Mobiltelefonerna och försiktighetsprincipen

Henrik Ennart har helt rätt i gårdagens SvD-artikel ”Tydliga mobilråd behövs” apropå att WHO nyligen meddelat att man anser att bevisen för cancerrisker i samband med mobiltelefonanvändning har stärkts. Försiktighetprincipen bör råda, och därför bör myndigheterna gå ut med klara och väl synliga råd om t.ex. bruket av handsfree.

31 maj gick WHO:s cancerforskningsinstitut IARC ut med att man nu modifierat sin syn på mobiltelefonstrålningens risker. I den här världen handlar det verkligen om nyanser; en ganska liten skillnad i formuleringar kan få dramatiska resultat i hur man ser på nödvändigheten av mera forskning och hur den hittills gjorda ska värderas.

Så sent som när Interphone-studien kom för ett år sedan var slutsatsen att ingen risk för hjärntumörer fanns – men Interphone-studiens forskare är också till stor del finansierade av industrin, vilket man fick kritik för. I en artikel i SvD 18 maj 2010 visade man sig från IARC dock helt oförstående inför sådana invändningar:

– Varför skulle trovärdigheten påverkas av att industrin är med och betalar? Vi har varit öppna med detta, och pengarna har inte kommit i direkt kontakt med forskarna. Därmed finns ingen intressekonflikt, säger Nicolas Gaudin, kommunikationschef på IARC.

Förra veckan lät det dock annorlunda inför IARC:s möte i Lyon. Man hade upptäckt att Anders Ahlbom som sitter i en av expertgrupperna hade en konsultfirma tillsammans med sin bror och att de bl.a. åtog sig uppdrag åt mobiltelefonindustrin. Han uteslöts ur gruppen, pga detta jävsförhållande. Jag har svårt att tro att det är en slump att IARC:s omvärdering av forskningsläget kommer precis i samma veva.

Det är intressant att man nu också talar om riskerna för gliom och hörselnervstumörer. I kommentarer har jag t.o.m. hört forskare nämna att mycket tyder på att hörselnerven på den sida om huvudet man oftast håller mobiltelefonen i så fall löper störst risk att drabbas.

Det är en intressant omsvängning. För sju-åtta år sedan var detta det mest löjeväckande man kunde säga, enligt vissa forskare. Den svenske cancerforskaren Lennart Hardell hade tillsammans med bl.a. Kjell Hansson Mild publicerat artikeln ”Cellular and cordless telephones and the risk for brain tumour” i European Journal of Cancer Prevention 2002 och även berört frågan i tidigare studier. Det låter ju rätt plausibelt att den sida som exponeras mest för strålningen också löper störst risk, men denna tanke blev föremål för en förvånansvärd hånfullhet bland vissa forskare på riskförnekarsidan. T.ex. skrev professornerna Hans-Olov Adami, Anders Ekbom, Lars Hagmar, Magnus Ingelman-Sundberg och – just det – Anders Ahlbom artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD 3 sept 2001 (den tycks inte finnas längre i SvD:s webbarkiv). Man attackerade här Hardell utan att nämna hans namn. Man skrev istället om

… en svensk forskare som redovisat en liten pilotstudie om mobiltelefoni och hjärntumörrisk: inget ökad risk fanns totalt sett, men enligt forskaren var tumörernas lokalisation förskjutna mot den sida av skallen där telefonen använts. En sådan tolkning ter sig biologiskt bisarr och utgör med största sannolikhet ett slumpmässigt fynd.

Nästan på dagen ett år senare skrev ovanstående Magnus Ingelman-Sundberg tillsammans med docent Björn Cedervall och professor Hans Wiksell artikeln ”Fantasier om mobiler”, där man åter angriper Hardell och hans medarbetare utan att nämna deras namn. Jag vet inte om detta trick är ett försök att vara extra elak eller skenbart hänsynsfull. Artikeln innehåller många ovetenskapligheter som tyder på att dessa herrar nog inte borde uttala sig i de här frågorna. För att bara nämna en anmärkningsvärd felaktighet, så påstår man att icke-joniserande strålning inte kan ”påverka celler”. Det finns flera exempel på att detta är möjligt; det för allmänheten mest kända torde väl vara hur solstrålningen kan förorsaka melanom.

Det är herrar som Ingelman-Sundberg och Anders Ahlbom som alltför länge haft alltför stort inflytande på forskningen kring mobiltelefonerna.

Strålskyddsmyndigheten menar nu att inget särskilt dramatiskt hänt, bara att IARC:s nya formuleringar visar hur rätt de har i sina redan existerande rekommendationer. Men det är viktigt att man säger detta högt och tydligt, inte minst till skolbarn, som Henrik Ennart skriver i sin artikel. Varje dag är tidningarna fulla av stora annonser för mobiltelefoner, medan varningar för riskerna som finns undangömda på någon webbsida inte kan tävla med den uppmärksamheten. Mobiltelefonerna används som bekant allt mera i de flestas vardag. Skolbarn har dem t.o.m. under huvudkudden när de sover.

