• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

De unga radikala

Thomas Gür skrev en del tänkvärda saker idag i sin kolumn på SvD:s ledarsida, ”Unga ledamöter törs inte mopsa sig”. Han noterar apropå förslaget om FRA:s utökade möjligheter till ”radiospaning” när det gäller t.ex. e-post, att det varit påfallande tyst från yngre riksdagsmän som en gång gick till val på frågor om integritet.

”Även det politiska systemet har låtit sig förföras av den allmänna ungdomskulten”, skriver Gür och påminner om den moderata riksdagsledamoten Margit Gennser – som kallades moderaternas Lilla My – som i tämligen mogen ålder inte var rädd att gå emot partilinjen. Gür citerar Gennser ur en intervju från 2002 i Smedjan:

Men vem tar över efter Margit som Lilla My i den moderata riksdagsgruppen? ”Ingen”, säger hon. Det är ont om människor som vågar gå på tvärs. Även om det kommer in fler unga än någonsin, blir det ingen förbättring, menar hon.
– De unga är värre. De är karriärister som inte vågar säga emot. Det är farligt när unga människor som inte jobbat plötsligt får 40 000 kronor i månaden. Det kommer de inte att få någon annanstans.

Detta är egentligen rena dynamiten. Det är sällan man ser det sägas rent ut. Det normala är ju annars att ungdomar ses som närmast av naturen radikala och modiga. Det talas i alla möjliga sammanhang om hur viktigt det är att få in ”ungt blod”, att satsa på de ”unga och hungriga” osv.

Jag har hört flera äldre (läs över 45) som inte fått arbeten de sökt som de varit synnerligen välmeriterade för, medan platserna ifråga däremot tillsatts med yngre krafter (”direkt från högskolan”). De har förklarat fenomenet med att man nog i många fall inte velat välja en erfaren person med överblick i t.ex. branschens historia (vad den nu kan innehålla av både framgångar och misstag som inte bör göras om) eller en person med kritisk blick som också vågar formulera sina invändningar i ord, även gentemot chefer. Istället har man valt en yngre person som man lättare kan dominera.

Platstillsättningar handlar ju inte alltid om det de synes handla om. Chefer tillsätts inte alltid för att utveckla och förbättra en verksamhet, utan kanske för att köra den i botten så att den ska kunna avvecklas utan att någon sedan protesterar. Och unga tillsätts kanske inte alltid som vitamininjektioner – utan ibland som lättmanipulerade platshållare i väntan på någon på högre nivå planerad omstrukturering.

För att undvika missförstånd: jag vill givetvis inte hävda att alla unga är mähän som inte vågar säga emot, medan äldre är bålda riddare som går till strids mot drakarna. Det finns givetvis fega äldre personer också, som gärna biter sig i tungan och står ut i väntan på pensionen. Min poäng är att man nog inte alltid ska ta för givet att yngre människor automatiskt är modigare och mera radikala.

Till yttermera visso hade riksdagsmannen Fredrick Federley uttalat sig i tidningen dagen innan Gürs kolumn var införd (jag vet inte om Gür hade hunnit läsa detta, men det illustrerar bara alltför väl hans resonemang).

I artikeln ”Kampanj mot mejlspaning”, säger Federley att han ännu våndas om hur han ska rösta i FRA-frågan:

Till SvD säger han att argumentet för att han ska trycka på ja-knappen är rent karriärmässigt:
– Det är att ingen i regeringen ska bli arg på mig. Att ingen i de andra borgerliga partierna ska bli arg på mig.

Tja, en sådan karriär önskar man ju ett snabbt slut på. Och det kanske vi som väljare kan ordna.

%d bloggare gillar detta: