Evolutionsidén är själv resultatet av evolution

I dag är det, som väl få har missat, Charles Robert Darwins födelsedag. Han föddes denna dag 1809 och dog 10 april 1882.

Evolutionsteorin, som idag inte bara betraktas som en teori eller hypotes, utan som ett bevisat faktum, har av Staffan Ulfstrand kallats ”den bästa idén någon någonsin haft”. Kanske det, hur som helst är det väl en av de mera geniala. Jag hoppas jag kan hävda, utan att bli beskylld för att vara anhängare av intelligent design, att jag ändå tror att hans teori kommer att kompletteras på olika sätt. Grunden är säkerligen helt riktig, men med vetskap om hur vetenskapen brukar gå framåt, sällan rakt framåt-uppåt utan utefter mera slingrande vägar, så kommer teorin säkerligen att förfinas. Den har redan gjort det i viss mån i och med genetikens framsteg.

Det är dock inte så många som vet att Darwin inte var först. Först med en elaborerad teori, visst, men han var inte först med tanken på det naturliga urvalet. Redan på medeltiden fanns tankar om en sorts hierarki av arter i naturen, men idén om en gemensam urform från vilken andra arter utvecklats framförde t.ex. Jean-Baptiste de Lamarck i skriften Philosophie Zoologique (1809). På 1850-talet funderade Alfred Russel Wallace särskilt över arternas geografiska spridning och fick ungefär samma idéer som Darwin haft 30 år tidigare men aldrig publicerade. Det var detta som fick Darwin att till slut ge ut On the Origin of Species 1859. Geologins ytterst långsamma men ackumulerade förändringsprincip hade också en viss betydelse som inpiration för Darwin, sedan han som ung läst Charles Lyells Principles of Geology som publicerades på 1830-talet. En föregångare inom samhällsteorin var förstås också Thomas Malthus, vars idéer om social utslagning i boken An Essay on the Principle of Population för övrigt evolutionerade sig igenom sex upplagor mellan åren 1798 and 1826. (Survival of the fittest, som man brukar säga om detta urvalsfenomen, var för övrigt inte Darwins uttryck utan Herbert Spencers.)

En annan föregångare till Darwin är faktiskt upplysningsfilosofen Denis Diderot. I skriften Lettre sur les aveugles à l’usage de ceux qui voient (Brev om de blinda till gagn för dem som ser) från 1749 för han en del närmast McLuhanska resonemang om att själen hos den blinde sitter i fingrarna m.m.

Diderot beskriver ett samtal mellan vetenskapsmannen Nicholas Saunderson (en person som verkligen existerat, en blind matematiker som även var astronom) och prästen, monsieur Holmes. Så här säger Saunderson (i min egen något ungefärliga översättning):

Betänk, monsieur Holmes, tillade han, vad skulle jag kunna tro på av det ni eller Newton säger? Jag kan inte se något, ändå erkänner jag att allt har en beundransvärd ordning, men jag tror inte ni kan begära mer. Jag går inte in på universums nuvarande tillstånd för att i gengäld få er tillåtelse att efter behag fundera över dess äldsta, tidigaste tillstånd, som ni inte kan se bättre än jag. Ni kan här inte motbevisa mig och era ögon kan inte hjälpa er. Föreställ er, om ni vill, den ordning ni trott alltid funnits; men låt mig anta att det inte är så, och att vi går tillbaka till tingens och tidens födelse, att vi erfar hur materien rör sig och kaos ordnar sig, då skulle vi stöta på en mängd oformliga varelser för varje välanpassad varelse. Om jag nu inte haft något att invända när det gäller sakernas nuvarande tillstånd, kan jag ändå fråga er om deras förutvarande tillstånd. Då kan jag t.ex. fråga er vad ni skulle ha sagt till Leibniz, Clarke och Newton om det under de första ögonblicken då djuren skapades skulle ha funnits några utan huvud, och några utan fötter. Vidare menar jag att några inte hade någon mage, och några inga tarmar, och att de som hade mage, gom och tänder föreföll få större livslängd, de hade gjort sig av med någon brist hos hjärtat eller lungorna; de missbildade hade undan för undan utrotats, så att alla materiens felaktiga kombinationer försvunnit, och sedan fanns bara de kvar där mekanismen inte innebar någon avgörande motsägelse, de som kan överleva av sig själva och fortplanta sig.

