Omläsningen: När (M) lade om politiken 2004

I mitt synnerligen analoga och prasslande klipparkiv hittar jag en artikel från DN Debatt den 4 mars 2004 (även på webben), där Fredrik Reinfeldt, Mikael Odenberg och Anders Borg skriver under rubriken ”Vi lägger om vår ekonomiska politik”. Detta skrevs alltså nästan sex månader innan den borgerliga alliansen bildades i Högfors. Detta var startskottet för det som blev de ”nya moderaterna” och är även åtta år senare intressant läsning.

Man inleder artikeln med att konstatera att ekonomin förändrats och att IT-bubblan präglade 1990-talet, medan ”2000-talet inletts med en lågkonjunktur där människors frånvaro från jobbet exploderat och arbetslösheten bitit sig fast på nytt”. Jag antar att man menar sjukfrånvaro, men man skriver bara ”frånvaro”. En detalj kanske, men ganska signifikativ, och än mer signifikativ skulle den bli mot bakgrund av den utredning som socialdemokraterna tillsatte i september 2004 under ledning av Anna Hedborg. Som jag redogjort för i en rad andra bloggartiklar (här är en) tog ju alliansen över en socialdemokratisk politik på sjukförsäkringsområdet. Hedborgs utredning kom att läggas fram bara en månad efter maktskiftet 2006.

Ur arkivet: Så ville partiledarna åldras

Fredrik Reinfeldts utspel om att arbeta till 75 års ålder borde på sätt och vis ha varit okontroversiellt. Många gör det ju redan genom att fortsätta på de jobb de redan har. Om han däremot menade att det ska vara mer eller mindre obligatoriskt och att han t.ex. ser framför sig att 65-åringar ska byta bransch och söka nya arbeten, så får man väl säga att han lever i en drömvärld. Idag får knappt 45-åringar jobb därför att de anses för gamla. Och de som väljer att fortsätta arbeta är förstås en rätt privilegierad grupp som har arbeten som de trivs med som inte är alltför tunga rent fysiskt.

Att det finns de som både kan och vill arbeta längre än till dagens pensionsålder är givetvis bara bra. Befolkningen blir ju allt äldre, och det sägs också att vi är så friska numera allt högre upp i åldrarna. Så är det nog, men det kan tänkas att vi inte har fått hela bilden av hälsotillståndet än. Dels är det först nu som en gigantisk grupp kvinnor som har arbetat hela livet kommer upp i hög ålder, dels kunde vi häromdagen läsa om hur prognoserna för hur Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar ska breda ut sig i framtiden kanske varit för optimistiska. Till 2050 har man tidigare räknat med att det ska finnas cirka 250 000 personer med demens, nu tror man att det blir 350 000. Dessutom kan man fundera över om verkningarna av diverse skadliga miljökomponenter har fått fullt utslag ännu. Vissa saker som är skadliga för oss har förbjudits de senaste decennierna, men andra har tillkommit. Totalbilden är svår – närmast omöjlig – att se.*)

Det har länge frapperat mig när politiker diskuterar sjukförsäkring, arbetslöshet eller åldringsvård, att det verkar som om ingen av dem har varit sjukare än förkyld, ingen av dem arbetslös och ytterst få tycks inse att de blir inte bara ”äldre”, som det heter numera, utan faktiskt väldigt gamla med varierande grad av skröplighet.

Mona Sahlin, ansvar och principer

Ekots lördagsintervju med Mona Sahlin var intressant utifrån ett par aspekter.

Det var anmärkningsvärt att två av de mest använda orden var ”uruselt” och ”ansvar”. Hon försummade inget tillfälle att säga att socialdemokraternas valresultat var ”uruselt”. ”Vi ska tala klarspråk”. Jo för all del, men man undrar om denna tagelskjorta blir så klädsam i längden. Förnyelse av politiken är väl vad som skulle hjälpa. Å andra sidan är risken då förstås att vi får en ännu större likhet mellan S och M.

Ordet ”ansvar” användes också påfallande mycket, både för att legitimera saker man är emot och saker man är för. Även Reinfeldt har talat om detta. Ansvar är uppenbarligen modeordet för dagen för den som vill verka statsmannalik. Sahlin säger att hon inte vill göra som Reinfeldt och Lundgren gjorde mot Persson 2002, att väcka misstroendevotum. Att inte göra detta är att ”ta ansvar”, menar Sahlin. Det är märkligt. Om detta nu vore det vettiga, varför inte göra det?

Ska tsunamibanden slängas?

Man tror inte sina ögon. I SvD läser jag att de beryktade s.k. tsunamibanden nu riskerar att slängas.

Turerna kring dessa band har varit många. Först, när KU begärde att få ut e-postloggar från Rosenbad 2005, påstods de ha gallrats och slängts. När den nya regeringen 2006 fick nys om att de trots allt fanns sparade och förvarades i ett kassaskåp dröjde det ungefär ett år innan man föreslog att banden – eftersom de innehöll så otroligt känsligt material – skulle sekretessbeläggas under 70 år. Nu blev det inte så illa, sekretess beslutades gälla till sista juni 2011.

Nu menar E-offentlighetsutredningen (se delbetänkandet Säkerhetskopiors rättsliga status, SOU 2009:5) högst oväntat att säkerhetskopior (vilket tsunamibanden är) inte ska utgöra allmän handling. En häpnadsväckande tanke! Vad är det då för mening att ha säkerhetskopior, om de inte ska kunna gälla istället för original som av någon anledning förstörts eller förkommit?