• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Dietstudier som förvirrar

Det är trist att se hur journalister, när det gäller redovisningen av vetenskapliga nyheter, så ofta springer som en skock får – först åt ena hållet, sedan åt det andra. Sommaren 2008 skrev alla om hur de olika lågkolhydratdieterna fått vetenskapligt stöd i en israelisk studie. Nu är plötsligt den – och alla dieter över huvud taget – enligt press, radio och TV meningslösa.

SvD har den 26/2 rubriken ”Alla dietråd minskar vikten” (tycks inte finnas på webben), medan DN vänder på steken: ”Alla bantningsmetoder ger dig lika dåligt resultat”.

Värst var nog SvT:s Aktuellt som utropade:

Hör ni möjligen till dem som testar olika bantningsdieter, undviker ni fett eller kanske kolhydrater – glöm allt det där! För nu visar det sig att den största bantningsstudien som någonsin gjorts visar att det bara finns ett sätt att gå ned i vikt, och det har ingenting att göra med alla de bantningsmetoder som finns. (avskrivet från TV)

SvD-artikeln (skriven av TT) säger i ingressen att ”En ny studie har gått till botten med frågan …”

Men varken Aktuellt eller SvD/TT eller någon annan av de kategoriska rapporterna i media har fog. Studien visar helt enkelt inte det som påstås. Särskilt har rapporteringen i medierna velat ge sken av att lågkolhydratdieterna, typ Atkins och GI-metoden, nu visat sig lika dåliga eller lika bra som en normal sund allsidig kost (vad nu det ska vara). Läs mer

Annonser

Tidig tröst för tjockisar

Denna kommentar var införd i Dagens Nyheter på Namn och Nytt, 21/2 2006 (några mindre strykningar har här återinförts):

Apropå Staffan Skotts kåseri om fett och fetma (16/2). Han nämner Richard Mackarness som en pionjär när det gäller diet med låg kolhydrathalt. Men det finns en ännu äldre föregångare till Atkins- och GI-dieterna.

På 1860-talet gav snickaren och likkistmakaren William Banting ut en liten skrift med titeln ”Letter on Corpulence”, som trycktes i åtskilliga upplagor i både Europa och USA. Han beskriver hur han 1862 i samband med en öronåkomma fick kontakt med en läkare som gav honom råd om hur han skulle gå ned i vikt:

De födoämnen som jag fick rådet att så mycket som möjligt avstå ifrån var: Bröd, smör, mjölk, socker, öl och potatis, som hade varit dominerande (och som jag trodde oskyldiga) beståndsdelar av min försörjning, eller i varje fall hade de under många år varit en ohämmad vana. Detta, sade min utmärkte rådgivare, innehåller stärkelse- och sackarinämnen, som har benägenheten att bilda fett, och bör undvikas helt. Vid första påseendet tycktes det mig att jag då skulle ha mycket lite kvar att leva på, men min gode vän visade mig snart att det fanns åtskilligt.

Banting beskriver sedan en matsedel där han äter fårstek, njure, bacon, vilken fisk som helst utom lax, herring och ål, alla grönsaker utom potatis, palsternacka, rödbeta, kålrot eller morot. Lika strikt som Atkins är han dock inte, han tillåter sig ett kex ibland och en whisky. Och Atkins tillåter ju mjölk och smör. Annars är Bantings och hans läkare William Harveys idéer påfallande lika de som nu blivit moderna.

Det är lite ironiskt att bantning – ett ord som syftar just på William Banting – i decennier har kommit att förknippas med ett ganska mekaniskt räknande av kalorier och undvikande av fett, när de ursprungliga idéerna inte var särskilt asketiska.

Bantings skrift finns på flera ställen på webben, t.ex. på http://www.theomnivore.com/WilliamBanting.html. Banting var ju inte själv läkare, så vill man läsa lite mera fysiologiska diskussioner kring saken kan man försöka hitta William Harveys skrift från 1872, ”On Corpulence in relation to disease, with some remarks on diet”.

Pingad på Intressant.