Världens första upphovsrättslag 300 år idag

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Idag är det precis 300 år sedan världens första upphovsrättslag trädde i kraft, den 10 april 1710. Nyligen var det 200-årsdagen av den svenska författarrättens tillblivelse den 9 mars 1810, vilket jag skrev en understreckare om i SvD. Men idag är det alltså ett världsjubileum, i den mån nu någon jublar. Upphovsrätten är som bekant starkt ifrågasatt av många, från dem som helt vill avskaffa den till sådana som vill reformera den.

Paradoxalt nog drevs världens första upphovsrättsliga lag inte fram av författarna i första hand. Snarare var det bokhandlarna/boktryckarna som sökte ett sätt att säkerställa sina egna rättigheter efter det att den engelska Licensing Act tillåtits löpa ut utan att förnyas 1694/95. Då upphörde både de mera skråbetonade boktryckarlicenserna (som ibland kallades right to copy) och censuren. För den oinvigde kan det verka förvirrande att man faktiskt talade om en copyright redan före den första upphovsrättsliga lagen. Men det handlade då om en ren rätt att kopiera (rätt att trycka exemplar) som inte var bunden till upphovsmannen.

De följande 15 åren var märkliga, eftersom det nu parallellt förekom både en evig copyright och ingen copyright alls. Evig copyright gällde traditionellt genom s.k. common law – för författaren före publicering, för boktryckaren/bokhandlaren under och efter publicering, och detta gällde då böcker som redan publicerats under det system som gällde t.o.m. 1694. Ingen copyright alls gällde för böcker tryckta efter 1694 som inte reglerades av någon lag.

Bokhandlarna/tryckarna hoppades nu på en lag som skulle ge författarna en egendomsrätt till det de skrivit, och författarna skulle sedan kunna överlåta rätten på dem vid tryckandet av varje enskild titel, som de sedan skulle kunna behålla, om inte för evigt, så i alla fall under mycket lång tid. Det handlade om att rädda vad som räddas kunde när nu Licensing Act inte längre fanns.

Flera författare såg det nu så, att om de efter censurens avskaffande således skulle bli ansvariga för vad de skrivit efter publiceringen (vid exv. förtalsmål), så var det väl inte mer än rätt att de även fick skörda frukterna av ett väl genomfört arbete – inte bara ta konsekvenserna när det gjorts på ett dåligt sätt. Daniel Defoes rader om detta är välkända: ”‘Twould be unaccountably severe, to make a Man answerable for the Miscarriages of a thing which he shall not reap the benefit of if well perform’d …” (An essay on the regulation of the press, 1704.)

Att tillerkänna författarna en ensamrätt, skedde ytterst motvilligt. Den första upphovsrättsliga lagen, the Statute of Anne som den kallas, var i flera avseenden modellerad efter the Statute of Monopolies från 1624. Ensamrätt och monopol var ur samhällets synpunkt något skadligt, men man var under vissa omständigheter tvungen att tillerkänna vissa personer detta, om de skapade samhällsnyttiga verk eller uppfinningar, så att de skulle kunna få tillbaka det de investerat i arbete och pengar och på så sätt uppmuntras att bidra till samhällets andliga odling. Det fullständiga namnet på the Statute of Anne följer denna Lockeanska idé om samhällets lärande: An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned.

Jag ska inte dra hela historien, men den som vill läsa själva lagen hittar den här. (Den svenska lagen inklusive kommentarer finns här.)

The Statute of Anne finns paradoxalt nog inte tillgänglig på Google Books, dvs. den finns men den visas inte av någon anledning. Jag har tidigare skrivit om detta märkliga fenomen att många 1700- och 1800-talsböcker hos Google, trots att de skulle vara långt bortom all copyrights räckhåll, ändå inte visas. Just detta säger kanske något om vissa apekter av dagens upphovsrätt som behöver reformeras.

