• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ray Bradbury har stängt sin trollerilåda

Min första favoritförfattare är död. Ray Bradbury dog i förrgår, 91 år gammal. Innan jag började läsa hans böcker, när jag var runt 11 år, hade jag aldrig tänkt på någon författare som favoritförfattare. Även om jag tyckte om Astrid Lindgren och Gösta Knutsson var det berättelserna som stod i centrum. Med Bradbury blev det en sensibilitet; jag kände en släktskap med hans känsloliv och tankegångar. I 20-årsåldern blev det snarare Joyce och i 30-årsåldern Proust. Se där de tre författare som nog betytt mest för mig.

Givetvis blev Bradbury mitt val när vi i skolan skulle lära oss hålla föredrag. Många av klasskamraterna presenterade olika popgrupper; jag berättade om Bradbury, hur han fötts i Waukegan i Illinois 1920, med svenskt påbrå.

Bradbury kom in i mitt liv, eftersom jag som så många grabbar i den åldern, gillade att läsa skräcknoveller och science fictionberättelser. Jag märkte tidigt att Bradbury hade något eget, som ibland fick vanliga sf-fans att rynka på näsan, medan han vann gillande bland litteraturkritiker som Artur Lundkvist. Det var nog då jag upptäckte vad man kan göra med språket, förutom att bara berätta – det gick att måla med det. ”If I hadn’t discovered writing, I think I really would have become a magician”, säger Bradbury i en intervju från 1963, ”Story of a writer”.

Bradbury har också skrivit om hur han inspirerats av rymdserien Buck Rogers, vilket förstås gjorde mig lite extra förtjust, eftersom just den också är en av mina seriefavoriter:

The most beautiful sound in my life, dearly recollected, fully remembered, was the sound of a folded newspaper kiteing through the summer air and landing on my front porch.
Every late afternoon from the time I was nine until I was fourteen that sound, and the thump it made hitting the side of the house, or the screen-door, or a window, but never the porch-planks themselves, that sound had an immediate effect upon one person inside the house.
The door burst wide. A boy, myself, leapt out, eyes blazing, mouth gasping for breath, hands seizing at the paper to grapple it wide so that the hungry soul of one of Waukegan, Illinois’ finest small intellects could feed upon:
BUCK ROGERS IN THE 25th CENTURY. (Ur förord till ”The Collected Works of Buck Rogers in the 25th Century”, 1969)

Med sitt poetiska och suggestiva språk ligger han ibland snubblande nära det sentimentala och lite manipulativa, och i sanningens namn får man väl säga att han någon gång trillar över gränsen, när han utnyttjar sin trollerilåda lite för formelartat. Men när det fungerar är det fantastiskt, så man förlåter gärna ett och annat rutingrepp.

Oförglömlig är t.ex. novellen The Long Rain (”Det långa regnet” i samlingen ”Den illustrerade mannen”), där några människor från jorden på en främmande planet vandrar i ett ständigt regn (”It was a hard rain, a perpetual rain, a sweating and steaming rain”), som trummar dem på huvudet så att de närapå blir tokiga. A Sound of Thunder (”Åskmuller” i samlingen ”Solens gyllene äpplen”) är också en oerhört suggestiv klassiker, där man reser i tiden: när en tidsresenär råkar trampa ihjäl en urtidsfjäril återvänder han till en nutid som visar sig vara besynnerligt förändrad.

Man bör nog också bara kort nämna illustratören Joe Mugnaini, som med sina teckningar med mycket svarta och mycket strama linjer förstärkte den kusliga stämningen i många noveller, t.ex. dem i ”Solens Gyllene Äpplen” och ”Oktoberlandet” (se omslaget ovan t.ex.).

I Bradburys berättelser pågår ofta en dragkamp mellan ont och gott, mellan mörkt och ljust, särskilt tydligt kanske i Something Wicked This Way Comes (på svenska ”Oktoberfolket”). Fahrenheit 451 är förstås en tydlig varning för hur det kan gå i en kultur som avsäger sig kunskap och bildning till den grad att detta till sist blir ett hot som måste bekämpas av staten. The Martian Chronicles (”Invasion på mars”) har en antikolonial tendens.

Bradbury skrev också en rätt förtjusande barnbok, som heter Switch On The Night, om en liten grabb som blir så rädd för mörkret när alla lampor släcks. Men när han får lära sig att istället tänka sig att det är natten man tänder – då går det bättre.

En personlig favorit för mig blev Dandelion Wine (på svenska ”Blommande vin”), en mycket fin barndomsskildring med en oerhörd magi och förtrollning, för att inte säga extas, inför saker som sommarens första tennisskor (”Cream-Sponge Para Litefoot Shoes”), nyklippta nattgräsmattor, solbelysta verandor, kiselstenar i bäcken, gula Ticonderoga-pennor att skriva ned sommarens alla upptäckter med, och så förstås – maskrosvin (”Every time you bottle it, you got a whole chunk of 1928 put away, safe.”) Det här tilldrar sig den sommaren då 12-årige Doug upptäcker att han är levande på riktigt. Så här skriver Bradbury om när Doug hittar en burk pickles hemma hos farmor:

And looking at one single label on a jar, he felt himself gone round the calendar to that private day this summer when he had looked at the circling world and found himself at its center.
The word on the jar was RELISH.
And he was glad he had decided to live.
RELISH! What a special name for the minced pickle sweetly crushed in its white-capped jar. The man who had named it, what a man he must have been. Roaring, stamping around, he must have tromped the joys of the world and jammed them in this jar and writ in a big hand, shouting, RELISH! For its very sound meant rolling in sweet fields with roistering chestnut mares, mouths bearded with grass, plunging your head fathoms deep in trough water so the sea poured cavernously through your head. RELISH!

Se för övrigt: The Atlantic, Los Angeles Times, Aftonbladet, DN och SvD.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: