs hos 4, hjärtstopp hos 9, hjärtinfarkt hos 7, i 2 fall uppgavs myo- eller perikardit. 2 av de 100 dog av sepsis, 13 av hjärnblödningar, 1 av njursvikt, 2 (troligen) av leversvikt, 1 av lymfom och 1 av suicid. I övriga fall (34) fanns ingen uppgift alls eller så angavs ”NOS” (not otherwise specified).

Det har sagts i debatten att inga obduktioner gjorts av avlidna i samband med vaccination. Det tycks dock inte stämma. 17 obduktioner hade utförts under den här undersökta perioden och ytterligare 6 skulle då komma att utföras (av de 100 dödsfallen jag undersökt; jag vet förstås inget om de övriga dödsfallen).

I en stor del av fallen har patienterna haft en grundsjukdom i samma organ som fallerat efter vaccination, och detta tillstånd har då angivits som dödsorsak, t.ex. någon hjärt- eller lungsjukdom. Frågan här blir då förstås ungefär den som förekommit i debatten när det gäller sjukdomen covid-19. Skulle personen ifråga ha avlidit ändå av sin grundsjukdom eller var det vaccinet respektive sjukdomen covid-19 som var avgörande huvudorsak?

Diskussionen om huruvida man dog av eller med covid-19 är tyvärr ganska missvisande, eftersom många kroniskt sjuka kan leva i decennier med sin sjukdom. Tillstöter något som rubbar en skör balans, så kanske man avlider. Detta kan rimligen vara en annan sjukdom eller kanske ett vaccin med vissa biverkningar. Hade inte en sådan ytterligare belastning tillkommit, så hade man knappast avlidit, inte just då i alla fall.

Det som i decennier oftast har angivits som tänkbar biverkning vid vaccinering är Guillain-Barrés syndrom (en autoimmun neurologisk sjukdom) och anafylaxi (en kraftig, ofta livshotande allergisk reaktion som kan påverka många organsystem), vilka inte nämns någonstans i de här 100 rapporterna. Anafylaxi kan förstås ändå ligga bakom en del av de dödsfall som beskrivs som orsakade av t.ex. hjärtstopp.

Kan patienternas medicinering ha spelat in? Samverkanseffekter kan troligen förekomma, men att undersöka det är förstås mycket svårt. Blodtrycksmedicin (inkl. ACE-hämmare) hade många av de hundra (ca 15), även i viss mån diabetesmedicin och antidepressiva. Flera hade också medicinering för cirkulationsproblem av olika slag och profylax mot venös tromboembolism och ventrombos (ett 10-tal med mediciner som Eliquis, Fragmin och Innohep, plus några till som fick blodförtunnande medel).

Frågan är i vilken mån dessa mediciner kan ha spelat in i dödsfallen eller bara är tecken på att patienterna faktiskt hade t.ex. diabetes eller högt blodtryck och att det var diabetesen eller blodtrycket som spelade huvudrollen. De med koagulationsproblem som redan fått t.ex. Astra-Zenecas Vaxzevria har kanske haft större benägenhet att råka ut för de biverkningar man upptäckte våren 2021 med
trombotisk trombocytopeni (både blödningar och blodproppar) och kapillärläckagesyndrom (vätskeläckage av plasmaproteiner från små blodkärl).

En representant för Läkemedelsverket sade vid en pressträff att de räknade med att kanske tre av de då ca 300 rapporterna om dödsfall i samband med covidvaccination kunde anses fastställda som orsakade av vaccinerna. Man hävdade förstås inte att de övriga inte skulle kunna vara orsakade av vaccinerna, bara att man inte funnit några tecken på fler än dessa tre.

Jag försökte få ut information från Läkemedelsverket om vilka av dessa tre som eventuellt fanns bland de 100 rapporter jag just fått ut. Denna begäran avslogs av integritetsskäl, trots att så mycket redan avidentifierats i de utlämnade rapporterna. Jag överklagade då till Kammarrätten, som i januari 2022 avslog denna begäran också. Så där har jag inte kommit längre.

Läkemedelsverket menar att man inte alls studerar några fall på individnivå utan bara på gruppnivå och att man främst sysslar med ”signalspaning”. Jag undrade då förstås hur man kunde veta att det skulle finnas tre dödsfall bland de vid den tiden ca 300 som avlidit i samband med vaccination om de inte gjort några studier på individnivå. Jag fick följande svar (mail 10 januari 2022):

Vad gäller de ”två till tre fallen” så rörde det fall som avlidit efter att ha utvecklat biverkan med kombination blödning och blodkroppsbrist och inte fall utan annan angiven förklaring.

Det låter ju som trombocytopeni, kanske trombotisk sådan. Hur nu Läkemedelsverket kan ha kommit fram till det utan någon individuell bedömning är svårbegripligt.

Bland de 100 rapporter jag fått, kan man ändå konstatera att Läkemedelsverket har begärt ytterligare information från vårdgivare eller annan rapportör i åtta individuella fall. I ett par fall uppger rapporterande person att dödsfallet sannolikt beror på vaccineringen, t.ex. nr 22, 24 och kanske 23 (se de numrerade fallen nedan). Om det är dessa Läkemedelsverket syftade på vid pressträffen vet jag förstås inte.

Här redovisas mycket kort nio fall av de 100, som exempel. Numret anger utskriftssida (inte själva rapportens registreringsnummer alltså, som är sekretessbelagt):

Utskriftssida 9
Rapport mottagen maj 2021. Man, 71 år gammal.
Vaccinmärke: Spikevax. Antal doser: 2. Mannen erhöll första dosen i mars och fick en s.k. TIA (transitorisk ischemisk attack, även kallad mini-stroke) därefter och två dagar efter dos 2 fick han ytterligare en TIA. Han hade sensoriska och motoriska störningar i ena armen och ansiktsparalys. Uppgiven dödsorsak: stroke, rapportören anger även att hjärtemboli kan ha varit bidragande.

Utskriftssida 13
Rapport mottagen juni 2021. Man, 50 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Nyligen genomgången svårtartad covid-19. Avled 15 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: stor transmural hjärtinfarkt. Inga tidigare hjärtproblem. Läkemedelsverket önskar mer information om denna patient.

Utskriftssida 22. Klicka här för att se hela sidan.

Utskriftssida 22 (se även bild ovan)
Rapport mottagen 18 maj 2021. Kvinna, 69 år gammal.
Vaccinmärke: Vaxzevria. Antal doser: 1. Pågående sjukdom: osteoporos (annars frisk). Nämnvärda mediciner: alendronsyra (mot benskörhet) och kalcium (Kalcipos). Viktiga nya symtom: hjärnblödning, sinustrombos, trombocytopeni. Avled 7 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: hjärnblödning. Vaccine-induced immune thrombotic thrombocytopenia nämns också (VITT och VIPIT). Läkemedelsverket önskar mer information om denna patient.

Utskriftssida 23
Rapport mottagen maj 2021. Man, 78 år gammal.
Vaccinmärke: Vaxzevria. Antal doser: 1. Pågående sjukdom: magcancr. Avled 34 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: trombocytopeni, portalvenstrombos, leversvikt. Rapportören menar att ett snabbt förlopp hos cancern kan ha varit en tänkbar dödsorsak, men att utvecklingen också tidsmässigt stämmer med vaccinationen.

Utskriftssida 24. Klicka här för att se hela sidan.

Utskriftssida 24 (se även bild ovan)
Rapport mottagen 27 augusti 2021. Kvinna, 72 år gammal.
Vaccinmärke: Spikevax. Antal doser: 1. Pågående eller tidigare sjukdomar: ”previously healthy”. Viktiga nya symtom (19 dagar efter vaccinationen): hjärtsvikt, pleuralvätska, lungförändringar, förmaksflimmer, stroke. Avled 57 dagar efter vaccination. Obduktion ska utföras. Uppgiven dödsorsak: stroke. I rapporten står även ”The symptoms were assessed to be caused by the vaccination” (detta är alltså rapportörens kommentar, inte Läkemedelsverkets).

Utskriftssida 35
Rapport mottagen 3 juni 2021. Man, 78 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 2. Pågående sjukdomar: KOL, kronisk lungsvikt, angina pectoris (kärlkramp). Nämnvärda mediciner: morfin (som gav magsmärtor), antibiotika (som medförde stickande/krypande känsla) efter oklar infektion efter dos 2. Andningssvårigheter redan tre dagar efter dos 1. Viktiga nya symtom: förvärrade KOL-symtom och dyspné (andningssvårigheter), feber, hög CRP (snabbsänka). Avled 60 dagar efter dos 2. Uppgiven dödsorsak: KOL och ospecificerad infektion.

