Att sälja en del av sin själ

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund tog häromdagen bladet från munnen i upphovsrättsfrågan (Dagens Nyheter 12 mars). Bland annat skrev han:

Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga.
Det här tycks både fildelningspirater och producenter ha svårt att förstå. De förväxlar upphovsrätten med själva verket. De tror att texten, när den väl lämnat poetens hjärta, är något materiellt som man kan tillförskansa sig och göra vad man vill med, betalning eller inte.
Det är därför vi poeter har så svårt för att sälja våra dikter. Vi säljer i själva verket en del av vår själ. Det är därför vi så sällan höjer våra röster i sådana här debatter. Vi framstår som lallande idioter, det vi har att komma med är så abstrakt, esoteriskt och svårfångat att vi nästan bara kan uttrycka det med poesi, och blir lätt avfärdade.

Låt mig först säga att jag tycker att han har rätt i det mesta. Det är dock sällan man idag hör någon uttrycka det med sådan darr. När författarrätten diskuterades på 1700-talet var det dock inte ovanligt med den typen av uttalanden om hur speciella just andens och tankens frukter var jämfört med resultatet av annat arbete.

Talmannen Isaac Le Chapelier sade t.ex. i en rapport till franska nationalförsamlingen 1791:

Den heligaste, mest legitima, mest oantastliga, och med förlov sagt den mest personliga av alla sorters egendom är författarens egen tankefrukt […]

Edward Young skrev i Conjectures on Original Composition 1759 (jag översätter inte; det blir så platt på svenska):

The mind of a man of Genius is a fertile and pleasant field, pleasant as Elysium, and fertile as Tempe; it enjoys a perpetual Spring. §35 Of that Spring, Originals are the fairest Flowers: Imitations are of quicker growth, but fainter bloom. […] An Original may be said to be of a vegetable nature; it rises spontaneously from the vital root of Genius; it grows, it is not made […]

Johann Gottfried Herder skrev i Vom Erkennen und Empfinden der menschlichen Seele: Bemerkungen und Träume (1778) att ”man borde kunna betrakta varje bok som ett avtryck av en människas levande själ”.

Och Gotthold Ephraim Lessing skrev ilsket i Leben und leben lassen: Ein Projekt für Schriftsteller und Buchhändler (1772):

Vad? Ska man klandra författaren för att han försöker göra det som fötts ur hans huvud så lönande som det bara är möjligt? Bara för att han arbetar med sina ädlaste förmågor, ska han inte få njuta den tillfredsställelse som den grövsta hantlangare vet att skaffa sig – att kunna tacka sin egen flit för levebrödet?

Att se konstnärliga produkter som något speciellt knutet till personligheten behöver dock inte betyda att man förespråkar evig upphovsrätt, vilket ju många gjorde vid den här tiden. Le Chapelier fortsatte t.ex. så här i sin rapport:

När en författare har överlämnat sitt arbete till allmänheten, när detta verk finns i allas händer, så att alla människor ha fått ta del av den skönhet det innehåller, så att de har gömt i sitt minne de mest lyckade uttrycken; det verkar som om författaren från det ögonblicket, har sammansmält sin egendom med allmänheten, eller snarare att han helt och hållet har överfört den till allmänheten; men eftersom det är högst rättvist att de män som odlar tankens fält får njuta frukterna av sitt arbete, är det viktigt att ingen – under deras livstid och några år efter deras död – ska kunna utnyttja resultatet av deras geni utan deras samtycke. Men dessutom, efter en bestämd tidsfrist blir egendomen allmän och vem som helst ska kunna trycka och publicera verk som har bidragit till att kasta ljus över den mänskliga anden.

En fransman som 87 år senare också skulle tala sig varm för en litterär äganderätt men samtidigt betonade public domain (domaine public) så starkt att han inte ens ville ha någon arvsrätt till litterär egendom var Victor Hugo. Så här sade han vid en internationell konferens 1878 som så småningom ledde fram till Bernkonventionen:

Jag hävdar att om jag var tvungen att välja mellan författarens rätt och allmänhetens rätt (le droit du domaine public), väljer jag allmänhetens rätt.

Men helst ville nog inte Hugo välja. Vid nämnda konferens sade han också ”låt oss erkänna den litterära egendomen, men samtidigt lägga grunden för en public domain” och ”en ägande författare är en fri författare” (l’écrivain propriétaire, c’est l’écrivain libre).

Fotnot 1: Victor Hugos syn på upphovsrätten var betydligt mera sammansatt än vad t.ex. Ossi Carp tror i en DN-artikel häromdagen, där han jämställer honom med IFPI:s lobbyister.

Fotnot 2: Flera debattörer, både idag och i historien, har också hävdat att just för att upphovsrätten är så extremt hårt knutet till personligheten, så betyder detta att upphovsrätten inte kan ärvas. En känd företrädare för den åsikten är Ayn Rand som skrev så här i sin Capitalism: The Unknown Ideal (1964): ”By the very nature of the right on which intellectual property is based – a man’s right to the product of his mind – that right ends with him.”

Pingad på Intressant.