Ska tsunamibanden slängas?

Man tror inte sina ögon. I SvD läser jag att de beryktade s.k. tsunamibanden nu riskerar att slängas.

Turerna kring dessa band har varit många. Först, när KU begärde att få ut e-postloggar från Rosenbad 2005, påstods de ha gallrats och slängts. När den nya regeringen 2006 fick nys om att de trots allt fanns sparade och förvarades i ett kassaskåp dröjde det ungefär ett år innan man föreslog att banden – eftersom de innehöll så otroligt känsligt material – skulle sekretessbeläggas under 70 år. Nu blev det inte så illa, sekretess beslutades gälla till sista juni 2011.

Nu menar E-offentlighetsutredningen (se delbetänkandet Säkerhetskopiors rättsliga status, SOU 2009:5) högst oväntat att säkerhetskopior (vilket tsunamibanden är) inte ska utgöra allmän handling. En häpnadsväckande tanke! Vad är det då för mening att ha säkerhetskopior, om de inte ska kunna gälla istället för original som av någon anledning förstörts eller förkommit?

Vad visste Göran Persson om tsunamin?

Maria Abrahamsson skrev i SvD den 30/5 om tsunamin, Lars Danielsson och Göran Persson, i en artikel rubricerad ”För Jesús Alcalá är sanningen märkligt ointressant”:

Om Danielsson när han talade med Göran Persson vid åttatiden på morgonen känt till att en flodvåg svept in på en plats där tusentals svenskar firade jul, skulle statsministern inte felaktigt fått för sig att tsunamin var en naturkatastrof utan koppling till Sverige och därför skulle behandlas som en ”biståndsfråga”.

Jag tror nog att Persson begrep att läget i Thailand var allvarligt på annandagen, även om han aldrig talade med Danielsson.

Persson har själv uppgivit att han tittade på Sky News på morgonen. Där var det helt klart att mängder av turister var drabbade och inte ”bara” ortsbefolkningen. Persson har mig veterligt inte erkänt att han lyssnade på Ekot, där var man annars – precis som i Sky News – också tidigt ute med högst alarmerande uppgifter. Ekot kl 6 på morgonen den 26/12 var redan den tredje sändningen där tsunamin var förstanyhet. Man sade då bl.a. (följande avskrifter är gjorda av mig):

Oroliga turister har under morgonen sett höga vågor störta mot de bland europeiska turister så uppskattade sandstränderna i Thailand. Från Phuket rapporteras att människor har sköljts ut i havet och att flera strandhotell har måst evakueras.

I sändningen kl 8 sades bl.a.:

En mycket kraftig jordbävning har under natten drabbat ett stort område kring Bengaliska viken. Enorma flodvågor har svept in över land, från Sri Lanka kommer rapporter om hundratals dödsoffer, och även Maldiverna, Indien, Bangla Desh och Aceh-provinsen på norra Sumatra verkar ha drabbats. Från Thailand, där tusentals svenska turister finns just nu, rapporteras att stora flodvågor har sköljt in över bl.a. turistcentrat Phuket.

I samma sändning berättade den svenske turisten Claes Göran Olsson direkt från Phuket:

När vi satt och åt frukost så där mellan nio och halv tio så började … man tittade ut över havet och undrade vad är det som håller på att hända? Havet började koka, det blev små vågor överallt och rätt som det var kom de här jättevågorna och bara spolade in över stränderna och spolade bort totalt allting. Restauranger och hotell och sånt som låg 50-75-100 meter in från stranden spolades med ut i havet, människor som hade kommit ned på stranden spolades ut i havet, bilar vräktes omkull och flöt ut i vattnet. Stora båtar välte, en del båtar blev uppspolade på stranden, en del båtar välte osv och det är fullständig katastrof, hela havet är liksom nedsmutsat med allt [?] från restauranger, bord, stolar, solstolar, bilar, ja allting och man håller på med vattenscootrar och försöker hämta in människor som har blivit utspolade i havet. … nu åker man omkring här med bilar och varnar här att det ska komma nya vågor, och just nu ser jag att det börjar koka i havet, nya vågor börjar komma in …

När dåvarande statsministern i KU-förhöret sade att han vid den här tiden bara hört talas om enstaka döda, så är det ett sätt att undvika det faktum att man i nyhetssändningarna hela tiden talade om att man befarade att tusentals människor kunde vara döda och man uppgav att hundratals dött på Sri Lanka. Även Sky News, som statsministern påstår sig ha tittat på, hade liknande uppgifter.

Om man på UD varit mera vaken och strukturerad kanske människoliv kunnat sparas. Det antyder t.o.m undersökningskommissionens rapport:

Om några svenska medborgare avlidit till följd av den försenade insatsen kan inte med full säkerhet fastställas.
[…] Det är klart att många thailändska medborgare fick försämrad vård till följd av överbelastningen på sjukvården och de prioriteringar som gjordes på platsen, och det kan inte uteslutas att thailändska medborgare avlidit som en konsekvens av detta.” (Kommissionens rapport avsnitt 4.3., sid 215)

Men det trodde inte Laila Freivalds. I en intervju den 31/12 i P1 Morgon efter besöket i Thailand lät det så här:

Reportern: ”Hur mycket tror du att det har förvärrat situationen för de drabbade i Thailand, den här sena reaktionen?”

Laila Freivalds: ”Ja, det är ju ingen som har blivit mera skadad eller så, men man kunde ha fått … Vi kunde ha snabbare haft räddningsmanskap på plats, som börjar genomsöka hotell och sjukhus. Det kunde vi ha varit snabbare på plats, ett dygn tidigare, om vi hade reagerat med full kraft.”
(Avskrivet av Lars Aronsson på susning.nu.)