Utskriftssida 42
Rapport mottagen maj 2021. Kvinna, 75 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Pågående sjukdomar: diabetes, hjärtsvikt, hjärtflimmer, hypertoni, hypotyreoidism, ospecificerad lever- och njursvikt. Viktiga nya symtom: trötthet, kräkning, sjukdomskänsla, feber, hosta. Avled ca 2 dagar efter vaccination. Hade haft covid-19 i mars och led ännu vid vaccinationstillfället (fyra veckor efter utskrivning från sjukhuset) av postcovidsymtom (bl.a. balanssvårigheter). Kvinnan hade tidigare fått allergiska reaktioner mot kontrastvätska och influensavaccin och var överkänslig mot acetylsalicylsyra, och atorvastatin (blodfettssänkande medel). Ingen uppgiven dödsorsak, men cytokinstorm misstänks (en kraftig inflammatorisk reaktion).

Utskriftssida 79
Rapport mottagen 18 maj 2021. Man, 70 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Snorig och troligen pågående covid-19. Viktiga nya symtom: feber (38,9), illamående, muskelvärk, hjärtklappning, hosta. Hade ringt 1177 och fick svaret att avvakta, avled några timmar senare i hemmet 3 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: covid-19. (Ev. samsjuklighet framgår ej, eftersom en stor del av rapporten är sekretessbelagd.)

Utskriftssida 83. Klicka här för att se hela sidan.

Utskriftssida 83 (se även bild ovan)
Rapport mottagen 29 juni 2021. Man, 66 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Tidigare sjukdomar: esofageal reflux (sura uppstötningar), perforerad tjocktarm, bråck, prostatacancer, (prostatectomi), misstänkt TIA som var migrän med aura, minnesproblem p.g.a. inkontinensmedicin och hydrochlorothiazide (urindrivande). Dessutom hade patienten högt blodtryck. Viktiga nya symtom: angina pectoris (9 dagar efter vaccination), ledvärk, feber; covidsymtom 20 dagar efter vaccination. Patienten ansåg sig ”generally sensitive to medicine”. Avled 22 dagar efter vaccination. Obducerad. Uppgiven dödsorsak: hjärtruptur.

Något man kan undra över i de här fallen är t.ex. att det finns exempel, där man givit en andra injektion fast personen ifråga blivit mycket dålig av den första. Detta avråds man från i produktbladen. Likaså att man vaccinerat personer med infektioner, t.o.m. sådana som hade pågående covid-19-infektion. Amerikanska CDC anger på denna sida att man aldrig ska ge något vaccin till personer med akut infektion: ”The presence of a moderate or severe acute illness with or without a fever is a precaution to administration of all vaccines.”

När det gäller nr 79 är frågan om symtomen illamående, hjärtklappning och hosta var biverkningar av vaccinet eller symtom på covid-19. Om de berodde på sjukdomen, varför kom de i så fall först efter vaccinationen? I fall nr 83 fick patienten troligen två sinsemellan motverkande mediciner, både urindrivande och mot inkontinens, som enligt rapporten orsakat minnesproblem. Vad kan det ha inneburit för själva dödsfallet?

Granskar någon dödsfallen på individnivå?

Man frågar sig vilka som egentligen granskar de här fallen på individnivå, om nu Läkemedelsverket inte gör det. IVO (Inspektionen för vård och omsorg) har skyldighet att undersöka fall som vården själv anmäler, enligt Lex Maria och Lex Sarah, och även sådant som privatpersoner anmäler. Jag kontaktade IVO för att få veta hur många anmälningar man hittills fått från vård och enskilda om skador i samband med både vård för sjukdomen covid-19 och i samband med vaccinationer mot covid-19.

Man meddelade att en sökning i deras databas med nyckelordet ”Covid-19” för perioden 2021-01-01 t.o.m. 2021-11-28 gav 501 träffar (inklusive privata anmälningar och Lex Maria- och Lex Sarah-anmälningar). Samma sökning för perioden 2020-01-01 t.o.m. 2020-12-31 gav 1 110 träffar (inklusive nämnda kategorier).

Jag hade ju också frågat efter vilka anmälningar som gällde vaccinskador, och fick svaret att man inte kunde separera ut sökresultat som gällde just vacciner i databasen. Kunde man inte söka på t.ex. vaccinnamnen Comirnaty, Vaxzevria och Spikevax då? Ingen träff där heller, blev svaret. Jag frågade då om man inte kunde göra fritextsökning på vaccin, något som borde vara elementärt i alla databaser. Detta fick jag dock inget svar på alls.

Läkemedelsföräkringen då? Jag skrev även dit och fick svar från deras VD att från pandemins början till den 14 januari 2022 hade man fått in 1 830 skadeanmälningar gällande misstänkt läkemedelsskada efter covid 19-vaccination. Jag frågade också hur många av dessa som gällde dödsfall anmälda av anhöriga. Men det ville man inte svara på, av integritetsskäl. Hur nu en siffra utan några som helst persondata skulle kunna göra att någon identifierades är svårt att begripa.

Eftersom jag ändå fått svaret att det rörde sig om ett mycket litet antal, så undrade jag om man ändå inte kunde ge en uppfattning om storleksordningen – var det under 80 eller under 50 eller under 20 anmälningar? Svaret löd: ”Det är långt under 20 vi talar om.” (mail från Läkemedelsförsäkringens VD den 1 februari 2022.)

Jag frågade också Läkemedelsförsäkringens VD hur de arbetar, om de t.ex. kan ta initiativ till förnyade prover i befintligt material t.ex. och hur många som arbetar med detta. Svaret blev (mail 19 januari 2022):

Det är ett mycket omfattande arbeta att utreda personskador. Det börjar med att vi tar in en fullmakt från den skadelidande och därefter tar vi in den information som ligger till grund för vår skadereglering, framförallt journaler men det kan också vara intyg från arbetsgivare, socialtjänst m.m. Vi begär inga nya prover eller undersökningar. Vi har totalt 8 heltidsarbetande personskadereglerare, alla med många års erfarenhet av personskadereglering. Därutöver förfogar vi av ett stort antal medicinska rådgivare som skriver medicinska utlåtanden som en del av en skadeutredning, de är alla läkare med specialistkunskaper i relevant område.

Är då Läkemedelsföräkringen den enda instans som utreder skador på individnivå? Så kan det rimligen inte vara, eftersom Patientsäkerhetslagens 3 kap 5 § föreskriver att vården ska ”till Inspektionen för vård och omsorg anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada”. Det har framgått i reportage tidigare (t.ex. i radioprogrammet Kaliber 20 april 2014) att vården inte anser sig ha tid att rapportera allt, vilket egentligen är ett lagbrott. Det handlar dels om individens säkerhet och att få rätt om man blivit felbehandlad, men också om att samhällets vårdinstanser ska få ökad kunskap.

Det sista ledet, att öka kunskapen, har man ofta betonat starkt på senare år. Det heter att man inte ska leta syndabockar utan försöka hitta systemfel. Det personliga ansvaret kommer då i bakgrunden. Det är den typen av ”signalspaning” i systemet som Läkemedelsverket sysslar med. IVO är till stora delar beroende av vad som anmäls, av vården eller av enskilda. Att IVO inte skulle kunna skilja ut skador i samband med pandemin som beror på sjukdomen respektive sådana som beror på vacciner kan inte gärna vara sant (skulle det stämma, så föreligger här ett systemfel av stora proportioner!).

Covid-19 har visat sig ha långtidseffekter (s.k. långtidscovid eller postcovid). Frågan är om vaccinerna kan ha långtidsbiverkningar också, dvs. om de har biverkningar som visar sig först efter lång tid och/eller biverkningar som håller i sig under lång tid. Observera att man kan snabba på själva utvecklingen av ett vaccin, men man kan inte göra studier för att snabbtesta långtidseffekter.

Fler och fler studier tyder på att när immunförsvaret mobiliserar mot det s.k. spikproteinet på viruset, så räcker inte detta när man konfronteras med nya muterade varianter av viruset. I sådana fall tycks en genomgången infektion vara ett bättre skydd, troligen för att kroppen då har reagerat inte bara på spikproteinet utan kanske även på andra proteiner hos viruset som kan trigga av immunrespons, främst hölje (envelop), membran och nukleokapsid.

Vissa förespråkar därför att man medvetet ska låta sig smittas av viruset för att uppnå denna bredare form av immunitet. Men det är en mycket farlig väg, som Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell var inne på under våren 2020 och även många s.k vaccinkritiker. Det är en farlig väg när det gäller ett så okänt nytt virus com SARS-Cov-2. Det är annorlunda med vissa sjukdomar som människan konfronterats med under decennier eller t.o.m. sekler. Om omikron-varianten, som nu sprider sig, kan visa sig tillräckligt mild för en sådan strategi återstår att se.

När man talar om att fördelarna med vaccinerna överväger riskerna, så talar man om populationer. Men på individplanet stämmer givetvis inte detta. Hos den som dött av en vaccination, övervägde knappast nyttan riskerna. Hos vissa individer och delpopulationer är riskerna större än fördelarna. Det stora problemet här är att i många fall sammanfaller de grupper som är mest utsatta för risk i samband med sjukdomen covid-19 med de grupper som mest riskerar biverkningar av vaccinerna. Inte alla kategorier förstås, men att döma av t.ex. vaccinföretagens egna risk management plans, så kan det t.ex. röra sig om personer med kroniska sjukdomar som koagulationsrubbningar, KOL, immunbrist, vissa autoimmuna sjukdomar etc. (Se t.ex. Pfizers dokumentation av Comirnaty, sid. 99-111.)

