Heimat och TV-dramatikens mognad

TV-kanalen Axess har den goda smaken att nu sända även den andra omgången av den på alla vis stora tyska serien Heimat, gjord av regissören Edgar Reitz. Heimat I skildrade bylivet i den tyska avkroken Hunsrück mellan första världskriget och fram till 1980-talet. Mycket centrerar sig här kring Maria Simon som spelas av Marita Breuer. Folklivet är myllrande, dock finns ett släktträd med några av huvudfigurerna.

Heimat 2 backar lite i tiden och skildrar hur huvudpersonen, som nu är den unge musikern och blivande kompositören Hermann Simon, 1960 flyttar från landsbygden till det brusande livet i München där han studerar vid musikhögskolan. Medan Heimat 1 snarast är ett epos, följer Heimat 2 (och senare också Heimat 3) Hermann Simons liv närmast som en Bildungsroman fram till 1970 (i Heimat 3 fram till 2000 ). Titeln Die Zweite Heimat kan nog här uppfattas som att Hermann och hans kamrater tycker sig få en andra hembygd i kulturen. De finner den i München, men det kunde ha varit i vilken större stad som helst.

Heimat 3 är något mera kortfattad än de andra omgångarna. Succén med Hemat 1 gjorde att Reitz ganska lätt lyckades finansiera den omfångsrika Zweite Heimat, men när trean skulle göras fanns inte så mycket pengar till hands. Trean består av sex entimmesavsnitt som skildrar tiden från Berlinmurens fall 1989 fram till millennieskiftet 2000. De tidigare omgångarna hade långfilmslånga avsnitt om nio respektive tretton avsnitt. Allt detta göra Heimat till en serie som i upplägg, omfång och ambitioner saknar motstycke i TV-historien. (Fassbinders Berlin Alexanderplats är nog den enda som kommer i närheten, även om Krzysztof Kieslowskis och Dennis Potters serier givetvis också är av mycket hög kvalitet.)

Jag tycker Heimat är ett gott exempel på TV-dramatikens mognad – serien är ett litterärt, elektroniskt bildkonstverk som använder det sena 1900-talets teknik optimalt, inte överdrivet, inte alltför blygsamt – utan moget. Serien har en berättarkraft, illusionsförmåga och ett gestaltningsdjup som gör den jämförbar med romaner av författare som Thomas Mann eller kanske Hugo Claus.

Edgar Reitz föddes 1932. Han tillhörde den s.k. Oberhausengruppen, som 1962 introducerade autorfilmen i Västtyskland. Den tidigare delen av karriären rörde främst industri- och dokumentärfilm. Första spelfilmen kom 1967, Mahlzeiten, en existentiell historia okonventionellt berättad med handkamera (28 år före Dogma 95) om fotografen Elisabeth och medicinstudenten Paul. 1974 gjorde Reitz tillsammans med Alexander Kluge In Gefahr und größter Not bringt der Mittelweg den Tod. Reitz har fått många beundrare inte minst bland andra regissörer. Stanley Kubrick ville t.ex. att Reitz skulle regissera dubbningen till tyska av Eyes Wide Shut.

Det som så starkt bidragit till illusionen och realismen i Heimat 2 är att de flesta musikerna verkligen är musiker och spelar på riktigt. Kompositören Nikos Mamangakis musik, som spänner över flera genrer, är en annan mycket viktig faktor.

Salome Kammer, som spelar Clarissa Lichtblau, har efter serien medverkat som sångerska på många CD-skivor och har sedan 2004 undervisat i uppförandepraxis vid just Musikhögskolan i München.

Henry Arnold, som spelar Hermann Simon från 20-årsåldern och uppåt, arbetar numera främst som skådespelare och regissör, främst av opera. Han sysslar dock inte särskilt mycket med eget musicerande, såvitt jag kunnat utröna.

Marita Breuer som spelar den ståndaktiga modern Maria Simon har gjort en del TV, och hon var också med i Tom Tykwers Der Krieger und die Kaiserin (2000).

Slutligen en liten not om tekniken och medierna: Kanske närmar vi oss redan en situation där man kan förvänta sig att dataspelen kommer att bli nästa stora medium för stor episk konst, men jag tror man kan se Heimat som uttryck för TV-mediets mognad. Den producerades under en epok när det ännu var möjligt att göra så pass kostsamma satsningar med konventionell filmteknik. Men den visas numera i många länder med DVD-skivan som medium, och redan där har något nytt inom ramarna för det gamla TV-mediet inträffat: distributionen får nog betraktas som rätt ny även om vi samtidigt närmar oss ytterligare en ny situation med streamade onlinemedier. Kanske främst vi medelålders som vant oss vid att köpa böcker, köper numera DVD på ett liknande sätt och samlar i bokhyllan. Eller också spelar man in med sin personal video recorder (PVR) och tittar oberoende av sändningstider. Visserligen är många, särskilt yngre på väg mot andra distributionsformer, men jag tror ändå inte att det som nyss var nytt har nått sin fulla potential. Om inte annat kommer TV-reklamen snart att uppleva en svår kris när alla spelar in och tittar utan reklam. Det har man ju kunnat med VHS också, men allt har blivit så mycket enklare med dagens electronic program guide (EPG) och det digitala redigerande som gör det lätt att klippa bort avsnitt man inte vill se.

PS i januari 2009: En av Heimat-seriens mera hängivna fans, Angela Skrimshire, har just publicerat en 129-sidig sammanställning av sina egna och andras funderingar kring Heimat, en läsvärd skrift som finns som PDF, ”‘Heimat’ of Memory, Imagination and Choice: An appreciation of Edgar Reitz’ Heimat films”.

Pingad på Intressant.