• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ur arkivet: Hoppoms med Lyckoslanten

Barntidningen Lyckoslanten har funnits sedan 1926, då Sparbanksföreningen började ge ut den för att propagera för sparsamhet. På 1950-talet hade den enligt Svensk uppslagsbok en upplaga på ungefär 700 000 exemplar. Jag har några tidningar från 1954-55, som jag skaffat på senare år. Själv läste jag den åren runt 1960, och det man mest minns är väl serien Spara och Slösa. Jag undrar hur många som brydde sig om att läsa artiklarna.

I nummer 4/1955 finns t.ex. ett par yrkesvägledande artiklar av Folke Ellborg: ”Passar jag till telefonist?” och ”Passar jag till lokförare?”, ett kvinno- resp. mansyrke på den tiden. När det gällde telefonistyrket skriver man:

Vanlig folkskola räcker som skolunderbyggnad. Från början söker man in som elev. Man vänder sig då till stationsföreståndaren på den plats där man vill tjänstgöra. Föreståndare är i regel telegrafkommissarien. För att bli antagen som telefonelev skall man ha fyllt 17 år men helst inte 21. Elevtiden omfattar 2-3 månader (kortare tid i Stockholm). Elevtjänstgöringen omfattar praktisk utbildning samt undervisning i de olika bestämmelser, som gäller för telefonering. Efter denna utbildning blir eleven antagen till lokaltelefonistaspirant.

Sedan anar man redan framväxten av ett begynnande IT-samhälle. Hur ser framtidsutsikterna ut? undrar artikelförfattaren:

Ja, hur kan de se ut i ett yrke, som håller på att avfolkas! Som vi vet automatiseras telefontrafiken mer och mer. Det är därför omöjligt att ge några närmare förutsägelser. På de flesta håll anställes fortfarande elever, men några säkra löften om fast anställning kan knappast lämnas. Ett visst behov av telefonister kommer naturligtvis att finnas – och därtill kommer sedan möjligheterna att få anställning som telefonist i större företag. Många söker elevanställningar vid telegrafverket för att på så sätt utbilda sig till företagstelefonister.

Även lokföraryrket verkar lite hotat 1954, inför den växande privatbilismen, men som Ellborg lite tvetydigt skriver, ”framtidsutsikterna beror ju också på hur många som varje år söker sig till detta yrke”.

Ett par ålderdomliga språkexempel kan inrapporteras från Lyckoslanten, faktiskt betydligt äldre än 1950-tal. Åter i nr 4/1955 i serien Pyret och Lasse (av Sture Ramberg) står ”En sträng polis med argan blick till Lasse sa: ‘Låt bli det där!'” Fraserna ”argan blick”, liksom det vanligare ”argan list” innehåller gamla ackusativformer av adjektivet arg.

Dock är det lustigt nog så att när vi i svenskan fortfarande, som i tyskan, hade maskulina och feminina substantiv, så var det främst maskulinformer som fick adjektiv med böjningen -an. Blick var förr antingen maskulinum eller reale, så här var böjningen argan på 1600-1700-talen helt korrekt. List var dock oftast ett feminint ord och därför hette det ”arga list”. Senare började man även använda ändelsen -an för feminina ord (enligt SAOB var detta eventuellt skämtsamt menat), t.ex. ”långan stund”, ”godan ro” (se även Elof Hellquists Studier i 1600-talets svenska s. 134) och alltså ”argan list”.

I Spara och Slösa i samma tidning står om den sönderslagna spargrisen (se bild): ”Hoppoms att han klarar krisen!” Det torde betyda ”Låt oss hoppas att han klarar krisen!” Men vad är det för konstig form? Den gamla formen ”låtom oss bedja” har kanske de flesta hört. Det är således en gammal imperativböjning i första person pluralis. Uttrycket behövde inte konstrueras med låta, utan man kunde helt enkelt säga bedjom med samma betydelse. Sade man gångom, så betydde det ”låt oss gå” eller ”kom så går vi”.