Att avgöra vilka av dessa kategorier som bör ta vaccinet för att undvika sjukdomen (om nu vaccinet fungerar vill säga) och vilka som inte bör ta det, därför att biverkningsriskerna är för stora är vanskligt. Särskilt eftersom dessa kategorier inte har studerats i de kliniska studierna. I Pfizers, Astra Zenecas och Modernas risk management plans utmärks dessa bristande kunskapsområden med ”missing information”. Jag skriver utförligare om detta i artikeln ” Är alla ovaccinerade extremister?”.

I FASS kan man läsa följande i bipacksedeln för Pfizers vaccin Comirnaty, under rubriken ”Varningar och försiktighet”:

Tala med läkare, apotekspersonal eller sjuksköterska innan du ges vaccinet om:
* du någonsin har fått en svår allergisk reaktion eller andningsproblem efter andra vaccininjektioner eller efter att du har fått Comirnaty tidigare
* du känner dig nervös inför vaccinationen eller om du någonsin har svimmat efter en nålinjektion
* du har en allvarlig sjukdom eller infektion med hög feber. Det går dock bra att få vaccinet om du har lätt feber eller en lindrig övre luftvägsinfektion som förkylning
* du har en blödningsrubbning, lätt får blåmärken eller använder läkemedel mot blodproppar
* du har ett nedsatt immunsystem, på grund av en sjukdom som t.ex. hiv eller använder läkemedel som t.ex. kortikosteroider som påverkar immunsystemet.

Därefter varnar man särskilt för hjärtmuskel- och hjärtsäcksinflammation, som diskuterats mycket senaste halvåret och som ofta drabbat yngre personer:

Det finns en ökad risk för myokardit (inflammation i hjärtmuskeln) och perikardit (inflammation i hjärtsäcken) efter vaccination med Comirnaty (se avsnitt 4). Dessa tillstånd kan utvecklas bara några dagar efter vaccinationen och har främst inträffat inom 14 dagar. De har observerats oftare efter den andra vaccinationen och oftare hos tonårspojkar och yngre män. Efter vaccination ska du vara uppmärksam på tecken på myokardit och perikardit, såsom andfåddhet, hjärtklappning och bröstsmärta, och omedelbart söka läkarvård om dessa skulle uppstå.

Dessa texter finns även på engelska hos den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA.

Det nya subenhetsvaccinet Nuvaxovid anges på den europeiska myndigheten EMA:s webbsida som ”Authorised”. Men det rör sig om ett liknande snabbgodkännande som när det gäller de övriga vaccinerna.

Nyligen har vaccinet Nuvaxovid från företaget Novavax godkänts för användning i Sverige. På den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA:s webbsida ser det betryggande ut med en grön rektangel med texten AUTHORISED på. Men läser man detaljerna, så framgår det att detta vaccin är i lika hög grad godkänt med s.k. nödlicens som de andra covid-vaccinerna:

This medicine is under additional monitoring, meaning that it is monitored even more intensively than other medicines. […]
This medicine received a conditional marketing authorisation. This was granted in the interest of public health because the medicine addresses an unmet medical need and the benefit of immediate availability outweighs the risk from less comprehensive data than normally required.

Till skillnad från mRNA-vaccinerna Comirnaty och Spikevax innehåller inte Nuvaxovid någon genetisk kod för spikeproteinet utan här levereras detta protein färdigt med hjälp av nanopartiklar bestående av lipider (en sorts fettliknande ämnen). Det sägs t.ex. på Folkhälsomyndighetens webbsida att Nuvaxovid kan ges till personer från 18 år ”som av medicinska skäl inte bör vaccineras med mRNA-vaccinerna”.

Jag har frågat både Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket vilka skäl det skulle kunna vara. Folkhälsomyndigheten har efter flera kontaktförsök från min sida inte kommit med något svar som har med min fråga att göra. Läkemedelsverket svarade att det gäller dem som är överkänsliga mot någon beståndsdel i vaccinet. Men detta gäller ju alla vacciner. Man undrar förstås vad det är för specifik riskfaktor man undviker genom att inte ta ett mRNA-vaccin utan ett subenhetsvaccin.

Till bloggens förstasida

Är alla ovaccinerade extremister?

De flesta tycks tro att alla som inte vaccinerar sig mot covid-19 är extremister eller motståndare till vacciner generellt. Men det finns personer med sjukdomar och olika överkänsligheter som kanske inte bör vaccinera sig. Förr talades det ofta om detta, men nu i samband med covidvaccinationerna diskuteras det nästan inte alls.

Att det finns kategorier som inte kan vaccineras borde sedan decennier vara en helt okontroversiell fråga, men istället har frånvaron av diskussion kring detta blivit ännu ett incitament till ökad polarisering i debatten.

Förenklat uttryckt ser myndigheterna covid-19 som mycket allvarlig medan vaccinerna är säkra. Många av dem som är kritiska till vacciner ser det precis tvärt om: covid-19 är som en förkylning eller finns inte över huvud taget, medan vaccinerna kräver mängder av dödsoffer. Jag tror man bör inse att det finns risker med både sjukdomen och vaccinerna, även om covid-19 med omikron tycks bli avsevärt mildare än den var 2020 och 2021.

Det finns riskgrupper, inte bara när det gäller sjukdomen covid-19 utan också när det gäller benägenheten att drabbas av vaccinbiverkningar. Dessa grupper torde i hög grad sammanfalla med de som nämns i vaccinföretagens risk management plans, där man radar upp potentiella risker och inte minst missing information, områden där man inte vet någonting om vaccinernas verkningar, t.ex. hur de fungerar på gravida eller hos människor med autoimmun sjukdom, immunbrist, vissa inflammatoriska sjukdomar osv. (Se t.ex. vad som står i Pfizers dokumentation, sid. 99-111.)

Flera tecken tyder nu på att covid-19 med varianten omikron håller på att gå in i ett nytt, betydligt mildare skede. För de flesta, och i synnerhet äldre, är troligen sjukdomen covid-19 fortfarande betydligt farligare än några av de vacciner som används. Bland vissa känsliga grupper kan dock vaccinerna utgöra en lika stor eller större risk.

Valet mellan att riskera covid-19-sjukdom eller vaccinbiverkningar är således i vissa fall svårt och torde variera från person till person, beroende på vilken typ av känslighet man har och vilken grad av karantän och isolering man har möjlighet och är beredd att leva under. Därför måste det vara individen själv som bestämmer om han eller hon vill ta risken att vaccinera sig eller ta risken att inte göra det. Just vikten av frivillighet, framhölls av Europarådet i en resolution förra året.

En stor del av den tveksamhet, som många känner inför de nya covidvaccinerna beror på att de är nya och relativt oprövade. Det sägs visserligen att de nu givits till flera miljarder människor. Men skador har uppstått i hög utsträckning, många ganska milda men en hel del också allvarliga och med dödlig utgång. Och långtidseffekter vet man mycket lite om efter bara ett års användning.

I Sverige har hittills (20/1 2022) till Läkemedelsverket inkommit 94 294 biverkningsrapporter gällande vaccinerna Spikevax, Comirnaty och Vaxzevria (det betyder att ungefär en av hundra vaccinerade fått biverkningar som man ansett värda att anmäla). Av alla dessa rapporter var 366 dödsfall och 8 809 andra allvarliga biverkningar. Detta betyder naturligtvis inte att samtliga har fastställts såsom vaccinrelaterade.

Dessutom har bara 19 procent av alla rapporter handlagts hittills. ”Handlagts” betyder egentligen inte att de är bedömda utan bara (enligt mail från Läkemedelsverket 8/11 2021) att verket ”har gått igenom fallet, så att fallet kan föras över till den Europeiska databasen Eudravigilance. Alla dödsfall är handlagda”. I vilken grad det finns andra allvarliga biverkningar förutom dödsfall bland de ej handlagda 80 procenten är knappast känt. Man kan notera att av de handlagda rapporterna, så gäller påfallande många biverkningar i nervsystemet, andningsvägarna samt i blodkärl och hjärta.

Avvägningarna för potentiellt vaccinöverkänsliga personer är oerhört svåra, eftersom sjukdomen covid-19 (åtminstone under 2020 och halva år 2021) har varit mycket allvarlig och inte alls ”som en vanlig influensa”, som många debattörer hävdar. På mer än 100 år har ingen influensa krävt lika många människoliv per 100 000 invånare som covid-19 i Sverige år 2020. För drygt 100 år sedan var det spanska sjukan som härjade.

Det är anmärkningsvärt att så många länder just nu inför strängare lagar om vaccinering med hot om böter och fängelse, samtidigt som mycket tyder på att pandemin går in i ett betydligt mildare skede. I Dagens Nyheter 28/1 skriver tre professorer att covid-19 nu inte längre bör anses som ”samhällsfarlig”. Samtidigt inskärper de att vaccinering nu ska ”intensifieras av alla ovaccinerade vuxna”.