Vi antar att den första människan hade haft stängt struphuvud och saknat lämplig föda, haft brister i könsorganen, och inte kunnat para sig eller övergå i en annan art, monsieur Holmes, som blev människosläktet. Den skulle ha fångats i universums allmänna rening, och den som stolt kallar sig människa, skulle ha upplösts och splittrats bland materiens molekyler, den skulle kanske för evigt bara ha tillhört det möjliga.

Saunderson har nu eldat upp sig ordentligt och fortsätter:

Jag förmodar att i begynnelsen då materien satts i jäsning och skapat universum, var mina gelikar mycket vanliga. […] Hur många bristfälliga, förvridna världar har inte försvunnit, hur många återbildas och försvinner kanske i varje ögonblick i fjärran rymder, som jag inte kan beröra och som ni inte kan se, men där rörelsen fortsätter och kommer att fortsätta kombinera materiens anhopningar, tills de har uppnått ett tillstånd där de kan fortleva?

Närapå med en undertryckt suck säger han sedan:

Vad är detta för värld, monsieur Holmes, en skapelse som är föremål för omvälvningar, som uppvisar en ständig tendens att förstöras, en snabb följd av varelser som kommer efter varandra, drivs på och försvinner, en flyktig symmetri, en tillfällig ordning. […] Tiden, materien och rummet kanske bara är en punkt.

Även på andra ställen finns de här tankarna hos Diderot, t.ex. i Le Rêve de d’Alembert (D’Alemberts dröm) från 1769. Det är en sorts pjäs som påminner om de förrevolutionära skabrösa romaner som ofta innehöll filosofiska spekulationer och avslutades med avancerade och utförligt beskrivna sexuella övningar i boudoirerna. Men sådant pikanteri finns inte hos Diderot; däremot spekuleras det friskt om djurarternas förhållande till varandra, deras egenskaper, deras ursprung och även framtid. Här förekommer en Bordeu, en Mademoiselle de L’Espinasse och alltså även den encyklopediske kollegan d’Alembert. På ett ställe säger Bordeu:

Denna besynnerliga tanke är nästan den verkliga historien om alla djurarter, nuvarande och kommande. Om människan inte förvandlas till en oändlig mängd människor, kommer hon åtminstone att förvandlas till en oändlig mängd animalcula [små djur; möjl. protozoer, min anm./KET], vilkas framtida och slutliga metamorfoser och organisation det är omöjligt att förutse. Vem vet om detta inte är grogrunden för en andra generation varelser, skild från den nuvarande av ett obegripligt avstånd av århundraden och gradvisa utvecklingar?

Och Mademoiselle de L’Espinasse säger:

Vem vet vilka raser av djur som har funnits före oss? Vem vet vilka raser av djur som kommer efter oss? Allt förändras, allt försvinner, bara helheten består. Världen börjar och slutar utan uppehåll; i varje ögonblikck befinner den sig vid sin början och sitt slut; den har aldrig varit något annat och kommer aldrig att bli något annat.

Sedan låter Diderot d’Alembert säga så här (det skulle kanske kunna uppfattas som en ateists variant av panteism):

Varje djur är mer eller mindre människa, varje mineral är mer eller mindre växt, varje växt är mer eller mindre djur. Det finns ingenting fast i naturen […]

Den här replikväxlingen innehåller också en del galenskaper som att vi kanske blir en enda organism så småningom, ungefär som man kan se ett bisamhälle som ”ett enda djur” (fast vem vet, kanske är det något sådant som hägrar i en fjärran framtid om Ray Kurzweil skulle ha rätt i sina tankar om ett nätverkssamhälle befolkat av cyborger och transhumaner). I en kommentar från Mademoiselle de L’Espinasse blir det nästan lite queer:

Kanske är mannen bara en missbildad kvinna eller kvinnan en missbildad man.

