Dagens Medicins kolumnist, urologen Susanna Sandberg, skrev i senaste numret (nr 8/2012) att hon tyckte att begreppet ”vårdskador” är farligt på flera sätt:
Det skapar en orealistisk förväntan och en kritisk inställning bland allmänheten som inte främjar en god vård. Debatten flyttar fokus från att utveckla goda behandlingsmetoder till att hitta fel. // Om inget får gå snett, kan ingenting heller gå rätt!
Hon vänder sig särskilt emot Vårdförbundet, som har en kampanj där man bland annat påpekat att åtta människor om dagen (!) dör pga misstag inom vården (se även fotnot). Detta menar Sandberg är skräckpropaganda. Rubriken till artikeln är för övrigt något tvetydig: ”Ordet vårdskada hör hemma på kyrkogården”.
Ja, åtta patienter om dagen hör också hemma där uppenbarligen. Man undrar hur man ska kunna ”utveckla goda behandlingsmetoder” utan att ”hitta fel”. Resonemanget är helt i linje med Socialdepartementets nya linje som ledde till att HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) sedan 1 januari 2011 inte längre delar ut varningar och erinringar till vårdpersonal; detta sköts numera av Socialstyrelsen (sedan juni 2013 av IVO/anmärkning tillagd september 2013/KET). Men tanken är nu, har man sagt, att inte längre hänga ut enskilda utan koncentrera sig på systemfel.
Susanna Sandberg skrev för övrigt också om detta för ett år sedan ungefär (Dagens Medicin nr 8/2011):
HSAN-systemet borde ha försvunnit för länge sedan. Det är orimligt att lägga bördan för ett missnöje eller misstag i vården på en enda person. […] Vi måste hitta systemfel, inte syndabockar.
HSAN har inte precis fungerat som ett urverk heller, man har ibland gjort en del handläggningsfel, men att helt avskaffa det personliga ansvaret är allvarligt, i synnerhet mot bakgrund av att ansvarsutkrävande i offentligheten rent generellt har blivit allt svårare, ända sedan ändringarna av tjänstemannaansvaret 1975 och 1989. (”Ämbetsansvarsreformen var genomgripande och medförde en betydande avkriminalisering”, som det står i Prop. 1988/89:113.)
Jag är inte dummare än att jag förstår att få skulle våga utbilda sig till exempelvis läkare om ansvarsbördan vid felgrepp skulle vara alldeles orimligt stor. Men det personliga ansvaret får heller inte gömmas undan bakom diverse luddiga begrepp som systemfel. Vill man utreda hur och varför något gått fel, kan man givetvis inte undvika att utreda de personer som varit inblandade. Man kan ju inte bara sitta och granska flödesscheman, logistik och triagerutiner. Och visar det sig då att någon handlat direkt olämpligt eller okunnigt måste man givetvis kunna vidta någon form av åtgärder. Tyvärr har det ju rapporterats (t.ex. i Uppdrag granskning här och här) om hur läkare kan få fortsätta arbeta trots mängder av misstag, ja t.o.m trots att de inte haft legitimation. Att blunda för grava fel hos en specifik vårdutövare ligger givetvis inte i patientens intresse. Och knappast i läkarnas heller. Inte vill de väl att deras profession eller deras specialitet ska få dåligt rykte pga enskilda som inte sköter sig?
Det är inte heller så enkelt, givetvis, att ansvaret alltid ligger hos den som direkt utövar någon form av behandling inom vården. Ansvaret kan istället eller dessutom tillfalla den personens chef – ansvar borde rent av i verkligt allvarliga fall kunna utkrävas på ett personligt plan hos de politiker som bestämt ramarna för vårdens innehåll. Jag skrev rent allmänt om ansvar i en uppsats 2006, ”Demokratin, makten och ansvarets mekanismer”. Jag citerade där läkaren Maria Ohlsson som i en insändare i DN 17 juni 1997 skrev:
Medan jag själv kan bli anmäld och deslegitimerad om jag inte sköter mig enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har de som styr förutsättningarna för mitt arbete inga sådana krav på sig. Det som var bäst igår är förkastligt idag utan att någon behöver förklara närmare varför.
Särskilt idag när man ofta får höra skräckhistorier om dålig utbildning av läkare (SvD:s artikelserie i januari, t.ex. här och här) och allmänt undermålig kunskapsnivå inom svenskt undervisningsväsen på både lägre och högre nivå, så måste det finnas möjligheter att skilja ut direkt riskabelt okunniga personer. Fackämnesutbildning och insikter om etik och bemötande etc. måste förbättras; det är den viktigaste åtgärden på sikt. Samtidigt måste det gå att fånga upp och stoppa dem som är direkt olämpliga för sitt yrke – och göra det här och nu (sedan kan man gå vidare och kolla vilka systemfel som gjort att de över huvud taget fått vara yrkesverksamma). Och drabbade patienter måste kunna utkräva skadestånd i vissa fall.
Som det nu är har Socialstyrelsen inte ens hunnit granska de fall de tog över från HSAN 2011. Många av anmälarna är mycket sjuka och man undrar om myndigheten bedriver ett så cyniskt spel att de hoppas att anmälarna ska hinna avlida innan deras fall utretts.
Filed under: Medicin, Politik & samhälle | Tagged: HSAN, iatrogena skador, patientsäkerhet, Socialstyrelsen, vårdskador |
Slowfox 