Det vore mycket illa om vaccinationstvång infördes i Sverige. Kroppsligt tvång är inget man brukar förknippa med vad en rättsstat utsätter sina medborgare för. Dessutom torde de grupper som skulle behöva undantas från tvånget då säkerligen avkrävas läkarintyg. Vad händer då med stora grupper med någon typ av inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar t.ex., som lever år efter år utan att få en riktig diagnos? Det är bekant att många inte tas på allvar av vården. Skulle de tas mera på allvar när det gäller vaccinationsundantag? Troligen inte, så beslutet måste ligga på individen själv.

Att som redan sjuk i någon av risksjukdomarna tvingas välja mellan att vaccinera sig eller inte är att välja mellan två ”lotterier” många nog inte vill befatta sig med, varken det med högre dödlighetsrisk eller det med lägre risk. Det är lätt att se på statistik och konstatera att fler skyddas av vaccinerna än som skadas av dem. På individnivå är det svårare. Vill man verkligen riskera att bli nästa av de där nära 9 000 personerna som råkat ut för allvarliga biverkningar? Att vissa personer här väljer en försiktighetsprincip gör dem knappast till extremister.

Det har funnits problem med flera vacciner när de var nya och relativt oprövade, t.ex. när det gällde BCG-vaccinet (Bacillus Calmette Guérin) mot tuberkulos. Sedan 77 barn dött i Lübeck efter vaccination 1930 uppstod ett kraftigt motstånd mot vaccinationer (även mot smittkoppsvaccinationer) under hela 1930-talet, också i Sverige, där det på flera håll uppstod ympningstrejker.

När de första poliovaccinerna testades på 1950-talet fick 40 000 personer i USA polio istället för skydd mot polio. Av dem förlamades ca 200 och 10 avled.

Dagens Nyheter den 26 november 1971 om barnläkare som var skeptiska till mässlingsvacinationer. Här syns förstasidans artikel och (inklippt) artikeln från sid 32.

När mässlingsvaccin skulle införas i Sverige var motståndet bland barnläkare stort. Man befarade bl.a. hjärn(hinne)inflammation och MS (multipel skleros) som biverkningar. Se t.ex. ovanstående klipp ur Dagens Nyheter från 1971.

Jag har inte sett några uppgifter om svenska fall av encefalit (hjärninflammation) efter injektion med mässlingsvaccin, men i USA förekom 18 fall 1965, och mellan åren 1963 och 1971 var det 84 patienter som fick diverse neurologiska reaktioner, av dessa var 13 encefalit. (Se ”Adverse Events Associated with Childhood Vaccines”.)

BCG-vaccinet kom åter i fokus på 1970-talet när 26 svenska barn fick komplikationer (benröta och muskel- och ledinflammationer) efter vaccination 1973 och 73 barn skadades 1974. Ytterligare fall rapporterades 1975, och samma år avskaffades BCG-vaccinationerna, utom för särskilda riskgrupper (Dagens Nyheter 17 oktober 1975). Det var troligen inte ett särskilt svårt beslut att fatta, eftersom väldigt få då drabbades av tuberkulos.

MPR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) ledde trots allt till en del fall av hjärnhinneinflammation (meningit), men det tycks ha varit påssjukedelen av vaccinet som ledde till det, i de länder där man använde
Urabe-stammen av påssjukeviruset i vaccinet, vilket inte skedde i Sverige. Det senaste decenniet har man kanske främst diskuterat om MPR-vaccinet kan orsaka autism (vilket inte anses bevisat).

Influensavaccinet Pandemrix orsakade 2009-10 att ca 300 barn och unga drabbades av narkolepsi. Lars Olof Kallings, som arbetade inom WHO och var generaldirektör för Statens bakteriologiska laboratorium, skrev i sina memoarer 2016 att det var skandalöst att ”man genomförde en allmän vaccinering av barn utan gängse föregående läkemedelsprövningar”, att det fanns ett starkt tryck i ”hela samhället för att förmå så många som möjligt att vaccinera sig”, men att ”alla former av kritik misstänkliggjordes och blev tabubelagt”.

Vilka kan inte vaccineras?

Folkhälsomyndigheterna talade förr om åren ofta om att det var viktigt att så många som möjligt vaccinerade sig mot diverse sjukdomar, därför att man därigenom också skulle skydda dem som inte kunde vaccinera sig. Märkligt nog talas det nästan inte alls om detta nu i samband med covid-vaccinationerna, att det skulle kunna finnas vissa människor som inte bör vaccinera sig.

Kategorier som det talades om förr var t.ex. personer med Guillain-Barrés syndrom (GBS, en autoimmun neurologisk sjukdom som orsakar muskelsvaghet och förlamning, se denna sida hos amerikanska NIH). Hade man syndromet borde man inte vaccineras. Och hade man det inte, så kunde man möjligen få det som en mycket sällsynt biverkning.

Vaccinationer där GBS nämns som en tänkbar om än liten risk är t.ex. DTP (vaccinet mot difteri-stelkramp-kikhosta) och influensavacciner (se t.ex. denna sida hos amerikanska CDC).

Nu finns även fall av GBS i samband med covid-19-vaccinerna. Exempelvis nämner svenska FASS denna biverkan hos Astra Zenecas vaccin Vaxzevria (ett annat fall presenteras här i British Medical Journal), och det finns även några fall med Modernas vaccin Spikevax och även med Pfizers Comirnaty.

Här är en intressant artikel om ett fall av GBS efter covid-19-vaccination av en patient som redan tidigare haft GBS i samband med influensavaccination: Ling et al. ”Guillain-Barré syndrome after SARS-CoV-2 vaccination in a patient with previous vaccine-associated Guillain-Barré syndrome”. Att man ger en vaccination till en person med en tidigare historik med GBS-reaktion efter vaccination är anmärkningsvärt.

Även en del andra autoimmuna sjukdomar samt blodsjukdomar brukade förr nämnas rent generellt vad gäller sjuka som inte borde vaccineras eller åtminstone vaccineras med stor försiktighet och efter samråd med dessa personers läkare. Den ovan nämnda webbsidan hos CDC visar hur de vanligaste vaccinerna bör ges med stor försiktighet till personer med exempelvis blödarsjukeproblem, dåligt immunförsvar, allergi, tidigare svåra reaktioner efter vaccination m.m. Sammantaget torde de kategorier som borde vara försiktiga även med de vanligaste och mest beprövade vaccinerna vara en rätt betydande befolkningsgrupp, som knappast förtjänar att utmålas som en oansvarig och samhällsfarlig grupp.

Anafylaxi (en kraftig, ofta livshotande allergisk reaktion) nämns också ofta som en tänkbar om än liten risk i samband med diverse vaccinationer. Därför ska vaccinerade observeras i 15 minuter efter vaccination, sägs det (30 minuter när det gäller ”tidigare känd allvarlig allergisk reaktion” enligt Folkhälsomyndigheten). Det är också den marginal som rekommenderas nu vid covidvaccinationer. Frågan är om det räcker. Det finns rapporter om personer som fått anafylaktisk reaktion efter
fyra timmar eller mer. Man kan också få en bifasisk reaktion, dvs. en ny reaktion efter den första, med några timmars eller någon dags fördröjning. Anafylaxi är ingen banal komplikation. I Läkemedelsboken från 2014 (utgiven av Läkemedelsverket) står följande:

Med anafylaxi menas en potentiellt farlig reaktion som i allmänhet kommer snabbt och främst engagerar hud, andning, cirkulation och mag-tarmkanalen. […] Anafylaxi är ett akut tillstånd som kräver snabb behandling. Ett sent omhändertagande kan bli fatalt. Adrenalin ska omedelbart ges intramuskulärt i låret.

I samma kapitel står också detta om risken att reaktionen ska vara dödlig: ”Samtidiga sjukdomar som astma, annan kronisk lungsjukdom, kardiovaskulär sjukdom, svår atopisk sjukdom eller mastocytos [defekta mastceller i t.ex. huden / KET] kan alla bidra till att anafylaxin försvåras eller blir letal [dödlig / KET].”

Det finns människor som reagerar särskilt starkt på mediciner, inte nödvändigtvis så att de får allergiska reaktioner – medicinen kan fungera bra, men man behöver kanske bara en bråkdel så stor dos som andra. Får sådana patienter normal dos kan de reagera som andra skulle göra av en för hög dos. Detta kan bero på hur kroppen tar upp olika ämnen, och det kan då t.ex. röra sig om hur diverse enzymer i levern fungerar hos en viss person. Individuell känslighet har länge varit ett viktigt begrepp när det gäller mottaglighet för smitta och gifter men också när det handlar om reaktion på mediciner. Man talar ibland om farmakokinetisk variabilitetet (se artiklar här och här).

På liknande sätt kan man förstås också reagera högst individuellt på vacciner. Det beror mycket på vilken sorts vaccin det rör sig om, och reaktionerna behöver inte alltid bero på den huvudsakliga verksamma substansen utan kan bero på orenheter i vaccinet, förstärkande ämnen, s.k adjuvans, eller konserveringsmedel t.ex.