Hoppom borde alltså kunna betyda ”låt oss hoppas”, men hoppas är nu ett sådant där underligt verb som ser ut att ha passivform men inte har det. Sådana kallas deponens och uttrycker alltså en aktiv handling trots att de ser ut att ha ett passiv-s på slutet. Andas, trivas, glädjas är andra exempel på sådana verb. (Många menar att s-et är en rest av ett gammalt reflexivt sig; det skulle alltså en gång ha kunnat heta ”anda sig” etc.) Här är jag inte säker, utan får gissa. Kanske har man även i fallet hoppoms använt s-et mera skämtsamt. Elof Hellquist nämner en liknande form i sin bok om 1600-talets svenska: föllioms, som han menar ska vara första person pluralis imperativum passivum. Pehr Sparre skrev visserligen i sin bok ”Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering” från 1835 ”Följom de grekers exempel”, men hur en passiv form av detta skulle te sig har jag svårt att förstå. Nu har jag inte sett Hellquists exempel i sin kontext. Kanske är det inte passivum alls utan den sorts s-verb som har reciprok (ömsesidig) syftning, som t.ex. kyssas. I så fall skulle föllioms kunna betyda ”låt oss följas (åt)”.

Det är förstås intressant att ett ord som hoppoms uppenbarligen ansågs vara begripligt för 9-10-åringar 1954. Idag kan ju vi stofiler ändå kanske använda ordet istället för hoppeligen.

Pingad på Intressant.

Språkliga virus

För en tid sedan hörde jag exempel på två rätt märkliga idiom, alltså hur folk uttrycker sig. En person inledde allt han sade med ”ah”, en annan avslutade allt hon sade med ”här”.

Utlänningar fascineras ofta av att svenskar börjar alla (eller i varje fall anmärkningsvärt många) meningar med ”ja”. Nu är vi inte så till den milda grad positiva som det kan förefalla. ”Ja” används i svenskan också ungefär som engelska ”well”, som en turtagare i replikföringen under ett samtal.

Men det finns också en rätt besynnerlig motsats, där talaren inleder sina repliker med ”nej”, ”nah”, eller ännu mera diffust: ”ah”. Inte sällan är det äldre personer från Stockholms södra räjonger som kan säga saker i stil med ”ah, ru vet, vi fick inge’ flyt förr’ns i andra halvlek sö'”.

Jag inser att den här tonande utandningen med tiden förlorat rätt mycket av sin koppling till ordet nej och således kan användas även i mera neutrala eller positiva sammanhang. Men jag har sällan hört någon använda det så konsekvent som häromdagen. Det var i en intervju med en idrottsman. Varje fråga – utan ett enda undantag – besvarades med ett nasalt ”ah, ….”, och helt uppenbart markerade det både positiva och negativa utsagor: ”Ah, vi åker inte ned färrän på onsdag.” eller: ”Ah, det e’ ju alltid kul å’ vinna.”

Observera att detta är något helt annat än det ”vokalmummel” som förr utgjorde tankepaus i talspråket och oftast bestod av ”öh”, men som någon gång under 1980-talet, troligen under amerikanskt inflytande, mer och mer övergick i just ”ah”, som ju engelskspråkiga använder. Sedan något decennium har man åter övergivit det där ”ah” men inte återgått till ”öh”. Nu säger alla ”äh” istället, vilket ger diktionen ett något vresigt intryck. Vad kan väl språksociologerna säga om det? (Vi kanske även fortsatt får famla i mörkret på den punkten – humanioran ska enligt vissa förfäktare av den s.k. arbetslinjen inte längre uppmuntras med studiebidrag.)

Ja, så var det då damen som höll just ett sociologiskt föredrag i SvT 24. Hon hade vinnlagt sig om en minst lika monoman coda till sina yttranden – ordet ”här”:

Samhället ställer nya krav inte bara på utbildningssystemet, utan på hela välfärdssystemet här. Betydelsen av social bakgrund tycks ha förstärkts över tid här. Förorterna pekas ut som särskilt problematiska här. Hur har man då motiverat dessa reformer här? Arbetslivet förväntas skapa likvärdiga villkor för alla här.

(Possibly, some sort of English influence is at work here.)

Not, augusti 2014: Sedan åtminstone ett eller ett par år grasserar också ett mode, där många som blir intervjuade i TV eller radio inleder sitt svar med ”nej men …”. Någon enstaka gång blir det ”ja men …” eller bara ”men …”. Detta gäller inte ja- eller nej-frågor utan t.ex. en fråga som ”hur känns det nu efter matchen …?” Även bland politiker är det mycket vanligt. Särskilt Birgitta Olsson tycks ha en viss fäbless för uttryckssättet. Endast ”ja” som inledningsord är ju som sagt gammalt i svenskan; dock har jag inte hört talas om någon som inleder sina repliker med enbart ”nej”. Man kan mycket väl få höra ”Vill du ha kaffe?” ”Nej, men det vore gott” – dock knappast ”Nej, det vore gott.” Men vem vet, det kanske kommer.