Den tidiga upphovsrätten, både i Sverige och England, var en författarrätt eller authors’ right. Först senare kom andra typer av konstnärliga upphovsmän med i bilden. Termen upphovsrätt kom inte in i svensk lag förrän 1960. Ordet copyright fanns heller inte med i de första engelska lagarna. Statute of Anne talar dock om ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Ordet copy har många betydelser, bara i detta sammanhang finns tre: 1) kopia eller exemplar, 2) manuskript som ska tryckas, samt – faktiskt – 3) copyright. Ordet copyright eller uttrycket ”right to copy” användes ibland redan på 1600-talet om tryckarnas rätt till exemplarframställning, men detta är som tidigare sagts en helt annan sak än den författarrätt som kom i och med 1710 års lag. I England kom ordet copyright in i lagtext först 1801 (I USA dock redan 1790).

En och annan bekant undrar hur jag kan tycka det är så till den milda grad intressant att studera upphovsrättens historia att jag nu sysslat med den i ett drygt decennium. För två decennier sedan hade jag nog varit förvånad själv.

Jag upptäckte dock någon gång i början av 1990-talet hur intressant juridik och rättshistoria i allmänhet kan vara, från mosaisk eller romersk lag över landskapslagar och framåt. Rättshistorien är både rättsfilosofi och mentalitetshistoria; olika samhällens syn på etik och moral i koncentrat.

Rätt tidigt intresserade jag mig också för mediehistoria, läste McLuhan, Innis, Mumford, Machlup m.fl. Jag insåg också rätt snart att historien om upphovsrätten helt enkelt är historien om hur vi i olika samhällen och tider har betraktat det mänskliga skapandet, konstnärerna, och samhällets förhållande till detta, där givetvis frågor om yttrandefrihet och censur också kommer in. Studerar man upphovsrättens historia, så studerar man också mediernas och kreativitetens historia.

Sedan rätt länge talas det ju om informationssamhället, the information age, och man kan filosofera över när denna epok egentligen inleddes. Var det med datornätverken – eller redan med ordbehandling på dator? Var det kanske när information, underhållning etc. i produktionsvärde gick om traditionell industriproduktion? Var det när boktryckarkonsten kom och möjliggjorde en dittills aldrig skådad spridning av information och kunskap? Eller var det redan när människan uppfann skriften? Eller språket?

Före och efter. Så här bra fick författarna det när upphovsrätten kom, i alla fall enligt en satirisk tecknare i Magasin för Konst, Nyheter och Moder, 1842 (troligen efter en fransk förlaga).

Man skulle också kunna hävda att informationssamhället inleddes ungefär när upphovsrätten kom. Vid denna tid hade boktryckarkonsten med god marginal etablerat sig och genomsyrat förhållandevis breda folklager. När censur och privilegier avskaffades, uppstod en helt ny situation för författarna; de kunde plötsligt skriva för en marknad, och denna behövde regleras lagligt på ett annat sätt än som skett under privilegietiden. Samhället ville också i John Lockes anda främja den allmänna bildningen genom att uppmuntra författare att satsa på mera krävande arbeten. Moroten här var att författaren skulle få en tids ensamrätt till försäljningen av sina egna verk, för att kunna få tillbaka det han/hon investerat.

Ett sådant informationssamhälle med upphovsmannen i centrum istället för finansiären (mecenaten) eller tillverkaren (boktryckaren/bokhandlaren) växte inte fram över en natt. I England t.ex. var det en lång process av lagändringar och prejudicerande rättsfall efter lagens tillblivelse och fram till det berömda fallet Donaldson v. Becket 1774. I Sverige utvecklades författarrätten successivt från 1810 års rudimentära lagstiftning till 1877 års mera utförliga lag. Under denna formativa tid hade redan en hel rad författarskap – inte minst kvinnliga – blomstrat, som knappast skulle ha gjort det med den gamla ordningen. Lagen var aldrig tänkt att hindra skapande, men i viss mån sker det idag. En hel del förändringar skulle behövas i upphovsrätten för att åter få den att leva upp till sina stolta grundidéer också i vår tids nätverkssamhälle.

In English, see also:

Copyright reform – or abolition
The Misunderstood Idea of Copyright

Pingad på Intressant.