Här förefaller det rimligt att ta hänsyn till en patients egen upplevelse, om personen ifråga tidigare reagerat starkt på mediciner och/eller vacciner. I vissa fall kanske dosanpassning bör göras eller att man inte vaccinerar alls. (Jag gjorde nyligen en genomgång av 100 dödsfall anmälda till Läkemedelsverket mellan april och september 2021, i samband med vaccinering. Där fanns ett fall med en 66-årig man som sagt sig vara särskilt känslig för mediciner generellt, men som fick vaccinationen ändå. Han avled 22 dagar efter dos 1 av Comirnaty. Andra omständigheter fanns förvisso, men vem vet vad vaccinationen kan ha för roll i reaktionerna hos en särskilt känslig person?)

Märkligt nog anser Läkemedelsverket att pågående infektion (inte ens covid-19) och feber inte är ett skäl att avstå från covid-vaccination (såvida det inte är en ”akut allvarlig febersjukdom eller akut infektion” – mail den 8 november 2021). Annars brukar folkhälsomyndigheter ofta generellt avråda. T.ex.skriver amerikanska CDC på sin sida om ” Contraindications and precautions”: ”The presence of a moderate or severe acute illness with or without a fever is a precaution to administration of all vaccines.” Om inte annat är detta viktigt för att diagnostiskt kunna skilja på sjukdomssymtom och eventuella reaktioner på vaccinet. Folkhälsomyndigheten avråder dock på en sida med frågor och svar:

Varför ska man vara frisk när man vaccinerar sig? Du behöver vara frisk när du vaccinerar dig mot covid-19 för att inte riskera att du smittar andra […] Vi vet heller ännu inte om covid-19-vaccinets effekt kan påverkas av att man är sjuk när man vaccinerar sig.

Man syftar här på de positiva skyddseffekterna; att man inte heller vet vilka bieffekter vaccinet kan få om man är sjuk vid vaccination nämns inte.

Det torde vara förvirrande för dem som tänker vaccinera sig att se så olika bedömningar. Och vad gäller personer med immunbrist, så rekommenderar Folkhälsomyndigheten inte försiktighet utan snarare att denna kategori (som knappast är en kategori; det finns flera sorters immunbrist) behöver en extrados, eftersom deras antikroppssvar kan vara lågt.

Man är helt fokuserad på effekter, men inte på bieffekter, utom i ett enda fall, när det gäller transplantationspatienter som kan få en avstötningsreaktion. Här bör man vänta, menar Folkhälsomyndigheten.

Jag frågade Folkhälsomyndighetens GD Karin Tegmark Wisell om vilka kategorier man såg som inte kan vaccineras med covid-19-vaccinerna (intressant inte minst eftersom hon själv nämnt i förbigående vid en intervju att det finns vissa undantag). Hon svarade i mail den 16 december 2021 och nämnde det vanliga: ”de som har allergier mot vaccinkomponenter” samt ”barn under 12 år”. Sedan skrev hon: ”Även vissa i livets slutskede som har kraftigt nedsatta funktioner bedöms inte kunna klara av eventuella biverkningar och vaccineras därför inte.”

Jag undrade då: ”den typen av nedsatta funktioner du nämner borde väl kunna förekomma även hos andra, t.ex. yngre med vissa kroniska sjukdomar? Borde de också undantas?” Detta har jag dock inte fått något svar på.

Det diskuteras också om man verkligen bör vaccinera personer som genomgått covid-19. Har de inte ett bättre naturligt immunologiskt skydd än de som vaccinerat sig? Likaså har många som genomgått sjukdomen och dessutom vaccinerat sig fått svåra biverkningar. Skidåkaren Charlotte Kalla berättade i Expressen 25/9 2021 att hennes vaccinbiverkningar blev värre än symtomen när hon tidigare hade covid-19. Nu menar vissa dock att detta är det allra bästa; med både infektion och booster-dos får man en superimmunitet, med både bredd och djup. (Se Bates & Tafesse et al., 2022 i Science Immunology.) Återigen ett ”lotteri”, som man måste få bestämma själv om man vill delta i.

Vilka risker ser vaccintillverkarna själva?

Det man varnar för i produktbladen, som hör till de nu aktuella covidvaccinerna, är t.ex. om man erfarit allvarliga reaktioner av vaccinet tidigare. Har man alltså blivit väldigt sjuk av dos 1 av ett covidvaccin bör man nog inte ta dos 2. Mildare reaktioner brukar dock inte anses tillräckliga för att avråda från nästa dos. (I min genomgång av 100 dödsfall efter vaccinering, som anmälts till Läkemedelsverket mellan april och september 2021, finns ett fall där en 78-årig man med KOL fick andningssvårigheter tre dagar efter dos 1 av Comirnaty, han blev sedan bättre men fick åter andningssvårigheter efter dos 2 och avled ungefär två månader senare. Var detta kanske en person, där man borde ha varit försiktig och inte givit en andra dos?)

I vaccinföretagens produktbeskrivningar och s.k. risk management plans nämns grupper som man särskilt ska hålla ögonen på, som inte funnits med i de kliniska studier som föregått massvaccinationerna, men som alltså är tänkbara riskgrupper för vaccinbiverkningar.

De olika vaccinföretagen (Astra Zeneca, Moderna och Pfizer/Biontech) anför här ungefär samma problemområden, se nedan hur Pfizer redovisar riskerna.

Risker och kunskapsluckor som Pfizer tar upp i sin risk management plan.

Nedan kan man se vad Astra Zeneca skriver i sin risk management plan nr 4 (från april 2021), där man bl.a. konstaterar att trombocytopeni och anafylaxi är fastställda risker, viktiga potentiella risker är trombos (blodpropp), sjukdom i nervsystemet, t.ex. immunologiskt framkallade neurologiska sjukdomar. Under rubriken missing information listar man sådant man inte vet något om, alltså varken faställda eller potentiella risker utan områden där inga eller ofullständiga kliniska studier genomförts.

Astra Zenecas motsvarande redovising av risker tar upp ungefär detsamma men även neurologiska problem och de våren 2021 så omskrivna problemen med trombocytopeni.

Moderna skriver i sin risk management plan om vaccinet Spikevax under rubriken ”missing information”, sid. 46 (min fetstil / KET):

The vaccine has been studied in participants with stable chronic diseases (eg, patients with hepatic impairment and patients with cardiovascular impairment), however it has not been studied in frail participants with severe co-morbidities that may compromise immune function due to the condition or treatment of the condition.

Moderna aviserar en observational pregnancy outcome study där man ska studera hur gravida som får Spikevax reagerar. Denna studie blir inte klar förrän 30 juni 2024. (Samma dokument som ovan, sid 62.)

Mot bakgrund av dessa viktiga kunskapsluckor är det märkligt att myndigheterna envetet säger att vaccinerna är godkända, därmed underförstått att de är säkra. Ja, de är godkända enligt ett snabbprotokoll och har alltså inte genomgått sedvanliga tester under gängse tidsperioder. Så visst är vaccinerna godkända (nödgodkända!) men på mycket osäkra grunder. Många kan troligen ha god nytta av vaccinerna, men andra tar också stora risker. Därför måste det vara ett personligt val om man vaccinerar sig eller inte.

Nyligen publicerades en studie i NEJM (Shimabukuro et al., ”Preliminary Findings of mRNA Covid-19 Vaccine Safety in Pregnant Persons”) som visade att 12,6 procent av de deltagande kvinnorna fick missfall före 20:e graviditetsveckan efter vaccination med antingen Pfizers eller Modernas mRNA-vaccin (dvs Comirnaty och Spikevax), vilket ansågs vara en låg procentandel (normalt var 10-26 procent). 12,6 procent var i absoluta tal 104 kvinnor av 827.

Dock visade det sig, när man läste det finstilta, att 700 av de 827 deltagande kvinnorna hade fått vaccinet under sista trimestern, inte de första 20 veckorna alltså (se artikelns tabell 4). Hur många av de resterande 127 kvinnorna som egentligen skulle adderas till missfallsgruppen på 104 framgick inte. Man vågar nog ändå säga att missfallsprocenten för de första 20 veckorna torde vara avsevärt högre än de redovisade 12,6 procenten.

Grupper som barn, gravida kvinnor, immunsupprimerade, personer med autimmuna skjukdomar och immunbrister etc., har alltså inte ingått i de kliniska studierna Därför kan man se det som att det nu är allmänheten som ingår i en stor klinisk studie av dessa kategorier, fast utan att ha givit sitt samtycke.

Man kan invända att vacciner (och även andra läkemedel) alltid genomgår en sorts slutstadium av testning sedan de förts ut på marknaden i praktisk användning. Men detta slutstadium brukar ligga längre fram i tiden. Jfr t.ex. nedanstående bild (från denna webbsida) som visar framställning och vanligt godkännade av vacciner jämfört med nödgodkännande.