Vad Bordeu säger lite längre fram är ganska tänkvärt: han pekar på kraften i en sorts egenskapsdriven evolution. Betonandet av en sorts vilja är dock förstås väldigt odarwinistiskt:

Om det bara finns ett medvetande hos djuren, finns det en oändlig mängd viljor; varje organ har en egen.

För övrigt kan man filosofera över evolutionens ”mening” med företeelser som sång och musik, vilket Steven Mithen berörde i boken The Singing Neanderthals (essä i DN 2 januari 2009) eller läskunnigheten, vilket Maryanne Wolf tar upp i Proust and the Squid: The Story and Science of the Reading Brain (streckare i SvD 20 januari 2009).

Man kan också fundera över vilken idé som idag skulle kunna vara farlig såsom Darwins var: ”De farliga idéerna har tagit slut”, var rubriken till Nicklas Lundblads understreckare i SvD 23/4 2007 apropå årsboken från The Edge. Författarna i årsboken kommer alltsomoftast in på främst lite putslustiga metaresonemang. Det är nog inte så lätt att hitta den typen av farliga idéer idag, eftersom farligheten förutsätter en monoman makt, ett envälde, helst med en gemensam värdegrund som inte får ifrågasättas, av typen religiös fundamentalism eller stalinism och nazism.

Idag är de makter som skulle kunna utmanas av en sådan farlig idé betydligt mera uppspaltade. Fildelning kan uppfattas som farligt för vissa. Att värna om upphovsrätten kan vara en farlig tanke för andra. Att hävda att mobiltelefoner utsänder strålning som inte är så nyttig, kan vara farligt för ytterligare andra grupper, som dock mycket väl kan vara delmängder i de redan nämnda. Men allt som är politiskt inkorrekt i något läger är förstås inte farligt. (Man kan givetvis invända att inte ens Darwin levde i livsfara; han hotades av utfrysning, kanske ostracism i bildlig men inte bokstavlig bemärkelse, och knappast avrättning.)

En grundfråga är förstås: Det verkligt farliga idag, skulle det vara en viss kunskap – eller en viss okunskap? Och hur ska man kunna avgöra ens definitionen av kunskap, eftersom makten gärna definierar det som inte passar dess syften som okunskap och villfarelser.

En del beror nog också på medierna. Olika medier har olika preferenser för vad som anses redaktionsfähigt. (Se t.ex. min kommentar till recensionskriterierna i DN.) Jag minns också hur det var när jag tjänstgjorde på SvD på söndagarna för många år sedan. Då ringde ofta de s.k. rättshaveristerna (ett ord som missuppfattats så länge att det nog snart betyder vad de flesta tror – någon som havererat) som aldrig någonsin släpptes över bron. Idag har dessa liksom andra med svårplacerade texter sina fora på webben.

Alltså: man kan bli motarbetad, förolämpad m.m. (jfr vad jag skrev om troll) men att något skulle vara direkt farligt är svårt att tänka sig. Tja, möjligen en hemsida jag hoppas vi slipper se, med rubriken ”Så gör du din egen atombomb hemma i köket”. Eller de idéer som idag utmanar en lika totalitär repressiv makt som religionen tidigare var i vår världsdel, alltså idag främst den extrema islamismen.

Det finns också de som säger att det farligaste idag är att hävda att rökning inte är skadligt, att klimatförändringarna är överdrivna – eller att Darwin hade fel. Men det brukar vara mera skämtsamt. För att det ska vara verkligt omskakande, skulle det nog vara något som har med hela vår existens att göra, att den skulle visa sig vara av en helt annan natur än vi tror. Denna tanke skisserade jag helt kort i blogginlägget Cogito, ergo aliquid est. Men denna variant på Descartes kan vi ju aldrig bevisa.

Pingad på Intressant.