Ska tsunamibanden slängas?

Man tror inte sina ögon. I SvD läser jag att de beryktade s.k. tsunamibanden nu riskerar att slängas.

Turerna kring dessa band har varit många. Först, när KU begärde att få ut e-postloggar från Rosenbad 2005, påstods de ha gallrats och slängts. När den nya regeringen 2006 fick nys om att de trots allt fanns sparade och förvarades i ett kassaskåp dröjde det ungefär ett år innan man föreslog att banden – eftersom de innehöll så otroligt känsligt material – skulle sekretessbeläggas under 70 år. Nu blev det inte så illa, sekretess beslutades gälla till sista juni 2011.

Nu menar E-offentlighetsutredningen (se delbetänkandet Säkerhetskopiors rättsliga status, SOU 2009:5) högst oväntat att säkerhetskopior (vilket tsunamibanden är) inte ska utgöra allmän handling. En häpnadsväckande tanke! Vad är det då för mening att ha säkerhetskopior, om de inte ska kunna gälla istället för original som av någon anledning förstörts eller förkommit?

Dietstudier som förvirrar

Det är trist att se hur journalister, när det gäller redovisningen av vetenskapliga nyheter, så ofta springer som en skock får – först åt ena hållet, sedan åt det andra. Sommaren 2008 skrev alla om hur de olika lågkolhydratdieterna fått vetenskapligt stöd i en israelisk studie. Nu är plötsligt den – och alla dieter över huvud taget – enligt press, radio och TV meningslösa.

SvD har den 26/2 rubriken ”Alla dietråd minskar vikten” (tycks inte finnas på webben), medan DN vänder på steken: ”Alla bantningsmetoder ger dig lika dåligt resultat”.

Värst var nog SvT:s Aktuellt som utropade:

Hör ni möjligen till dem som testar olika bantningsdieter, undviker ni fett eller kanske kolhydrater – glöm allt det där! För nu visar det sig att den största bantningsstudien som någonsin gjorts visar att det bara finns ett sätt att gå ned i vikt, och det har ingenting att göra med alla de bantningsmetoder som finns. (avskrivet från TV)

SvD-artikeln (skriven av TT) säger i ingressen att ”En ny studie har gått till botten med frågan …”

Men varken Aktuellt eller SvD/TT eller någon annan av de kategoriska rapporterna i media har fog. Studien visar helt enkelt inte det som påstås. Särskilt har rapporteringen i medierna velat ge sken av att lågkolhydratdieterna, typ Atkins och GI-metoden, nu visat sig lika dåliga eller lika bra som en normal sund allsidig kost (vad nu det ska vara).

Regler för skolbarns uppförande

För en tid sedan hittade jag i gömmorna min morfars, Vahlfrid Lindströms, gamla betygsbok från 1897. Han gick då i fjärde klass i Roslingstorps skola i Vikers församling, Västmanland. Ämnena var biblisk historia, katekes, innanläsning, språklära, rätt- och uppsatsskrivning, välskrivning, räkning, geometri, geografi, svensk historia, naturkunnighet, teckning, sång, gymnastik, trädgårdsskötsel och slöjd. De två sista kanske inte ingick i hans årskurs, för där finns inga betyg. Annars var hans sämsta ämne sång (betyget d) och de bästa biblisk historia och katekes (betyget ab+).

 

Reglerna från 1896.

 

Den lilla betygsboken, som är tryckt i Nora 1896, inleds med några regler för uppförande. Jag citerar dem här, med en liten hälsning till vår utbildningsminister, Jan Björklund:

En grönskrubbare slår till

I gårdagens DN skrev toxikologen Robert Nilsson under rubriken ”Stoppa den svenska miljöextremismen”. Det är en artikel som slår åt alla håll – enligt Nilsson är de flesta saker som oroar miljövänner och som brukar förekomma i miljödebatten onödiga.