De kliniska studiernas olika faser när det gäller nya vacciner, överst (blått) den sedvanliga proceduren, underst (rött) vid nödgodkännande, som nu med covidvaccinerna. Den streckade vertikala linjen visar när vaccinet börjar användas bland befolkningen. Verkligheten är dock värre än det ser ut på bilden, för den normala proceduren tar oftast kanske tio år, den snabba proceduren tog knappt ett år. Tidsaxeln i diagrammen är alltså missvisande. Dessutom kan man notera att faserna I, II och III i snabbförfarandet överlappar varandra och att den slutliga utvärderingen (”scientific evaluation”) sker parallellt med faserna, inte efteråt. (Från EU:s ”läkemedelsverk” EMA:s webbsida.)

Det förekommer också misstänkt fusk i en del av de studier som publicerats. British Medical Journal har i en artikel av Paul Thacker redovisat uppgifter från en visselblåsare om ”unsound practices” hos Pfizer och deras samarbetspartner vid kliniska studier, Ventavia.

Enligt Peter Doshi (redaktör på BMJ), så håller vaccinföretagen rådata i sina studier hemliga till 2022, 2023 och t.o.m. 2025 i fallet Pfizer. Det går alltså inte att fullt ut granska hur de har genomfört sina kliniska studier. Doshi menar att det är förödande om folkhälsopolitik grundas på ofullständiga och okontrollerbara data.

Webbplatsen Retraction watch listar när detta skrivs 13 vaccinstudier som dragits tillbaka för att man efter publicering upptäckt att de i något avseende inte håller måttet.

Den individuella kunskapen om en själv

Folkhälsomyndigheterna säger hela tiden att nyttan överväger riskerna när det gäller covid-vaccinerna. Det kan man kanske säga, när man ser på en hel befolkning utan individer. Smittskyddsläkaren Anders Lindberg skrev något tänkvärt i en artikel i Läkartidningen 2013
utifrån exemplet polio och risken för sjukdom orsakad av vaccinationen:

Den minimala risken för förlamning orsakad av det levande orala poliovaccinet (mindre än 1 fall per 1 miljon doser) kan anses värd att ta i ett sammanhang där sjukdomen polio är utbredd. Den blir dock svårare att acceptera när sjukdomen trängts tillbaka och de enda förlamningsfall man ser beror på vaccinet. Här spelar också perspektivet in; det som på befolkningsnivå innebär en uppenbar hälsovinst till priset av en minimal risk, kan för den enskilt drabbade ändå vara en katastrof.

Hur många är det inte som saknar diagnos bland dem som har symtom liknande dem vid CFS, fibromyalgi, ME, Sjögrens syndrom, Addisons sjukdom etc.? Och hur många kan inte tänkas ha fått en felaktig diagnos? Många av dessa torde ha anledning att vara försiktiga med vacciner som redan tillverkarna ser som problematiska när det gäller bl.a. autoimmuna sjukdomar.

Just för att så många inom detta spektrum av symtom och sjukdomar ofta tvingas leva i många år utan en fastställd diagnos, och ofta också utan någon större hjälp från vården, så är det viktigt att möjligheten att avstå från vaccinering inte knyts till krav på läkarintyg. Hur skulle en kroniskt mycket sjuk person som inte ens fått en diagnos av läkare kunna få ett intyg om undantag från vaccinering? Beslutet måste därför ligga hos individen själv.

Ofta har människor, i synnerhet kroniskt sjuka som levt med sin sjukdom i åratal, kanske decennier, en god kännedom om vad de tål och inte tål. Kanske har de fått vissa vacciner förr och reagerat dåligt på dem. Kanske har detta skett för 20-30 år sedan. Hur få fram journaler om detta nu? Även av denna anledning måste individen själv ha rätten att bestämma.

Förbudet mot påtvingade kroppsliga ingrepp

Ännu så länge har vi inget formellt vaccinationstvång i Sverige, även om pressen på ovaccinerade är stor. Många som är kritiska till tanken på vaccinationstvång brukar hänvisa till vår regeringsform, Nürnbergkodexen eller en resolution som Europarådet antog om vaccinering 2021. Tyvärr utgör dessa dokument inget verkligt starkt skydd mot kroppsligt tvång.

I vår regeringsforms 2 kap. 6 § står det: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§.” (Paragraferna 4 och 5 stadgar om förbud mot dödsstraff samt kroppsstraff och tortyr eller medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden.)

I 1973 års fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75) sid. 198 står att denna skrivning i regeringsformen är avsedd som en ”komplettering av förbudet mot användning av fysiskt våld eller psykisk terror” i förhörssyfte. Man skriver också: ”Givetvis faller medicinsk behandling i vårdsyfte utanför bestämmelsen.” Detta är dock motsägelsefullt, för på sidan 199 står följande:

Med kroppsligt ingrepp avser utredningen i första hand våld mot människokroppen. Som sådant räknar utredningen vidare vad som kallas kroppsbesiktning, dvs. läkarundersökning, smärre ingrepp av typ vaccination och blodprovstagning samt liknande företeelser.

Från webbsidan där man hittar Europarådets resolution nr 2361 från 2021.

Jag nämnde redan i inledningen Europarådets resolution (nr 2361, punkt 7.3), som antogs i januari 2021: ”Covid-19 vaccines: ethical, legal and practical considerations”, om att ”medborgarna ska informeras om att vaccination inte är obligatorisk och att ingen politiskt, socialt eller på annat sätt ska pressas till att vaccineras, om man inte själv vill det” samt att man ska ”säkerställa att ingen ska diskrimineras för att man inte har blivit vaccinerad, p.g.a. av hälsorisker eller för att man inte vill bli vaccinerad”. Denna resolution är dock inte bindande utan är snarast en rekommendation.

Särskilt i USA har kritiker ofta hänvisat till Nürnbergkodexen, som formulerades i samband med rättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare 1947. Här stipuleras bl.a. att:

The voluntary consent of the human subject is absolutely essential. This means that the person involved should have legal capacity to give consent; should be so situated as to be able to exercise free power of choice, without the intervention of any element of force, fraud, deceit, duress, overreaching, or other ulterior form of constraint or coercion … (Punkt 1.)

No experiment should be conducted where there is an a priori reason to believe that death or disabling injury will occur …(Punkt 5.)

Nürnbergkodexen är inget dokument som undertecknats av olika stater. Däremot har den haft viss betydelse för den s.k. Helsingforsdeklarationen (till vilken en stor del av världens läkarorganisationer anslutit sig) som innehåller liknande tankar. ”Experiment” är ett nyckelord i Nürnbergkodexen. Helsingforsdeklarationen talar snarare om ”research”. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter tar också upp saken i artikel 7, där det står att ”no one shall be subjected without his free consent to medical or scientific experimentation”.

Om användandet av nya, på många områden tämligen oprövade vacciner ska ses som experiment på människor kan förstås diskuteras. Två saker talar för ett sådant synsätt: 1) Som nämnts är vaccinerna långt ifrån färdigtestade. Massvaccinationen av allmänheten kommer då att utgöra sista fasen av de kliniska studierna, där alla de känsliga grupper ingår som inte kunnat testas förut. 2) Vaccinföretagen har själva kallat sina vacciner experimentella, se t.ex. här och här.

Vilka räknas som ovaccinerade?

Många vaccinerade blir uppenbarligen ändå sjuka. På många håll tycks det vara 40-50 procent av dem som injuknat som varit fullvaccinerade (vilket tills nyligen oftast inneburit två doser). På senaste tiden har ett antal kända personer råkat ut för covid-19 trots dubbelvaccinering och trippelvaccinering: partiledare, ministrar och medlemmar av kungahuset. Att man testats positivt för covid-19 betyder dock inte alltid att man har svåra symtom, i synnerhet inte med den nu mest aktuella omikron-varianten.

Statistiken över hur många fullvaccinerade som ändå blivit sjuka kan vara en bedömningsfråga. När räknas man egentligen som vaccinerad, en två eller tre veckor efter senaste dosen? Folkhälsomyndigheten skrev i sin rapport för vecka 44: ”Personer som inte vaccinerat sig, endast fått en dos eller där det gått mindre än två veckor sedan andra dosen räknas som ovaccinerade.” (Folkhälsomyndigheten, Veckorapport om covid-19, vecka 44/2021, sid 1; detsamma står i rapporten för vecka 2/2022, sid. 4.)

Detta innebär att man kan få mycket olika siffror i statistiken beroende på var man sätter gränsen. Skulle man hävda att skyddet inte uppstår förrän efter tre veckor, så skulle alltså mängden ”ovaccinerade” sjuka bli ännu större. Det mest problematiska med detta är kanske ändå hur det används i informationen till allmänheten. Man får lätt uppfattningen att en stor del av dem som nu blir sjuka är vaccinationsmotståndare eller åtminstone slöfockar som inte orkat masa sig iväg till en vaccinationscentral, när många i själva verket torde ha följt myndigheternas rekommendationer.

