Den tämligen meningslösa debatten om huruvida upphovsrätten är en äganderätt eller inte har varit igång igen (Mårten Schultz i SvD, Bengt Göransson på ledarbloggen, Stig Strömholm på ledarbloggen, Schultz på ledarbloggen, Schultz på sin egen blogg.)
Många debattörer, inte minst på piratsidan, brukar hävda att upphovsrätten är konstlad – underförstått därför mindre giltig. Även i Schultz’ skriverier förefaller det som om han menar att den är artificiell, medan materiell äganderätt är mera naturlig: ”Äganderätten hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefriheten.” Henrik Alexandersson skriver på sin blogg: ”Upphovsrätten är inte en en fundamental rättighet, som till exempel äganderätten. Upphovsrätten är en konstruktion, med vissa syften.”
Men ingen av dessa rättigheter är av naturen given. All äganderätt är egentligen lika konstlad (även den materiella). Det handlar ju hela tiden om överväganden som lagstiftare gör om vad som bör vara möjligt i ett visst samhälle när det handlar om t.ex. förvärv, överlåtelser, förfoganden, transaktioner, ansvar m.m.
En mycket gammal tvistefråga när det gäller egendom är t.ex. om innehav och förfogande innebär att ett privat ägande uppstår. Man kan ju inneha och förfoga över saker man bara lånat t.ex. Detta har bl.a. Grotius, John Locke och Samuel von Pufendorf skrivit om.
Man kunde göra tankeexperimentet att ha en samhällsordning, där även materiell egendom blir allmän efter kanske 200 år, om man t.ex. tycker att antikviteter över ett visst värde och av en viss ålder är ett samhällsintresse och inte längre främst ett privatintresse. T.o.m. en av liberalismens fäder, John Stuart Mill, var ju emot arvsrätt.
Jag påpekar detta bara för att visa hur relativt allt är i detta sammanhang. Det handlar om vad man bestämmer sig för är lämpligt, utifrån vilken sorts samhälle vi vill ha.
Det är en rätt fruktlös diskussion om upphovsrätten är en sorts egendom eller inte. Det har debatterats sedan 1700-talet. Jag har skrivit rätt mycket om att det är mera konstruktivt att se den som ett komplement till yttrandefriheten. Yttranden bör helt enkelt ha ett skydd även sedan de uttalats. I Tyskland var man tidigt inne på en linje som liknar detta, eftersom man ofta såg upphovsrätten som en personlighetsrätt. Betraktar man upphovsätten som en extremt renodlad personlighetsrätt upphör givetvis denna rätt när en person dör, och den kan inte ärvas – detta var t.ex. Ayn Rands syn på saken.
Liknelsen som Schultz gör med skjortan haltar betydligt. Det vore snarare som om någon klagade över att en skjorta inte skyler benen. Missuppfattningar av vad en vara är har egentligen inte med äganderättens former att göra. Snarare med marknadsföring, konsumenträtt etc.
Det är också en villfarelse att bara materiella ting kan stjälas. Visst kan det utgöra stöld att tillägna sig diverse immateriella tillgångar – dock är inte olovligt utnyttjande av upphovsrättsligt skyddade verk exempel på det. Den korrekta termen är här intrång (infringement).
Se vidare: ”Upphovsrätten står och faller med sina undantag” (t.ex. sid. 3-5).
Filed under: Filosofi, Politik & samhälle, Upphovsrätt | Tagged: egendom, immateriell egendom, Locke, Mårten Schultz, Pufendorf, rättsfilosofi |
Slowfox 