Det är bra att SvD nu i flera artiklar (här, här, här och här) tagit upp diskussionen om paracetamol, om överanvändning och om ungdomars tillgång till ett potentiellt mycket farligt medel. I decennier har läkemedelsindustrins käcka marknadsföring av dessa preparat som så ”snälla mot magen” fått stå i stort sett oemotsagd, i varje fall i medier som vänder sig till allmänheten.
Det finns dock ytterligare en aspekt som skulle förtjäna att belysas: läkarnas roll, när det gäller att uppmuntra patienter att ta Alvedon, Panodil etc.
Som patient med kronisk smärta i hela kroppen (i stort sett i alla leder och muskler) sedan 17 år, vet jag både av egen erfarenhet och från andra patienter som jag haft kontakt med vilka råd och recept läkare ofta brukar ge.
Bara ett fåtal läkare – troligen de som själva haft svår smärta och vet vad det är frågan om – skriver ut starkare tabletter som gör att patienten inte behöver ta t.ex. 8-10 Alvedon per dag. Som SvD-artiklarna visar är detta en för levern mycket skadlig dos.
Jag tror dock det finns många kroniska smärtpatienter som tar stora dagsdoser av paracetamol – under många år, antingen på eget bevåg eller förskrivet.
Förvånansvärt många läkare tycks inte inse att detta är väldigt farligt och att de kanske istället skulle skriva ut en opiat i sådana fall. De flesta läkare tror att verkligt svår smärta bara förekommer hos tumörpatienter. När ingen tumör föreligger, bör man bara vara ute och motionera, menar vissa läkare. Senast kunde man faktiskt läsa detta i en annonsbilaga till SvD. I tidningen ”Ditt hemapotek” (SvD 30 december 2010), utgiven av Mediaplanet, säger smärtläkaren Clas Mannheimer:
Mediciner ska bara tjäna som ett tillfälligt stöd och hjälp. Vid långvarig icke tumörrelaterad smärta är den viktigaste åtgärden för att slippa värk att ha ett fysiskt och socialt aktivt liv.
Det visar tyvärr hur dåligt verklighetsförankrade många läkare är. Visst har många mera tillfällig värk, men kroniker är ibland så sjuka att de kanske inte kan ta sig ur sängen mer än var tredje vecka ungefär. Jag har själv varit i den situationen. Att då hävda att man ska ut och träna är både okunnigt och cyniskt.
Man kan bara önska dr Mannheimer lycka till i motionsspåret den dag han till äventyrs skulle drabbas av ett allvarligt diskbråck.
En bekant till mig som plågades av kronisk muskelsmärta av synnerligen stark sort, blev bannad av en läkare som fick veta att en annan läkare skrivit ut Citodon (också paracetamol med tillsats av opiaten kodein). ”Det ska man ju bara ta när man har VERKLIGT svår smärta!” sade läkaren, hur hon nu kunde veta att patienten ifråga inte hade ”verkligt svår smärta”.
Under en period när jag förutom min ständiga led- och muskelsmärta också hade diskbråck var smärtan så svår att jag skrek rakt ut i timmar. Som tur var hade jag en läkare som inte tyckte jag skulle ut och motionera och inte heller ta 10-15 Alvedon utan skrev ut Oxycontin, som är en stark opiat. Många läkare är dock väldigt rädda för att man ska bli narkoman av dessa medel. Det finns säkert en risk i vissa fall, men vid korrekt användning anses ändå den risken ganska liten (se t.ex. Fass om smärta). Frågan är vad som är att föredra, levertransplantation eller avvänjning i de rätt få fall som kan förekomma.
Senast för en månad sedan sedan träffade jag en läkare som tyckte att det var helt okontroversiellt att proppa i sig Alvedon. Magnecyl var däremot rena giftet för magen och opiater var bara för dem som hade cancer i sista stadiet.
Avslutningsvis kan nämnas att motgiftet vid paracetamolförgiftning är acetylcystein (även använt som slemlösare vid hosta och som antioxidant), som då ges intravenöst. Vissa läkare rekommenderar att man tar acetylcystein inte bara som akut motgift utan för att hjälpa levern vid långvarig användning av paracetamol. Jag vet dock inte om det verkligen kan fungera förebyggande på det viset.
Filed under: Medicin | Tagged: alvedon, opiater, panodil, paracetamol, smärtläkare, smärtlindring, smärtpatienter | 1 Comment »
Slowfox 