70 procent av dem som nu ligger på IVA är ovaccinerade, sa man i radions Studio ett 28 december (enligt Folkhälsomyndighetens veckorapport 2/2022 var 56 procent av dem som kom in på IVA vecka 2 ovaccinerade). Hur många av dem är egentligen vaccinerade, fast det inte gått 14 dagar så att det räknas? I programmet nämndes också att immunsupprimerade ofta inte svarat tillräckligt bra på vaccinet och blir sjuka. Men hur vet man när någon som är både immunsupprimerad och vaccinerad kommer in på IVA om det är sjukdomen eller vaccinerna denne blivit sjuk av?

Tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke uttalade sig 24 november 2021 i Dagens Nyheter mot tvångsvaccinering: ”man kan inte tvinga folk”. Han menade att man gjort det tidigare när det gällde smittkoppor och att det inte fungerade.

2018 blev det intensiv debatt i medierna sedan det visat sig att tusentals vårdanställda i Västra Götalandsregionen inte var vaccinerade mot mässling, samtidigt som det inträffat 28 fall av sjukdomen i regionen. Ann Lindstrand, då chef för vaccinationsprogrammet på Folkhälsomyndigheten, sa följande om tvångsvaccinering i radions Studio ett 3 januari 2018: ”jag tycker inte vi ska använda tvångsvaccinering som ett ord ö.h.t., det skulle aldrig ske i Sverige att man skulle hålla i någon och vaccinera, det finns ju inte på kartan.”

Det får man verkligen hoppas. Att frånta ovaccinerade olika medborgerliga rättigheter borde inte heller finnas på kartan. Minns Europarådets formulering att ”ingen ska diskrimineras för att man inte har blivit vaccinerad, p.g.a. av hälsorisker eller för att man inte vill bli vaccinerad”.

Den svenska munskyddspolitiken

Någon sorts ändring skedde i regeringens och Folkhälsomyndighetens coronastrategi alldeles före jul. Frågan om munskydd är förstås det som sticker ut mest bland de åtgärder som aviserades den 18/12. Redan tidigt i våras hävdade Folkhälsomyndigheten att munskydd ”hjälper inte ett dugg”, och den hållningen har man hållit fast vid. Man har i stället menat att munskydd kan vara skadliga genom att folk tror sig säkra och då t.ex. struntar i att hålla avstånd.

Det har varit förvånande att Sverige valt en helt annan linje än de flesta andra länder i frågan om munskydd (ett riktigare ord är egentligen ansiktsmask). Och kanske konstigast av allt är att Folkhälsomyndigheten (FHM) inte tycks ha läst sin egen litteraturlista om munskyddsstudier. På myndighetens webbsida har sedan i augusti funnits en lista över 37 studier som gäller munskydd, i november uppdaterad till 52 studier. Av dessa är de allra flesta positiva till munskyddsanvändning. Nu är det ju aldrig kvantitet som avgör vetenskapliga frågor utan kvaliteten på studierna, och man kan lätt konstatera att i stort sett den enda studie som inte ser någon effekt av munskydd är en dansk studie som blivit ganska omdiskuterad och faktiskt ifrågasatt av författarna själva. Mer om den nedan.

”Folkhälsomyndigheten övervakar dagligen all ny granskad litteratur”, står det på sidan med litteraturlistan, men man undrar ju hur mycket man egentligen har läst på myndigheten. Forskargruppen ”Vetenskapsforum covid-19” kollade litteraturlistan och redovisade i en PDF vad de 52 studierna kommit fram till.

Folkhälsomyndighetens litteraturlista upprättades i augusti 2020. I november utökades listan och omfattar när detta skrivs 52 artiklar.

Det kanske mest bisarra har varit att vissa styrande inom vården i våras inte ens lät personalen använda munskydd. Det fanns t.ex. ett fall där en vårdanställd hotades med sparken för arbetsvägran (!) om hon använde munskydd (rapporterat i tidningen Arbetarskydd 28 april 2020).

Skyddsutrustning fanns inte i tillräcklig utsträckning, bl.a. för att man nyligen hade låtit förstöra beredskapslager med masker, där bäst före-datum passerats. Skyddskraven sänktes t.o.m. i slutet av mars. Många misstänkte att de nya råden berodde på att utrustningen inte fanns till hands, så därför anpassade man råden efter det, så att det skulle verka genomtänkt. I Expressen intervjuades sjuksköterskan Mia Lehtonen den 28 mars:

– Om det är så att det skulle finnas helt obegränsat med skyddsutrustning – att det finns långärmade skyddsrockar, massor munskydd och visir, och vi vet att det inte kommer ta slut – då skulle inte den här diskussionen om ändrade riktlinjer kommit upp överhuvudtaget, säger sjuksköterskan Mia Lehtonen till radion.

Den 7 april hade Johanna Sandwall från Socialstyrelsen uttalat sig om de utgångna och kasserade maskerna att det var helt otänkbart att man skulle godkänna att vårdpersonal skulle använda dessa halvdana masker och skyddskläder. Det skulle bara invagga personalen i en falsk säkerhet som skulle vara farlig. Hellre då inget skydd alls, menade hon uppenbarligen. Detta samtidigt som vårdpersonal berättade om att de själva klippte till och sydde både munskydd och skyddsrockar.

Hemtjänstpersonal behövde inte heller ha ansiktsmask. Det hade kommit rapporter om att s.k. brukare kunde ha kontakt med kanske 10–12 olika personer under 14 dagar. Den 2 april svarade Anders Tegnell vid en pressträff på frågan om inte hemtjänstpersonal kan bli smittspridare: ”Jag är inte riktigt säker på hur man tror att den smittspridningen ska gå till i det fallet.” Häromdagen (7 december) kom Coronakommissionens delbetänkande (SOU 2020:80), och där får denna syn skarp kritik. Inte minst därför att man vid denna tid också höll fast vid att symtomfria personer inte kunde smitta (delbetänkandet s. 188):

I enkäterna från Smittskydd i de tre regionerna efterfrågades vilka skäl den som besvarat enkäten trodde kunde finnas till att smitta kom in på boendet. Orsaker som angavs var att den kommit in via symtomfri personal och besökande anhöriga (innan besöksstoppet infördes), boende som varit i slutenvård och inte provtagits vid utskrivning, nyinflyttade boende samt via boende som rört sig ute. En del uppgav att det var oklart hur det hade gått till.
Även om kunskap fanns hos forskare att även personer utan symtom kunde föra in smittan var det ingen information som kommunicerades av Folkhälsomyndigheten, och den var inte etablerad i äldreomsorgen i landet.

Anders Tegnell vid pressträffen 2 april 2020 om hemtjänstpersonal som smittspridare: ”Jag är inte riktigt säker på hur man tror att den smittspridningen ska gå till i det fallet.”

Bland de främsta motargumenten har hela tiden varit att det är krångligt att använda ansiktsmask och att allmänheten inte kan klara av detta. Även WHO hade ett liknande synsätt till en början men ändrade den 5 juni sina rekommendationer något. Man menade då att ansiktsmask bör bäras i offentliga miljöer, där det är svårt att hålla avstånd. Ungefär vad FHM kommit fram till nu, sex månader senare.

Argumentet att det skulle vara så svårt att använda munskydd skulle egentligen också kunna anföras mot handtvätt: 1) Det invaggar folk i en falsk trygghet att man kan leva som vanligt. 2) Det kräver kunskaper för att åtgärden ska utföras på rätt sätt.

Hur många kan egentligen tvätta händerna på ett effektivt sätt? Många tvättar bara ena sidan av händerna, inte tillräckligt långt upp på underarmarna, man löddrar inte tillräckligt, man glömmer tummarna, har på sig ringar och sköljer inte tillräckligt länge och med tillräckligt tryck.

Det gäller också att veta när och i vilka situationer man ska tvätta sig och när en tvättning man just gjort kan råka omintetgöras. Många går in på en toalett och tvättar sig och går sedan ut och tar då i samma dörrhandtag för att stänga toalettdörren som de tog i när de öppnade med otvättad hand.

Man kan förstås diskutera vilken smitta som är värst, kontaktsmitta via föremål eller personer, eller den luftburna smittan. Överallt där det finns risk bör man förstås försöka minimera den, så att summan av den exponering man kan utsättas för blir så låg som möjligt. Ju färre viruspartiklar man får i sig (virusdos eller på engelska viral load), desto större chans att immunförsvaret kan klara av att bekämpa viruset eller att sjukdomsförloppet blir relativt lindrigt. Tillhör man en riskgrupp bör man givetvis vara ännu mera försiktig.

Man har länge misstänkt att covid-19 inte bara smittar via droppsmitta, som ganska snabbt skingras i luften, utan även med aerosoler, dvs. med mikroskopiska droppar som kan hålla sig svävande i ett rum i kanske en halvtimme eller mer och spridas betydligt längre än 2–3 meter, som ibland anges som säkerhetsavstånd inomhus. I november 2020 skrev Erik Salaneck et al. i artikeln ”Long-distance airborne dispersal of SARS-CoV-2 in COVID-19 wards” att man på Akademiska sjukhuset i Uppsala funnit RNA från coronaviruset på sjukhusets vind och i ventilationssystemet.

