Tidningarna fylls nu av artiklar om Olof Palme, eftersom det är precis 25 år efter mordet. SvD skrev igår om Palmes arv och ledarsidan talade om Palme som ”reformistisk revolutionär”. Idag skriver man om ett ”trauma som ännu inte har läkt”, och man berättar även lite om hur SvD:s redaktion på mordnatten stoppade pressarna.
Jag arbetade vid den tiden på SvD:s teleredaktion. Idag vet nog inte många vad en teleredaktion är: reportrar ute på fältet och vissa andra externa skribenter läser upp sina artiklar i telefon och teleredaktörerna spelar in och skriver sedan ut.
Mordnatten hade jag just gått hem från ett kvällsskift på SvD. Som så många andra minns jag från morgonen därefter de svarta rubrikerna på morgontidningen som låg på dörrmattan. Jag skrev rätt utförligt om detta i min dagbok, och här återger jag några avsnitt:
Lördag den 1 mars 1986.
Vaknade halv nio efter en av många nätter i rad med dålig sömn. Skulle börja arbeta klockan tio. Stapplade ut i hallen, blicken föll på tidningen på dörrmattan med rena ”krigsrubrikerna”: PALME MÖRDAD. Omedelbart klarvaken.
Blev upphetsad på ett mycket underligt sätt. En mycket ödesdiger känsla kombinerat med den upplevelse av overklighet som alla senare under dagen talade om, men samtidigt var jag inte förvånad; det hände alltså till sist, det jag aldrig uttalat för mig själv men ändå känt vara möjligt efter alla mord på kända rockstjärnor, politiker m.fl. Samtidigt flöt en tanke som väl är en sorts yrkesskada upp: undrar om Björn Kärlin fick jobba övertid i går efter det att jag gått hem? Hur hade det sett ut på centralredaktionen på natten? Jag föreställde mig rena hysterin. Svenska Dagbladet är visserligen en något lugnare tidning än t.ex. Expressen, varifrån jag minns cirkusen under ubåtsaffären i Karlskrona då folk var som galna. Återigen fick jag ett bevis på min ”tes” om avbildens allmakt; hur man (jag) gärna upplever saker starkare genom att tänka på dem per omväg, i detta fall via massmedia.
Hela dagen dominerades sedan av detta. En man talade med mig på tunnelbanan till arbetet om sin bedrövelse. När jag kom fram hade Björn Ericsson gått dit fast han inte började förrän klockan ett. Han hade ingen ro att stanna hemma, sade han. Sedan hörde och såg vi säkert 10-12 radio- och TV-utsändningar från mordplatsen med blodpölen, intervjuer med poliser, vittnen, statsråd skakade och askgråa i ansiktet som måste hålla masken och uttala sig. Denna mani hos pressen att alla skall uttala sig!
Det var ett ganska pressande arbetspass; att skriva ut massor av kommentarer från utländska statschefer om Palme, och så mitt i alltihop travsport och boxning. Business as usual.
Min uppfattning om Palme medan han levde var väl att det var en skarp och intelligent karl, även om jag inte hade så mycket till övers för honom såsom varande en representant för politiker i allmänhet. De senaste åren hade jag dock fått respekt för honom i vissa frågor; jag tyckte han stod för ett mått av sans och balans där många andra, främst borgerliga politiker, ville rusa fram och göra oövertänkta saker; främst gäller detta kanske ubåtsaffären där han höll stånd mot en massa idiotiska krav på ”hårdare tag”. Vad ville egentligen oppositionen att han skulle göra? Starta ett tredje världskrig? Bomba Moskva?
Nu när han är död drabbades jag dock av det fenomen som anfäktat mig ganska ofta, att en tidigare relativt likgiltig eller till och med förhatlig person i dödsrunornas sken framstår som ytterst hedervärd, närmast helgonlik. Jag har faktiskt fällt en tår då jag läst om hårdföra industrichefers död, män som jag skulle avskytt medan de levde. Palme var ju en mer sympatisk person, ändå känner jag igen detta att man dras med av den våg av rörelse som sköljer över landet. Jag hade följaktligen svårt att hålla tillbaka tårarna då jag skrev ut uttalanden från Neil Kinnock och Kalevi Sorsa. Sedan blev det dags för ishockey: Skellefteå, och Huddinge skulle mötas i semifinal: ”Nu har det roliga blivit allvar. Huddinge måste slå Skellefteå i kväll…” Ja, herregud, vilken katastrof om de skulle åka ur elitserien!
Fredag den 7 mars 1986.
I går publicerade polisen i svenska massmedia och över hela världen en bild av ett ansikte, konstruerat med hjälp av en västtysk dator, som skall svara mot ett vittnes minnesbild av Olof Palmes mördare. Vittnet, en kvinna, som lägligt nog råkade vara konstnär med porträtt som specialitet, hade sett en springande man vid en gatlykta under cirka två sekunder, och ur minnet skapades sedan bilden.
Redan i går morse hade en stor del av Sveriges befolkning sett den i TV och på eftermiddagen hade kvällstidningarna den förstås på förstasidan och löpsedlarna. I dag rapporterade en tidning, jag minns inte vilken av alla jag läser, att den stämning av gemenskap och värdig sorg som rått i Stockholm de senaste dygnen, medan platsen för mordet på Palme höljts i rosor och ständigt omgivits av skaror av sörjande människor, nu plötsligt, i och med att bilden publicerades, förbytts i hat och misstänksamhet. Framför Åhléns skyltfönster där ett tiotal TV-apparater visade nyheterna utbrast människor saker i stil med ”vilken otäck människa”, ”man blir rädd” etc. På bara några timmar hade folk angivit tiotals, kanske bortåt hundra personer som de tyckte liknade mannen på bilden. I Helsingör greps två utlänningar under dramatiska former men släpptes sedan. En Stockholmsfotograf med liknande utseende förhördes.
Ondskan har fått sitt emblem. Bilden ser ut som ett suddigt fotografi, ungefär som en stark uppförstoring från ett gammalt klassfoto. Ett avlångt ansikte, mörkt halvlångt hår, en lång markerad näsa, tunna läppar, något sorgsna ögon. Det liknar också sådana där uppförstorade passfoton som tidningarna brukar visa på svenskar som förolyckats utomlands, i lavinolyckor eller flygkrascher. Det kunde också vara en bild av någon oppositionell författare eller motståndsman som fängslats eller spårlöst försvunnit bakom järnridån eller i ett tyskt koncentrationsläger. Det är märkligt, eller kanske snarare förståeligt, men i varje fall anmärkningsvärt, att många tolkar in ondska eller brutalitet i denna bild. Många ser ansiktet också som typiskt ”sydländskt”. Själv tycker jag ansiktet ser västeuropeiskt ut och uttrycket är snarast ödmjukt, känsligt, möjligen neurotiskt. Det ser mest ut som en ensam och intåtvänd student. Bilden är mycket suddig vilket förstärker både draget av mjukhet och den mytiska, nästan förandligade, framtoningen. Han verkar avlägsen, ogripbar, bakom en smutsig glasruta och det drömska gör honom drömsk; han äter säkert för lite.
I TV följde sedan de ändlösa presskonferenserna med Hans Holmér. I april havererade så kärnkraftverket i Tjernobyl och man gick ute på gatorna med en känsla av att kanske utsättas för något osynligt hot, man tvättade tomaterna extra noga och åt inte svamp. Världen tycktes ha förändrats en del denna vår.
Filed under: Nostalgi & närhistoria, Politik & samhälle | Tagged: fantombild, Olof Palme, Palmemordet, Svenska Dagbladet, teleredaktion |
Slowfox 