• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Tre hundra år med upphovsrätt

I går (28/1) medverkade jag i radions OBS med följande inslag (ljudfilen finns här):

I dagens debatt om fildelning och Googles bokscanningsprojekt finns det vissa debattörer som tycker att man borde avskaffa upphovsrättslagen, antingen helt och hållet och klara sig utan eller avskaffa den för att bygga upp något helt nytt, anpassat till vår tid.

Jag känner inte till någon lagstiftning som man avskaffat helt på det viset, för att på samma område bygga upp något skinande nytt. Det är nog svårt på ett område som regleras av flera internationella konventioner och handelsavtal.

Jag rätt säker på att de mest radikala har fel. Utan upphovsrätt skulle vi ganska snart bli tvungna att uppfinna något snarlikt igen. För vi lever ju i det s.k. informationssamhället, där information och kunskapsspridning – och produktion av såväl finkultur som underhållning – sedan ungefär 90-talets början i produktionsvärde har passerat traditionell tung industriproduktion. Läs mer

Annonser

Kidnappa inte fria verk!

I gårdagens SvD hade jag en kort artikel införd under vinjetten ”kommentar”. Här nere återges den med ett litet PS som inte fanns i tidningen.

Anna Dahlgren och Pelle Snickars har sammanställt antologin ”I bildarkivet”, som handlar om fotografins nya villkor i den digitala världen, och inte minst hur såväl analoga, digitala som äldre inscannade bilder ska bevaras och visas för forskare och allmänhet. Här finns många viktiga insikter, t.ex. att foton ur album inte bara bör scannas in isolerat utan även med hela albumuppslag. Här diskuteras också problemet original/kopia samt de nu närmast oändliga möjligheterna till digital bildmanipulation.

Det som gladde mig mest är nog ändå det som står i förordet, där de båda redaktörerna tar upp problemet att många arkiv och bibliotek idag hävdar att de har upphovsrätt till inscannade eller avfotograferade målningar eller böcker som är flera hundra år gamla och således knappast i sig själva är skyddade av upphovsrätt – men kopian ser man som ett nytt verk. Läs mer

Biblioteksmannen Harry Järv

Biblioteksmannen, författaren, översättaren, introduktören, redaktören m.m. Harry Järv har avlidit vid 88 års ålder.

Förutom för sin kulturella verksamhet var Harry Järv också känd för sina insatser under det finska fortsättningskriget – samt som anarkosyndikalist. Många till synes oförenliga talanger samsades hos honom. Krigsinsatserna skildrades också på film, i Åke Lindmans Framom främsta linjen, 2004.

Järv var internationellt känd för sin Kafkaforskning, och hans översättningar var alltid extremt ambitiösa och noggranna, från storverk som Hermann Brochs Vergilii död till kortare stycken som H.G. Wells Universalhjärnan (i orig. här).

Järv redigerade bl.a. Horisont, Radix och Fenix, tidskrifter i bokformat med ambitiösa texter. Anders Björnsson skriver i sin runa i SvD (10/1 2010) att när han skulle medverka i Fenix, fick han den förvånande uppmaningen: ”Men skriv långt!” Och sådant får man ju inte höra ofta från en redaktör. Men Harry Järv ville att man skulle ta ut svängarna. Själv medverkade jag tre gånger i Radix/Fenix. Första gången skrev jag om konstnären Edward Kienholz (Radix nr 4/1979), därefter om Susan Sontag (Radix nr 2/1981) och slutligen om danske poeten Jens-August Schade (Fenix nr 3/1989). Man får väl säga att jag lärde mig skriva långt, för den första essän var 15 sidor, den andra 31 sidor och den tredje 100.

När jag fick korr på Kienholz-artikeln skrev Järv ”jag har petat lite i kommateringen”. Jag blev nog lite förnärmad, för jag trodde att jag kunde denna konst. Nu försökte jag ta reda på hur gammal hederlig kommatering egentligen skulle se ut men fann att inga av dagens läroböcker lärde ut detta. När jag några år senare gjorde programmet Skriv rätt, med skrivregler för svenska språket, ville jag gärna ha med gamla tiders normer, åtminstone som en utgångspunkt. Det är ju som bekant nyttigt att veta vad man bryter mot, om man nu vill göra det, vare sig det gäller ledigare text eller kanske avantgardistisk musik. Så jag vände mig förstås till Harry.

Harry Järv brukade enligt uppgift säga att han var duktig på tre saker: ”kommatering, närstrid och fotografering”. Nu fick jag veta källan till hans kunskaper på kommateringsområdet – Hermods kurs Skiljeteckenslära från 1942. Jag fick låna den och hade förstås stor nytta av den. Det skadade ju för övrigt inte att kunna lite också om hur man använder utropstecken, anföringstecken och semikolon.

Harry Järv hade en lätt butter framtoning, som nog förstärktes en del av de buskiga ögonbrynen. Alla tyckte inte om honom, inte ens inom biblioteksvärlden, som han ju värnade om, ”ständigt på patrull”, skulle man kunna säga med en allusion på en av hans boktitlar. Att boklån på folkbiblioteken skulle vara gratis och att Kungliga biblioteket var ett ovärderligt nationens minne, var självklara saker för honom.

Dagstidningarnas kulturredaktioner var han ofta arg på, för deras förflackning – eller kanske för någon refusering, vem vet? Jag hörde honom säga saker i stil med ”Dagens Nyheter är jag osams med”, om jag t.ex. föreslagit att han skulle skriva något där. Han ville gärna avslöja olika kejsare som nakna, och jag minns en gång när jag var inne på hans tjänsterum på KB att han satt med korrekturet till en (förstås mycket lång) artikel av Leif W. Tengström, som skulle bevisa att Lars Gustafssons doktorsavhandling var ett plagiat av den finlandssvenske filosofen Erik Stenius idéer. Jag minns att Harry Järv såg fram emot att denna artikel nog skulle röra upp en del damm i det svenska kulturlivet. Artikeln infördes i Radix nr 3-4/1981 och genererade visserligen en del skriverier, men på det hela taget uppstod knappast den debatt Harry Järv hade väntat sig.

Varje gång jag kom med ett artikelförslag, svarade han med ett skeptiskt ”nja, jag tycker nog inte han/hon är en betydande konstnär/författare”. Detta sade han om såväl Kienholz, Sontag som Schade. Men han ville nog bara att man skulle visa hur engagerad man var i ämnet, för han gav alltid med sig. Man kan förstås fundera över vad en ”betydande” konstnär egentligen är. Viktig, framstående eller betydelsefull? (Till yttermera visso hade Järv 1966 givit ut boken Betydande böcker från vår egen tid.)

Hur man nu än definierar ordet, så var Harry Järv själv givetvis betydande. Man kan läsa nästan vad som helst av det han skrivit, så märks den där insikten som ligger bakom. Han såg oftast annat och längre än vi andra.

Pingad på Intressant.