Många som kritiserat den officiella linjen har menat att man åtminstone borde rekommendera folk att bära mask i trånga utrymmen, t.ex. på allmänna transportmedel, i affärer och på storstadsgator med hög grad av trängsel. Däremot kanske inte på andra platser, t.ex. i mera glest befolkade parker och mindre gator etc.

Man kan knappast kräva att människor ska ha munskydd på sig hela tiden och överallt, det är inte nödvändigt. Dessutom är det förstås påfrestande att ha munskydd på sig länge, särskilt om man kanske redan har någon form av andningsbesvär, så användningen bör begränsas till platser där man inte kan hålla ordentlig distans.

Ett motargument har varit att det inte ger ett hundraprocentigt skydd. Men vad är hundraprocentigt? – knappast handtvätt och någon meters avstånd. (För övrigt ger inte heller vacciner något hundraprocentigt skydd.) Ett partiellt skydd med hjälp av munskydd är dock bättre än inget, menade t.ex. amerikanska CDC långt innan WHO ändrade sin policy. (Det har t.o.m. funnits ett något udda argument för ett partiellt skydd, nämligen att det skulle kunna fungera som en sorts vaccination, när man trots munskyddet får i sig en mycket liten mängd viruspartiklar, se artikel i New England Journal of Medicine.)

Runt 18–19 november skrevs det mycket om en dansk studie, Bundgaard & Iversen et al., ”Effectiveness of Adding a Mask Recommendation to Other Public Health Measures”, som visade att användning av munskydd knappt hade någon effekt alls. Det talades om studien som högkvalitativ och omfattande, men den har många brister. Förra statsepidemiologen Annika Linde menade att studien genomförts på våren, när smittläget redan förbättrats och att man inte tog hänsyn till att alla (smittade och osmittade) ska bära munskydd. Författarna skrev själva följande om studiens problem under rubriken Limitations:

Inconclusive results, missing data, variable adherence, patient-reported findings on home tests, no blinding, and no assessment of whether masks could decrease disease transmission from mask wearers to others.

Så sent som efter presskonferensen den 16 november menade Anders Tegnell i radions Studio Ett att ansiktsmask inte behövs, för att smittan i huvudsak inte sprids på bussar och tåg utan i hemmet osv. Varför inskärpte man då samma dag att medborgarna inte ska gå på bibliotek etc. utan hålla sig hemma? Den 23 juli hade Tegnell sagt att vi är ju så bra på att hålla avstånd i Sverige på tåg och andra kollektiva färdmedel, så något ytterligare skydd där skulle inte behövas. Men bara någon dag före hade både SL och SJ meddelat att det inte fungerade och att de inte kunde tvinga folk som trängdes att hålla avstånd.

På höstkanten var det många journalister som inför den åter ökande smittan undrade om det verkligen inte var dags att rekommendera mask. Svaret från statsminister Löfven var då att det ju ”inte är förbjudet” att ha mask, och Tegnell medgav att det kanske kan vara bra i vissa trånga utrymmen. Men någon rekommendation blev det som bekant inte. Och så länge en stark rekommendation eller obligatorium inte finns, kommer de få som ändå väljer att bära mask att utmärka sig och bli utsatta för påhopp från dem som menar att masker är dumheter.

Bilder som denna har spridits på nätet. Den illustrerar tydligt hur skyddsgraden skiftar mellan ingen mask, en mask och när både smittade och osmittade bär mask. De angivna procentsiffrorna för skyddsgraden stämmer dock knappast. Och så snart man går ut behövs nog inte mask, bara där tillräckligt avstånd till andra inte kan upprätthållas.

Utbildningsminister Anna Ekström har sedan i juli sett kollektivtrafiken som en plats där smitta sprids, till skillnad från Anders Tegnell. Vid en pressträff i juli meddelades att distansundervisning skulle underlättas för att ”begränsa smittspridningen i landet” och ”undvika trängsel i kollektivtrafiken”. 18 november sade Ekström vid en pressträff: ”Hittills har gymnasieskolorna haft möjlighet att införa fjärr- och distansundervisning för att undvika trängsel i kollektivtrafiken. Men nu utökar vi den möjligheten, och vi utökar den så att man kan använda den för att minska trängsel i lokalerna.”

19 november kom så Kungl. Vetenskapsakademiens rapport om bl.a. ansiktsmasker. I pressmeddelandet stod:

Slutsatsen av expertgruppens första delrapport är att god ventilation med luftutbyte och användning av munskydd är viktiga åtgärder för att minska smittspridningen i inomhusmiljöer. Detta gäller även för kollektivtrafiken. Användningen av munskydd är särskilt viktig inom all sjuk- och äldrevård.

Förra statsepidemiologen Annika Linde sade i Studio Ett (torsdag 19 november) att FHM inte förstått att man inte kan förlita sig på att SL och liknande företag löser detta. Resande som väntat med att gå på alltför fulla bussar tröttnar till sist på att vänta och kliver på en buss med för många människor i. Då måste man ha munskydd.

Så kom då beslutet. En månad ska det gälla från den 7 januari. På FHM:s nyhetssida från 18 december står inte detta med munskydden precis först. Mest handlar det om mellandagsrea, gym, badhus, skolor och restauranger (som nu inte ska servera sällskap med fler än fyra personer vid samma bord).

”När det gäller munskydd så kan de, enligt Folkhälsomyndighetens och WHO:s uppfattning, komma ifråga i miljöer där trängsel inte kan undvikas”, står det långt ned på sidan. Här låter det alltså som om WHO och FHM har samma linje. Kanske nu, men knappast för sex månader sedan när WHO ändrade sig.

Redan samma dag som presskonferensen hölls, gjorde Anders Tegnell som han brukar, tonade ned saken. I SvT:s Aktuellt sade han att den nya linjen om munskydd på bussar och tåg inte har ändrat Folkhälsomyndighetens uppfattning att smittan inte sprids särskilt mycket i kollektivtrafiken:

Det är fortfarande så. Alla studier i världen pekar på att det inte är en stor del av smittan som är i kollektivtrafiken. Men vi befinner oss i ett allvarligt läge och då behöver vi alla små bitar som kan föras till.

På sätt och vis har Tegnell rätt. Denna rekommendation är inte särskilt mycket starkare än vad den varit förut. Snarare är det andra som lagt in mer i den än vad som kanske finns där. T.ex. på presskonferensen, där detta presenterades och sedan hur medierna rapporterat om saken.

Något direkt paradigmskifte är det nog inte, vilket Stefan Löfven underströk i raljerande ton i SvT:s Morgonstudion 22 december, i en intervju med Mats Knutsson: ”Jag kan förstå kittlingen i att fråga har strategin bytts, nej i grunden är det exakt samma strategi.”

I samma intervju säger Löfven att FHM hela tiden sagt att munskydd kan tjäna som komplement till andra åtgärder. Men det stämmer inte. Man har varnat för att det kan vara farligt, folk kommer att röra vid ansiktet mera och man kommer att glömma bort att hålla avstånd osv. Det var först på höstkanten som Tegnell erkände att munskydd kanske kunde vara bra i vissa trånga utrymmen. Innan dess var det snarast riskabelt att bära munskydd.

Varför nu vänta till den 7 januari kan man fråga sig. Kanske handlar det om logistik. Hur ska munskydd distribueras? Ska busschaufförer kunna dela ut sådana till passagerare som inte har några? Tiden fram till den 7 borde användas till att upplysa om hur man använder skydden och vilka som passar i vilka situationer. Med eller utan ventil, treskikts eller kirurgmask osv.

Epidemiologer har sagt att det mest effektiva vore att helt stänga ned Sverige i fyra veckor och att alla då har munskydd. Det är förstås inte möjligt. Men för att munskyddsanvändningen ska få någon betydelse, bör den vara mer än en rekommendation. Och så många som möjligt bör ha dem under samma tidsperiod, inte lite då och då. Man bör ha dem i offentliga miljöer, där folk tvingas vara nära varandra, särskilt inomhus. Men de behövs knappast där det är glest med folk.

Kritikerna har givetvis rätt i att så småningom ställs vi inför smittan hur vi än gör. Någon gång måste vi ju ta av munskydden, och nedstängda offentliga lokaler måste öppnas. Det rådrum vi skulle få av en starkt tillbakahållen pandemi borde användas till att utveckla så bra terapier som möjligt med bl.a. antivirala medel. Om man lyckas göra ett vaccin som är både effektivt och utan biverkningar, eller i varje fall utan allvarligare biverkningar, så vore det förstås bra – och sensationellt, eftersom man hittills inte lyckats trots försök att skapa vacciner mot flera olika coronavirus i 20 år, både för djur och människor. Det återstår att se hur de vacciner som nu ska börja användas kommer att fungera.

Man kan också hoppas på att de mutationer som sker kommer att göra viruset mindre farligt. Den nya stammen (eller varianten) som hittats i England lär vara mer smittsam, men inte nödvändigtvis farligare. Men farligare genom att flera smittas. Kommer denna virusvariant till Sverige, och det är väl högst troligt, så är det ännu ett argument för munskydd.

Till bloggens förstasida.