E-plikten: Ogenomförbart lagförslag!

Jag skrev den 13/9 en kortare kommentar i SvD om förslaget till en s.k. e-pliktlag, rörande Kungliga bibliotekets bevarande av webbsidor, som nyligen framlagts i form av en lagrådsremiss (sista anhalten innan förslaget blir proposition).

Det är en sorglig historia, eftersom detta sedan 1994 diskuterats internt på KB och utretts två gånger utan att en lag kommit till stånd. Under tiden har t.ex. Danmark fått en lag 2004 och Finland en 2007.

Det allvarliga är att när nu äntligen ett lagförslag kommer, så är det urbota dåligt och verkar nästan skräddarsytt för att den robotnedladdning som KB utfört sedan 1997 ska kunna läggas ned. Den är nämligen lagd på is sedan 2010, men när detta skedde hänvisades till anslagsbrist och man sade från KB:s sida att nedaddningen skulle komma igång igen 2011, vilket hittills inte skett.

Som jag nämnde i SvD har remissinstanserna varit mycket kritiska och flera har helt avstyrkt lagförslaget. Många är inne på samma linje som jag, att den s.k. robotnedladdningen är essentiell. Att bara satsa på manuella leveranser från publicisterna på webben är helt orealistiskt. Socialstyrelsen skriver:

Socialstyrelsen anser att den mest kompletta och därmed mest värdefulla insamlingen av myndighetens publicering är den som görs av Kungliga biblioteket, KB, med hjälp av kulturarvsroboten. Även om det insamlade är ett ”sammelsurium av information” är det insamlade det mest representativa avtrycket av den digitala verkligheten just nu. Idag saknas möjlighet att katalogisera och registrera det som samlas in – men det är möjligt att i framtiden hitta nya verktyg för att katalogisera det som samlas in. 

Riksarkivet har ju redan hand om myndighetspublikationer och oroar sig över att det blir förvirrande om två institutioner ska kräva in dokument:

Om leverans även ska ske till KB, av samma handlingar, finns en risk att myndigheterna tolkar detta som att detta ersätter den leverans som ska ske till Riksarkivet. Det finns, enligt Riksarkivets mening, en risk i att bygga upp parallella system. […] Tyvärr förefaller det som utredaren, trots utförlig beskrivning på sid. 52ff, har haft begränsad kännedom om arkivlagens intentioner och bestämmelser.

TV 4 har skrivit ett mycket bra remissyttrande:

Eftersom det i detta fall handlar om just elektroniska dokument erbjuds stora tekniska möjligheter. TV4 anser att den bästa och mest effektiva vägen att gå är att utnyttja dessa möjligheter genom att verka för en utökad automatiserad insamling av publicerade elektroniska dokument. Med utökad automatisering skulle insamlingen dessutom ge en bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om Utredningens förslag genomförs.

Det är lite pinsamt att TV 4 ska behöva undervisa en kulturarvsinstitution om följande:

Erfarenhet visar att även företeelser och publicerat material som vid en viss tid anses vara utan (eller av begränsat) intresse för framtida forskning en dag kan visa sig ha ett högt, för att inte säga ovärderligt allmänintresse. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att så ar fallet inom i stort sett hela det kulturella området.

Tidningsutgivarna (TU) anser att förslaget inte är ”praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart”. TU nämner också att de större aktörerna närmast ställdes inför fait accompli:

Några synpunkter från företrädare för branschen och ”leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

Om den orealistiska idén att varje fil ska levereras för sig med uppgifter om hur den hänger ihop med andra säger TU:

…leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Om detta att bara ”färdiga” dokument ska levereras skriver TU:

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras?

TU förordar robotinsamling:

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag.

TU avstyrker förslaget helt och det gör även Sveriges tidskrifter, som menar att det är ”tekniskt resurkrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”. Sveriges tidskrifter klagar också på att utredaren inte tidigare inhämtat branschens syn. Man beklagar också att utredningen tycks avföra idén om robotinsamling och att detta borde utredas närmare.

Luleå tekniska universitet vänder sig mot att utredningen betraktar tryckt material som primärt och digitalt som ett komplement och pekar på att e-boken just håller på att passera den tryckta i försäljning på vissa håll.

Kammarrätten i Stockholm avstyrker hela förslaget. Man menar att talet om ”avgränsade enheter” och färdiga dokument etc är för suddigt för att de leveransskyldiga ska förstå vad som avses, vilket blir rättsosäkert eftersom den här skyldigheten är vitessanktionerad. Denna rent juridiska synpunkt kanske är en fingervisning om vad lagrådet kommer att säga.

Not den 21/9: Jonas Nordin skriver under strecket i SvD om KB och pliktleveranslagen. Även han är kritisk till det nya lagförslaget: ”Det tog lång tid för 1661 års pliktlag att etablera sig som ett kulturarvsinstrument och som den nu utformas hotar leveransplikten för elektroniskt material att lämna gapande hål åt eftervärlden.”

Pingad på Intressant.

Språkligt: Nakengör metalltröttheten!

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger i en intervju i ST-press 9 september att ”vi nakengör också när det inte fungerar” och ”det är först nu vi nakengör det akuta behovet”. Är detta senaste modeordet i politiken? Man blir förstås aningen orolig när ordet används av en person som redan är ganska förknippad med social stripping.

Jag googlade i hopp om att kanske finna att ordet är en anglicism eller ett översättningslån. Men det enda jag fann var saker i stil med ”Att vara naken gör ditt sinne rent. Ria faderia faderia faderallan la lalalaa”. Kan Kristersson alltså ha hittat på ordsammansättningen själv?

Vi har i alla fall hittills sluppit ordet i sammanhang som t.ex. Duchamps konstverk ”Bruden nakengjord av sina ungkarlar”, eller Goyas ”Den nakengjorda maja”.

Precis när jag har hämtat mig från detta, så säger Lars Dencik i radions Studio 1 den 15 september att ”det finns en sorts metalltrötthet” i dansk politik. Politik som hållfasthetslära? Nu väntar vi bara på att Juholt ska börja tala om brottanvisning.

Pingad på Intressant.