Digital lucka går inte att reparera

(Denna artikel var införd i SvD på kultursidan den 25/11. Tyvärr togs fel version in. Detta är den riktiga. De viktigaste skillnaderna mellan den korrekta och den felaktiga har jag här kursiverat.)

Sedan ett par decennier har det rått stor enighet i Kultur-Sverige om att inte bara tryck på papper bör sparas för kommande generationer utan även det som publiceras elektroniskt.

1996 startade Kungl. Biblioteket projektet Kulturarw3 för att med robotteknik samla in publikationer med svensk anknytning från webben. I 18 stora svep har KB hittills laddat ned cirka 60 terabyte. KB var som nationalbibliotek först i världen med detta, och har tjänat som föredöme i andra länder.

På en KB-konferens förra fredagen släpptes bomben att insamlandet av svenska webbsidor av besparingsskäl skulle läggas ned, åtminstone under ett år. Kanske skulle man inte få pengar att driva det alls framöver.

Alla som vet något om arkivering för framtiden vet hur förödande det är med luckor. Nu står vi inför ett valår som många förutspår blir det första där en stor del av valkampanjen kommer att bedrivas online. Detta torde vara viktigt att bevara. Men det mest triviala kan också bli intressant för framtida forskare. Sådant vet man aldrig på förhand.

Samtidigt som KB:s webbsidesinsamling tycks sväva i fara, kommer den länge emotsedda utredningen om pliktleveranser av elektroniska dokument. En liknande gjordes 1998 men ledde inte till några lagändringar. I den gamla utredningen, där jag själv deltog på ett hörn, var vi medvetna om att webbens första tid var viktig, ungefär som inkunablerna i boktryckarkonstens historia. Det var också plötsligt tekniskt möjligt att spara det mesta, med en aldrig tidigare skådad bredd.

Där den gamla utredningen såg manuella pliktleveranser från medieföretag som komplement till automatisk insamling, tycks den nya utredningen se det tvärt om. Poängen med att göra automatisk insamling till det primära är att man inte lägger onödiga bördor på publicisterna. De manuella leveranserna kompletterar med större djup och bredd från vissa särskilt viktiga webbplatser, men den automatiska insamlingen måste vara grunden. Det är allvarligt att detta inte ens nämns i den föreslagna lagtexten.

En nedläggning av Kulturarw3 vore katastrofal. Men insamlingen borde inte ens ta ett års paus. Man sparar inte mycket pengar på det, men man skapar ett irreparabelt hål i kontinuiteten.

Karl-Erik Tallmo

är journalist och författare och medverkade 1996–2000 i Kulturarw3:s referensgrupp på KB.

Pingad på Intressant.

Google Books driver på digitaliseringen

Den 3/11 var denna debattartikel införd i SvD:s kulturdel under rubriken ”Google viktig pådrivare”. Av utrymmesskäl ströks ett par passager, som jag återinsatt i nedanstående version (här markerade med grön färg).

Att ta ordet paradigmskifte i sin mun känns alltid lite storvulet. Ändå är det nog inget mindre som skett inom all kunskapshantering de senaste 15-20 åren, även om alla möjligheter ännu inte utnyttjas inom alla sektorer av samhället. För en forskare t.ex. har sannerligen sättet att arbeta förändrats drastiskt. Samarbete via nätverk och s.k. extrakranial kunskap tillgänglig på allt färre musklicks avstånd.

Även om mycket redan hänt, så är vi många som väntat på att digitalisering av såväl arkivs och museers samlingar som andra informationskällor skulle börja ta verklig fart, men statliga kvarnar mal långsamt. I ljuset av detta är det nog bra att Google Books satt en blåslampa i baken på den officiella världen, särskilt i Europa. Inom EU planeras nu en översyn av upphovsrätten.