”Myndigheterna kan helt enkelt inte skilja mellan reella och marginella miljöhot”, skriver han och avfärdar i rask takt problem med kvicksilver, bekämpningsmedel, livsmedelsfärger, glutamat, global uppvärmning m.m. Man kommer att tänka på något som brukar sägas om en viss dr Elizabeth Whelan i den amerikanska industrifinansierade lobbyorganisationen ACSH (American Council on Science and Health): ”Det finns inte ett bekämpningsmedel som hon inte gillar …”

Faktum är att Nilsson tycks vara en greenwasher med ungefär samma agenda som Whelan. Hon arbetar kraftfullt emot den s.k. försiktighetsprincipen. ”When in doubt, throw the precautionary principle out”, har hon sagt i ett av sina kärnfulla yttranden. Och det tycks vara Nilssons idé också. Han har länge motarbetat denna princip. T.ex. höll han ett föredrag 2002 på den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Bara titeln var anmärkningsvärd: ”The Global Harm of Swedish Precaution”.

Även detta stämmer med Whelan, som brukar hävda att de som verkligen gör skada i samhället är miljövännerna, genom att de inte bara vill eliminera risker, utan även jobb, mat, energi och tillväxt: ”It may be that the prophets of doom, not the profits of industry, are the real hazards to our health”, menar hon. Och Nilsson säger:

Brist på vård tvingar sjuka utomlands

Pernilla Zethraeus skriver i SvD vettigt och kärnfullt om bristen på vård i Sverige för sjuka i kroniskt trötthetssyndrom eller ME (myalgisk encephalomyelit).

Hon har lidit av sjukdomen sedan 2002, enligt en artikel i Expressen 2007. Jag känner väl till sjukdomen, eftersom jag också har den. Jag är nu inne på 16:e året.

Besvären i sig är givetvis värst. Att ofta inte kunna ta sig ur sängen, den ständiga värken, yrseln, att nästan aldrig kunna planera något.

Dessutom, vilket många många har påpekat, låter ju det där med ”kronisk trötthet” så banalt. Lite trötta kan väl alla vara. Eller som pianisten Keith Jarrett sa i en intervju för på dagen nästan tio år sedan, då han led som värst av sin sjukdom:

Det dumma är att namnet på sjukdomen låter så lättviktigt. Det låter som när barn gnäller till mamma att ”jag vill inte gå ut med soporna.” […] Men vissa läkare hävdar att om man vill ge en vanlig människa en aning […] så är det som de sista fyra månaderna av en AIDS-patients liv – fast det pågår ständigt. ”(”A ferocious spirit, untamed”, The Los Angeles Times, 23 februari 1999.)

Det kan vara svårt för t.ex. bekanta att förstå hur sjuk man faktiskt kan vara. När de träffar en råkar man ju ha en av de där hyfsade dagarna. Inget tyder då på att man några timmar tidigare kanske inte kunde komma ur sängen, kanske inte ens kunde tala.

Understreckare om evig upphovsrätt

Redaktören för SvD:s understreckare, Ludvig Hertzberg, har i anslutning till sin blogg publicerat Axel Rafaels artikel från 10 mars 1919 om författarrättens varaktighet. Den är intressant, tidstypisk, extrem och vettig på samma gång.

Axel Ferdinand Rafael (eller Raphael, 1850-1921) var både jurist och nationalekonom och skrev också den artikel, om ”litterär egenderätt” som stod att läsa som punkt 2 under uppslagsordet Eganderätt i Uggleupplagan av Nordisk Familjebok (1907).

Understreckaren från 1919 är mera polemisk än den encyklopediska texten och utgör en ganska trevlig läsning – den påminner en del i tonen om Augustine Birrells pedagogiska och småputtriga ”Seven lectures on the law and history of copyright in books” (1899).

Det extrema ligger i att han gör sig till tolk för uppfattningen att upphovsrätten bör vara evig. Detta bråkade man ju om på 1700-talet. Tryckarnas ensamrätt till böcker hade före upphovsrätten varit evig, men med den första skrivna lagen i England 1710 begränsades skyddstiden till högst 28 år (samtidigt som rätten centrerades kring författaren istället för tryckaren). Dock fanns det många som menade att den skrivna lagen inte fick överhöghet över sedvanerätten (common law) som medgav eviga rättigheter. Vilket som skulle gälla stred man om i åtskilliga rättegångar i England under flera decennier fram till den berömda Donaldson v. Becket 1774. Det finns faktiskt vissa än i dag som förespråkar att immateriell egendom bör kunna ärvas i evighet precis som materiell egendom, t.ex. Mark Helprin.

Evolutionsidén är själv resultatet av evolution

I dag är det, som väl få har missat, Charles Robert Darwins födelsedag. Han föddes denna dag 1809 och dog 10 april 1882.

Evolutionsteorin, som idag inte bara betraktas som en teori eller hypotes, utan som ett bevisat faktum, har av Staffan Ulfstrand kallats ”den bästa idén någon någonsin haft”. Kanske det, hur som helst är det väl en av de mera geniala. Jag hoppas jag kan hävda, utan att bli beskylld för att vara anhängare av intelligent design, att jag ändå tror att hans teori kommer att kompletteras på olika sätt. Grunden är säkerligen helt riktig, men med vetskap om hur vetenskapen brukar gå framåt, sällan rakt framåt-uppåt utan utefter mera slingrande vägar, så kommer teorin säkerligen att förfinas. Den har redan gjort det i viss mån i och med genetikens framsteg.

Det är dock inte så många som vet att Darwin inte var först. Först med en elaborerad teori, visst, men han var inte först med tanken på det naturliga urvalet. Redan på medeltiden fanns tankar om en sorts hierarki av arter i naturen, men idén om en gemensam urform från vilken andra arter utvecklats framförde t.ex. Jean-Baptiste de Lamarck i skriften Philosophie Zoologique (1809). På 1850-talet funderade Alfred Russel Wallace särskilt över arternas geografiska spridning och fick ungefär samma idéer som Darwin haft 30 år tidigare men aldrig publicerade. Det var detta som fick Darwin att till slut ge ut On the Origin of Species 1859. Geologins ytterst långsamma men ackumulerade förändringsprincip hade också en viss betydelse som inpiration för Darwin, sedan han som ung läst Charles Lyells Principles of Geology som publicerades på 1830-talet. En föregångare inom samhällsteorin var förstås också Thomas Malthus, vars idéer om social utslagning i boken An Essay on the Principle of Population för övrigt evolutionerade sig igenom sex upplagor mellan åren 1798 and 1826. (Survival of the fittest, som man brukar säga om detta urvalsfenomen, var för övrigt inte Darwins uttryck utan Herbert Spencers.)

En annan föregångare till Darwin är faktiskt upplysningsfilosofen Denis Diderot. I skriften Lettre sur les aveugles à l’usage de ceux qui voient (Brev om de blinda till gagn för dem som ser) från 1749 för han en del närmast McLuhanska resonemang om att själen hos den blinde sitter i fingrarna m.m.

Till minne av Sigrid Tallmo

Min mor, skolsköterskan och debattören Sigrid Tallmo, avled den 25 december 2008, 91 år gammal. Begravningen har nyligen ägt rum i Karlskoga.

Jag ska inte skriva om detta här på bloggen utan hänvisar till Sigrids tidigare webbplats, som hon hade sedan 1997, där hon samlade debattartiklar och andra texter om skolhälsovård m.m.

Med webbplatsen hade hon förvisso teknisk hjälp av mig, men för övrigt klarade hon av ordbehandling och e-post. Jag har nu gjort om webbplatsen till en minnesplats med diverse debattartiklar, hennes bok, bilder, samt en del ljudfiler med inläsningar och vårdpolitiska diskussioner (den är dock inte helt klar utan får betraktas som under konstruktion). Hennes gamla webbplats från 1997 finns också kvar så som den var.

Pingad på Intressant.