Sjukhusen, hygienen och smittan

Det har väl inte undgått någon att smärtläkaren Björn Bragée i egenskap av patient på Danderyds sjukhus slog larm om den dåliga hygienen. Debattinlägg och avslöjanden har nu förekommit i flera dagar i tidningar och TV, se t.ex. DN, SvD, Aftonbladet, Rapport och Aktuellt.

Det märkliga är att saken vinklas som om det är något nytt som vi inte hört förut. Men det är bara drygt två år sedan (våren 2006) som SvT:s Uppdrag granskning sände ett reportage om den dåliga städningen på sjukhusen under rubriken ”Snusket på sjukhusen kan göra dig sjuk”.

Och artiklarna som skrivits i spåren av de allt svårare problemen med MRSA och andra infektioner, som absurt nog sprids bäst i sjukhusmiljö, har inte precis varit få. Bara i Dagens Nyheter har vi sedan 1998 kunnat läsa runt hundratalet artiklar om hygien och städning på sjukhus, bland annat följande:

Annons

Barnen och mobiltelefonerna

Lördagen denn 22 november hade SvD ett stort upplagt block om barn och mobiltelefoner, ”Vartannat barn har egen nalle” (21/11 i webbupplagan). Artiklarna handlade om huruvida det var nyttigt för barn att ständigt stå i kontakt med sina föräldrar, om det kunde vara en skadlig form av förlängd navelsträng, vilket en psykolog hävdade.

Det förefaller rätt märkligt, när man tar upp frågan om risker, att man inte med ett ord nämner frågan om strålningen. Jag kan förstå att fokus var avsett att ligga på den psykologiska aspekten, men man kunde åtminstone ha nämnt det när det nu gällde risker. Alldeles särskilt som de risker det ibland talas om när det gäller mobiltelefonstrålningen är just att organismen stressas, vilket kan ge upphov till allehanda besvär, inte minst kognitiva och psykiska. Inte sällan hör man ju talas om barn och unga som sover med mobiltelefonen påslagen under huvudkudden.

Remisser och remissvar på webben?

Nicklas Lundblad och Fredrik Sand har skrivit en intressant debattartikel i Computer Sweden (19/11), ”Remisser den blinda fläcken”.

En stor del av remisshanteringen sker på papper, och det är svårt att som medborgare hålla koll på vilka propositioner, departementsskrivelser och -promemorior som är eller ska ut på remissrunda. ”När en departementstjänsteman knåpar ihop remisslistor och alla tvingas ringa eller skicka e-post till departementet för att få reda på om det finns remisser blir effekten att bara de som organiserat sig för att hamna på listorna eller ständigt bevakar departementen får insyn”, skriver Lundblad och Sand.

Jag känner bara till en utredning som hade en hemsida där man som medborgare kunde svara, och det var den s.k. Folkrörelseutredningen för ett par år sedan. Jag skrev i en längre artikel om makten och ansvarets mekanismer 2006 att det där var efterföljansvärt. Ännu bättre vore förstås en samlad webbsida med pågående remissrundor och möjlighet att skicka in synpunkter, inte bara som officiell remissinstans utan som enskild medborgare. Alltför få känner till att man även som privatperson har rätt att yttra sig över regeringens olika förslag. Detta framgår bl.a. av 7 kap. 2 § RF.

Upphovsrätten och mångfalden

Bo-Erik Gyberg skrev mycket vällovligt ett försvar för upphovsrätten i gårdagens SvD, ”Upphovsrätten gav oss mångfald”. Han har rätt i det mesta, men några kommentarer skulle jag ändå vilja göra.

Visst är det sant att vår tids fildelningsproblematik påminner mycket om tidigare århundradens dilemma med pirattryck. Det avgörande är ju inte om man tar betalt för de olagliga kopiorna eller inte, utan att de görs utan upphovsmannens kontroll. Dock undrar jag om 1600-talet var värst i det avseendet. Under det tidiga 1500-talet försörjde sig t.ex. många tryckare i Tyskland helt på att trycka illegala upplagor av Luthers verk. T.o.m. bokmässan i Frankfurt blev vid den här tiden förutom att vara en högst legitim bokmarknad också ett forum för den tidens pirater.