Det är förstås omöjligt att bevisa, men jag tycker sunda förnuftet säger att när folk ligger svårt skadade under omkullfallna båtar och bland bjälkarna i demolerade hus, så vore det konstigt om inte bristen på snabb hjälp gjorde att folk fick sämre chans att klara livhanken.

Här torde flera i regeringen vara ansvariga. Det är trist att inget ansvar kan utkrävas mer än möjligen avgång eller skam. (Eller ”löneavdrag” som JO sade.) Statsråden och deras närmaste tjänstemän borde kunna dömas för tjänstefel precis som exempelvis vårdpersonal som slarvar.

Laila Freivalds är ju nu ute ur bilden. Men det borde hon kanske inte vara. Om man får tro Bo Rothstein är utrikesdepartementet det enda departement där en sorts ministerstyre faktiskt får och ska förekomma.

Se även ”Kungen, tsunamin och science fiction”.

Pingad på Intressant.

Kungen, tsunamin och science fiction

Kan det vara möjligt att man har vunnit kungens öra? Den 13/1 hade jag en insändare införd i DN, med rubriken ”Angeläget skapa myndighet för akut krishantering”, där jag i förbigående nämnde att ”vissa länder lär visst till och med ha kallat in science fiction-författare som bollplank när det gäller att försöka föreställa sig tänkbara och otänkbara risker”.

Den 17/1 sade kungen vid en presskonferens i Sälen så här enligt SvD:

Kungen konstaterade att det är svårt att förbereda sig för stora katastrofer, eftersom alla kriser skiljer sig åt. Men han hade en reflektion kring hur man kan hitta nya sätt att göra sig beredd på oväntade händelser.
– Jag har hört någonstans att i en sådan här krishanteringsgrupp har man tagit en science fiction-författare till hjälp för att hitta omöjliga scenarier, sade kungen.

En liknande beskrivning fanns även i DN.

Jag har för mig att författarna Arthur C Clarke och Bruce Sterling båda hjälpte till i olika kommittéer inför millennieskiftet, då ju mängder av scenarier skulle målas upp för att man skulle kunna gissa vad som kunde hända när klockorna i världens datorer slog om från 1999 till 2000. Även hos den svenska 2000-delegationen finns värdefulla erfarenheter när det gäller olika sektorers krisberedskap som jag hoppas tas tillvara även framöver.

Arthur C Clarke bor ju på Sri Lanka och skrev om en stor våg redan i boken The Reefs of Taprobane från 1957. (Clarke har för övrigt skrivit en kommentar om tsunamin på webben. )

Det finns också en författare vid namn Sam Penny som är vetenskapsman i grunden men som skriver romaner med geologiska katastrofteman.

Jag är inte säker på att Frederik Pohl och Isaac Asimov suttit med i någon kommitté, men de har i alla fall skrivit en bok med titeln Our Angry Earth, som tar upp ett antal miljöproblem som luftföroreningar, det allt större ozonhålet m.m. tillsammans med en del fantastiska lösningar på problemen.

Den polske sf-författaren Stanislaw Lem deltog 1990 i ett symposium om hur man ska kunna varna kommande generationer – så långt fram i tiden som om 10 000 år – om var använt kärnbränsle ligger förvarat. Materialet samlades i antologin Warnungen an die ferne Zukunft: Atommüll als Kommunikationsproblem, sammanställd av Roland Posner.

Lems kapitel börjar så här:

Um die Fragen, die mit dem Problem der Kommunikation mit einer fernen Zukunft zusammenhängen, zu beantworten, muß ich die Voraussetzung machen, daß die irdische Gesellschaft auch in 10 000 Jahren noch hauptsächlich aus biologischen Wesen bestehen wird, daß also der künftige Mensch noch als natürliches, dem irdischen EvolutionsProzeß entstammendes Wesen angesehen werden kann. Diese Voraussetzung ist für mich bei dem in Erwägung gezogenen Zeitintervall keine Selbstverständlichkeit; mit dieser Einschränkung formuliere ich meine Antworten.

En annan Posner, amerikanen Richard Posner, säger dock i en intervju att det finns en risk med science fiction-litteraturens (och inte minst filmernas) dramaturgi, att man förleds tro att problemen är förhållandevis lätta att lösa.

1965–67 anordnade American Academy of Arts and Sciences en rad seminarier om framtiden, Toward the Year 2000, där en mängd forskare och intellektuella från skilda discipliner deltog (bl.a. svenske teologiprofessorn Krister Stendahl).

MIT-professorn Fred Charles Iklé sade där att den futuristiska romanen helt visst kan vägleda oss genom mera allmänna visioner om framtiden, men kanske framför allt genom att knyta ihop smådetaljer mellan mera generella framtidsscenarier, som man annars skulle missa – särskilt skulle kanske vetenskapsmän i sina fackfållor inte så lätt kunna föreställa sig dessa samband.

En annan forskare, filosofen Donald Schön, sade vid samma seminarieserie att det viktiga med framtidsförutsägelser kanske inte är att ha rätt, utan att kunna ha fel på ett konstruktivt sätt. Tonvikten, menade Schön, skulle då ligga på att finna ett sätt att värdera själva förändringsprocessen och hur man ska bete sig inför osäkra förändringar. ”By what methods can you compensate in flexibility for what you lose in accuracy?” sade han.

Pingad på Intressant.