Det är ganska tydligt att döma av olika intervjuer som görs med ”vanligt folk” i tidningar och TV/radio att många människor betraktar det mesta som ”får säljas” som ofarligt, vare sig det gäller mobiltelefoner, tillsatser i mat eller de nu aktuella tatueringsfärgerna. Därför är det viktigt att folkhälsomyndigheterna försöker uppmärksamma allmänheten på de risker som finns så att människor har chansen att göra ett något mera informerat val när det gäller hur och om de vill använda mobiltelefon.

Tilläggas kan att detta nu gällde tumörer. Men strålningen har med stor sannolikhet också den effekten att den öppnar upp blodbanorna till hjärnan (den s.k. blod-hjärnbarriären), så att molekyler kan komma in som normalt inte skulle kunna passera. Detta kan, tror många, ge upphov till neurologiska skador som minnesstörningar eller kanske Alzheimers sjukdom eller MS. Fenomenet med blod-hjärnbarriärens påverkan av elektromagnetiska fält har påvisats flera gånger i studier, t.ex. av Lundaprofessorn Leif G. Salford, men redan på 1970-talet nämnde man detta fenomen (t.ex. Ernest Albert 1977) och förordade mera forskning. Precis som när det gällde tobakens skadeverkningar går det alltså inte fort när det gäller att nå verkliga forskningsgenombrott på områden där det finns mäktiga intressen som inte vill att vi ska veta.

Not: Se också https://slowfox.wordpress.com/tag/emf/ samt Lennart Hardells egen blogg. För transparensens skull kan även nämnas att jag under de senaste åren då och då haft e-postkontakt med Lennart Hardell.

Pingad på Intressant.

Rädda Edisons glödlampa!

Nu tycks man inom EU sätta hotet i verket när det gäller att förbjuda glödlampor och göra lågenergilamporna obligatoriska. Det är så urbota dumt att man undrar om det verkligen kan vara dumhet – eller om det är ett partsintresse som talat. I så fall vilket? Det är inte helt uppenbart vem som skulle ha intresse av att lobba Bryssel för detta miljömässigt fullkomligt kontraproduktiva mål.

Många som har sjukdomar som adhd, elöverkänslighet, SLE, epilepsi (lamporna blinkar mycket snabbt, med samma frekvens som växelströmmen har – eller dubbelt så fort) får förvärrade symtom av lågenergilampor. Som måttligt elöverkänslig kan jag själv vittna om detta. Platt datorskärm klarar jag av, men inte lågenergilampor och halogenlampor. Efter några minuter kommer yrseln och kallsvetten.

Dessutom innehåller lamporna kvicksilver. Det är kvicksilverånga som man får att lysa, vilket förstärks av den fosforescerande beläggningen på glasets insida. Enligt Wikipedia innehåller lamporna 5-6 mg kvicksilver (4 mg enligt artikeln om CFL), medan vanliga lysrör som ju bygger på samma teknik är ännu värre, de kan innehålla 12 mg kvicksilver. Kvicksilver är ett av de farligaste miljögifter vi har, som vi sedan länge har försökt göra oss av med i de flesta former (även om det mest uppenbart farliga användningsområdet – i tandlagningar – tydligen får vänta på totalförbud ett tag till).

Clas Tegenfeldt skrev en bra artikel för elva år sedan, ”‘Lågenergilampan’ – nej tack!”, som är högst aktuell idag. Den sammanfattar på ett koncist sätt argumenten emot lågenergilamporna.

Det har skrivits en del om hur man bör bete sig om lågenergilamporna går sönder. Framför allt i England och USA är man medveten om faran. Dammsug inte upp skärvorna. Ring giftcentralen! skrev The Ellsworth American i april förra året:

On March 13, Brandy Bridges was installing some of the two dozen CFL (compact fluorescent lamp) bulbs she had purchased in an attempt to save money on her energy bill.
One month later, though, Bridges is paying much more than she had ever expected to.
On that Tuesday, Bridges was installing one of the spiral-shaped light bulbs in her 7-year-old daughter’s bedroom. Suddenly, the bulb plummeted to the floor, breaking on the shag carpet.
Bridges, who was wary of the dangers of cleaning up a fluorescent bulb, called The Home Depot where she purchased them. She was told that the bulbs had mercury in them and that she should not vacuum the area where the bulb had broken. Bridges was directed to call the Poison Control hotline. (Nick Gosling, ”Fluorescent Bulb Break Creates Costly Hassle” 12/4 2007.)

Barnen och mobiltelefonerna

Lördagen denn 22 november hade SvD ett stort upplagt block om barn och mobiltelefoner, ”Vartannat barn har egen nalle” (21/11 i webbupplagan). Artiklarna handlade om huruvida det var nyttigt för barn att ständigt stå i kontakt med sina föräldrar, om det kunde vara en skadlig form av förlängd navelsträng, vilket en psykolog hävdade.

Det förefaller rätt märkligt, när man tar upp frågan om risker, att man inte med ett ord nämner frågan om strålningen. Jag kan förstå att fokus var avsett att ligga på den psykologiska aspekten, men man kunde åtminstone ha nämnt det när det nu gällde risker. Alldeles särskilt som de risker det ibland talas om när det gäller mobiltelefonstrålningen är just att organismen stressas, vilket kan ge upphov till allehanda besvär, inte minst kognitiva och psykiska. Inte sällan hör man ju talas om barn och unga som sover med mobiltelefonen påslagen under huvudkudden.