Redan 1496 skrev den venetianske tryckaren Bernardino Rasma så här i en klagoskrift till stadens myndigheter:

När [en tryckare] har bestämt sig för att tillverka en ovanligt vacker bok – som innebär att han får satsa allt sitt kapital – om hans kolleger då får reda på det, använder de varenda list och knep för att stjäla provtrycken av det nya arbetet […] och sätter så igång med hjälp av många man och många pressar att trycka boken innan originalets formgivare hunnit göra klart sin utgåva, och när den kommer ut har marknaden redan förstörts av piratutgåvan.

Jag är osäker på om man verkligen kan säga att bokbranschen var stadd i förfall mot slutet av 1700-talet. Det beror på vilka länder man talar om. I England började det nog snarast ordna upp sig mot slutet av århundradet. Efter det att den första upphovsrättslagen kom till 1710, uppstod en stor osäkerhet om vad som egentligen gällde. Var det den gamla sedvanerätten (common law) som sade att en boktryckare hade evig copyright eller var det så som den skrivna lagen nu stipulerade, att författaren hade rättigheterna i max 28 år? Många boktryckare – i synnerhet på den engelska landsbygden – började på 1730-40-talen trycka böcker som de i enlighet med lagen ansåg hade förlorat sitt skydd. För detta blev de då stämda av Londonbokhandlare som ansåg sig fortfarande ha rättigheterna enligt common law; landsortsupplagorna utgjorde alltså piracy.

Heimat och TV-dramatikens mognad

TV-kanalen Axess har den goda smaken att nu sända även den andra omgången av den på alla vis stora tyska serien Heimat, gjord av regissören Edgar Reitz. Heimat I skildrade bylivet i den tyska avkroken Hunsrück mellan första världskriget och fram till 1980-talet. Mycket centrerar sig här kring Maria Simon som spelas av Marita Breuer. Folklivet är myllrande, dock finns ett släktträd med några av huvudfigurerna.

Heimat 2 backar lite i tiden och skildrar hur huvudpersonen, som nu är den unge musikern och blivande kompositören Hermann Simon, 1960 flyttar från landsbygden till det brusande livet i München där han studerar vid musikhögskolan. Medan Heimat 1 snarast är ett epos, följer Heimat 2 (och senare också Heimat 3) Hermann Simons liv närmast som en Bildungsroman fram till 1970 (i Heimat 3 fram till 2000 ). Titeln Die Zweite Heimat kan nog här uppfattas som att Hermann och hans kamrater tycker sig få en andra hembygd i kulturen. De finner den i München, men det kunde ha varit i vilken större stad som helst.

Forskningsproppen och fusket

Så har då regeringens forskningsproposition funnits tillgänglig någon vecka. Den finns som PDF här.

Eftersom jag har grävt i flera år i ett åtminstone utanför Sverige mycket uppmärksammat fall av forskningsfusk, där professor Ragnar Rylander figurerat, har jag särskilt intresserat mig för propositionens aviserade kommitté mot oredlighet i forskningen. Denna idé fanns redan hos Leif Pagrotsky för fyra år sedan, men den blev aldrig proposition och var dessutom ytterst ofullgången, knappt någon förbättring alls jämfört med dagens lagstiftning.

Åtminstone vid första påseendet tycker jag regeringens förslag verkar föga bättre än Pagrotskys gamla. Kanske är det rent av hans förslag man tagit över, trots att man i texten låtsas som om man beaktat det förslag som sommaren 2007 framlades av Vetenskapsrådet och Sveriges universitets- och högskoleförbund. Där betonades särskilt vikten av att vem som helst bland allmänheten skulle kunna anmäla misstänkta fall av forskningsfusk till kommittén och att dess beslut också skulle kunna överklagas. Förslagets viktigaste punkter sammanfattades i en artikel på DN Debatt 15 juni 2007.