Psykiatern Per Dalén har avlidit

Med stor bestörtning läser jag att psykiatern Per Dalén har avlidit. Dalén gjorde sig på senare år känd som en stringent och oerhört påläst debattör i amalgamfrågan. Han var medlem i Tandvårdsskadeförbundets styrelse och IAOMT-Swedens (International Academy of Oral Medicine and Toxicology Swedens) vetenskapliga råd.

När det gällde diagnoser som elöverkänslighet, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi m.m., var han oerhört kritisk mot sin egen disciplin, psykiatrin, hur den lät sig utnyttjas som en alltför lättvindig utväg när kroppsläkare inte förmådde ställa diagnos baserad på fysiologiska faktorer.

Dalén var född 1935 och bodde i Viken. Han var både filosofie och medicine doktor med ett mycket brett intressefält. Han disputerade vid Göteborgs universitet 1974 med avhandlingen ”Season of birth in schizophrenia and other mental disorders”.

Under 60-talet hade han fördjupat sig i just variationer i schizofrenins och andra sjukdomars förekomst relaterade till när på året de sjuka fötts. Det finns åtskilliga årstidsbundna variabler som skulle kunna påverka, t.ex. vitaminintag via kost, solljus m.m.

Dalén var kritisk till psykoanalysen och skrev t.ex. i en artikel i Upsala Nya Tidning (16/8 1966) om Erich Fromm: ”Den som idag spekulerar vidare längs Freuds tankebanor utan att stödja sig på ett empiriskt vetenskapligt underlag, måste betraktas som privatfilosof, inte som vetenskapsman.”

Sjukhusen, hygienen och smittan

Det har väl inte undgått någon att smärtläkaren Björn Bragée i egenskap av patient på Danderyds sjukhus slog larm om den dåliga hygienen. Debattinlägg och avslöjanden har nu förekommit i flera dagar i tidningar och TV, se t.ex. DN, SvD, Aftonbladet, Rapport och Aktuellt.

Det märkliga är att saken vinklas som om det är något nytt som vi inte hört förut. Men det är bara drygt två år sedan (våren 2006) som SvT:s Uppdrag granskning sände ett reportage om den dåliga städningen på sjukhusen under rubriken ”Snusket på sjukhusen kan göra dig sjuk”.

Och artiklarna som skrivits i spåren av de allt svårare problemen med MRSA och andra infektioner, som absurt nog sprids bäst i sjukhusmiljö, har inte precis varit få. Bara i Dagens Nyheter har vi sedan 1998 kunnat läsa runt hundratalet artiklar om hygien och städning på sjukhus, bland annat följande:

Pressen och vetenskapen

Det slår mig dagligen hur vårdslöst journalister förmedlar resultat från vetenskapliga studier. S.k. vetenskapsjournalister är lite bättre på detta men även de syndar. Värst är dock allmänjournalister som ofta basunerar ut nya forskningsresultat inom t.ex. medicin utan att alls redovisa hur studierna är gjorda.

Detta är egentligen tjänstefel.

Nyligen rapporterades det att kvinnor har lägre smärttrösklar än män. Man undrar givetvis hur studien ifråga är gjord? Med frågeformulär där människor subjektivt får beskriva sin egen smärta eller är det frågan om mätningar av t.ex. hormonhalter? Består underlaget av 15 personer eller 15 000? Redovisar forskaren själv några problem med sin studie? – vilket brukar förekomma under rubriken ”Discussion”. T.ex. kan man tänka sig problemet att jämföra olika typer av smärta – värmekänslighet eller neurologiskt genererad smärta i muskler t.ex. Och hur ska man i en könsrelaterad studie kunna jämföra upplevelsen av menstruationssmärtor – som ju rimligtvis bara kvinnor har?

Allmänheten blir nog ofta konfunderad över att ena veckan höra att ett glas vin är bra för hjärtat, den andra att det är skadligt. Journalister basunerar ofta ut resultaten av studier som om de var säkra och avgjorda. Läser man studien i fråga är forskarna själva ofta betydligt mera försiktiga. Inte sällan står det något i stil med ”the results may suggest that … and further research is required”.

Särskilt om man redovisar negativa epidemiologiska studier är det på sin plats att tala om att sådana måste vara extremt stora för att över huvud visa något alls.

Om vi vill säkerställa att inte 1 på 10 000 personer drabbas av en viss biverkning av läkemedel (FASS klassificerar sådana biverkningar som ”mycket sällsynta”), med 95 procents säkerhet, krävs enligt en statistisk formel inte 10 000 personer som man kanske kunde tro, utan minst 29 956 personer. Skulle man kräva 99 procents säkerhet för samma undersökning krävs minst 46 049 personer. Teoretiskt sett. I praktiken är det ännu osäkrare.

Uppenbarligen lämpar sig inte den epidemiologiska/statistiska metoden för att undersöka sällsynta förekomster. Därför är läkemedelsbiverkningar oftast beskrivna utifrån fallrapporter istället för epidemiologiska studier.

Läser man någonstans att ett preparat är ofarligt därför att det testats på 500 studenter bör man vara misstänksam. Ett så litet urval räcker kanske till att säkerställa med 95 procents sannolikhet att högst en person på 170 får besvär. Är dessutom studenterna kanske friskare än genomsnittsbefolkningen så säger undersökningen ännu mindre. Skrupelfria marknadsförare kan förstås medvetet skräddarsy en undersökning med ett lagom imponerande antal undersökta personer, valda inom en lagom missvisande kategori, för att på så sätt ”bevisa” en viss produkts ofarlighet.

Samma kritik kan riktas mot massmedias redovisning av statistik när det gäller t.ex. sjukfrånvaro, brottslighet eller ”hur bra den svenska skolan är”.

När det gällde Irakkriget var medierna ovanligt på alerten när det gällde att poängtera att en viss uppgift kom från USA eller var overifierad osv. Samma redovisning av källmaterialets tillförlitlighet och eventuella problem med en viss uppgift borde journalister göra även när det gäller vetenskapliga studier! En studie som konstaterar att strålning från mobiltelefoner är ofarlig bör naturligtvis automatiskt skärskådas utifrån perspektivet om där finns några förbindelser mellan forskaren och telefonindustrin, t.ex. genom att forskaren utför konsultarbeten åt industrin. Studier gjorda på djur bör förstås skärskådas utifrån relevansen för människor osv.

”The world today is made, it is powered by science; and for any man to abdicate an interest in science is to walk with open eyes towards slavery”, skrev Jacob Bronowski i slutet av 50-talet. Ska allmänheten få någon uppfattning om vetenskapen måste den också få ta del av vetenskapens problem och de begränsningar en viss metodik medför.

Pingad på Intressant.